TOKSTORMEN: Jag älskar min Ångest

By Henrik Söder

TOKSTORMEN är titeln. Att jag valt under titeln: ''Jag älskar min Ångest' beror på att hantera sin ångest med kärlek är ett mot vapen mot ångesten.
Ångesten är en del av dig och att även älska och förlikas med den delen.
En berättelse inifrån psykos. En till största delar självbiografisk bok om insjuknade och återhämtning till ett friskt liv.
Hur man tänker och känner när man är psykotisk.
Alla de fruktansvärda demoners som man möter.
Den rädsla som är så stark att man försöker ta sitt liv för att komma undan skräcken.
Efter att ha varit sjuk i hela sitt vuxna liv till en vanlig tillvaro med vanliga tankar, handlingar mm.
Och de hemska åren på Beckomberga sjukhus.
Då Europas största mentalsjukhus.
Nu den sista överlevaren från Beckomberga som mår bra.
Delar av berättelsen är fiction för att få ihop alla psykotiska texter till en berättelse.
Den ende som är sann i berättelsen är författare och hans inre verklighet
En gripande och skräckfylld berättelse om långvarig sjukdom och till friskande.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Mar 31, 2022
• ISBN: 9789180579414

Henrik Söder

Henrik Söder uppväxt i Bromma i en vanlig familj. En strålande framtid vid gymnasiets slut men då en reaktiv psykos satte stopp för det hela. På grund av en mix av otur och felbedömningar så blev psykosen ett liv som till stora dela färjades av Beckomberga, psykoser och ångest. Men där efter ett mycket hårt arbete under nära 42 år så klassades som frisk. Det är märkligt att bli frisk. Helt plötsligt tänker man vanliga tankar. Relationen med människor blir riktigt bra och man känner sig hel. Perspektiven ändras, inte bara i relationer utan även i naturen och i staden. Man ser helt nya saker och på ett helt annat sätt. Man är inte jagad av ''demoner''. Utan verkligheten är hel och stabil. En fantastisk upplevelse'' Men med baksidan av förlusten av stora delar av sitt vuxna liv. En förlust av nästan 30 års yrkes och nöjesliv. Fast nu fri från de svåra psykiska problemen. Den ende överlevaren från Beckomberga som mår bra. Henrik Söder är född 1957 och är Jur. kand. med tings meritering och advokat erfarenhet.

Book preview

Kap 1. GUD HJÄLPEMIG

Det var i slutet av november. Jag satt hemma i köket och rökte. En cigg, två, tre… efter den femte kände jag mig nöjd. Jag hade inte varit hemma på många dagar. Telefonsvararen visade att ingen hade ringt.

Jag satt och stirrade in i väggen en stund. Varför hade åkt jag till lägenheten? Det hade jag glömt i samma ögonblick som jag öppnade dörren.

Plötsligt ringde telefonen. Jag spratt till. En signal, två signaler, jag svarade.

- Hej, det är jag, Karin.

- Hej, ringer du nu?

- Ja, jag har bestämt mig. Jag kommer inte hem, jag tänker stanna här längre. Du kan väl bjuda Malin till Kanarieöarna istället. Hon får ta min biljett. Jag bjuder.

Karin, min fru, skulle ha kommit hem i början av december för att vi skulle resa till Kanarieöarna på chartersemester. Nu var hon istället i Brasilien för att läsa språk och vila upp sig. Hela förra året hade varit jobbigt för oss båda.

- Ja, det kan jag väl.

- Jag ringer från en automat. Nu har jag inga pengar kvar. Hej då!

Klick!

Det var dött i telefonen. Jag satt och kliade mig i huvudet en stund, förvirrad och panikslagen.

UT! JAG MÅSTE UT!

Här inne trillade väggarna över mig. Lägenheten kändes trängre och trängre. Jag märkte att jag började prata för mig själv.

- Väggarna talar till mig. Ut, ut, till friheten.

- Lås dörren!

- Det spelar ingen roll om dörren är låst eller inte.

- Ut, ut, nerför trapporna. Över gården!

Ut ur huset. Ut på gatan.

LUGN! Det är ingen idé längre.

Det var mörkt på gatan, gatlyktorna gungade i blåsten och spred sitt kalla sken över bilarna.

Gatan var full av bilar som var parkerade för natten. Allt var tomt och öde.

- Natten, den eviga natten, tänkte jag. TOMT, KALLT OCH MÖRKT.

En gammal tvåddörrars Ford kom dubbelparkerade framför porten, och någon klev ur baksätet. Det var grannflickan.

