Baktändning

By Staffan Westerlund

En ensam amatörflygare ger sig ut i månskenet över Ålands hav. Han njuter av ensamheten och friheten, men han återvänder aldrig hem. Planet sprängs i luften och försvinner från radarn. Piloten är död. Nyheten om det störtade planet kablas utan dröjsmål ut över landet. Var offret den egentliga måltavlan? Medan polisen har fullt upp med att utreda flygplansfallet försvinner plötsligt advokaten IngaLisa Östergren spårlöst. I en vacklande polismyndighet, som hotas av korruption, tvingas kriminalkommissarie Strömbom och hans kollegor att vända ut och in på sig själva för att komma någonstans. Kommer de lyckas hitta IngaLisa innan det är försent? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 13, 2020
• ISBN: 9788711808269

Book preview

uppdiktade.

Prolog

I slutet av augusti är Upplandskusten, i synnerhet när det samtidigt är fullmåne, enligt mångas uppfattning mycket vacker. I själva verket är det antagligen då mycket vackert överallt i landet, men Upplandskusten — speciellt!

För somliga bestäms skönhetsvärden delvis av kräftkalas. Andra — som vidskepligt tror på kopplingar mellan fiske och månen — planerar att just då ta de många och stora gäddorna vid kusten; låt vara medan det är ljust. Ytterligare andra tror att de dessa nätter har världen helt och hållet för sig själva. Inte ens det faktum att månen har besökts av människor och att den redan är nedskräpad, har särskilt mycket påverkat människornas upplevelser av månskenet eller kontakten med det oändliga.

Om man dessutom när nätterna är klara försöker blicka ut i universum, ser man stoft från världsrymden falla in i atmosfären. Och det är då som barn ser stjärnfall.

Barn kan vara ganska gamla.

När båda motorerna hade värmts tillräckligt, lossade han bromsarna och gav lite gas. Flygplanet rullade igång, bort från den lilla hangaren där Kennet, mekanikern, avtecknade sig i den ljusa öppningen. Banljusen sträckte sig ut i mörkret. Molntäcket hade visserligen några små öppningar, men de var just inget annat än svagt upplysta gluggar som nätt och jämnt kunde urskiljas i det svarta, lågt liggande molntäcket.

Här på jorden var det mörk natt.

Han visste att det däruppe var annorlunda. Ljust. Och fritt. Månen hade gått upp en halv timme tidigare och borde redan lysa på molntäckets översida.

Militärflyget skulle inte upp den natten. Luften skulle vara fri. Han skulle få ha världen för sig själv.

Hans-Erik Lundgren var snart femtio år gammal. Femton år tidigare tog han flygcertifikat och utvecklade sedan sitt flygande, trots att hans lämplighet vid ett par tillfällen ifrågasatts på olika, dock aldrig flygtekniska, grunder. Nattflygning uppskattade han mer än något annat och människorna runt honom kände mycket väl till hans böjelse för ensamma färder.

Han kallades därför i flygklubben och på flygfältet tillgivet, ja nästan respektfullt, för Spökflygaren — vad annat?

Därför tyckte ingen att det var något konstigt i att han skulle ut i natten, inte ens när det som nu var kräfttider, gäddtider eller tider för universella kontemplationer under himlavalvet.

Medan han svängde upp vid banans ände inför starten, tänkte han på Kennets rapport om en inkräktare, som hade skyndat bort från maskinen när Kennet kom tillbaka efter sin korta middag i kaféet. Tillsammans hade de undersökt maskinen men såg inget anmärkningsvärt. Så de bestämde sig för att det bara var någon nyfiken figur, som inte ville ge sig till känna.

— Här finns ju heller inte så mycket att stjäla utom radioprylar och sånt, hade också Kennet konstaterat, men jag ville ändå tala om att det hade varit nån här.

