75 mil till Berlin

By Jenny Hansson

Samuel och hans barndomsvänner Joakim och Freddie bor av en ren slump i Berlin. Joakim vill egentligen återvända till Göteborg och jobbet som matematiker, medan Freddie drömmer om att komma in på en musikalutbildning i London. När Samuel kommer på idén att de ska starta ett bussbolag och anordna paketresor till Berlin är hans vänner därav lite motvilliga. Allt eftersom deras företag Svenssons buss kommer igång sätts en rad av händelser i rullning som kommer att skaka om killarnas liv rejält. Vem är hon egentligen, den enda flickan som någonsin tackat nej till en träff med Samuel? Ska Freddie någonsin fatta mod att bjuda ut den danska receptionisten som han är övertygad om är hans livs kärlek? Och är Joakims vänskap med ingenjörsstudenten Daniel verkligen vad den utger sig för att vara?Och den största frågan av allt – kommer det nystartade resebolaget splittra trion eller blir det den framgångssaga Samuel drömmer om? "75 mil till Berlin" är en underhållande roman skriven med glimten i ögat. Men det är också en berättelse om relationer, vänskap och kärlek samt vikten av att kämpa för sin dröm.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 20, 2022
• ISBN: 9788728396490

Book preview

Jenny Hansson

75 mil till Berlin

SAGA Egmont

75 mil till Berlin

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 2022 Jenny Hansson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728396490

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Kapitel 1 – SAMUEL

Samuel lyfte upp den vita bakelittelefonens lur och stack pekfingret i nian på nummerskivan. Det tickade några gånger när han förde skivan till högsta läget. Han höll andan, ville inte släppa taget. Men klockan hade passerat museets stängningsdags. Dessutom borde han redan ha varit på plats i bowlinghallen. Det underbara smattrandet då skivan åkte tillbaka till utgångsläget fyllde rummet. Telefonen plingade till då han lade luren på plats igen. Samuel gjorde ett sista svepande med blicken över de gulspräckliga tapeterna innan han reste sig från den bruna tygsoffan.

Stegen ekade i lokalen när han gick mot utgången, fortplantade sig vidare i golvet. För bara en kvart sedan hade det varit fullt av folk i gångarna som dragit i skåpsknopparna och klämt och känt på innehållet i dem. Samuel passerade grindarna till souvenirbutiken. Han stannade vid vykortsståndet. Motiven föreställde alltifrån politiska 80-talsbudskap till moderna vyer över Berlins skyskrapor. Han sneglade mot disken. Den blonda expediten betjänade en kund som inhandlade en frukostbricka med motiv av Marx, Engels och Lenin. Han rynkade på ögonbrynen. Vem i hela fridens namn ville avnjuta frallor, ost och löskokta ägg i det sällskapet?

Efter att mannen försvunnit var Samuel och blondinen ensamma kvar i lokalen, sånär som på tonåringarna som lekte rallyförare i sätet på den beigea Trabanten.

Han kikade fram bakifrån vykorten och harklade sig.

Hej Samuel, sa kvinnan på engelska. Hon lindade en hårslinga runt fingret. Redan tillbaka? Var inte du här i onsdags?

Att han aldrig mindes vad hon hette. Men namnbrickan talade om det. Lena. Det måste han komma ihåg.

Jo. Samuel drog handen genom den blonda, vaxade luggen. Han fortsatte på sin knaggliga engelska. Mycket folk i dag.

Kvinnan lutade sig fram så urringningen blev djupare.

Ja, det har varit lång kö till Trabin hela dan.

Samuel log självsäkert, hade inte haft något emot att avsluta en dejt med henne i baksätet på den östtyska bilen. Med tanke på hur hon tittade på honom, som om han var en isglass hon just fått tag i under en av årets hetaste dagar, skulle hon förmodligen inte ha något emot det.

Blondinens välvårdade naglar smattrade mot glasdisken.

Jag har aldrig förstått vad du arbetar med?

Samuel plockade upp en penna som låg bredvid kassaapparaten.

