Rörligt mål

By Staffan Westerlund

Den organiserade brottsligheten har gjort nioåriga Emma föräldralös. Efter de brutala morden på hennes mamma och pappa står hon plötsligt ensam, och trots sin ringa ålder har hon ett pris på sitt huvud. För de skyldiga räcker det inte med föräldrarnas död - Emma måste gå samma öde till mötes. Och till rätt pris finns det gott om människor som kan tänka sig ta livet av ett barn.Det blir advokat IngaLisa Östergren som kommer till Emmas undsättning. Hon jobbar dag och natt för att skydda flickan, men motståndarna är hänsynslösa och målmedvetna. Hur vinner man mot någon som inte har några spärrar? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 5, 2018
• ISBN: 9788711808306

Book preview

Egmont-koncernen

1

Emma. Ett namn som också hennes mormors mor burit. Ett enda fotografi av denna gamla kvinna hade funnits och det hade brunnit upp. Mormor hade hetat Birgit. Hon hade dött för länge sedan. En bilolycka.

Kristin heter hennes mamma.

Nej, hette. Hon fanns inte mer. Det var hon, inte Pappa, som hade bestämt att Emma skulle heta Emma.

Pappa hette Urban. Han fanns inte mer.

Emma fanns fortfarande.

Ibland fanns ändå Mamma och Pappa. Det var när Emma läste i böckerna, samma böcker som hade funnits hemma, de böcker som Mamma, någon gång också Pappa, läste ur på kvällarna när hon skulle somna.

De böckerna hade brunnit upp. Emma visste det. Men ändå var det för det mesta samma böcker. Fast nya.

– Det är vad som finns i böckerna som är det riktiga, hade man sagt till henne.

Men då stämde det ändå inte helt, för Pappas fjärilar som fanns runt Emmas namn på första sidan i varje bok saknades. Emma hade själv skrivit sitt namn där. I de nya böckerna, alltså. Det blev inte lika snyggt som när Pappa hade skrivit det, men hon hade gjort så gott hon kunnat. I en bok försökte hon också rita en fjäril, men den blev så ful så att hon slet ur sidan.

Sedan grät hon länge.

De gjorde vad de kunde för att vara snälla mot henne, hon visste det. Men hon ville inte prata med dem mer än nödvändigt.

– Det är nog riktigt, hade Kapten sagt till henne en gång. Han hade en dialekt som liknade Sirkkas mammas.

Och Kapten hade tittat på henne och fortsatt:

– Det är nog riktigt. På sjön behöver man inte prata hela tiden. Man förstår ändå.

Hon förstod inte riktigt vad han menade, men det lät fint. Och han hade sagt det så snällt. Sedan hade han skurit upp en tårtbit till henne. Lite snett, så att det blev särskilt mycket rosa marsipan.

Hon älskade marsipan.

Men hon begrep inte vad det var för märkligt med att vara på sjön. Båten låg hela tiden inne i Stockholm. Det var mer trafik därutanför än vad det hade varit hemma. Hemma, det var Gnesta. De bodde nästan som i ett hus nu också, men på vattnet. Även om Kapten sa att det var sjön.

Hon hade ett eget rum.

Det var inte alls som rummet hemma.

Det var av järn.

– Det bästa som finns, hade Kapten sagt, för det kan inte brinna.

Det var egentligen ingen annan än han som pratade om den saken. Visserligen brukade doktorn titta på hennes vänstra arm och hand, klappa henne på kinden och säga att det hade blivit väldigt bra. Och ännu bättre skulle det bli. Titta bara!

Och så brukade han peka på armen, och hon brukade motvilligt följa med blicken.

Det såg fortfarande äckligt ut.

– Det blir så när man bränts, hade doktorn sagt. Men det är fantastiskt hur människan läker. Det kommer alltid att synas, men det blir ändå bra.

Emma mindes hur det hade luktat.

Inte ens katten fanns kvar för den hade också brunnit upp.

Det var inte bara järn som fanns i rummet. Men det fanns i taket. Taket var gjort av järn. På väggarna fanns trä.

Kapten hade förstått vad hon skulle tänka för han sa redan första dagen:

– Det där är ett slags trätapeter. För att göra det trevligt. Men bakom är det järn. Helt brandsäkert. Och så blir det ett så trevligt rum så här.

