Förmiddagsgatan

By Ernst Brunner

Stockholm. Sveriges älskade huvudstad, där Östersjöns salta möter Mälarens söta, och människor från alla världens hörn tycks samlas. Det är en stad med många sidor, såväl vackra som fula. I "Förmiddagsgatan" skildrar Ernst Brunner sitt Stockholm med hjälp av minnen och anekdoter. Han berättar om den lockande grönskan i slutet av Maria Trappgränd och om sitt tågmöte med den ökände Christer Pettersson.Här ryms även historien om när Brunner skulle tillkännage sitt diktskrivande för två vänner - och istället hamnade i slagsmål med ett flertal prostituerade. En stads själ lever i dess invånare - något som läsaren sannerligen får uppleva i denna personliga och spännande skildring. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 30, 2020
• ISBN: 9788726569681

Book preview

författaren.

1

Poesi trodde jag handlade om svek och olyckligkärlek. Jag trodde den skrevs av veklingar och morsgrisar, eller också av avsigkomna skuggfigurer med ett extremt självhävdelsebehov.

När jag därför började skriva poesi för egen del gjorde jag det i all hemlighet. Jag räddes mina marxistiska kamrater. Jag ville inte råka ut för det där lössläppta, grabbglittriga hånskrattet jag hört dem använda på andra när dessa deklarerat en syn på livet som avvek från den de själva omhuldade.

Låt för fan ingen annan veta att du diktar!

Debuten stundade. Det var i januari 1979. Ingen av mina vänner visste att jag inom en vecka skulle bli omskriven i ett sextiotal svenska tidningar. Mina bröder visste inget, föräldrarna inte heller.

Torsdagen före utgivningen ringde jag mina två bästa vänner. Jag sa att jag hade något att fira och lovade bjuda om de ville ställa upp.

Vi satte oss på Zum Franziskaner, ölrestaurangen i tysk kneippstil på Skeppsbron i Gamla Stan. Det var vid den tiden i ungdomen då man tog in vinet innan man hunnit få sig en titt på matsedeln.

Kamraterna hette Putte och Friman. Eftersom jag bjöd valde de ohämmat från menyn.

Putte tog gäddfärserad slätvar med havskräftor och basilika. Friman tog en svensk färsk orre med gräddsås, murklor och syltade tranbär.

Som nybakad poet tyckte jag unggrisfilé kunde passa, med dragonsmörsås och selleripuré. Det lät som en kulinarisk omskrivning av debutanten Brunner.

Vi tog och pratade om Kampuchea. Vietnamesisk pansar befann sig bara 50 kilometer från gränsen till Thailand. Det var den 11 januari 1979. När maten kom in diskuterade vi hockeyderbyt på Isstadion. Matchen fick ett skandalslut. Hans Särkijärvi stack ner en AIK-back.

Två karaffer senare avhandlades kvinnoidealen. Kategorin bh-brännare med håriga ben som varit på modet under barrikadernas era, tyckte ingen om längre. Det verkade inte tjejerna själva göra heller. Vi hade märkt att flera flickbekanta lagt undan unisex-tröjan och de tjockbottnade skorna. De uppträdde hellre i cocktailklänning, i högklackat och spännande strumpebandshållare, gick till manikurister och kosmetologer i stället för politiska möten.

Det var nåt i vår smak.

Inspirerade av detta stilbyte ville vi plötsligt iväg. Vi måste se vilka uttryck det kunde ta sig i ett nattligt Stockholm.

Ute på Järntorget visade det sig att Putte i hastigheten fått med sig en karaff rött. Det gjorde inget. Den kunde vara bra att ha.

Vid Eklundska krogen gjorde vi halt för där stod det på en griffeltavla: I kväll haremsdans och längre ner på samma skylt: Joppesallad med stångkorv 5.50.

När Friman läste haremsdans gjorde Putte en tvärvändning. Gatan var isig. Han halkade och slog på ryggen. Karaffarmen beskrev en väderkvarnsrörelse. Glaset sprang i bitar och han skar sig i handen. Det blödde ordentligt.