Jag… eh… nej, jag…

Han kunde inte gärna säga att han närmade sig trettio och inte längre hade något jobb.

Vi söker guider. Hon pekade på en lapp vid disken. Är du intresserad?

Samuel studerade annonsen. Tänk den som kunde vandra runt hela dagarna bland prylarna därinne. Vilken dröm. Han snurrade runt pennan mellan fingrarna, undvek expeditens blick.

Jag… har tyvärr några andra projekt på gång.

Kvinnan snuddade hans hand då hon satte ut STÄNGT-skylten. Svetten trängde fram under armarna. Det var olidligt hett i lokalen. Skulle han fråga om han fick bjuda på ett glas? Han drog handryggen över pannan. Tanken lockade just nu, men han skulle definitivt ångra sig när han inte kunde återkomma till museet som han brukade.

Jag måste försöka få ut Michael Schumacher härifrån. Lena rundade disken. Vi ses!

Parfymdoften slog emot honom när hon gick förbi. Äpple. Han drog ett djupt andetag, måste lämna museet innan frestelsen blev för stor.

Samuel plockade fram pipan och klättrade upp på räcket vid Spree. Det mörka vattnet såg inbjudande ut, han kunde verkligen behöva svalka sig. Domkyrkans siluett på andra sidan avspeglades i den blanka vattenytan. Röken spred sig över floden och turistbåtarna gled förbi i maklig takt. Jag har tyvärr några andra projekt på gång hade han sagt till henne, vad-honnu-hette. Visserligen hade han besökt vartenda museum och historisk sevärdhet som fanns i den tyska huvudstaden, men det kunde förmodligen inte klassas som projekt. Inte något inkomstbringande i alla fall. Och vad skulle han göra? Varenda jobbannons krävde att man kunde tyska.

Ett nytt bloss steg mot domkyrkans kupol. Joakim tyckte det var dags att åka hem. Samuel ville inte hem till det jävla Sverige. En hop-on hop-off buss brusade över bron och den inspelade guiderösten klingade ut över vattnet. Han fiskade upp telefonen från fickan. Det var verkligen tur att han haft den på ljudlös. Mobilen åkte ner i fickan igen, han behövde inte läsa notiserna. Freddie fyllde år. Det var självklart vad Joakim tyckte om att han inte ens då kunde hålla tiden.

Samuel hoppade vigt ner från räcket. Åtminstone skulle det föreställa vigt. I stället krockade han med någon. Så artigt han kunde bad han om ursäkt på engelska. Flickan snäste på tyska. Betydde idiot samma sak som på svenska? Hon hade ett hjärtformat ansikte och stora blå ögon mellan svarta ögonfransar. Ljusbruna lockar stack ut under en vit basker. Hon tittade uppfordrande på honom, som en programledare som just ställt en obekväm fråga till en politiker och inväntade svar. Han hade bara råkat nudda henne. Var hon gjord av porslin?

Hon gjorde en gest mot sin jacka. Aska från pipan hade täckt den med gråaktigt stoft.

Jag är ledsen, sa han på svengelska. Låt mig betala kemtvätt.

Hon knep ihop läpparna.

Det behövs inte.

Låt mig bjuda på nåt. Samuel log bredare än mäklaren som sålt hans lägenhet innan de lämnade hemlandet. En drink?

Visserligen väntade Joakim och Freddie på honom, men han måste ta sitt ansvar om han råkat förstöra hennes kläder. Dessutom hade Freddie själv sagt att han inte var så noga med födelsedagsfirandet.

Jag har bråttom, sa hon på bruten engelska och gjorde en ansats att ge sig i väg.

Nåt kan jag väl få bjuda på? Samuel blinkade med ögonfransarna.

Hon skakade på huvudet och innan han visste ordet av hade hon vänt på klacken. De klapprande stegen försvann i väg mot bron. Han grep om räcket. Vad var det här? En kvinna som sa nej till hans charmigaste leende och vänligaste röst? Hur var det möjligt?