- Jag visste det! Nu kommer de, tänkte jag och gick in och satte mig i baksätet på bilen.

- När åker vi? sa jag.

- Ut ur bilen! Vad gör du i min bil? Ut! fräste grannflickan ilsket.

Jag gick uppgivet ur bilen. Jag tänkte att det här var sista chansen, nu fanns det inget hopp längre. Helt ensam.

Jag stod på trottoaren.

- Vart ska jag ta vägen? Jag går till världens ände, tänkte jag. Jag heter ju Nordstam, alltså går jag mot norr.

Jag gick Upplandsgatan bort mot Haga norra.

Mot nordpolen! Gatan var fortfarande öde.

Gatljusen lyste. Jag gick som i trans. Släpade fötterna efter mig. Jag var klädd i rutig lumberjacka, nötta seglarskor och jeans som släpade i marken. Det var öde och tomt. Jag gick som om varken bilar eller något annat skulle kunna skada mig. Inget berörde mig.

Jag är odödlig!

Jag gick förbi rödljusen vid Norrtull, förbi Hagaterminalen och ner i Hagaparken. Den var också tom. Det lyste ett sken över Solna, ett stort vitt ljussken.

Kärnvapen. Det sista kriget, tänkte jag.

Atomvintern är här. Nu ska vi alla dö. Det är ingen idé att gå mot nordpolen. Ska jag gå och dränka mig i Brunnsviken?

Nä det var nog för kallt i vattnet.

Jag måste gå baklänges i utvecklingsspiralen.

Darwins utvecklingsspiral. Först bli en dinosaurie och sedan en amöba för att till slut försvinna och utsläckas totalt. Bli ett svart hål.

Jag går tillbaka i utvecklingslabyrinten och blir till ingenting, tänkte jag.

Jag föll till marken för att i tankarna gå tillbaka i utvecklingen. Jag började jucka mot marken för att komma ner i labyrinten. Ett stilla regn föll.

Utvecklingen går bakåt. Jag kommer att försvinna.

Jag kände inget, varken köld eller värme, varken kyla eller smärta.

Jag är Stålmannen, tänkte jag. Den första som går tillbaka i utvecklingen.

Jag försökte koncentrera mig på tillbakagången.

En hund lade sin våta nos mot min kind. Jag hörde någon som pratade. Det lät som om rösterna pratade om någon annan, men det var mig det handlade om.

- Det rör mig inte. Jag får inte tappa koncentrationen, tänkte jag.

- Hjälp, jag tappar koncentrationen och går uppåt i spiralen. Utvecklingen går framåt igen, tänkte jag.

Utvecklingen går mot något levande.

En ambulans körde upp på gräset nära mig, och ambulansmännen kom emot mig.

- Hur är det? frågade en av dem.

- Har ni kommit med likvagnen nu? Plockar ni upp alla som har dött av kärnvapensmällen?

sade jag.

Jag såg att det var en vanlig ambulans. Efter en stund kom det en polisbil också, och ambulansen körde därifrån. Poliserna steg ur och tog mig under armen. Det stod några människor runt mig, bland annat mannen med hunden.

- Kom med här, sade en av poliserna.

De tog in mig i polisbilen och sökte igenom mina fickor. De hittade min tobak, Eventyrsblandning från Norge. De luktade på den och behöll paketet.

- Vi tar med honom till stationen, sade en av poliserna.

Jag såg bilden framför mig. Misshandlad i en poliscell. Misshandlad till döds för att jag såg smällen. Panikslagen av skräck sade jag:

Inte till polisstationen.

Det har varit ett totalt kärnvapenkrig, tänkte jag, det gäller att överleva så länge sommöjligt.

Och överlever gör man om man dödar någon annan. Den som dör sist har överlevt längst.

Vi kör honom till psyket, sade polisen.

Jag åkte med polisbilen genom nästan helt öde gator mot S:t Görans psykakut. Väl framme klev alla ur bilen. Poliserna ringde på klockan till sjukhusdörren. Vi blev insläppta och gick nedför de kalla tomma stentrapporna. Dörren gick i lås bakom oss. Poliserna gick in i ett litet rum och avlade rapport. Jag fick vänta i väntrummet utanför.

Där fanns pinniga träsoffor med röd plastklädsel och en dricksfontän. Allt som fanns att läsa var Socialstyrelsens Råd och Anvisningar och Meddelanden från Landstinget. Väggarna var nikotingula. Mitt i rummet stod ett lågt bord.

