Hemligheten i korpnästet

By Torsten Sandberg

Högst uppe på en klippa, med utsikt över havet, ligger det gamla förfallna Korpnästet. Ryktet säger att den gamla majorskan hemsöker stället, och nu har Tras-Bertha, husets närmsta granne, sett en gestalt ute på klipporna.
När polissonen Åke råkar höra nyheten vill han genast undersöka saken närmare och drar med vännen Gunnar. Men planen avbryts när en mystisk chiffergåta dyker upp i dagstidningen. Vem har satt in den och vad är det för meddelande som döljer sig bakom? När pojkarna tror sig ha hittat lösningen kastas de in i ett mystiskt äventyr som för dem ut i skärgården i en liten jolle. Har chiffret något med spökerierna på Korpnästet att göra? Och vem är det egentligen som stjäl pojkarnas åror i dimman?

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 5, 2019
• ISBN: 9788726195217

Book preview

Torsten Sandberg

Hemligheten i korpnästet

SAGA Egmont

Hemligheten i korpnästet

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726195217

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Tras-Bertha ser spöken.

Grosshandlare Halling satt hemma hos överkonstapel Swärd och pratade om sådant, som hände ute i världen och inom stadens hank och stör. De hade nyss druckit kaffe och grosshandlarn tände en svart cigarr med maggördel, under det överkonstapeln stoppade sin gamla snugga, som verkade så sliten och skamfilad som om den varit med sedan Albert Swärd var unga karlen en gång och kom i polisens tjänst.

De satt i läderfåtöljerna i herrummet och i kammaren utanför arbetade överkonstapelns 15-årige Åke med den tyska grammatiken. Han hade sitt skrivbord vid fönstret och ögonen spanade ofta ut på gatan efter Gunnar Holmer, klasskamraten, medan han halvt omedvetet lyssnade till vad herrarna i andra rummet hade att säga. Dörren stod nämligen på glänt.

Det var en klar höstdag och ännu inte mörkt. Mor sysslade i köket. Han hörde, hur hon slamrade med disken och hur hon då och då talade med Barbro, hans ett par år äldre syster. Hon tyckte om att spela en smula överlägsen mot lillebror, som hon försmädligt uttryckte sig. Det gillade förstås inte Åke. Han skulle allt visa henne att ingen jänta ostraffat mopsade sig mot en pojke.

Åke var lång och gänglig med lingult hår, fräknar kring näsan och blå ögon. Till de bästa i klassen hörde han förstås inte men inte heller till de sämsta. Han läste hellre äventyrsböcker än fysik och kemi och däri var han lik många av kamraterna. Men geografi och historia gillade han, för där fick fantasin liksom friare tyglar. Och fantasi var något som försynen utrustat Åke Swärd med. Troligen hade han ärvt den efter modern, men Jules Verne, kapten Marryat och Alexander Dumas hade satt den riktigt i rörelse med sina spännande romaner.

I början var han inte alls intresserad av farbror Hallings och fars resonemang i herrummet, men plötsligt lystrade han.

— Kan du tänka dig, att nu börjar det spöka igen i Korpnästet, sade far. Har du hört något galnare?

Korpnästet! Åke såg endast den gamla fallfärdiga byggnaden framför sig. Den låg några kilometer utanför staden nära havet i en ödslig trakt, dit folk inte gärna gick mer än möjligen på söndagspromenaden en vacker dag. Det påstods vara en underlig gammal major, som en gång hade byggt Korpnästet. På den tiden hette stället förstås Solklippan, och det var säkert ett bra namn, ty huset låg högt med vid utsikt över fjorden och längre bort öppna havet, som skymtade i fjärran bak de skyddande öarna och landtungorna.

Majoren gifte sig med en ung flicka, och det påstods, att hon tagit honom bara för pengarnas skull. Äktenskapet blev olyckligt. Han var mest utomlands, och hon gick ensam omkring i sitt stora hus och långleddes. Vackert var där ju stilla sommarkvällar, då solen sjönk i havet, men sommarn var kort och hösten och vintern långa. När stormen röt och regnet piskade på fönsterrutorna, gjorde sannerligen inte Solklippan skäl för namnet. Då var Korpnästet bättre funnet. Det hade en tjänsteflicka döpt huset till, innan hon sade upp platsen och flyttade.

En mörk och dyster höstdag föll unga frun i sjön från högsta klippkrönet. Höjden var betydande från toppen ner till vattnet som skummade i djupet. Åke hade själv varit där många gånger, så han visste hur där såg ut. Han kände också till en ränna i berget alldeles vid Solklippans krön, där man bekvämt kunde ta sig ner till strandremsan under stupet. Den kallades Vargklyftan, ty det påstods att vid vinterdreven efter vargar förr i världen brukade bestarna fly nerför den och rädda sig över isen. Strandremsan var uppfylld av stora stenar, som fallit ur berget. Den stod mestadels under vatten. Utanför var bråddjupet.

