Fågelmannens välde

By Reidar Nordenberg

På torget i Arvika står statyn Fågelmannen, en metallskapelse som är både fågel och människa, och fungerar som samlingspunkt för stans dagdrivare. I centrum för denna skröna om torgets invånare står underhållaren och suputen Adel, nedgången och ångestriden när ingen ser på. "Fågelmannens välde" ställer oss frågan: Vilka händelser präglar en människa, vilka bitar av barndomen stannar kvar i minnet och skapar berättelsen om hur vi blev de vi blev? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 13, 2021
• ISBN: 9788726992137

Book preview

I

Adel trädde med sina röda, fumliga fingrar preventivmedlet över Fågelmannens metallhårda lem.

—Vi vill inte ha nåra flera såna som du här i stan! ropade han högt.

Hans röst ekade mellan kåkarna runt det rektangulära torget, saliven sprutade som maskrosfrön ur hans mun. För varje ord hakades fönster upp, unga och gamla kikade ut och gapade nyfiket efter dagens sensation.

—Inte en djävel till av din sort ska vi ha!

Rusig av öl och vin och med sin nedsölade skjorta uppknäppt ända långt ner i byxorna, viftade han med sina knutna nävar mot den väldiga mansstatyns fågelliknande huvud.

—Om du inte vore så förbannat ful! vrålade han i ett förlåtande försök.

Knäande travade han runt statyn på den halvmeterhöga stensockeln, vinklade armar och ben och förvred sitt rödsprängda ansikte för att riktigt ge eftertryck åt sina ord, härmade den främmande gestalten, tung och vilande men ändå på väg att flyga.

Leende vände han sig slutligen om, svettig och flåsande. Hans ögon spelade över de församlade, hans trogna skara av vänner, som halvrusiga, inte bara av skratt, bevittnade hans preventiva handling.

Vinden andades tyst och avvaktande, avslöjade inte ens sin närvaro i träden, som grönskade på den östra och västra sidan av torget och gav skugga, välsignande skugga.

Plötsligt stannade liksom allt inom honom.

Han stod och stirrade ut över torget, fick alla att vrida sina blickar ner mot stationshuset, där klockan med sina skrevande visare förkunnade att tiden var en verklighet även i denna stad och tickade sig sekund för sekund fram mot det för dem alla oundvikliga, gott eller ont visste ingen.

Men för Adel gällde att allt just nu stod stilla. Han var utan rörelse och närvaro i det aktuella skeendet.

Ögonen stirrade inte ens längre, var vidöppna utan seende och inre avspeglingar. Händer och armar spretade stela ut från sidorna, lika stela som Fågelmannens lemmar.

Det hade ofta skett honom så den senaste tiden. Den bit av hans verklighet, som skulle ha fyllt upp de till synes döda ögonblicken, var och förblev borta för honom.

Så plötsligt fick hans ögon åter liv och han såg vad alla andra runt omkring honom såg.

Såg alla dem som sökte sig ner till järnvägsstationen, dag efter dag året runt, sökte sig dit i väntan på något men aldrig förstod vad.

Det var trångt på perrongen.

Adel och hans vänner brukade, när regn och kyla försvårade deras levnads dagar, söka sig tak över huvudet i den varma väntsalen, ivrigt diskuterande vad som var att göra för att lösa varje minuts alltid lika pockande anskaffningsproblem.

Omvärlden med alla sina begränsningar och förbud hade i det avseendet visat sig gå att överlista. Den gjorde förvisso vad den kunde för att hålla deras törst vid liv men vad tjänade det till när deras längtan att släcka den ständigt fann på råd hur svårt det än såg ut för stunden.

Väntsalens färgrika affischer med deras främmande världar lockade dem inte. Inte brydde de sig om den grekiska arkipelagen i sitt vinröda hav, resterna av svunna kulturer och Norges fjordar och hissnande fjällstup.

Hemstadens verklighet på gott och ont räckte för dem.

Deras reslusta hade därför aldrig tvingat dem längre ut i det okända än ut på perrongen. Det brukade vanligtvis ske när tågen gled in på spåren och för några minuter stannade upp för att låta de lyckliga, ankommande resenärerna stiga av och för att de som inte förstod sitt eget bästa skulle kunna kliva på och lämna staden.

Klockan vid järnvägsbommarna över Hamngatan började slå, ljudligt varnande. Tåget Stockholm-Oslo var på ingående. Det dunkade dovt i skenorna. Resenärerna fattade sina väskor, tittade ut genom fönstren, ivrigt sökande efter mötande anhöriga och bekanta, äntligen framme vid målet.

Snabbt gjorde sig Adel åter herre över situationen, kvick och vig som ögonblicket krävde. Föll på knä framför en av sina vänner och ropade med tillgjord röst:

—Skynda dig, Johan, ja, skynda dig för annars hinner du inte med tåget.