Detta var Hans-Erik Lundgren tacksam för. Kennet hade vigt sitt mekaniska liv åt flygmaskiner och var en verklig tillgång. Honom kunde alla lita på.

Han drog på gas och släppte efter ett par sekunder bromsarna. Banan var mycket jämn för att vara en gräsbana. Planet sköt fart och lättade snabbt. Innan han kommit över ljusen vid startbanans slut, girade han i fortsatt stigning upp i mörkret åt vänster. På lite avstånd lyste staden och närmare låg Askingeinfartens gula belysning. Längre bort klippte ljusen på den höga radiomasten och snett under honom passerade de fasta röda ljus, som markerade den gamla kyrkans torn.

Ju högre han steg i den fuktiga luften, desto diffusare ljus kröp upp bakom bryn och spred sig utefter den allt vidsträcktare horisonten. Ibland klippte vingspetsarnas positionsljus in i lätta dimstråk som han passerade. Efter en tid märktes klippen allt oftare och till slut, när han kommit upp i molnen, oavbrutet. Än en gång granskade han instrumenten, justerade motorvarven något, kontrollerade kabintrycket och bestämde sig sedan för att allt var i ordning, att han visste precis var han var och var på väg. Och då — först då — satte han sig så att säga riktigt till rätta. Till rätta i planets ensamhet bakom de milt lysande instrumenten. Han var nu i ett alldeles eget mörker, som dock klipptes sönder av vingspetsarnas ljus som återkastades i molnens dimmor.

Sände en tanke till sin Gun. Gick sedan helt upp i flygningen.

Nätter som denna finns ingen som väntar. Ingen som tar emot en Hans-Erik Lundgren, när denne stiger upp i ljuset.

Ingen tittade därför ut över det månbelysta molnhavet i väntan på att Hans-Erik Lundgren skulle komma upp dit. Ingen spejade efter honom in i de mörka hålen, grottorna och alla skuggsidor dit den lågt stående månen inte nådde fram på grund av molnytans ojämnhet.

Ingen.

Han hade råkat stiga inne i ett av de högre molnen, och därför kom han mycket abrupt ut i ljuset, ut i den klara luften strax ovanför det övriga molntäcket. I nordväst låg den sista kvällningen kvar. Månen stod en bit ovanför molnhorisonten i sydost och lyste, redan klar och vit, ut över molngolvet.

Han fortsatte stigningen, då och då kastande ett öga på motorinstrumenten. I öster var det så mörkt och luften tillräckligt klar, för att en del stjärnor skulle synas även nära horisonten. Den svaga aftonrodnaden i nordväst förenades med månljuset så att skuggorna i molngolvet blev allt märkligare, ju mera han tittade på dem. Ibland passerade han över luckor i molnen och såg då ner i hål till en mörk värld, helt annorlunda än den där han nu drev fram.

I de svarta hålen kunde han se enstaka ljus och en gång ljusen från ett helt samhälle, och hela tiden steg han, milt belyst från två håll; mot himlen, upp mot den blåsvarta rymden, längre och längre bort från det molngolv som skilde honom från det underliggande mörkret, längre och längre bort från de små kolsvarta brunnarna ner till världen, brunnarna som försökte skicka mörkret efter honom. Upp i allt tunnare luft.

Till slut övergick han i planflykt, ändrade motorvarvet till ekonomisk fart och svängde mer mot sydost så att han flög nästan rakt in under månen. Föröver böljade molnens diffusa skuggor i motljuset, delvis uppmjukade av kvällsljuset akterifrån. Längre bort och lite till vänster låg molnkanten dit det var längre än han hade räknat med. Först efter tio minuter passerade han kanten. Den var skarp och molnsidan stupade rakt ner och var högre än han väntat. Han flög ut över mörkret, lämnande den månljusa väggen bakom och under sig. Föröver gick månstrimman i havet och där fanns också lanternor från flera fartyg. Han lade planet i en mjuk vänstersväng och flög en stund senare parallellt med molnväggen upp mot nordnordväst.