Samuel skakade av sig olustkänslan och hastade uppför trappan. I fjärran skymtade TV-tornet. Utan landmärket skulle han aldrig hitta till Alexanderplatz. På väg över den vältrafikerade gatan hajade han till. En svenskregistrerad buss. Inne i fordonet stod en gestalt med mikrofon. Fanns det guidade turer på svenska i Berlin? Ett missnöjt läte från en Peugeot tvingade upp honom på trottoaren. Samuel sneddade in på en sidogata. Han sökte efter bussbolaget på nätet. Företaget sålde paketresor till Berlin. Varför hade han aldrig hört talas om det här? Det var som charterresor med flyg till Medelhavet, bara det att det inte alls var flyg utan buss. Och att det inte fanns något Medelhav att tillgå.

Han läste vidare på hemsidan, kanske hade han funnit sitt guidejobb ändå.

Kapitel 2 – FREDDIE

Freddie passade in fingrarna i hålen på bowlingklotet. Han siktade mot käglorna och släppte i väg klotet på den blankpolerade banan. Vinkeln var bättre den här gången och det blev träff på käglan längst ut på vänsterkanten. Den förde med sig resten av kompisarna ner. En spärr, inte illa.

Härligt att se att ni är i gång, sa Samuels välbekanta röst.

Snart placerades en arm runt Freddies axel och piptobakslukten spred genast ut sig i omgivningen. Freddie mötte vännens bruna ögon.

Härligt att se att du till slut mindes vilken mötesplats vi bestämde. Joakim lämnade den skinnklädda sittpuffen och slöt upp bredvid dem.

Bowlingklotet kom tillbaka upp och klinkade i grannen.

Jag hade bara lite problem att… hitta vägen, sa Samuel.

Och uppenbarligen problem att lokalisera telefonen? Joakim stirrade stint på Samuel medan han lyfte upp ett klot.

Freddie bet sig i läppen. Vännerna hittade alltid något att gräla om.

Nu kör vi en helkväll. Samuel lipade åt Joakim innan han log brett mot Freddie. Vi bjuder på allt. Han vinkade till sig en servitris och beställde en Weissbier innan han styrde stegen mot sittpuffen vid utkanten av banan.

Vännerna hade lovat Freddie både bowling och middag. Om Samuel fick bestämma skulle nog kvällen fortsätta längre än så. Freddie puttade undan en orange kudde och sjönk ner bredvid Samuel på puffen. I bakgrunden startade ett fiolintro. Han nynnade med, Alexander Rybaks vinnarbidrag till Eurovision fanns det väl ingen som inte kände igen? Diskobelysningen dunkade i takt med musiken.

Freddie sträckte sig efter drinkglaset på bordet. Runtomkring låg Joakims alkomätare utspridda i en salig röra.

Servitrisen anlände med Samuels veteöl.

När slutar du? Samuel fladdrade med ögonfransarna mot kvinnan.

Rodnaden steg på servitrisens kinder.

Nån gång efter elva.

Jag kan följa dig hem. Samuel sträckte fram en bläckpenna och nickade åt servetten. Så slipper du gå ensam?

Servitrisen drunknade i vännens ögon, skrev utan någon synbar tvekan upp numret. Joakim skakade på huvudet, lyfte upp ett nytt klot och ljudet av fallande käglor ekade snart i lokalen.

Samuel bytte plats med Joakim på bowlingbanan.

Dags att blåsa igen. Joakim pekade mot alkomätarhögen då han tog plats på puffen.

Freddie släppte ut en suck och lyfte upp mätaren som var näst på tur. Joakim knappade in resultatet på laptoppen. Inte ens på hans trettioårsdag kunde kamraten lämna datorväskan hemma.

Nästa, sa Joakim.

Freddie tog emot mätaren och blåste. Samuel verkade ha problem att välja klot. Fingrarna gled över än det ena och än det andra. Han spanade mot tjejerna som precis anlänt till banan intill.

Joakim tittade upp över glasögonbågarna.