Vevade upphetsande i armarna.

—Men skynda dig då!

Varpå han gjorde en av alla förståelig paus innan han fortsatte med ord som föll som droppar av svavelsyra i den stackars Johans inre.

—Det kan kvitta, förresten, du har ju varit i Oslo, ja, många gånger, vad jag vet.

Adel inhöstade de församlades jubel eftersom alla här i staden kände varandras dagar ända från begynnelsen. Även Johans förnedrande och magra dagar.

—Jag hjälper dig, naturligtvis.

Adel svalde och inväntade vad de närvarande skadeglatt hade förvarat i minnet.

—Jag tar väskan, käre vän. Den måste vara alldeles för tung för dig, inpräntade han.

Minnet fick ekot att extra länge göra sin verkan och studsa mellan väggarna runt torget.

Adel grep plastpåsen, vars klingande innehåll gjorde all försiktighet nödvändig. Med överdriven sirlighet spelade han snabbt upp sin framväxande roll.

Kumpanens blåröda ansikte blev plötsligt skyggt och plågat. Ögonen flydde som uppjagade harar. Minnet brände honom hetare än solens strålar denna sommarens varmaste dag.

Aldrig gavs han möjlighet att glömma.

Flera kvällar för många år sedan hade han, tvättad och uppklädd, osedd smugit sig ner till stationsområdet, där han gömt sig i det skyddande mörkret på andra sidan bangården.

När så Stockholm-Oslo-tåget kom in och stannade, hoppade han upp med sin tomma väska i en av förstaklassvagnarna, stod avvaktande några sekunder och steg sedan av på den motsatta sidan ut mot alla de väntande på perrongen. Han mötte deras avundsjuka blickar, rättade till sin klädsel som om han suttit och sovit i kupén och överraskats av att så snabbt vara hemma.

En söndagskväll senare samma sommar hade avslöjandet kommit. Och allt sedan dess hade han fått heta Johan Stockholm-Oslo, ibland även Tur och Retur.

Dagens tåg dunkade iväg. Adel såg vagnarna rulla ut mot Kyrkbron och försvinna mot Charlottenberg och slutstationen Oslo. Det sjöng i skenorna.

—Nåja, du kan ta nästa, sa han högt. Men glöm nu inte att skaffa dig en sittplatsbiljett.

Och så var Johan glömd för stunden. Till dess att nästa tåg passade in.

Den självväxande kvickheten fick Adel att ofta utlämna var och en utan hänsyn, vän eller fiende kvittade. Det var som om han inte kunde hindra att så skedde.

Kring Fågelmannen på torget trivdes han och hans kumpaner. Så som i denna ljuvliga värme.

Härifrån bevakade de stadens liv. Här hade de sitt eget parlament och kablade högljutt ut sina kommentarer. De lämnade ingen oberörd, allra minst maktens innehavare.

Kvickhetens seger var deras enda vinst. Med något annat honorerades de inte för sina dagliga framträdanden.

—Kulturarbetare belönas inte efter förtjänst, kom- menterade Adel en gång.

Statyn, denna korsning mellan människa och fågel och vars metallhårda lem just nu var försedd med Adels preventivmedel, gav outtömlig näring åt deras fantasi, lockade dem långt utanför deras eget förstånds gränser.

Adel trängde sig ner på en av bänkarna, guppade med ena foten och myste, samlade sig till nästa framträdande. Han var nöjd med sig själv nu, van som han var att vara skrattets upphovsman, fröjderikets aldrig sinande källa.

Fågelmannen hade skänkt honom många segrar.

—Tänk om det varit en flyttfågel! skrek han plötsligt och flaxade mot skyn. Tänk om livet hade varit så grymt!

Det var som om han lyftes upp på stensockeln och där svävade över allas huvuden.

—Vad skulle vi då ha gjort hela långa vinterhalvåret? Legat i ide, kanske?

Ryttlande hängde han kvar i luften till synes viktlös innan han sjönk ihop.

Men bara några sekunder senare, några brännheta sekunder, var han åter uppe, ögonen spelade.

—Men det räcker med bara en sån som du!

Han strök spotten ur mungiporna med tumsidan av handen samtidigt som han kontrollerade att preventivmedlet satt som det skulle.

—Dagligen ska du förresten få en ballong av mig, det lovar jag av hela mitt hjärta.

Likt svalor jagade hans blick i salighet runt torget och gled ut högt över Kyrkviken.

—En ballong dagligen för säkerhets skull, gastade han.

—Men, käre Adel, inte har väl du råd med en sån välgärning? replikerades det från en av bänkarna.

—Skulle inte jag?

Rösten pep av trots när han andades in.

—En ballong per dag, det är väl ett ringa offer.

Ilsket blängde han efter den klentrogne.

