Ön

By Tomas Ahlbeck

Vårdaren Amadeus Nordin står på den lokala, norrländska puben en lördagskväll. Han vill bara dricka sin öl och snacka lite förstrött, men den enda lediga stolen är bredvid byns åttiofemåriga original. Trots risken för evighetslångt svammel slår Amadeus, som har en inneboende sympati för de gamla och de ensamma, sig ner bredvid den gamle mannen. Mannen börjar snart tala. "Du vill att jag ska berätta om morden?" säger han som om det vore det mest självklara i världen. Amadeus har ingen aning om vad han precis har gett sig in på. "Ön" är en delvis reviderad utgåva av den tidigare publicerade romanen "Döden i havsbandet".-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 31, 2021
• ISBN: 9788726813760

Book preview

författaren.

Del 1: storfiskaren

Konsten att tråka ut är att berätta allt

Voltaire

Kapitel 1

Heter du Amandus, säger du?

Amadeus. Amadeus Nordin.

Vilket larvigt namn. Det låter ju som en hund eller nåt.

Amadeus suckade inombords. Norrland hade naturligtvis sin charm, och här ute vid kusten så var det fortfarande väldigt mycket Lubbe Nordström över bygden. Ibland verkade det som om tiden om inte stått stilla så i alla fall lunkat fram i ett mycket lugnare tempo än tiden gjort på andra ställen. Fabriken var stängd men mentaliteten var kvar. Och nu hade han alltså tydligen hamnat vid ett bord hos byns original. Hur skulle han ta sig ur det här då?

Och du vill att jag ska berätta om morden?

Vilka mord?

På ön så klart.

Vilken ö?

Vill du inte höra om morden på ön? Varför sätter du dej vid mitt bord då?

Förlåt. Jag visste inte att det var ditt stambord. Jag har inte varit på det här stället förut.

Nä, det vet jag nog. Annars skulle jag väl ha känt igen dig. Jag har suttit här vareviga kväll sen i september, alltid vid det här bordet.

Ja ursäkta mig. Jag menade inte att tränga mig på.

Det är ålrajt, bara du bjuder på en bärs så.

Amadeus reste sig och tog sin ölsejdel. Vart han än tittade verkade det vara fullspikat. Lördagskväll, klart att hela bygden skulle ramla in just här och just i kväll. Inte verkade det vara särskilt noga med åldersgränsen heller. De där småbrudarna vid bardisken kan inte ha varit mer än typ 14 - 15 år. De hade i alla fall lagt på sig makeup på det sätt som femtonåriga landsortstjejer ibland gjorde för att se äldre ut - men som sällan lurade någon annan än mindre nogräknade bartenders. En variant på siouxernas anfallsmålning vid Little Big Horn, tänkte han, bara lite mer färg. Han såg sig om än en gång, suckade och fann att han skulle vara tvungen att stå upp och dricka i kväll. Antingen det eller sitta hos originalet.

Sätt dej du ner, sa gubben. Det är klart att jag ska berätta om du nu så gärna vill. Men då får du först bjuda på en stor stark.

Han var väl egentligen måttligt intresserad av att lyssna på en massa gamla skrönor hela kvällen, men alternativet var att stå upp hela kvällen eller att svepa pilsnern och gå hem, så han ställde sakta ner sitt glas och gick fram till baren för att beställa en runda till. Det var kö och ingen chans att tränga sig fram till disken. En av de lokala småtjejerna blinkade ogenerat med sina lösögonfransar och plutade med munnen. Med ena armen klängde hon fast vid en finnig men långväxt sak i svart skinnpaj som stod i kön och väntade på sin beställning. Den finnige vände sig om för att se vad som tilldrog sig hennes intresse.

Ööhh, du ska ge jävlen i att stöta på min brutta, jävla stassbo. Passa dej så du inte åker på en jävla smäll.

Amadeus försökte förklara för honom att han inte var det minsta intresserad av flickvännen, men det gjorde inte saken bättre… alls.

Jasså, våra brudar duger inte åt dej? Inte fina nog förståss. För mycke lantisar för en stassbo som du. Egentligen skulle du ha en jävla smäll. Kom Synnöve, och ge faan i att glo på han så förbannat!

Den finnige drog med sig flickan med Pocahontas-sminkningen mot ett bord där tydligen resten av samhällets motorburna ungdom satt och residerade. Han sa någonting till dem, de tittade åt Amadeus håll och garvade rått. Säkert hade han sagt något vackert om de där förbannade stassborna.

Så du har råkat på Storfiskarn?, konstaterade en man intill. Han vill väl berätta för dig om morden förståss? Ute på ön?

Han nämnde någonting ditåt.