Kan du kasta så Freddie hinner klart sin runda? Vi ska strax äta. Han sträckte över en ny mätare till Freddie.

Freddie skakade på huvudet så de röda lockarna dansade. Mätarna tog aldrig slut. Hur många fick Joakim plats med i väskan egentligen?

Samuel fick ett koncentrerat uttryck i ansiktet och kastade i väg ett bowlingklot. Efter en tvärvändning balanserade det på ytterkanten och försvann ner i rännan. Han mumlade något om nyoljad bana innan han hämtade ett nytt klot som han slungade i väg.

Jag ska förresten söka jobb, sa Samuel då han damp ner på puffen igen.

Utanför räcket hastade en servitör förbi på väg mot restaurangavdelningen med så många tallrikar i händerna att det borde vara omöjligt. Lukten från nytillagade pommes frites letade sig in i näsan.

En av alkomätarna gled ur Joakims hand och landade på bordet med en duns.

Ska du söka jobb?

Freddie blinkade till. Att Joakim ville återvända till jobbet i Sverige var ingen hemlighet. Men Samuel hade alltid satt sig på tvären. Han själv… Vad skulle han tillbaka i Sverige att göra?

Samuel vände upp mobilskärmen.

Bjarnez Buss söker guider.

Joakim fick en rynka mellan ögonbrynen. Freddie skummade igenom texten.

Det står att man ska kunna engelska och minst ett språk till. Freddie läste högt från kvalifikationslistan.

Samuel ryckte på axlarna.

Det behövs väl knappast om man bara guidar på svenska?

Freddie reste sig från puffen, lyfte upp ett klot. Några av käglorna slogs omkull och försvann i mörkret. Efter över ett års frånvaro verkade det som om de slutligen skulle säga upp lägenheten i Kreuzberg och återvända till hemlandet. I högtalaren påbörjades Azerbajdzjans vinnarbidrag från 2011. Running Scared. Han sökte över halsen och fann silverkorset. Joakim ville tillbaka till Chalmers, Samuel skulle tydligen bli guide. De andra verkade ha funnit sina lyckliga slut. Nu var Freddie helt ensam om att inte veta vad han borde ta sig till i livet.

Kapitel 3 – JOAKIM

Joakim fällde upp datorlocket och smällde ner ett antal alkomätare på disken. Samuel och Freddie hade gått vidare till det improviserade dansgolvet. Tydligen var sådant obligatoriskt när folk fått i sig en viss promillehalt. Han snurrade på Selterflaskan, bäst att hålla sig till vatten så han inte hamnade på dansgolvet han också. Visserligen hade han kunnat tänka sig ett glas årgångsvin, men det fanns väl knappast att få tag på här. Medan bubblorna spred sig i munnen ögnade han igenom siffrorna på skärmen. Vad var det som gjorde att alkomätarna mätte korrekt eller inte? Joakim lutade hakan mot handen. Egentligen skulle mätarna behövas skruvas isär… Men det skulle väl inte hjälpa. Han var matematiker, inte tekniker. Och oljudet från högtalarna kunde ge vem som helst huvudvärk.

Får jag bjuda på en drink? Den mörkögda kvinnan bredvid lutade sig så nära att hon nästan ramlade av stolen.

Kunde han låtsas att han inte hört henne? Det var visserligen lika osannolikt som att han inte skulle hört en bomb smälla av i garderoben, men det var värt en chansning nu när han lämnat de brusreducerande lurarna hemma.

Flickan sträckte på sig så bysten kom i ögonhöjd. Hon viftade med en drinkmeny.

Vad gillar du?

Några utrop letade sig ut från bowlingbanan, med tanke på de höga röstlägena kunde man nästan tro att någon vunnit högsta vinsten på tipset och inte bara slagit en strike. Joakim fortsatte envist studera siffrorna på skärmen.

Nej tack, jag ska snart gå hem.

Får jag följa med?