När jag såg det gick jag fram till två damer som stod i porten vid Banco-huset. Damerna hade långa lösögonfransar och blåvitt hår som blekts av vätesuperoxid. De bar päls som den ena passade på att öppna när hon såg mig komma. Under fanns inga vinterkläder som man kunde förvänta. Bara en svart liten sidenkorselett.

Det här var första gången jag råkat på prostituerade på Västerlånggatan. Det sade jag till dem, samt att jag inte ville köpa deras tjänster, bara låna en pappersservett. Min kompis blödde, pekade jag uppåt gränden.

Damen med sidenkorseletten tålde inga skämt. Vid ordet pappersservett riktade hon en spark mot mitt skrev. Jag parerade. Hon måttade ännu en spark. Hennes klack kom upp och lade sig i min handflata. Då jag lyfte den förvånat såg jag henne tippa baklänges. Hon föll på rygg med ett kväkläte. Genast skulle dam nummer två kasta sig över mig. Hon ville dra mig i håret.

Jag backade mot Järntorget och för att hålla henne ifrån mig grep jag tag i pälsarmen och vevade runt. Efter två varv gav sömmen efter. Armen lossnade och damen flög i väggen vid gamla Julius Slöör, det som nu blivit Konsum.

Där stod jag med en pälsärm i handen.

Jag ville gömma den i jackfickan, men debutdiktsamlingen Jag ändrar ställning klockan tre, som jag ännu inte vågat visa, låg i vägen.

I samma stund kom Putte och Friman springande.

Från överallt kom folk springande. Ur källarlokaler och trapphus störtade luder och strippor, bordellvärdar och utkastare. Ett fruktansvärt slagsmål utbröt. Jag drogs in i en portgång av tre strippor som illtjutande hängav sig åt att rycka loss mitt hår med rötterna.

När polisen fick stopp på det hela arresterades Putte. Damen med korseletten hade hört honom säga: Din gatslinka!

Putte tog plats i piketen för en färd till häktet på Kungsholmen. Klockan var kring två. Friman och jag begav oss skyndsammast till hotell Malmen vid Medborgarplatsen. Där fanns öl att få av en receptionist vi kände.

Eftersom Friman studerade juridik ville han få ut Putte medelst telefonförhandlingar. Han brukade säga: med sakkunskap klarar man allt, eller var och en sin egen advokat.

Nu slog han numret till häktet men efter några inledande fraser som verkade hämtade ur en formulärsamling från proppen i juridik, lade han på luren och satte sig uppgiven hos mig.

Det gick inte, sa han. Han hade använt en mängd svåra uttryck som inte imponerat på polisvakten. Han hade använt uttryck som besvärshänvisning, umgängesrätt och skiftesrevers. Till och med allmänna arvsfonden hade han dragit till med utan att lyckas.

Vi tog en pilsner till och då plötsligt mitt i en klunk stegar Putte in.

Han hade grejat ut sig på egen hand. Vakten var söderkis, skrattade Putte och när han läst i rapporten vad han kallat damen anade han oråd. Putte var ju söderbo själv, såg polismannen i legitimationen, och ingen kring Rackarbergen säger gatslinka. När han därför förhört honom och frågat vad han skulle ha sagt om han blivit arg på en prostituerad hade Putte funderat och sen sagt: drivmina, kanske, eller ditt fnaber.

Saken var klar. Han släpptes.

Men nu var allting stängt på stan och jag tyckte inte att vi hunnit fira.

Bara ett återstod. Att bege sig till Femfiket.

Femfiket låg på Folkungagatan. Klockan var kvart i öppningsdags och kön ringlade sig redan runt hörnet in på Södermannagatan. Och det var nu jag vågade visa min diktsamling. Mina båda kamrater var förbluffade men lyckliga. Jag läste högt några minuter. Det blev applåder och många av morgonrumlarna kunde egna dikter utantill som de började deklamera. Det lästes hej vilt och folk sjöng och dansade.

Det var ju inte vilka som helst som ställde sig i pilsnerkön klockan fem på fredagmorgonen. Det här var stans avfällingar. De såg ut som yxmannen i Dostojevskijs Brott och straff, eller som hämtade ur helvetesscener av Bosch – hälften människa, hälften djur. Munnarna stank av diverse drivmedel och tändvätskor.