Mannen bredvid stod vänd emot baren och kastade bara då och då en blick i spegeln mot den gamle vid bordet, som om han inte ville att denne skulle se att det var honom han talade om.

Det har han hållit på med hela vintern. Alla som brukar gå hit håller sig borta från det bordet. Bara som ett råd alltså.

Bartendern fick nu äntligen tid. Medan han pumpade upp ölen, väntade på att skummet skulle sjunka undan för att sedan fylla på vidare, studerade Amadeus spegelns bild av den gamle mannen. Det vill säga så mycket det gick att skymta av honom i gliporna mellan de trängande massorna.

Han såg ut att vara i 85-årsåldern, satt och krokig men robust som en tall i en spricka på kalberget. Någon ölgubbe såg han inte ut att vara.

Skäggväxten täckte hela ansiktet från kindknotorna och ner, men det var bara stubb. Ungefär som om han var ovan att raka sig mer än en gång i veckan. Håret var inte heller särskilt ovårdat, säkert klippt en gång i halvåret. Skinnvästen var välanvänd men ren.

Han har bott där ute på ön i hela sitt liv, och släkten hans före honom sedan Adams tid, sa mannen bredvid." Men nu är det så ensamt där ute så här års, så han har flyttat in till servicehemmet över vintern.

Där är väl inte så roligt jämt heller. När han väl hade upptäckt det här stället så vande han sig med att gå hit. Men folk tröttnar på hans prat. Fiskarna simmar vidare till andra bankar när han haft dom på kroken ett tag".

Efter denna i hans tycke lyckade liknelse tystnade mannen och sög eftertänksamt i sig en klunk, efterlämnande en tunn skummustasch som han slickade i sig med tungspetsen. Sedan petade han i sig några jordnötter och tog en klunk till. Bartendern räckte över de två ölen och Amadeus återvände mot gubben.

Det var medlidandet med ensamma gamla som fick Amadeus att välja det yrke han hade. Vårdbiträde i öppen vård - eller vårdare. Det, plus möjligheten att få ett jobb här i samhället på lagom avstånd från stan och ändå precis i knät på naturen. Så om det inte var någon annan som ville lyssna på den ensamme gamle så tänkte i alla fall han göra det.

Lite självisk var han väl också, det var i alla fall roligare än att stå för sig själv i ett hörn en hel kväll och trycka med stämpeln utböling skriven med neon i pannan.

Gubben sa tack när Amadeus satte fram ölen till honom, men det var mest som ett erkännande att han hade sett den. Han verkade ta den som en självklarhet.

Det var en väldans trängsel här i höstas, sa han. Så vi var tvungna att slå ihop borden. Skönt att det har lugnat ner sig så man får vara i fred. Men du är inte ovälkommen.

Han drack ur hälften av halvlitersstopet utan att sätta ner det mellan klunkarna. Sedan rapade han, klappade sig på magen och flinade.

Husha! I kväll var jag odrucken. Varför är du så intresserad av ön då?

Vilken ö?

Den du vill jag ska berätta om.

Jasså den. Joo då, berätta om den du. Amadeus visste inte vad han gav sig in på.

Kapitel 2

Dan före det första mordet, berättade den gamle …

Dagen före det första mordet satt han på gästhamnens brygga. Det började närma sig lunchtid, vilket på sommaren innebar att klockan började närma sig elva. Under den långa, svarta och kalla vintern hade befolkningen ingen större lust att stiga upp tidigt, utan låg ofta och drog sig ända till halv sex på morgonen. Detta försköt hela dagsschemat så att lunchen inte intogs förrän framåt tolvsnåret.

Men nu var det sommar och man klev för det mesta upp kring halv fem. Därmed avnjöts lunchen vid elvatiden. Det vill säga bland de bofasta. Turisterna klev upp lite när de ville, vilket innebar att pensionatet var tvunget att servera lunch mellan elva och ett.

Hänger du med så här långt?, undrade den gamle.

Hittills hänger jag nog med, intygade Amadeus.

Säg till om jag går för fort fram. Vi har hela vintern på oss.

Gubbens kommentar fick honom att känna mig lätt orolig. Jahaja, och varför hade han inte lyssnat på mannen vid baren när han blivit varnad?

Den gamle Storfiskarn satt alltså på gästhamnsbryggan och såg på turisterna, och det närmade sig lunchtid. Han såg på turisterna när de gick förbi till båten, antingen deras egen eller Gustavs- sons gamla lastpråm. Det var ett åbäke som hade byggts om för att kunna ta turister till de fiskevatten där ingen av de bofasta skulle kasta bort sin tid på att prova att fiska. Det var också ytterst sällsynt att någon av Gustavssons passagerare fick någon större fångst. Ändå betalade de gladeligen och dagligen en massa pengar för att få åka ut i två timmar och dra upp några småtorskar.