Emma visste redan att det inte hette rum på en båt, utan hytt. Men hon brydde sig inte om att säga det till Kapten. Hon visste att han också visste det. Antagligen kallade han det ett rum för att vara snäll mot henne. För att hon skulle tro att hon var hemma.

Så dumt. Hemma fanns ju inte mer.

Mamma och Pappa fanns inte mer.

Katten fanns inte mer.

Här fanns bara Emma. Emma – som skulle fylla nio år om några veckor och som inte ens fick gå i skolan och som var den enda som inte brann upp.

Det hade blivit kväll. Det ena fönstret hade gardinerna fördragna. Genom det andra kunde hon se en liten del av Stockholm under en ilsket brandgul himmel; bilarna såg hon mest som lampor som for i en och samma riktning – röda, vita, för en stund sedan också blå blinkande. En vit båt trängde sig emellan henne och ljusströmmarna på andra sidan och hon tänkte att den bara ett par timmar tidigare hade varit långt ute i skärgården.

På havet hade hon aldrig varit. På somrarna reste de till Värmland. Tre veckor. Annars var de som sagt hemma i Gnesta.

Där hade skolan börjat. Nästan en månad sedan.

– Du måste bli alldeles bra först innan du kan börja skolan, hade man sagt till henne.

Men hon hade haft en skolkamrat som brutit benet i fjällen som gick i skolan fast han hade kryckor ganska länge.

Alla var verkligen snälla mot henne. Men hon var nog egentligen instängd här på båten.

Klockan var halv åtta. Hon visste att om hon nu gick till aktersalongen, skulle hon få choklad och smörgås. De som var där skulle titta på TV-nyheterna och om Kapten var där, skulle han alldeles säkert lyfta henne intill taket och sedan sätta henne i fåtöljen bredvid hans.

– Bara det bästa för Emma, skulle han säga. Eller något i den stilen. Och hon skulle kanske bli generad (det berodde på vilka andra som var i rummet) eller så skulle hon tigande sitta upprätt ända tills de andra hade fördjupat sig i TV:n, och då först skulle hon försiktigt sätta sig till rätta i den stora fåtöljen. Och kanske skulle Kapten lägga handen bakom hennes nacke och klia henne bakom örat.

Nästan som en katt.

Katten var borta.

Hon kände efter.

Hon var nog lite hungrig ändå. Eller sugen.

Hon gick ut i korridoren. Den fortsatte några meter till vänster och där fanns två dörrar. Två hytter. I den ena bodde en person som hon bara hade sett under middagarna. Den andra stod just nu tom.

Till höger om hennes dörr fortsatte korridoren, förbi en hytt där det alltid bodde någon, men det kunde vara olika personer. Mest var det Gunnar. Sedan öppnade sig korridoren till vad hon kallade stora hallen. En trappa upp och längre akteröver låg matsalen och aktersalongen. Rakt ovanför henne låg kontoren. På andra sidan båten, in mot kajen, fanns en likadan korridor som hennes. Hon hade fått lova att inte gå in i den korridoren utan att först fråga om lov. Men det gällde bara när de låg vid kaj. Det betydde att ligga stilla i stan.

Det var inte helt tyst. Lysrören susade och hon hörde vatten brusa i en ledning någonstans. Några personer pratade, det lät som om det kom från stora hallen. Hon stängde dörren bakom sig och gick bort i den riktningen. Porten till kajen var öppen, och innanför den stod tre personer och pratade. Det var Mystiska Damen, Gunnar och Kapten.

Mystiska Damen var inte här för första gången. En gång såg Emma henne när hon gick förbi ett av kontoren. En annan gång hade hon kommit ut på däck och pratat i en telefon och inte alls sett Emma där hon satt i en stol och tittade på vattnet och båtarna. Den tredje gången hade hon nickat vänligt till Emma när hon tittade in i matsalen och bad Gunnar komma ut. Hon var äldre än Emmas mamma var – hade varit. Verkade lika gammal som syfröken. Klassen hade samlat till en liten skål i femtioårspresent. Till syfröken.