Joakim föste undan en brun hårslinga och skakade på huvudet. Det sista han behövde just nu var någon form av distraktion. Kvinnan vinglade i väg och han sänkte axlarna. Några resultat stack ut ordentligt. Varför? Han lät blicken svepa över flaskorna bakom disken. Måste vara minst ett hundratal. Spegelväggen gjorde det inte lättare att räkna. Inte det blinkande ljuset heller.

" Was machst du?"

Joakim ryckte till när den blonde bartendern dök upp bakom skärmen. Att man aldrig fick arbeta ifred.

Jag forskar på hur korrekt alkomätare mäter.

Forskar?

Joakim kvävde en suck och nickade. Han behövde inte nämna att forskningen inte bedrevs i regi av något universitet, någon typ av forskning var det fortfarande. När han väl återvände till jobbet i höst kunde han inte ha en lucka på ett helt år i cv:t. Men kunde han motivera den med att han bedrivit forskning? Han ville inte gärna se sig omsprungen av någon annan när docenttjänsten väl hamnade inom räckhåll.

Jag pluggar till ingenjör. Killen sträckte fram handen. Daniel.

Joakim rynkade pannan och vände de blå ögonen mot bartendern. Han tog emot den framsträckta handen.

Jag jobbar bara extra här, sa Daniel.

Joakim sökte i fickan efter handspritflaskan och tryckte ut lite av innehållet i handen under disken. Han viftade händerna torra. Hade Daniel sagt ingenjör? Alltså en tekniker med andra ord.

Vet du hur en sån här fungerar? Joakim pekade på en av alkomätarna. Jag hade tänkt tillverka en egen, men nu har jag kört fast.

Det låter avancerat. Daniel betraktade Joakim med stålgrå ögon, han såg från vattenflaskan till laptoppen några gånger. Förmodligen grunnade han på varför Joakim hade med sig datorn till baren, det brukade de flesta undra. Bäst att svara snabbt innan Daniel fick för sig att fråga.

Jag har doktorerat i matematik.

Jag tycker matten är svår, sa Daniel. Behöver själv plugga till en omtenta i matematisk flervariabelanalys.

Flervariabelanalys? Det har jag undervisat i.

Joakim tummade på tangenterna. Hur kunde någon ens behöva göra en omtenta i en så enkel kurs?

Jag kan kanske lista ut hur mätarna funkar om jag skruvar isär dem. Daniel log brett. Jag slutar strax efter elva. Om du vill kan vi dela på en flaska vin och undersöka saken?

Tanken lockade. Mjukvaran var nästan klar, men det var värre med hårdvaran. Och utan hårdvara skulle han inte få till någon produkt.

Nja… Joakim drog på det. I morgon ska vi upp tidigt, vi ska en sväng till Sverige. Men jag kan ringa när vi är tillbaka.

Gör det.

Efter att ha bytt nummer med Daniel sökte Joakim upp Samuel och Freddie på dansgolvet. Det var dags att gå hem.

En drink till kan vi väl ta innan vi går? Samuel nickade mot tjejgänget längre bort.

Joakim kvävde en ny suck. Varför måste han behöva känna sig som en tonårsförälder varje gång de gick utanför lägenhetsdörren?

Vi ska upp tidigt i morgon. Dessutom ska vi köra bil.

Men kom igen, sa Samuel. Du kan väl stanna i alla fall, Freddie? Man fyller bara trettio en gång…

Joakim tittade uppfordrande på Freddie.

Vi ska upp tidigt, sa Freddie till slut med de gröna ögonen i golvet.

Jag får väl stanna själv då, sa Samuel.

Kom inte hem för sent, sa Joakim. Jag svarar inte om du ringer i natt. Jag stänger av ljudet… Men Samuel hade redan skyndat i väg mot klungan av tjejer.

När han och Freddie kom ut från puben andades Joakim in den klara vårluften. Samuels kontur studsade fram och tillbaka innanför fönstret. Nu var det bara att vänta och se när kamraten behagade dyka upp igen. Den tidiga avfärden de planerat för morgondagen kunde de förmodligen se sig i stjärnorna efter. Joakim knep ihop läpparna. Varför brydde han sig ens? Det var ju inte hans syster som skulle gifta sig, det var Samuels.