Hans-Erik Lundgren tänkte åter på sin Gun, föreställde sig att hon fanns med uppe hos honom och visste samtidigt hur ensam han var i sin himmel.

Sedan släckte han lanternorna för att känna himlaljuset omsluta sig. Som den ansvarsfulla flygare han var, kontrollerade han dock först att luften verkligen var fri. Det sista Norrlandsflyget, vars rutt för övrigt gick längre västerut, hade redan gått. Finlandsflyget brukade gå längre söderut. Dessutom skulle jetplanen vanligen ha hunnit ännu lite högre än där han då befann sig.

Annat flyg passerade senare på natten över landet, men det var på mer än 8000 meters höjd.

Han kontrollerade sin position och fann att han fortfarande visste exakt var han befann sig. Det gjorde nog också andra — antagligen avtecknade han sig just då på mer än en radarskärm.

Det störde ensamheten på något vis, den vetskapen.

Långt nere syntes svagt några skär och han girade åt vänster och började åter stiga men nu sakta, sakta. Han slutade inte giren utan steg i en långsam spiral allt högre och högre, för att se mera, se längre, komma högre, omslutas av alltmera ljus.

Landet var täckt av låga moln som sträckte sig vidare ut över skärgården i söder. Ute på vattnet hade det blivit helt mörkt, eftersom molnskärmen skymde inte bara månljuset utan också kvällsljuset i nordväst. Ovanför henne syntes de ljusstarkaste stjärnorna. I öster var havet mörkt och himlen blåsvart.

Vattenytan runt omkring var tom och lite orolig i den måttliga vinden. Skrovet knirkade och stötte mjukt i en del av vågdalarna, pådrivet av den lilla dieseln som dämpat brummade under motorhuven. Ute till havs lyste de tre fyrarna i sina olika perioder. I nordväst, just i horisonten, blänkte dessutom Lilla Skogös fyr; ett blixtrande klot som balanserade på skogsranden. Föröver låg det mörka landet av öar, halvöar, fjärdar och där bortom det riktiga fastlandet. Ännu syntes inte hemmafyren på fjärden, det var fortfarande ganska långt kvar. Långt, men också sent på kvällen.

Kvinnan var ensam i båten. Hon stod vid den lilla, slitna träratten, stödd med höften mot det uppfällda sätets undersida. Om någon hade mött henne därute, skulle hon knappt ha synts i mörkret, klädd som hon var i en mörk tröja och med sitt mörka hår. Möjligen skulle ansiktet ha avtecknat sig i mörkret, solbrännan till trots. Det var i så fall det enda som skulle ha synts av henne — en mörk båt, enkla lanternor och ett ansikte som svävade i mörkret.

Inget hade hänt, inget missöde hade fört henne hit i natten. Det hade bara blivit lite senare än planerat. Ingen var heller orolig för henne. Ingen tilläts vara det.

Torkel visste redan att IngaLisa skulle komma hem först mot morgonen. Egentligen var han naturligtvis både orolig och en smula förbannad, men han tilläts inte visa det. Han var numera gift med en främling. En som han intensivt älskade. En hustru som till det yttre fortfarande var som den han en gång gifte sig med — nåja, nästan. En hustru som fortfarande ibland kunde titta på honom på det sätt som hans hustru tidigare gjorde ofta — tidigare, innan hon alltmer slöt sig inom sig själv, innan hon grubblade sig in i tystnaden.

Innan hon mindre än ett par år tidigare började förlora det ena efter det andra. Vänner. Trygghet. Lugnet.

Förmågan. Kontrollen.