Från aktersalongen hördes klirret av skedar och porslin och Emma fortsatte dit. Dörren på andra sidan gled igen, salongen var tom, men på bordet framför TV:n stod en ångande chokladkopp intill en leverpastejsmörgås. Stora bordet var också dukat; öl- och vinglas, färdigbredda smörgåsar, frukt, två vinflaskor, några ölburkar, två vichyvattenflaskor.

Man väntade tydligen besök.

TV:n var på men ljudet neddraget. Emma sträckte sig efter fjärrkontrollen och ökade ljudet så pass att hon tydligt hörde vad som sades.

Hörde. Kanske inte förstod så mycket.

Emma var egentligen rädd för nyheterna men vågade ändå inte låta bli dem. Rädd för att höra om bränder. Krig. Grälen.

Lina kom in med en tårta, nickade åt Emma och ställde den på stora bordet.

– Vi får besök, en till som ska bo här. Säg till när du ätit smörgåsen, så skär jag en tårtbit till dig även om dom inte har kommit.

Men Emma lyssnade inte just då, för i bildrutan brann en kyrka. Lina gick till henne, tittade på bilden och sa:

– Det är i Norge. Långt borta. Så gör man inte här.

Och hon klappade Emma på huvudet och satte sig på huk intill.

– Vi kan väl stänga av det här, föreslog hon.

Emma skakade på huvudet samtidigt som nyhetsuppläsaren återkom i rutan och började prata om en annan olycka, en som tydligen just hade hänt, eftersom han verkade lite förvirrad och samtidigt tyckte det var spännande. Lina reste sig som för att gå, men förblev sedan stående. Nyhetsuppläsaren fortsatte och man visade en bild av ett ansikte och sedan sa uppläsaren något om senare, och så dök en segelbåt upp. Lina sa någonting som Emma ändå inte hörde och sprang ut ur rummet. En kort stund senare, just när TV:n visade bondgårdar där bara taken syntes över vatten, hade Kapten, Gunnar, Mystiska Damen och Lina kommit in och ställt sig snett framför TV:n och tittade på den. Lina viskade något, Gunnar viskade något, Mystiska Damen sa inget utan såg bara arg ut. Inte ens Kapten brydde sig om Emma.

– Nu, sa Lina.

Fotografiet av ansiktet som visades tidigare dök åter upp och nyhetsuppläsaren sa, som Emma förstod det, att den med ansiktet hade krockat med bil.

Man sa att han hade dött i krocken och att nu kommer vädret.

Alla vuxna utom Lina lämnade utan ett ord rummet. Emma kände sig illa till mods men sa inget och vädret skulle bli vackert i nästan hela landet från morgonen utom på västkusten där det åter skulle mulna på.

Klockan kvart över åtta var läggdags för Emma, det var det vanliga, men hon kände att om hon satt kvar och liksom inte märktes, så skulle man glömma henne. Tyst som en mus följde hon en diskussion på TV:n om tyska och svenska affärsmän och politiker som sköt några slags fåglar i fjällen för samerna. På det sättet satt hon i en halvtimme tills Lina åter kom in och började duka av bordet. I tredje vändan, när hon hade lyft tårtan, lade hon uppenbarligen märke till Emma.

– Men lilla vän, är du uppe än? Och tårtan. Du har ju inte fått nån tårta!

Hon korsade rummet och ställde ner tårtfatet på Emmas bord och skar där upp en stor bit. Emma tittade tyst på den, därefter på Lina. Sedan sa hon:

– Skulle det inte komma besök?

Lina var röd om näsan och ögonen. Hon log men det lurade inte Emma.

– Det blev återbud, sa hon.

– Men Gunnar då, och hon där – Damen?

Lina tittade lite överraskat på henne.

– Damen? Du menar IngaLisa?

Emma brydde sig inte om att förklara det där med Mystiska och inte Mystiska Damer utan nickade överseende.

– Nej, sa då Lina, dom måste åka direkt.

– Kapten då?

– Nej … han, det är en massa saker han måste ordna.

Så stod hon med tårtfatet i handen och tittade på den lilla, och ställde sedan åter ner det.

– Vi låter den här stå här så kanske Kapten kommer ner. Du kommer tydligen i säng lite senare i kväll. Då får du inte vara sur i morgon bitti. Lova!

Emma nickade allvarligt.