Vi kom in och fick oss vad vi tålde.

Äntligen fullt ös.

När jag kom hem till lägenheten på Kocksgatan var Pekka Langer igång med sitt Go’morronprogram.

Jag tog upp DN från hallgolvet och läste på kultursidan att jag med min diktsamling skärpt bilden av grundläggande livs- och dödsvillkor.

Sen hamnade jag framför klädskåpet i sovalkoven.

Jag drog av mig byxorna och då hände något. Visserligen hade jag friskat i ordentligt med öl och vin, men inte mer än att jag kände mig nöjd med att ha slutat i tid. Nu trodde jag att jag drabbats av en medvetandestörning. Upprest framför spegeln till skåpdörren ser jag nämligen att jag saknar kalsongerna.

Jag minns precis att jag satt på mig ett par ärtgula kalsonger med lila älgavtryck. De är nu försvunna.

Jag försöker spåra dem tillbaka hela vägen till Zum Franziskaner, men utan framgång. Jag har uppenbarligen haft roligare än jag kan minnas för hur jag än söker i minnet så kan jag inte komma på hur de förkommit.

På sätt och vis kom detta försvinnande att beteckna ett slut inte bara på en ansträngande natt. Det blev till ett aktslut över hela 70-talet. Efter en lång vistelse i detta decennium kommer jag hem. Jag är utmattad och vill äntligen finna ro, men i stället för att få det jag söker upptäcker jag att en intimare sfär av mitt jag berövats mig. Jag står där avklädd och blottlagd och kan för mitt liv inte begripa hur det gått till – ett faktum som gör mig lika bedrövad som uppsluppen.

2

Jag kastar ett öga genom fönstret och önskar att det jag såg där inte fanns. Att jag såg något annat. Att kastanjen stod i blom och rödstjärten som är så sällsynt kom in på gården igen där det spelades en mustalainen kring ett utburet bord, följt av Nu hissa vi seglen.

Måtte vintern ge vika och sommaren bli het.

Måtte stockholmaren drabbas av det sköna vanvett som kommer av starka högtryck och värmerekord. Måtte han förvandlas och bli denne andre igen, den som bärs iväg av sina passioner, som gräver ner sig i sina egna villfarelser, som lever högt och överdådigt om så bara för att få erfara att det verkligen var så, att den stad som tedde sig outhärdlig i kyla och mörker inte går att leva en timma i förutan ljus och hetta.

Första gången jag på allvar var med om att förvandlas till denne andre av sommarhettan, det var kring mitten av 70-talet. Jag hade flyttat in i en snedtaksetta på Kocksgatan och det var den sommaren Expressen skrev att faraomyran observerats i en otät kantlist på bageri Granada och då Anticimex körde dygnet-runt-utryckning mot kackerlackor och brunråttor med mera hälsovådligt.

Allt föreföll overkligt.

Steg man ut på Kocksgatan, där husen sluter ganska tätt, översköljdes man av dunster med ett tryck som uppgick till en halv atmosfär. Rena högtrycksångan, tyckte man, som kunde lämpa sig för tvätt och matlagning, eller desinfektion, men knappast för att inandas av människor.

Och strax kom den där förvandlingen.

Den märktes redan i djurens beteende. Vid Årsta holmar exempelvis, längs hela strandlinjen från Tanto till Eriksdal, överallt kunde man se flodkräftor klippa sig en väg genom grodrom och ankgölar. Tusentals gångfötter mot vasspipor och strandgrus där snäckor och maskar eller döda däggdjur kunde få dem att slamra vilt med sina skaldjursbestick.

Och kråkorna lämnade stadens tippar för att i stället placera sig i köerna till glassbilarna och drickakioskerna.

Till och med skäggmesen siktade jag. Den hör ju hemma på Balkan, kring Marmarasjön, men nu syntes denne turkmes en dag vid Gunnarsons konditori på Götgatan där den inte åt insekter och spindelben utan hasselnötsglass och maränger.