Rummet hade inga fönster, det kom ett kallt sken från ett lysrör i taket. Jag tittade in i rummet på andra sidan korridoren. Det var rökrummet. Där stod likadana soffor och bord, alla hade många brännmärken. Rökrummet var inpyrt, och på möblerna och golvet låg det fullt av aska och gamla fimpar. Det var mörkt i rummet, det lystes bara upp av det ljus som strömmade in frånmotorleden utanför.

Ett fönster stod på glänt och det hördes buller från bilarna.

En person i mörkret och rökte, och han mumlade något om världens undergång. Jag tiggde till mig en cigarett och rökte girigt tills jag brände mig på fingrarna.

Jag kunde inte sitta stilla utan vandrade omkring hela tiden. Gick till ytterdörren och kände på den. Den var låst. Endast de som hade nycklar och andra utvalda kunde komma ut.

- Nu ska vi utrotas, tänkte jag. Alla vi som var ute när atombomberna exploderade måste utrotas.

Alla vi som inte kände till att kriget skulle komma. Det måste hållas hemligt att det hade varit ett kärnvapenkrig. Maktens förlängda arm – läkare, skötare och poliser - skulle bära hemligheten. Vi andra skulle avrättas utan att någon fick veta det.

- Nu gäller det att var smart, tänkte jag. Att inte avslöja för mycket.

Jag gick av och an i korridoren. På vänster sida fanns dörrarna till läkarnas undersökningsrum, på höger sida fanns det en toalettdörr. Vid korridorens bakre vägg låg dörren till friheten.

Den var låst, och längst fram svängde korridoren av mot höger.

Innan den svängde fanns det en gul linje i golvet.

Själva golvet var smutsgrönt. Gick man förbi den gula linjen utan tillåtelse blev man tillsagd av en vitrock. Stopp där, gå inte längre. Kom tillbaka!

Runt hörnet där korridoren svängde hördes det hela tiden skrik. Ylanden av skräck.

- När man kommer runt hörnet blir man avlivad.

För att fördela skulden ska den som gått över tidigare avlivas av nästa person i raden. Allt blir en enda lång kedja av dödande, tänkte jag.

- Döden, denna befrielse. Där borta runt hörnet sker den slutliga lösningen. Utrotningen av alla icke önskvärda, tänkte jag. Alla som inte fick meddelande om kriget. Alla Obehövda.

Jag vandrade av och an och väntade och väntade. Jag räknade stegen fram till den gula linjen. Vid varje skrik spratt jag till. Jag måste hela tiden intala mig lugn. Det gick inte att komma ut genom den låsta dörren, och jag ville inte gå förbi den gula linjen.

Det vore skönt att få dö fort, tänkte jag. Att få somna in. Inte behöva vakna mer. Inte behöva leva i denna ångestdal.

Tiden gick långsamt. Jag måste hålla mig klar i huvudet.

Det kändes som om tiden inte hade någon betydelse. Ingenting hade någon betydelse, något måste hända..

Människor kom och gick, alla andra blev inkallade till läkaren. De blev hämtade av någon i vit rock. När skulle det bli min tur?

Vissa fick dörren upplåst och kunde gå ut i friheten direkt efter ett samtal med läkaren.

Andra togs bakom den gula linjen. Hela tiden hördes skriken runt hörnet. Jag blev tillfrågad om jag inte skulle ta av mig den våta varma yllejackan. Jag svarade nekande. Byxorna hasade i golvet och fötterna i seglarskorna var genomblöta, det regnade ute. Men jag brydde mig inte.

Plötsligt hämtade en vitrock mig och förde mig genom en dörr till ett av undersökningsrummen.

Endast ljudet från motorvägen och surret från lysröret hördes. Jag ställde mig mitt i rummet, mitt emot den kvinnliga läkaren. Vi var ensamma i rummet. Jag försökte tänka, men huvudet kändes tomt. Läkaren tittade på mig med en blick som sade: Stackars krake.

- Berätta, sade hon.

Vilken lycka det vore att få berätta, att kunna berätta allt. Att ge ut sitt innersta och bli förlåten. Att få lämna ut sig.

Bit ihop, tänkte jag. När jag biter ihop tänderna kan hon inte höra vad jag tänker, tänkte jag. Jag bet ihop hårt.

Min övertygelse var att jag hade inopererade mikrofoner i tänderna, men när jag bet ihop fungerade inte de galvaniska elementen och doktorn kunde inte veta vad jag tänkte.

De som var emot mig visste vad jag tänkte, de kunde höra det. Men inte när jag bet ihop tänderna.

Jag skulle så gärna vilja säga vad jag tänkte och kände, men jag vågade inte. Tänk