– Jag lovar.

Lina fortsatte med avdukningen.

– Vem skulle komma, frågade Emma efter en stund.

– En person.

– En han?

– Ja.

– Var det han dom visade på TV?

Då bet Lina ihop tänderna, avbröt avdukningen och satte sig i soffan hos Emma.

– Jag tar lite tårta också, sa hon. Kan vi inte stänga av TV:n, jag är så trött på allting just nu. Är tårtan god?

Emma sträckte sig efter tårtspaden och måttade en ganska rejäl bit, tittade frågande på Lina och försökte sedan skära ut biten. Den blev mer krossad än skuren och Lina sträckte fram ett fat och sa tack.

– Ja, sa hon sedan, det var han dom visade i TV.

– Som är död nu, sa Emma sakligt.

Lina nickade. Hon satte skeden i tårtbiten, stoppade en stor bit i munnen. Nickade sedan ännu en gång och makade sig lite närmare lillflickan.

2

Den journalistiska trenden i landet hade fortsatt i den riktning, som sedan länge varit den inslagna. Dessa karaktärsdrag antydde att den hade sitt ursprung i sportjournalistiken för att senare utvecklas – nåja, förändras – till ganska diskutabla uttryckssätt inom den politiska journalistiken. Nu spred den sig tydligen ut i den vidare samhälls- och nyhetsjournalistiken. Det som gällde var synbarligen kapplöpningen, tävlingen – och sedan märkligt nog tävlingens egendiga motsats: Drevet. Det sportjournalistiska arvet tog sig genant tydliga uttryck. Vem hoppar högst och varför inte? Hade lagets nya kalsonger skavt så att man spelade sämre? Berodde sista raset på 1,1 procent av den så kallade valmanskåren på en sned slips vid senaste TV-framträdandet eller på räntans uppgång, eller var det nu bara tvärtom? Vem vann TV-debatten? Vem ligger bäst till? Är den ryske ledaren försupen eller dopad eller bara glad, och om det är det sistnämnda, vad kan det ha för betydelse för valen om tre år? Berodde förresten höjdhoppet på doping? Och vem skulle nu vinna den stora brottmålsrättegången?

För de inblandade saknade den sista frågan förvisso varken djup eller aktualitet, men det är mera tveksamt huruvida journalisterna såg något djup.

Eller kanske ändå. För mellan Miriam och den lilla, men stadigt ökande, hopen av fotografer och reportrar som gläfsande i munnen på varandra kastade frågor över vattnet, vidgades gapet; ett gap av djupnande nattmörkt vatten. Miriams röda babordsljus blandades med upplysta hyttfönster, och en besättningsman utförde några bestyr på akterdäck.

Rimligen var det till honom som reportrarna ropade sina frågor; frågor som till exempel följande (här återgivna en och en och inte som det var, i en hart när obegriplig kakafoni):

– Vad gör ni nu?

– Betyder det här att motsidan har övertaget?

– Vem blir det härnäst?

Har ni slut på bevis nu?

– Varför åker ni?

Besättningsmannen pysslade, det porlade starkare vid aktern och fartyget gled ut mot farleden. Två av reportrarna försökte per mobiltelefon få sina redaktioner att leta fram Miriams telefonnummer, men utan framgång. Hopen blev inte mindre vild när en helikopter kom in över Rosenbad och Strömmen för att sänka sig och landa på Miriams nu upplysta akterdäck, samtidigt som hon girade ut i farleden.

Media hade med andra ord inte fått en enda uppgift från Miriam och journalisterna återvände nu till sina redaktioner. Några skulle där intervjua varandra – och på det sättet skapa uppgifter till radions och TV-stationernas morgonsändningar. Andra skulle lura i sig själva tillräckligt mycket för att kunna fylla det utrymme de hade till förfogande. Huvudnyheten i flera av medierna blev helt följdriktigt att en helikopter hade landat på ett fartyg inne i Stockholm, ett fartyg dit den person var på väg som hade omkommit i en ’mystisk’ bilolycka; den person som var huvudvittne i Den Stora Rättegången. En tidning betecknade själva helikoptern som ’mystisk’, två andra kallade den i stället ’hemlig’. Sambandet mellan fartygets avfärd och den dödskrock där Leif Lund omkommit var uppenbar, menade många medier, utan uttrycklig förklaring av vari det uppenbara låg, eller ens vari det möjliga sambandet bestod.