För en del dröjer sorgen. Ibland kommer den aldrig riktigt fram. I andra fall tränger den visserligen på, men omvandlas till något annat för att kanske återkomma i sin osminkade skepnad om den läggs till ytterligare sorg. Då kan den rentav på ett försåtligt sätt bli övermäktig. Den kan börja kasta fram frågor som ingen, inte ens den som tidigare har haft svaren på allt, kan besvara. Den sorgen ger vanligen ingen styrka utan något annat — ibland ren vanmakt. Den skrämmer till slut fram saknaden. Eftertanken. Ångern. Också botfärdigheten; men den av den svåraste sorten. Den utan möjlighet till botgöring.

Till slut tvingar den kanske fram ett rop efter förlåtelse, men det ropet hörs inte och det gör heller inget, för ingen skulle egentligen veta vad som skulle förlåtas, eller varför — och framför allt inte hur.

Och då blir det mörkt och till slut blir mörkret centrum för allt. Och där, inne i detta centrum, stod hon lutad mot båtsidan, med små kroppsrörelser parerande båtens anpassning till den lite oroliga, svarta sjön. Tänkte långsamt men intensivt tillbaka på den gångna dagen; i en liten vik med en grässtrand innanför en stenig fjärd. Inte en människa hade passerat på vattnet under hela dagen, inte en båt hade hörts genom det avlägsna bränningsdånet från skärens utsidor.

Hon hade också sovit lite. I gräset. Och därefter suttit lutad mot en klippa i timmar och betraktat den gamla träbåten som låg ankrad ute på viken. Först när solen nästan nått horisonten, lämnade hon skäret. Viken var olämplig för övernattning — nordlig vind skulle driva båten in på land — och hon kunde inte gå över fjärden i mörker. Redan i aftonljuset var det svårt att se alla grunden.

Ursprungligen var det meningen att hon skulle återvända redan på eftermiddagen, men hon ringde hem till ön och sa att hon tänkte komma hem först nästa morgon.

Det var hennes eftergift — att i vart fall meddela maken att hon var medveten om att hon inte var hemma.

Så länge som det var nermörkt, kunde hon inte gärna gå in mycket närmare land. Detta hade hon inte tagit med i beräkningen. Hon hade fortfarande mycket att lära, mycket kvar att hämta in av förlorade år.

Hon hade nämligen tänkt sig klart väder. Men klart var det bara längre ut över havet. Den lågt stående månen skymdes däremot av moln och det fanns inte längre något ljus som skilde ut vattnet från småhällarna, eller som gav landlinjen någon identitet.

Å andra sidan hade IngaLisa inte bråttom. Hon var dessutom van vid sjön och visste än så länge precis var hon befann sig. Så hon minskade gasen, lade växeln fri och tog fram ankaret som låg strax bakom henne, kontrollerade att linan verkligen var fäst i fören och när båten började driva, slängde hon ankaret över bord. Djupet här ute växlade vanligen mellan 15 och 25 meter. Hon följde linan i handen när den löpte ut och sedan stannade. Sedan slängde hon ut ytterligare ett trettiotal meter lina och klättrade därpå upp på det lilla fördäcket för att kontrollera fastsättningen. Båten gungade kännbart och hon stod på knä och höll sig fast i en av pollarna. Efter en kort stund svängde stäven upp mot vinden och gungningarna blev kortare och tvärare, samtidigt som det plaskade mera bestämt i fören; tecknet på att ankaret nu hade tagit över. Hon böjde sig ut över fören och drog hårt i ankarlinan. Den var stum bortsett från sin egen töjning. Ankaret hade fått fäste.

Då släppte hon linan och backade tillbaka över fördäcket och gled genom den uppfällda vindrutan baklänges ner i båten.

Ett tag tittade hon med armarna vilande över däckskanten ut i mörkret men ratten pressade hårt mot magen, så hon reste på sig, fällde tillbaka vindrutan och gick akterut. Sträckte lite på sig. Satt en stund på aktersätet. Reste sig sedan upp, gick till instrumentbrädan där hon släckte lanternorna och återvände så till aktern. Där stödde hon korsryggen mot sargen, lade armarna ut över sargkanten och placerade fötterna på den gamla trälådan, den som alltid följde med ut på färderna.