Överallt vilsna skräntärnor på väg in till city, galna trastgäng på krogar och lunchhak, och att berguven rapporterades sitta på Mosebacketerrassen en morgon måste ha haft med värmen att göra. Det trodde i alla fall en fågelskådare jag kände. Berguven satt omtöcknad på den där gjutjärnspelaren från Bergsunds verkstäder och skickade revirrop mot cocktailbaren på restaurang Gondolen.

En berguv mitt i stan!

Och hettan höll i sig.

Klockan tio på förmiddagen den 19 augusti pekade termometern på +33 grader. Det har jag en anteckning om. Mellan Älvsjö och Södra station hade järnvägsskenor bockats och ringlat av syllarna. I Björns trädgård låg telefontrådarna an mot taket på korvkiosken och det gjorde att den nya metalldisken blivit strömförande. En invandrad turk hade förts till sjukan lika grillad i armen som den wurst han beställt med bröd och bostongurka. Krogar och restauranger blomstrade som oaser i Negevöknen och var det inte öppet på utskänkningsställena drog folk lika febrigt lystet till stans alla stränder vilka kantades av nakna kroppar och grön växtlighet.

Överallt i skrevor och sänkor mot vattnet uppehöll sig denne primitive stockholmare med ingenting alls att skyla sig med eller bara utstyrd med snören och tygremsor eller bakkläden som man ser dem bäras av kaffer och kongonegrer.

Samma år, eller kanske året innan, hävdes badförbudet, så ett dopp i innerstan, helst mitt i centrum om det gick, hade blivit något av en solidaritetshandling mot en stad på bättringsvägen. Och ville man inte svalka sig i Strömmen så näckade man i Kungsträdgårdens fontäner. Vid Tors fiske på Mariatorget likaså. Det näckades i Slussbassängerna och i badkar utlyfta på tak och terrasser.

Dammet sveddes. Luften kändes vidbränd. I livsmedelsbutikerna kunde unga flickor ses stå i kön till kassorna med bikinibyxor och nakna, spretande bröst, och knappast någon förundrades längre av att grannen fick fnatt, av att köks- och sängkammarliv bedrevs öppet på gårdar och i parker och skulle hovrättsrådet den och den ses kliva ur bilen i kalsonger och snorkel så väckte det lika lite uppseende som att livsmedelsverket meddelade att man funnit råtthår i stadens hälsokost.

Allting var värmens verk.

Och aldrig hade Stockholm upplevt så mycket sång och spel som denna sommar. Speciellt Gamla Stan. Riksdagen hade ju begärt en översyn av reglerna för gatumusicerande. Vem som än ville fick nu stå med bronslur på Börshustrappan och bröla, eller sjunga opera på Järntorget.

Små mässingsorkestrar dök upp, enmansorkestrar, kvartetter med krumhorn och fagott och stod inte en turistande skotte och gnällde med säckpipa vid Upplands riksäpple mitt för Gåsgränd, så hade en grupp peruaner radat upp sig där med handtrummor, rondadorer, zampoñas, eller bara nåt som rasslade skönt när de rev igång en Pajonel följd av en stilla Dolorosa.

Inget var sig likt, och ingen människa orkade vara sig själv på ett högst förtjusande sätt.

Det här var på 70-talet.

Sen dess har flera heta somrar passerat och vad jag kunnat se har stockholmaren aldrig försummat chansen att få förlora herraväldet över sig själv, att få vara denne andre ett tag.

Och den förvandlingen vill jag bli vittne till från mitt fönster.

Se hur värmen kommer.

Att Stockholm åter knytes till de heta passadvindarnas bälte.

Att damen i Maria herrfrisering åter får användning för den där solsittarskylten där det står: Åter om tjugo minuter (kanske) eller rörjouren på Södermannagatan med sin Stängt hela dagen p g a anledning.

Att Vera i sitt källarjobb på antikvariatet får hänga upp skylten Åter vid nästa lågtryck för att en mäktig varmluftsfront kommit in och ordnat badväder åt henne i en månad eller två.

Måtte sommaren bli het.

3

Valborgsmässofirandet med vårsånger och upptändande av eldar då mörkret infaller inbjuder till högstämda tal. Valborg förpliktigar och