Också ett annat skeende utspelades vid kajen, men mer diskret. Ingen utomstående uppmärksammade det. En man telefonerade i en Mercedes till någon, och en annan man, sittande i en äldre Volvos baksäte, tittade fundersamt på den telefonerande. Ännu en halvtimme efter att Mercedesen avlägsnat sig, satt Volvomannen kvar i sin bil, men nu i förarsätet, fullt synlig. Funderande; högerhandens fingertoppar då och då långsamt dansande över ratten. Svag orgelmusik kom från bandspelarens stereohögtalare.

Mannen visste vem Mercedesen tillhörde – en biluthyrningsfirma i Stockholm. Mannen visste också vem Mercedesföraren var – en Milanobo sedan ett halvår bosatt i Sverige. Yrke enligt de officiella dokumenten: Marknadsförare. Yrke enligt Volvomannens bedömning: Enklare av polisen okänd gangster.

Mannen hade inte brytt sig om att följa Mercedesen vid dess avfärd. Däremot tog han drygt en timme senare omvägen via den adress, där denne Luigo Forrester (återvänd till Milano från USA tio år tidigare) bodde, och slog fast att Mercedesen stod två kvarter från adressen i fråga på Upplandsgatan.

Han ringde två samtal. Tjugo minuter senare stod Forresters bostad och bil under diskret bevakning.

Då hade han vänt och kört mot Konserthuset. Han parkerade tre kvarter därifrån och promenerade till denna den akustiska kulturens högborg. Där väntade han.

Det var inte mycket trafik, heller inte många vandrare. Några var ensamma. Deras sätt att ta sig fram utefter väggarna och att se på dem de mötte kunde bero på fylla, knarkpåverkan eller penningbehov, kombinationer däremellan definitivt inte uteslutna. Andra gick två och två eller fler i grupp och höll sig mer mitt i promenadstråken. De kunde vara människor som hastade till den relativa trygghet som fanns på Centralen eller i tunnelbanan, dessa infrastrukturella medel för att komma till det förhoppningsvis lugna hemmet. De kunde också vara knäppskallar som inte lyckats tämja sin ideologiska och sin psykologiska läggning nog för att bli antagna som officer, polis eller socialvårdare eller valda som politiker, utan i stället drev runt under swastikas eller, om de kom från illa bemedlade invandrade familjer, under olika etniskt orienterade symboler. Symboler som snurrade i deras huvuden och hängde på deras jackor.

Mannen stod fredligt tvärs över gatan mitt för Konserthuset och väntade. Ingen tilltalade honom, ingen antastade honom, några tittade ett ögonblick lite räddhågat i hans riktning och strävade vidare. Han väntade och han tänkte.

De såg varandra samtidigt och möttes mitt på gatan. Utan ord gick de sedan sida vid sida till bilen; han med armen om hennes axlar, hon med vänsterhanden nedstucken i hans bakficka. Han låste upp bilens högerdörr, hon satte sig och låste upp förarsidans dörr medan han gick runt bilen. Han satte sig. De tittade på varandra. Log.

Först när de kommit ut på E4 bröt de tystnaden.

– Nå Irma, hur går det, frågade han.

– Än så länge bra, svarade Irma, men det är skönt när det är över. En vecka kvar.

– Fullsatt?

– Nästan.

Under en mulen himmel var natten mycket mörk. Där fanns motorvägens upplysta linje genom landskapet men den bara underströk hur mörk natten verkligen var.

– Och hur har du haft det, frågade hon efter en stund.

– Stillsamt. Men det är problem.

Det är det väl nästan alltid om Stig är där, tänkte hon.

– Dom lämnade Stockholm för en dryg timme sen, fortsatte Stig. Ett vittne dog i kväll. Bilolycka. Kanske.

Irma tittade ut genom sidorutan.

– Lund, fortsatte Stig. Han skulle komma till båten, bo där. Vi vet ännu inte mycket mer. Men dom hämtade Larsson till båten. Det andra vittnet.

– Sten Larsson?