Den svalka — men alls inte kyla — som skymningen hade medfört var oförändrad och i sin tjocka tröja var hon varm. Hon vilade; med ögonen i det fjärran mörker, som inte var så mycket annorlunda än det nära mörkret den natten. Funderade inte. Övervägde inte. Bara vilade. Vinden som drog fram över havet var alltför svag för att orsaka något egentligt vågbrus. Där var inga våldsamma skummande böljor med vita kammar. Bara stillsamma vågor som vandrade fram i mörket, buffade lite på hennes båt och plaskade mot dess sidor varefter de under en nästan hörbar tystnad rullade vidare akteröver, bort in mot någon strand vid det mörka landet.

Ögonen hade vant sig vid natten efter att lanternorna släckts. Ändå kunde hon inte skönja gränsen mellan vattnet och himlen; först en bra bit upp på himlavalvet i söder, intill molnskärmen, fanns en ljusgräns som markerades av en del stjärnor som där syntes. Hon vilade på ett svart djup och ibland hördes till och med en suck ur vattnet, som när någon lite speciell våg bröts på ett särskilt sätt. Ute i mörkret kunde det frasa till en smula när en liten våg trots allt fick en kam som föll tillbaka i sig själv. Fyrarna ute till havs, de snarare förstärkte mörkret än lyste upp i det, och hon undvek att titta rakt mot dem. I stället höll hon blicken snett föröver upp i himlen, tittade på de bekanta men fortfarande ändå ganska få stjärnorna, höjde slutligen blicken allt högre och jämförde utan att tänka närmare på detta Karlavagnens läge med dess plats på vinterhimlen. Bestämde sig för att inte heller denna gång falla in i barnafunderingarna om världsalltet utan sträckte plötsligt på sig och njöt, rent fysiskt, i den behagliga luften. När hon rörde på sig så att tröjans värme gav plats för havsluften, kylde den henne en smula.

Något fångade hennes uppmärksamhet och hon tittade högt upp mot öster och hann se ett stjärnfalls slut.

När hon var liten var stjärnfall något som hela familjen kunde gå ut och titta efter. I mars, när det efter vad hon mindes var riktigt kallt, var ett sådant tillfälle. Då tog fadern ut de tre systrarna på skidor utanför ön. Ut i kvällsrodnaden, där istäckets snö var på samma gång blå, vit och röd och de små öarna låg som kolsvarta, främmande små skogsländer. Från en av dem brukade alltid en pärluggla ropa. Upp ur den svarta isolerade skogen, bort över det frusna havet, ut i världsalltet.

Alltid ... Nåja. Kanske hade det bara hänt vid ett eller ett par tillfällen, men sedan är det inbränt i minnet.

När det blivit helt mörkt stod de på vidderna och tittade på stjärnfall.

Sedan blev det varm choklad hemma i huset.

Det andra tillfället för stjärnfallstittandet var just så här års, när stjärnorna hade kommit tillbaka efter sommaren.

Efter en stund kom ännu ett stjärnfall.

Hon hade ibland sett sådana som lyste upp omgivningen mycket starkt; större partiklar från rymden som hastigt brann upp. Och alldeles ljudlöst.

Det var just detta — tystnaden däruppe. Och kylan som hon visste rådde där.

Det är ingen idé att känna sig liten om det är just vad man är. Var det inte något sådant som Torkel en gång sa? För hur länge sedan? Tio år? Tjugo?

Det gurglade till bakom aktern och plumsade sedan lite extra vid stäven. Båten neg knixigt i sjögången och den svaga vinden svepte oregelbundet över ansiktet och ner över hennes bara händer, bruten av vindrutan. Havet var fortfarande svart, men i söder, där hade något förändrats. Den där gränsen mellan molnen och den fria himlen, den framträdde tydligare nu. Dessutom hade den dragit sig bortåt lite, mera in över land, och hon kunde ana månens ljus därbakom.