Storfiskarns föräldrar var bland de första bofasta på ön i slutet av förra seklet. Hans storasyster brukade berätta hur den siste av de så kallade Gävlefiskarena, Anton Svens, reste från ön sommaren 1906 för att aldrig komma tillbaka. Svensarna hade varit på ön varje sommar sedan mitten av 1600-talet påstods det, långt innan det fanns någon bofast befolkning på ön, så det hade varit en epok som gått i graven. Fortfarande fanns det många minnen kvar från den tiden, till exempel på kyrkogården.

Storfiskarens egen far hade kommit upp hit som dräng hos Svens en gång i tiden. När Svens den tredje sommaren på 1880-talet gjort sig klar för att resa tillbaka till Gävle hade Storfiskarns far stannat kvar i Utanskog. Där hade han skaffat sig ett torp och gift sig med Storfiskarns mor, en piga i Holm. Den därpå följande sommaren flyttade de ut till ön.

Så vi hade inte bott där så länge som folk säger, sa Storfiskarn. Bara hundra år och lite till.

Storfiskaren mindes sin fars historia om varför han hade hamnat där uppe. Den kom upp varje gång som fadern hade fått sig några kalla innanför västen, som han sade. Eftersom fadern fick några kalla innanför västen tämligen ofta hade Storfiskarn lärt sig historien utantill redan vid tidig ålder.Hans far hade varit menig soldat i Stockholm och en dag hade han gått vakt vid slottet. En god vän hade kommit förbi med en flaska hemkört eftersom det var kallt, och de hade delat flaskan emellan sig. Givetvis hade ett befäl lagt märke till vad de sysslat med, och Storfiskarns fars ansträngt stirrande blick och sluddriga tal hade undanröjt allt tvivel. Inför hotet att hamna i arresten, och stärkt i sin övertygelse om sin egen styrka av brännvinet, hade han slagit ner befälet och vinglat hem.

När han börjat nyktra till hade han insett vad han ställt till med. Han insåg att han nu riskerade mer än ett par dagar i arresten så han bestämde sig för att så fort han kunde fly från Stockholm. På den tiden var man tvungen att ha pass för att kunna resa inom landet. Han hade därför stulit sin brors pass och begivit sig norrut. När han nått Gävle fick han jobb hos Anton Svens, och där stannade han i fyra år. Sedan blev han kvar här uppe.

Men när han skulle gifta sig med Storfiskarns mor blev han tvungen att uppge sitt rätta namn och då dömdes han till fängelse för att ha deserterat fem år tidigare. Det ändrades ganska snart till villkorligt och när familjen flyttat ut till ön och börjat växa till sig föll hela saken i glömska från myndigheternas sida. Själv älskade dock Storfiskarns far att berätta historien, speciellt när han kom hem från sina resor till marknaderna i Åsele eller Jokkmokk. Där representerade han ofta både öborna och fastlänningarna i Holmtrakten, sålde deras varor och köpte hem vad de beställde. Han brukade komma hem med de mest osannolika tyger som Storfiskarns mor sedan gjorde klänningar av. Dem sålde hon på ön. Öborna var därför sedan länge kända för att vara välklädda, om än fastlänningarna tyckte att de många och starka färgerna speciellt i damernas klänningstyger inte tydde på någon större gudfruktighet. Men där hade de fel. Öborna var väl så gudfruktiga som fastlänningarna, det var bara det att Gud bestämt sig för att kompensera deras svåra levnadsvillkor med fina färgglada kläder.

Storfiskarn kunde också komma ihåg den tid då öns befolkning från att ha varit en liten samling på tre familjer med brokiga levnadsöden hade vuxit till att bli närmare 150 personer. Han hade varit i sina bästa år när ungdomarna hade flyttat från ön i efterkrigstidens strävan att samla hela Sveriges befolkning kring storstäderna. Nu när han närmade sig livets skymning fick han uppleva att de utflyttade och deras barn kom tillbaka till ön. Visserligen flyttade de bara dit över sommaren, men så hade det ju även varit när hans föräldrar flyttat dit för hundra år sedan. Kanske var det bara som det skulle nu egentligen? Kanske var det så ön ville ha det?

Ändå hade han svårt att förlika sig med alla dessa fastlänningar, även om de nu hade sina rötter på ön. För dem var fisket bara en ursäkt för att komma iväg från stan och rekreera sig, som de sade. Riktigt fiske var banne honom ingen rekreation utan ett hårt arbete för en hård karl!

Och inte fick fiskarenas fruntimmer vara några blekfisar de heller, för