—Det är ju här jag är född, spottade han fram. Och nåt är jag väl skyldig stan.

—Skattskyldig, ja! hördes ett pilsnabbt inpass.

Det var Johan Stockholm-Oslo som med blåsande, pipig röst tackade för den plågsamma påminnelsen tidigare.

Adel låtsades inte höra.

—Man måste ju rädda stan från slika monster, skrek han och pekade på Fågelmannen.

Ögonen hoppade från den ene till den andre i hopen av människor framför honom.

—Men tyvärr tycks jag ha varit för sent ute, ser jag. Ni borde komma hit på fars dag, varenda djäkel, fortsatte han.

Med ett kraftigt tag greppade han kring svångremmen och skruvade byxorna upp över höftkammen.

Han vinglade sedan fram till stensockeln. Intog samma halvliggande ställning som Fågelmannen. Sjönk ner på högra armbågen med handen vilande uppåtvänd. Sträckte fram den andra armen i en båge och vred huvudet in mot axeln, precis som den väldige över sig.

—Bravo, Adel!

Det ekade av skratt runt torget.

Några skygga, men alltid lika ofta närvarande, myste där de försökte hålla sig dolda.

—Men veken, Adel! Var har du veken? Fram med den!

Adel förde sakta och behärskat sin framsträckta hand ner och började gräva i gylfen.

Men lika snabbt hejdade han sig, sjönk på nytt in i Fågelmannens ställning och höll auditoriet i spänning.

—Jag har ju sagt att vi inte ska ha nåra flera såna här i stan.

Han flåsade tungt. Såg sig om för att räkna in alla sina lärjungar här på torget.

—Tar jag fram veken när det är så många sköna kvinnor här så vet jag hur det går.

Han gjorde en knyck med höften, en juckande knyck, och åter ekade det av skratt.

Adel rullade över på rygg.

Han låg och stirrade upp mot Fågelmannens väldiga bröst, där solen gnuggade fram ett band av gyllene blänken, likt ett stim glittrande guldfiskar, låg och blickade upp mot det platta och overkliga huvudet.

Över dem öppnade sig himlens ljusblåa, genomskinliga skal och upplöstes i det gränslösa.

Plötsligt tyckte han att den tunga statyn över honom försvann upp i rymden. Bara han själv låg där naken, för evigt förankrad. Fötterna och hans högra, vilande hand var genomborrade med fästen djupt ner i den hårda stensockeln. Sin vänstra, böjda arm höll han skyddande i vinkel framför sitt huvud, fågelns utdragna och platta huvud.

Svagt uppfattade han rösterna och skratten.

Han var stel och oförmögen att skyla sig och lyfta, sväva ut över Kyrkviken och vidare bort över de rullande höjderna, rakt in i det okända.

—Somna inte nu, Adel!

Rösten slog som örfilar och förde honom yrvaken tillbaka.

Fågelmannen var åter i sin gestalt.

Sakta kravlade han sig upp. Vilset flackade ögonen. Hans huvud vajade blytungt.

Trots att han inte gjort annat än druckit från tidigt på morronen kändes strupen färdig att torka ihop. Han andades ryckigt. Det var som om han pumpade luften bara in och ut genom sin halvöppna mun och aldrig nådde att pressa ner den i sina pipande lungor.

Långt upp i Torggatans förlängning såg han Trefaldighetskyrkans vassa spira resa sig mot den försvinnande himlen, strategiskt placerad för att ständigt göra sig påmind.

För Adel började allt ge vika. Läpparna rörde sig i kramp men utan att ett ljud kom över dem.

Bilden framför honom började suddas ut. Vännernas soligt skinande ansikten, det stora och öppna torget, stadsbussarna utanför den lummigt övervuxna uteserveringen, de väldiga ljusgloberna och stationshuset — allt exploderade i kalejdoskopiska stjärnbilder.

Jordens axel var placerad rakt genom hans huvud.

Han såg ömklig ut där han stod i den gassande solen, till synes utan närvaro. Svetten rann i strömmar ner över ansiktet och vidare över bröstet.

Spefulla ord haglade över honom men han hörde dem bara som om himlen var full av sparvar.

—Nu stupar han!

Rösten hördes svagt och han uppfattade dess hån i det skadeglada kvittret från rymden.

—Stupar, nej så fan jag gör.

Kraften glödde åter i hans spruckna ögon och letade sig ner i armar och ben.

Suckande vinglade han sig upp i Fågelmannens hand, kysste hans huvud intensivt och ropade:

—Förlåt mig, far! Förlåt mig!

Hjälplös gled han ner från statyn. Men han föll inte. Vaggande stödde han sig i ett sista desperat segerförsök med ena handen hårt sluten om Fågelmannens lem. Ett leende rann skevt ner över ansiktet, sköljdes