Kapitel 4 – SAMUEL

Samuel sköt upp porten och klev ut på en gårdsplan. Dörren efterlämnade ett dämpat eko i trapphuset när den föll igen. Betongbyggnaderna runtomkring verkade tävla om vilken av dem som kunde sträcka sig närmast himlen. I mitten av gården fanns en lekplats och bland buskarna som ramade in de asfalterade gångvägarna trängdes krokusarna. Han rynkade pannan. Undrar var han befann sig? Kunde vara vilken av förorterna som helst.

Bara en ensam solstråle tittade fram genom en lucka i molnen. Regnet hängde i luften. Samuel huttrade till, asfalten var kall mot de strumpbeklädda fötterna. En slägga dunkade hela tiden oförtrutet mot tinningarna. Inte ens vårdoften kunde rensa huvudet. Han slöt ögonen. Varför hade han inte tagit med sig solglasögonen? Batterimätaren på telefonen protesterade oroväckande rött. Klockan närmade sig lunchtid. Inget ovanligt efter en utekväll visserligen, men var det inte något speciellt i dag? Vad var detta? Tio missade samtal från Joakim? Nu fick han väl ändå ge sig. Vännen hade skickat sms också. Var i helvete håller du hus? Samuel drog på munnen. Joakim som aldrig svor hade skrivit helvete i ett sms. Hör du inte av dig åker vi själva. Då får du ta dig till bröllopet bäst fan du vill. Bröllop? Samuel hickade till. Jävlar, Tove skulle gifta sig. Han skickade ett meddelande till Joakim. Har ni åkt?

Höga skratt hördes från ett gäng tonårskillar som ockuperade området runt gungorna. Det var ungdomar i samma ålder som de han brukat undervisa. Samuel såg sig om på gårdsplanen, men ingen annan fanns i närheten. Han tassade in på lekplatsen. Asfalten övergick till sand under strumporna.

Ursäkta, sa han på bruten engelska. Hur kommer jag till centrum?

Vilket centrum det handlade om specificerade han inte, förhoppningsvis var han kvar i Berlin.

Busshållplatsen ligger däråt, sa en av killarna med kepsen bak och fram på någon blandning av tyska och engelska. Han nickade åt en öppning mellan husen.

Varför är ni inte i skolan?

Samuel frågade av vana, men ångrade sig i samma andetag han uttalat orden. Killen knyckte på nacken och plockade fram en cigarett. En av kompisarna var genast där med en tändare. Snart låg röklukten tät över gungområdet. Förmodligen tyckte han att han såg cool ut, killen. Det hade Samuel själv gjort när han varit en bakåtvändkepskille i tonåren.

Killen lät lite rök sippra ut.

Varför har du inga skor?

Innan Samuel lämnat lägenheten, som han förmodat tillhörde det rödhåriga trasslet i sängen, hade han gått på jakt efter sina tillhörigheter. Kläderna låg utspridda lite här och var, mobilen fann han under sängen inlindad i en blond peruk. I hallen hängde bara tröjan på en krok. Till slut hade han inget annat val än att lämna lägenheten utan skor.

De gick ifrån mig.

Han mätte killen med blicken och plockade fram pipan. Grabbarna sände varandra några ögonkast. Kepskillen hostade till, nickade åt kompisen med tändaren som sträckte fram handen mot Samuel. Samuel tände på, drog några bloss och lutade sig mot staketet. Han var fri nu. Behövde inte föregå med gott exempel längre.

Tar de kort på bussen? sa han.

Tror inte det.

Samuel vände ut och in på fickorna men hittade bara kreditkortet. Förbannade tyskar. Vad var det för fel på dem? Varenda butik, till och med i centrala Berlin, tog helst fortfarande kontanter.

Finns det nån uttagsautomat i närheten?