– Ja. Han ville bo kvar hemma, hade han sagt, men ändrade sig tydligen när han hörde om olyckan.

– Var det en olycka?

– Vi får väl se. Jag tvivlar. Nu ska det i alla fall inte bli fler.

– Vart åker dom?

– Inte så långt, skulle jag tro. Rättegången börjar i morgon här i Stockholm. Nu bara isolerar dom sig. Lika mycket mot massmedia som mot annat.

Ett tag fortsatte deras färd under tystnad tills Irma bröt den:

– IngaLisa sa en gång att det här målet krävde två vittnesmål. Var det Lund och Larsson?

– Ja.

– Och Larsson var den som var bankchefen?

– Ja.

– Och Lund? Han var …?

– Den tidigare chefen för avfallsbolaget.

– Som hade tagit lånen?

– Ja. Och så gick företaget förståss i konkurs; utan pengar.

Precis. Ett till synes elementärt fall som visade sig vara ett led i en systematisk bedrägeriverksamhet där en bankledning och något, som visade alla tecken på organiserad brottslighet, hade samarbetat på ett sätt som ledde till att ytterligare ett antal miljoner försvann någonstans. En transaktion som utåt sett knappt kunde skiljas från en laglig.

Men det var samtidigt en transaktion där bankchefen Larsson var en viktig aktör.

Och denne Larsson hade dessförinnan satts under hot. Eller snarare – hans familj. Den trettonåriga dottern hade på hemväg från konståkningsträningen tvingats in i en bil, som körde henne direkt hem till den larssonska villan.

– Hälsa Pappa, hade männen sagt.

Och det gjorde hon. Hon hälsade till sin far från två främmande män. En timme senare fick fadern telefon och därmed ett samtal som i huvudsak gick ut på något mycket enkelt: Familjens säkerhet krävde att han i framtiden gjorde som han blev tillsagd.

– Av vem, frågade bankchefen.

– Du kommer inte att tvivla, blev svaret.

Det fanns heller inte utrymme för tvivel när ordergivningen började bara ett par veckor senare. Ytterligare en tid därefter var Larsson nervös, grinig och inblandad upp över öronen i projekt som byggde på att Lunds avfallsföretag skulle slippa vanlig kreditbedömning och få låna en synnerligen ansenlig summa pengar.

Den ekonomiska överföringsmodellens grunddrag var i och för sig väl kända sedan tidigare bankkriser. Lite mindre känd var kanske däremot den effektiva brutalitet som ledde till Larssons, och för den delen också Lunds, medverkan. Och skulle kanske så förbli.

Om det inte hade varit för Lunds hustru. Hon hade förmått mannen att berätta vad som oroade honom och då först fått höra om de hot som han hade delgetts. De var mycket likartade de hot som Larsson hade fått, men avsåg här bara hustrun, eftersom inga barn fanns i den Lundska familjen. Därför hade hon en söndagkväll i augusti föregående år drabbats av panik. På väg hem i bilen från sommarstugan hade hon fått för sig att hon var förföljd. Därför hade hon inte sett sig för tillräckligt väl när hon körde in i rondellen endast fem kvarter från hemmet och där krossades under en frysbil.

Hon hade dött omedelbart. Men bara några minuter dessförinnan hade hon från bilen ringt till maken som var kvar i sommarstugan och skrikit ut sin rädsla.

Därför visste han.

Därför hatade han.

Och det var väl därför som också han nu var död, efter ännu en trafikolycka. I vart fall hade han i sitt hat kontaktat en advokatfirma för att få hjälp att avslöja vad som hänt. Och han hade därefter lämnat många känsliga uppgifter till polis och åklagare. Så nog var han ett huvudvittne, allt. Hade varit. I ett mål mot en Bo Stellan Aronsson.

Men inte nu längre.

Han hade till slut låtit sig övertalas att inför själva rättegången flytta till en bostad som skulle vara säker. Där fanns både kontor och skyddat område för hotade människor. Ett slags vittnesskydd. Bostaden hette Miriam och var ett fullt sjövärdigt fartyg som låg i Stockholm. Dock hade Lund, dessvärre, envisats med att ta sig dit själv. Han hade helt enkelt vägrat samarbeta med Lovander när det gällde den saken.