Så dog majorskan Sporre och begrovs under stora högtidligheter, men majoren själv flyttade till Stockholm och huset på klippan lät han alldeles förfalla. Han ville inte mer ha med det att göra. En brorson ärvde det, men han hade lika litet intresse för byggnaden utan den fick stå kvar i sitt skamfilade skick. Nu kallades huset aldrig annat än Korpnästet, sedan tiden farit svårliga fram där. De rostiga grindarna hängde kvar på ett gångjärn, rappningen hade bitvis fallit av, de flesta fönstren var sönderslagna, fukt och väta hade förstört golv och tak, tapeterna i de kalla, unkna och omöblerade rummen hängde trasiga på väggarna.

Sedan huset på klippan lämnats öde, började snart historierna komma igång och pratet släppas lös. Unga frun hade inte fallit i sjön genom en olycka, sades det, utan frivilligt sökt döden … Andra menade att majoren själv … Åh, det var så mycket skvaller och fantasier. Någon hade sett en vit gestalt glida fram i de tysta rummen: en kvinna med utslaget hår och med doft av havsvatten och tång kring sig. En annan lade till ytterligare intressanta poänger. Detaljerna fogades ihop, och snart kände alla till att det spökade i Korpnästet och ingen gick gärna ensam dit nattetid.

Som ofta är fallet med sådana spökhistorier dyker de upp periodvis efter att länge varit liksom alldeles glömda. Men en vacker dag finns de där lika levande och friska som någonsin. Åke hade tidigare bara hört talas om dem vid ett och annat tillfälle, men de hade förstås fängslat hans fantasi och satt den i rörelse, trots att han var övertygad om att inga spöken fanns.

Nu lyssnade han. Det var inte vackert, men han kunde inte låta bli. Förresten avhandlades ju inga hemligheter i herrummet. Då hade far bums stängt dörren.

— Kan du tänka dig, att det börjat spöka igen i Korpnästet, sade far.

Grosshandlarn var tjock och fet och hade en bred klockkedja av guld över magen. Han skrattade bullrande.

— Vad säger du? svarade han. Spöken — hahaha! Det var otur för mig. Jag som nyligen fått i uppdrag att sälja kåken!

— Såå, sade far och tände snuggan. Åke hörde, hur den snarkade. Vem äger huset egentligen?

— En brorson till gamle majorn, sade grosshandlarn. Assessor Jonathan Sporre. Men han vill lika litet veta av kåken som gubben. Kanske är han också rädd för spökena — hahaha!

— Kanske det, ja, sade far.

— Jag har ändå försökt snygga upp därute, fortsatte grosshandlarn. Har du varit där nyligen?

— Nej, och inte tänker jag mig dit heller.

— Jag har låtit sätta luckor för fönstren, så ingen ska komma åt att slå ut dem mer, fortsatte Halling. Blir du klok på folk, som inte kan se en ruta i en öde byggnad utan att krossa den?

— Människans underliga förstörelselusta, sade far. Sådant är vi vana vid hos polisen. Det är märkvärdigt men ingenting att göra åt.

Grosshandlarn rev sig i huvudet.

— Och nu spökar det till råga på allt i Korpnästet Vem har sagt det? sporde han.

— Tras-Bertha, svarade far. Hon antastade mig på gatan i går och var så sprängd på nyheter, att hon knappt kunde tala.

— Tras-Bertha! Jo, det var just rätta sanningsvittnet, sade grosshandlarn.

Åke kände också Tras-Bertha. Hon bodde bortåt Korpnästet till. Hennes lilla grå stuga var för resten enda huset på den gamla avtagsväg, som ledde från stora landsvägen ut till det gamla huset på klipporna. Resten var skog, sumpmark och eländig terräng.

Tras-Bertha hade i yngre år försörjt sig med att gå hjälp i husen. Nu på äldre dar band hon kvastar och viskor, sålde ris, blommor och bär, allteftersom årstiderna växlade, och drog sig skapligt fram. Hon hade inte stora pretentioner, hon klarade sig själv och låg ingen till last. Svår till att prata var hon förstås och ansågs en smula fjollig. Hon ville gärna styra ut sig med lappar och brokiga band, därav hade hon fått namnet.

— Jag skrattade också åt henne, förkarade far.

— Vad sa hon då?

— Hon hade sett den vita spökgestalten efter majorskan, du vet, ute på klipporna, när hon en kväll strövade omkring i skogen. Hon ämnade väl stjäla ris till kvastarna, förmodar jag. Hon påstod, att hon inte trott på de gamla historierna förr och hon hade hållit till länge i trakten utan att någonsin bli störd. Men nu fick hon med egna ögon se spöket, och det höll så när på att skrämma livet ur henne. Hon blev inte sig själv igen på många dagar.

— Ont krut förgås inte så lätt.

— Sen hade hon hört skramlande kedjor om nätterna. Hennes stuga ligger ett bra stycke från vägen, men hon hade ändå hört skramlet. Som fängelsebojor, sa hon. Jag frågade, om det inte var benknotorna som rasslade, men då såg hon argt på mig och menade, att slika ting skämtade man inte med.

— Nej, hör du — en död?

— Så sa hon verkligen.