Killarna skakade på huvudet. Självklart inte. Samuel sneglade på telefonen. Ingenting. Kanske var Joakim så förbannad att han vägrade svara. Då fick han väl strunta i bröllopet. Han och Tove var ju bara halvsyskon. Och förresten gick alla äktenskap förr eller senare åt helvete i alla fall.

Är det långt att gå? sa Samuel.

Tar nog en halvtimme minst.

Samuel såg från killarna till de många fimparna under gungorna. Han korsade lekplatsen, hängde sig över staketet och askade i en buske. Inte kunde man slänga tobaksaska där barn lekte. Han vände ryggen åt killarna och gick åt det håll de pekat ut. Snart nådde han en större gata omgiven av fler betonghus. En vibration spred sig längs låret. Samuel tryckte genast bort samtalet, att telefonen inte redan dött var ett under. Han skrev ner gatunamnet från närmsta skylt och skickade det i ett sms till Joakim. Kunde de hämta honom? Snälla? Med tanke på Joakims humör var nog det där snälla ganska viktigt.

Samuel satte sig på en bänk. Bäst att stanna där han var, förhoppningsvis skulle vännerna förbarma sig över honom. Bil efter bil bullrade förbi trots att skylten på vägen angav att det var ett lågfartsområde. Undrar hur många blombuketter man måste skicka som plåster på såren om man missade sin systers bröllop? Samuel drog upp fötterna på bänken, lade dem i kors. Förmodligen dög det inte ens med hela utbudet i affären. En buss stannade pysande vid hållplatsen på andra sidan. Han klickade fram guideannonsen igen. Innan han hunnit läsa färdigt svartnade skärmen. Samuel tände pipan med darrande fingrar. Han skulle söka guidejobbet så fort han kunde. Bussföretaget måste väl förstå att han med sina historiska utantillkunskaper vore en perfekt guide? Han hade ju bara sökt lärarhögskolan i någon form av tillfällig sinnesförvirring. Fast det kunde han kanske inte säga på en intervju? Nåja, han skulle nog hitta på något bra. För om han inte gjorde det… Vad skulle han göra då? Jobba som lärare igen? Andhämtningen och pulsen ökade bara vid tanken. Samuel följde rökens färd mot himlen. Ett djupt andetag. Den här gången måste han få chansen att visa vad han kunde.

Kapitel 5 – FREDDIE

Hon var det första Freddie såg när han klev in i lobbyn. Den blonda receptionisten fick hela området kring glasdisken att skina upp. Stegen dämpades mot den röda heltäckningsmattan. Radion spelade Céline Dions My heart will go on. Ledmotivet till Titanic. Sången han sjungit på audition. Freddie tryckte naglarna mot handflatan, han fick inte börja gråta nu.

Hoppas det inte är för dyrt, muttrade Joakim i bakgrunden. Det här är helt och hållet ditt fel…

Äsch, vi har pengar, sa Samuel. Dessutom är det väl trevligt att tillbringa lite tid i Helsingör?

Refrängen närmade sig och Freddie såg ner i mattan. Det brände bakom ögonlocken.

"Vi har pengar? Joakims röst gick upp i falsett. Vi måste hålla koll på de ekonomiska resurserna så vi kan betala hyran. Eller hur, Freddie?"

Varför skulle de alltid blanda in honom som utslagsröst i sina gräl?

De ekonomiska resurserna? ekade Samuel. Du räknar väl ut på en millisekund hur länge pengarna räcker ändå?

Ha! Du vet inte ens vad en millisekund är.

Receptionistens blåklintsögon glittrade i ljuset från kristallkronan. Hon nynnade med i texten. Gåshuden spred sig över armarna. Den där rösten… Så bekant, ändå kunde han inte placera den. Freddie torkade sig så diskret han kunde i ögonvrårna, tvingade blicken mot skylten som visade rumspriserna. Förmodligen skulle Joakim få migrän igen. Han vågade sig på en titt på namnbrickan. Mette.

Vi vill checka in. Samuel hade hunnit fram till kassan. Han grävde bland reklamprylarna på disken, plockade fickorna fulla med allt från pennor och tändsticksaskar till skoputspaket. Får man ta?