I så fall skulle det snart bli körljust för hennes del.

Men hon hade inte bråttom. Det var inte riktigt dags ännu, tyckte hon. Hon ville lyssna till havets lugna ljud ur mörkret. Söka sig bort bland stjärnor och stjärnfall eller ner i svarta djup; bara vara sig själv. För sig själv.

Med sig själv och sitt förflutna.

Kanske också andras förflutna.

Det var så mycket.

Ytterligare en halvtimme senare drog molnen i ett slag bort från den lågt stående fullmånen. Havet var med ens nytt; glittrigt och väl synligt mot söder, mörkare i övrigt. De diskreta ljuden av småplask, någon liten sugande virvel, de lätta gurglandena vid aktern och plaskandet upp efter bordläggningen fortsatte — havsytan var egentligen aldrig helt tyst. Den lätta blåsten var däremot ljudlös. Lufthavet i övrigt hade också varit tyst ända tills strax efter att månljuset bröt fram; då hördes uppifrån luften mjuka melodiösa surranden från en flock kärrsnäppor på väg mot landet i sydväst. Och bara en stund senare ropade grönbenor längre norrut — också de på sträck in mot land efter att ha flugit diagonalt över Bottenhavet och Ålands hav.

Månljuset gjorde tydligen världen helt annorlunda. Inte bara för kvinnan i båten utan också för havsnattens varelser, ty ännu en stund senare ropade en flock drillsnäppor långt borta och de föreföll besvaras av kärrsnäppor rakt ovanför hennes huvud.

De gick inte att se däruppe. Där syntes bara stjärnor och några stråk av dimmor som månbelysta beströk natthimlen. Men det var nu med andra ögon än mörkrets hon såg sig omkring, tyckte att det mörka landet låg längre bort än hon nyss hade tänkt, såg Vitbådorna flyta mörka lite utanför de övriga öarna; och ville plötsligt att tiden skulle stanna upp helt och hållet. Fånga stunden, frysa ögonblicket.

Gå upp i något nytt.

Långt borta i söder, under månen men lite åt höger, låg ön. Hon såg den naturligtvis inte, för den ingick fortfarande i det mörka landet. Men hon visste exakt var den var. Hon behövde bara köra ett par kilometer närmare så skulle den lilla fyren på hemmafjärden träda fram bakom annat land.

Därinne sov de nu, Torkel och barnen. Sov och väntade på en ny spännande dag — det var barnen. Sov lite undrande — det var Torkel.

Han var alltför snäll för henne. Undrade. Älskade. Väntade på henne. Att hon skulle komma tillbaka.

IngaLisa reste sig och gick fram till ruffen. Knästående förblev hon en stund halvvägs in i det mörka vindstilla doftrika utrymmet, med ena axeln mot karmen. Funderade på om hon skulle sova några timmar eller köra direkt hem. Bestämde sig sedan för att bli kvar ute i månljuset och kröp in till väskan hon hade surrat vid kojen. Konjaksflaskan låg vid ena kanten och hon drog fram den, letade fram ett dricksglas och kröp tillbaka ut i det fria. Det var trångt mellan motorn och ruffen och hon reste sig försiktigt för att inte tappa dyrgripen. Hon kände med flaskan mot kinden, trivdes med ljumheten som kom mot huden, satte sig sedan på aktersätet och lade flaskan i handen lutad bakåt nästan som en liten varelse.

Några veckor tidigare, i en kartong i en av garderoberna, hade hon hittat denna flaska tillsammans med några andra småsaker som hade tillhört hennes syster Lisbet. Systern hade sparat flaskan, en gåva från en gammal läkare, men aldrig fått möjligheten att njuta den. Först nu hade den kommit fram.

