Lönnträdet

By Reidar Nordenberg

Det sitter en pojke i ett lönnträd och spionerar på pastor Fransson när han predikar så att församlingen faller ner på knä i trans. Det att omslutas av grön beska, att titta på detta oerhörda, har nästan en magisk dragningskraft på pojken. Och samtidigt har han vardagen att hantera, med familjen och de andra i grannskapet, och vänskapen med Marja, pastorns dotter, som frågar: "Tycker du det är svårt att bli stor?" -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 13, 2021
• ISBN: 9788726992175

Book preview

Det började efter min första kväll i lönnträdet. Den värld som var min hade dittills stått utan jämförelsepunkter. Så plötsligt: Omsluten av löv och grenar och tätt tryckt intill en annan kropp, brände sig nya sammanhang och betydelser in i mig.

Sackeus skulle jag komma att kallas.

Denna den första kvällen låg jag länge vaken. Upplevde på nytt detta jag hade varit vittne till genom det täta lövverket. Det var tyst i huset, tyst också ute. I mörkret där jag låg urskiljde jag bara svagt rummet omkring mig, hörnskåpet och stolarnas svartnade skelett. Tätt intill mig i den breda dubbelsängen sov Erik, andades oroligt.

Försiktigt smög jag mig upp och fram till fönstret. I siluett mot den ljusare himlen avtecknade sig högt över de andra träden den svarta lönnkronan, gömställe och farkost in mot det overkliga. Den sträckte sig långt in över huvudbyggnadens tak, det svarta skiffertaket som uppe vid den branta nocken var grönt av mossa, en ärggrön, våt mossa. Där jag stod med kinden tätt tryckt in mot den svala glasrutan skulle jag ha kunnat pricka sönder andra våningens rad av fönster med mitt luftgevär och höra glassplittret rasa ner i gruset.

Nere från vägen in mot stan, stensatt men med grustrottoarer, hördes några sena röster. Genom grönskan silade gatlyktan sitt ljus ända upp till själva gårdsrundeln. Där jag stod inne i rummet med fönstret uppslaget kunde jag dock ingenting se av de sena nattvandrarna.

Ljudet dog bort i riktning in mot stan över vilken det låg liksom en jättekupa av ljus. Tyst smög jag mig tillbaka till bädden, lutade mig ner och sökte i det svaga ljuset utifrån fånga in Eriks ansikte. Det skymtade svagt och utsuddat. Försiktigt rörde jag vid honom. Genom hans tunna kropp gick en lätt rysning och han vred sig in mot väggen, kavade med armarna över täcket. Även hans natt var en jagande svart yrsel.

Jag vek undan täcket och tryckte mig ner bredvid honom. Mötte minnet av hans viskande röst från tidigare på kvällen uppe i lönnträdet, där vi i den täta grönskan hade suttit bara någon meter från andra våningens fönster. Ljuset inifrån den stora salen hade fläckat våra händer och ansikten.

Jag minns hur jag räknade dem där de satt. Jag räknade dem blint och tror mig inte ens uppskattningsvis nu kunna uppge någon siffra.. Kanske var de femtio. Kanske hundra. Allt var så främmande — de krampaktigt slutna ansiktena och rösterna.

Först efter en stund blev jag varse mannen uppe på plattformen. Han föreföll mig overklig i ljuset från takkronan. Svetten satt i små blanka kulor runt hans panna och massiva nacke och hans ögon var stora, fyllda som av en rökgrå vätska.

Plötsligt lämnade han plattformen och gick ner salen och in mellan bänkarna. Ansiktena förvreds i det mjölkvita ljuset. Jag kände hur något snörde sig samman omkring mig, hur en främmande verklighet pressade sig in i mig.

– Vi klättrar ner!

Erik viskade tyst men häftigt vädjande. Ljuset inifrån föll över hans ansikte och hans lätta händer. Han var rädd.

– Inte än. Nån kan se oss.

Jag viskade så tyst jag kunde, vred mig in mot honom där han satt med armarna runt lönnträdets stam.

– Vi måste sitta kvar till dess det är slut.

Rösterna därinne skrämde mig. De lät som ett övergivet barns gråt, som en hunds ödsliga yl. Jag stirrade in genom rutorna.

Några av dem hade sjunkit ner på knä vid bänkarna med huvudet hårt omslutet av sina knäppta händer. Andra satt vilset vaggande.

Först nu kände jag igen mannen därinne. Tungt hade han glidit ner vid sidan av en av kvinnorna. Han höll hennes huvud tätt intill sitt eget, stötte fram sina ord i hennes öra. Det var som om hon hölls uppe endast av hans väldiga händer om hennes huvud. Halsen tänjdes ut och den tunga kroppen spändes i en båge ner mot golvet. Fötterna spretade och gled in under den framförvarande bänken, slappt som om benen inte längre hörde samman med hennes kropp.

– Han kväver ju henne! viskade Erik. Ser du inte att han kväver henne!

Jag visste bara som i en overklig dröm att hennes främmande röst, den spända kroppen och den tomma blicken och de tuggande käkarna — att allt detta måste betyda något. Det kändes outhärdligt att se. Som när ett djur dör.

Som djuren i slakteriet uppe i skogsbrynet på andra sidan dalsänkan bakom huvudbyggnaden. Ända ner till gården kunde vi höra grisarna när de tätt sammanpressade i det trånga slaktrummet försökte jaga ifrån den kloliknande tången med den bedövande elektriciteten. Vilt sparkad e de när de i ena bakbenet krokades upp i taket och när den långa kniven rände in i strupen och skar av halspulsådern. Sparkade ännu när det inte ens längre pumpade fram ur det svarta hålet i strupen.

Från vårt gömställe i trädet kunde vi se rakt in i hennes öppna mun. Tungan darrade och pressades fram mellan tänderna, slemmig av saliv. En blåröd, köttig spasmer. Så föll hon plötsligt samman på golvet. Bågen brast och hon låg till synes livlös mellan hans fötter med armarna ännu böjda över huvudet. Händerna höll hon hårt knäppta som hade hon fallit samman i bön utanför all verklighet.

Försiktigt lyftes hon upp på bänken. Armarna föll tungt ner utefter sidorna. Hennes ansikte var tomt och hade förlorat sin form och den kramp som för en stund sedan hållit hennes liv i sitt grepp. Blicken flöt ut i ett grått, simmigt ljus och den förut så spända kroppen hade sjunkit samman som om den hade torkat och förkrympt eller brunnit ner.

Efter en stund såg hon på sina händer. Kanske såg hon hur nätet av ådror tycktes vara nära att sprängas. Kanske att hennes blick ännu inte ens nått så långt som ner till hennes händer. Hon förblev sittande orörlig en stund, rätade så upp sig och såg sig sökande runt som var hon uppvaknad ur en dröm. Började vagga med överkroppen, blundade och stötte fram ord som för mig saknade mening och sammanhang, men utan att på nytt falla in i samma uppgivelse. Slappnade av och blev sittande med tomma, trötta ögon. Satt som om allt detta som skedde runt omkring