De fick nyckelkort och informerades om utcheckningstiden. Mette log mot Freddie innan hon fäste uppmärksamheten på ett papper bakom disken. Mot honom. Med lätta steg följde han efter de andra uppför trappan. Han stannade med handen på räcket. Vad var det där för ljud? Fågelkvitter? Märkligt. Fanns det näktergalar i centrala Helsingör?

Freddie ryckte till då Mette satte ner drickorna framför dem på bordet. Måste de redan beställa?

Han tittade återigen i menyn men fick inget sammanhang av orden. Det klirrade från grannborden. Varenda en av de övriga gästerna hade uppenbarligen lyckats tyda menyn.

Samuel iakttog Mette från topp till tå, ungefär som om det var hon som var angiven som dagens rätt.

Kan du rekommendera nåt? mumlade Freddie.

Nåt från havet, rödspätta kanske, sa Mette.

Freddie slog igen menyn.

Jag tar det.

Samuel tittade roat från Mette till Freddie.

Bjud ut henne, sa han då hon försvunnit i väg. Vi åker inte vidare förrän i morgon.

Kamraten hade noll koll på hur kärlek vid första ögonkastet fungerade. Man trånade på avstånd. Hade man tur förde ödet ihop en, så funkade det i varenda romantisk komedi.

Samuel lät en penna med hotellets logga vandra mellan fingrarna.

Du får definitivt ja.

Freddie betraktade värmeljusen i de runda ljusstakarna på bordet. Ödet hade inte sänt honom något tecken så hur skulle han veta? Förresten vågade han ändå inte.

Joakim drog fingret genom imman på utsidan av vattenglaset.

Jag tänkte säga upp lägenheten nästa vecka.

Nu får du lugna dig, sa Samuel. Jag har inte ens fått jobbet än.

Ja, men vi kom överens… sa Joakim.

Du kom överens. Samuel vägde bakåt på stolen. Eller hur, Freddie?

Freddie fingrade på silverkorset, följde bubblorna som svävade uppåt i läsken med blicken.

Du höll ju med om att vi varit borta länge? sa Joakim.

Vid det här laget stirrade båda vännerna på Freddie. Han betraktade en lös tråd i den vita duken. Som tur var anlände Mette med huvudrätterna. Freddie petade i den vita, svampiga massan. Lukten som vällde upp framkallade kväljningar. Fisk var det äckligaste han visste. Hur hade det hamnat rödspätta på tallriken? Mette kikade mot bordet. Potatis var ätbart. Ärtor också. Han dränkte fisken med sås, stoppade gaffeln i munnen och rös till. Fy fan.

Freddie har ju jobb i Berlin, sa Samuel. Han kanske vill bo kvar?

Han ska väl inte stå i ett teatercafé resten av livet? sa Joakim.

Mette vände sig mot ett nytt par som anlände och Freddie spottade ut tuggan i servetten. Samuel hytte med gaffeln mot Joakim.

Tills Freddie bestämt sig stannar vi i Berlin.

Joakim gav Samuel ett ögonkast som vittnade om att han inte haft något emot att låsa in honom i närmsta övergivna världskrigsbunker.

Men…

Vännernas röster dog bort. Ljuset reflekterades i något blankt halvt dolt av ett draperi borta i det mörka hörnet. Ett piano? Kunde han…? Och borde han? Men vilken skada kunde det göra? Han hade kommit över avslaget för längesedan.

Freddie slank i väg från sin plats och sökte upp Mette vid köksentrén.

Ursäkta? sa han. Får jag spela på pianot?

Mette fingrade på trasan vid höften.

Är du musiker?

Musiker. Hade han blivit antagen till musikalskolan hade han kunnat stå på scen vid det här laget.

Jag är inte direkt nån Chopin, men jag kan spela.

Mette rullade fram pianopallen. Freddie klinkade några gånger på tangenterna.

Jag heter Fred förresten.

Rodnaden steg på