Med någon möda fick hon upp korken, hällde upp lite i glaset och förslöt sedan flaskan, höll dricksglaset mellan händerna för att inte konjaken skulle kylas ner och smakade så försiktigt. De starka dofterna slöt sig om henne och en speciell värme spred sig — redan med de första dropparna.

Så gott det gick rullade hon konjaken i det smala glaset mellan händerna för att behålla dess värme, ställde flaskan mellan låren i samma syfte och tittade tankfullt ut i natten där ännu ett stjärnfall drog ett snabbt streck snett över himlavalvet. En sky drog långamt in över månens skiva och det blev mörkare i båten medan vattnet längre bort fortfarande glittrade. I söder lyste en punkt upp på himlen. Kraftigare, ljusstarkare och snabbare än de vanliga stjärnfallen. Den slocknade nästan omedelbart. Hon höll flaskan kvar mellan låren, skruvade av locket och hällde sedan upp en skvätt till i glaset, satte tillbaka flaskan, skruvade på locket och såg i ögonvrån ytterligare ett ljus i samma riktning som det tidigare, men lägre, närmare horisonten.

Denna gång var det inte ett hastigt bloss utan ett rödare och på något sätt större, mera obestämt ljus som sakta föll mot jorden, i en långsamt svängande rörelse.

Först vid horisonten försvann det, slocknade. Hon smålog lite och tänkte på hur hennes två systrar ville leta de nerfallna stjärnorna på marken.

IngaLisa hade aldrig letat nerfallna stjärnor.

Kap 1

Som vanligt var den organiserade uppmärksamheten på vad som hände i kustområdet lägre än den skulle vara, och ingen lade genast märke till när ekot försvann.

Å andra sidan prövade man ett nytt sätt att registrera vad som förevarit på skärmarna. Därför kunde man senare konstatera att några spridda iakttagelser till havs — en från en mindre oljetanker på väg från Sundsvall, en från en torskfiskebåt utanför Väddö samt en från en sommargäst som suttit nere vid stranden och tittat ut i havsnatten — sammanföll med platsen och tiden för när ekot av ett flygplan försvann.

Det tog dock tid innan man var säker på att något flygplan verkligen saknades. Militären hade inte varit ute under natten. Inget trafikflyg eller affärsflyg hade anmälts saknat.

På morgonen vid åttatiden inträffade emellertid två saker. Dels saktade ett av kustbevakningens fartyg in intill några flytande föremål strax utanför skärgården, en och en halv mil sydost om Skogö. Dels konstaterade mekanikern Kennet Frisen att flygmaskinen inte hade ställts tillbaka efter Lundgrens nattflygning.

På kustbevakningsfartyget konstaterade man att det man såg antagligen var delar av ett stolsäte. Lite längre in mot land syntes oljefläckar.

Det första Kennet gjorde var naturligtvis att ringa hem till Lundgren. Där fick han inget svar. Såvitt han visste bodde Lundgren ensam. Han ringde därpå till Lundgrens arbetsplats men där hade han inte infunnit sig. Detta var lite märkligt, för han hade inbokat ett affärssammanträde till 8.30. De två besökande hade kommit. Men inte Lundgren.

Då ringde Kennet Frisen till Arlandas flygledning.

10.15 befann sig två stora, enmotoriga helikoptrar i det område där allt gick samman; skärningspunkten för observationerna av ett ljussken, det sista ekot av ett flygplan samt kustbevakningens fynd. Vid elvatiden observerades från ena helikoptern något som tycktes flyta vid stranden av ett litet skär, och eftersom det föreföll enklare att själv gå ner där än att dirigera fram kustbevakningsfartyget i de grunda områdena, landade man uppe på skäret. Besättningen tittade sedan gemensamt ner på den döde som, illa tilltygad, låg på bottnen i det grunda vattnet. Till slut gick en av dem fram, tittade ytterligare några sekunder och böjde sig sedan ner och kände på likets byxor för att se om där fanns någon plånbok eller annat som kunde ge en ledtråd om vem som så brådstörtat hade lämnat det jordiska. Förutom byxor och strumpor saknade kroppen kläder.