– Har det blivit ännu värre på sistone, frågade Irma, eller reagerar vi när något ovanligt dyker upp?

– Jag vet inte.

Stig visste verkligen inte. Visserligen, om man lade ihop de enskilda händelserna, så visade landet upp alltfler mord, självmord, olyckor och försvinnanden som rörde nyckelpersoner i olika uppseendeväckande affärer. Det var kanske inte lika tydligt – i vart fall inte ännu – som vad som kunde förefalla hända i exempelvis Italien, där ibland till och med gränserna mellan maffia och regim föreföll något oklara. Italien, ett EU-land där domare och andra brottsbekämpare bokstavligen, och inte ens med tillbörlig diskretion, hade fråntagits sina liv vid sådana tidpunkter som andra föreföll kunna dra nytta av. I Sverige kunde däremot fortfarande en viss, ytligt sett tidvis nästan smakfull, diskretion prägla dödsfall och försvinnanden.

Visserligen kunde också detta land visa upp en del lite mer spektakulära punktinsatser som exempelvis ett statsministermord. Att hävda att det utfördes med full diskretion vore kanske att tänja språket en smula. Motsvarande gällde rättssamhällets arbete därmed. Andra händelser i landet kunde däremot se ut som tveksamma och slumpvisa, antingen det gällde höga ämbetsmäns dödsfall i tunnelbanan kort efter intressanta näringslivsbesök eller annat.

Många förtröstade sig på slumpen.

– Jag tror i alla fall att det är något som förändrats, sa Irma men utvecklade inte den saken ytterligare.

– Visst är det något, sa Stig. Men å andra sidan, vet vi att det är vad vi ser?

Den reflektionen var egentligen ganska professionell även om den kunde ha varit hämtad från någon filosofisk diskussionsklubb. I sina yngre år hade nämligen Stig Eklund arbetat inom säkerhetspolisen, ett arbete som han dock lämnade av flera skäl. Det var ett jobb som i stor utsträckning byggde på antaganden – låt vara inte sällan ganska förenklade – om att något kunde hända. Främmande makter, inhemska subversiviteter. En ganska enkel problemvärld på sätt och vis. Fienden fanns i öster, långhåriga och spioner fanns lite överallt, demokratin fanns i väster och semester tog man på kontinenten eller på överexploaterade öar. Här hemma fanns svenska dälder att försvara och tidigare vietnamaktivister att övervaka. Valutakontroll vid gränserna.

Ganska skönt.

Lite komplicerat blev det när fienden i öster snarare framstod som en galen finansieringsform för internt förtryck och för utrikespolitisk rädsla, och inte så mycket ett supereffektivt hjärntvättarsamhälle med elitarméer och en fantastisk planeringsförmåga för övertagande av världsherravälde. Brödköer, Vaz-bilar och Aralsjöns gradvisa försvinnande borde i och för sig ha fått även en måttligt begåvad militärpolitisk analytiker att tänka efter, men sådan eftertanke var kanske inte alltigenom karriärbefrämjande. Om brödfödan bygger på en hotbild, bör kanske hotbilden vårdas.

För en del analytiker och informationsmänniskor (uttrycket låter än dråpligare på engelska: intelligence people) kunde det ändå bli en smula traumatiskt när murar med maximalt symbolvärde bildligt talat vittrade, samtidigt som det visade sig att undervattensverksamheten egentligen mest kom från väster, och inte från öster. Den från Amerika införda minken hade nämligen i lugn och ro koloniserat svenska skärgårdar. Där hade den gradvis förändrat, för att inte säga utarmat, fågelfaunans sammansättning. Men för allmänheten framstod minkens betydelse kanske tydligt först efter att den hade medfört stora satsningar på ett förbättrat, om än mest effektlöst, ubåtsförsvar kopplat till avlyssning av – minkar.

– Man måste ha behövt en jäkligt stor krisgrupp inom försvaret och säkerhetstjänsten när dom där minkarna kom fram, hade IngaLisa sagt.

De två hade vid det tillfället suttit vid stranden med försommarsolen och dess fjärdreflexer i ansiktet. En kylig nordvästvind passerade dem men det vita, vinklade träplanket utgjorde vindskydd. Han hade druckit te, hon kaffe och konjak och de hade som så ofta pratat om lite av varje.

IngaLisa Östergren hade med åren blivit alltmer betänksam, färgad av sin advokatverksamhet och av hur denna alltmer hade förändrats till en rättshjälpsverksamhet i en vidare mening.

Stig hade många gånger tänkt på hennes förändring. Första gången han träffade henne var hon effektiv, kylig, hänsynslös när det gäller metoder, en taktisk advokat. Det tog tid men hon ändrades. Eller – trodde Stig – det var kanske inte så mycket förändringar utan det att skalet gick sönder. Som när hon hade att välja mellan risker för olika människors liv och gjorde det på närmast matematiska grunder. Ett känslokallt skal? En tilllämpad etiskt riktig nyttomoral? Eller bara uttryck för en varm och dessvärre samtidigt intelligent medkänsla?

Hon drev fortfarande advokatbyrån Storm och Östergren tillsammans med vännen och kollegan Stefan Storm, den intill perfektionism korrekte och prydlige affärsadvokaten. De hade ytterligare en advokat, Mikael Andersson. Han var en mycket gammal vän till Stig som en gång började som IngaLisas sekreterare och passopp och nu var hennes mycket käre vän och kollega – och biträde när sakernas tillstånd enligt hennes bedömning så krävde. Något som han trivdes med.

I praktiken drevs advokatbyrån nu mest av Stefan och Mikael. IngaLisa hade i praktiken övergått till att bli juridisk rådgivare till Svensk Revision. Det var en på många sätt mycket osvensk företeelse med en före detta polis Gunnar Lovander som operativ chef. Lovanders företrädare hade likaledes varit polis. Sedan hade han mördats.

Ofta hade Stig, Lovander och IngaLisa diskuterat den inriktning deras liv och verksamhet hade tagit. Var det inget annat än ett förhoppningsvis förfinat medborgargarde? Eller en nödvärnsåtgärd?

Detta var påträngande frågor i ett land som vacklade mellan rättsstatsideal, det offentligas monopol på viss polisiär verksamhet, girighet, rädsla och medborgargardistiska tendenser, samtidigt som parapolisiära firmor, eufemistiskt benämnda vaktbolag, florerade. Klämda däremellan fanns rädda människor; rädda för hot, för nattliga besök, för våld.

Och för mordbrand.

– Jag har kanske inte berättat så mycket om Emma, sa Stig, och då hade de just tagit av vid Arlanda för att fortsätta hemåt på mindre vägar.

– Du menar den lilla flickan på båten?

Just det. Flickan på båten. Den oplacerbara. Ombord på Miriam bodde en liten flicka. Hon skulle snart fylla nio år. Hon var den enda överlevande efter att familjens hus bränts ner. Familjefadern hade vittnat mot en affärsman trots uttalade dödshot. Familjefadern hade därmed medverkat till att ett av de första dokumenterade fallen av ren maffiaverksamhet i storskalig organiserad form hade kommit till svensk domstol. Affärsmannen hade dömts till fem och ett halvt års fängelse och till allas förvåning stod sig domen i hovrätten.

Lilla Emmas far hade fått veta att hämnden för detta skulle drabba hela hans familj och att det inte var någon idé att han försvann eller ens dog, ty hämnd skulle ändå tas ut på familjen.

Kanske var detta också ett av de tidigaste fallen av modernt organiserad ren ondska som kommit till polisens kännedom. Emma hade undkommit mordbranden men blivit ganska svårt brännskadad. Men i syfte att skrämma andra från att störa den nya och effektiva brottsligheten måste också Emma dödas. Inte därför att någon tyckte illa om Emma, utan bara utifrån den enkla logiken att obevekliga repressalier skulle ge brottsligheten och dess utövare långsiktigt bättre arbetsförhållanden. Minimera handelshindren, så att säga.

Detta resonemang förutsatte naturligtvis att endast brottsligheten var den som straffade obevekligt. Det fanns alltså kriminella som hade anammat en sådan avskräckningsteori. De struntade i om de hade vetenskapligt stöd eller inte. För dem var det allmänprevention som gällde.

Därför fanns det vad journalister och andra kallade ett kontrakt på en liten överbliven snart nio-årig flicka.

Affärsmannen hade naturligtvis inte kunnat