Kroppen kunde mycket väl ha fallit direkt ur skyn, av skadorna att döma.

De meddelade sitt fynd. Räddningsledningen anade att man nu hade funnit en amatörflygare vid namn Hans-Erik Lundgren. Klockan 14.00 meddelades i nyhetssändningarna att med all sannolikhet ett tvåmotorigt privatflygplan hade störtat i Ålands hav och att man troligen hade funnit en omkommen därifrån, sannolikt planets pilot. Orsaken till störtningen var okänd. Inte heller visste man huruvida någon passagerare hade funnits med i flygplanet. Man kände inte ens säkert till nedslagsplatsen, uppgavs det, men sökandet efter flygplanet hade påbörjats i ett som intressant betecknat område, snävt begränsat genom de olika observationerna.

Eftersom det man letade efter denna gång inte var någon ubåt, satsade man på effektivitet (det uttrycktes visserligen inte just så i nyhetssändningen). Därför tog man hjälp av några fiskare med ekolod och annan modern utrustning. Vid nittontiden ansåg en fiskebåtsskeppare att han hittat något på sex meters djup. Klockan åtta följande morgon rapporterades i nyhetssändningar att delar av flygplanet hade hittats. Sökandet fortsatte och mot kvällen den dagen hade betydande delar återfunnits; främre delen av flygkroppen, stora delar av vingarna, båda motorerna samt — en bit längre bort — stjärtpartiet. Redan den första granskningen antydde att flygplanet slitits isär i höjd med förarplatsen och att stjärtpartiet störtat för sig en bit från resten av vraket. Planet var eldhärjat.

Delarna började bärgas allteftersom de hittades och den därpå följande dagen, sent på eftermiddagen, avslutades sökandet. Då hade man hittat de flesta vrakdelar av någon betydande storlek. Vidare hade den döde säkert identifierats såsom den saknade Hans-Erik Lundgren och naturligtvis var själva flygmaskinen identifierad såsom den maskin, som sent på kvällen lämnat stadens lilla flygfält för att sedan inte avhöras.

Samtidigt med att de sista delarna togs upp ur havet, studerade en tekniker närmare de delar som redan förts i land och bland annat tittade han i motorutrymmet på höger sida. Fundersamt granskade han en liten låda, tänkte efter en stund och trodde sedan att detta var något som inte hörde hemma i ett flygplan. Visserligen såg lådan ut som något han aldrig sett tidigare, men å andra sidan skulle det inte gärna kunna finnas så okända saker i ett flygplans motorutrymme.

Han drog sig undan och man tillkallade bombexpertis.

Efter mycket dividerande om risker, och efter att ha konstaterat att det inte fanns några kablar som gick till lådan, övervägdes huruvida man skulle ta loss den eller skjuta sönder den på plats eller om man skulle försöka demontera den för att se vad den innehöll. En kvicktänkt person föreslog en röntgenundersökning och med olika mekaniska hjälpmedel fick man in lådan i en röntgenapparat, som lånats från luftfartsverket.

Det kunde mycket väl vara en bomb. Men där fanns inga kablar.

Då gick en tekniker, Rolf Storström, fram till lådan med en phillipsmejsel i handen, skruvade ur sex skruvar och lyfte av ett lock och tittade bråkdelen av en sekund i lådan. Han kände igen ett vanligt kompakt batteri när han såg det, och petade raskt ut det. Det lilla föremålet singlade ut över golvet och rullade som ett tjockt, blankt mynt fram över golvet till dörren där de övriga stod. Sällan har ett så litet föremål fixerats så intensivt av så många ögonpar samtidigt. Med ögonen nästan ute ur hålorna såg de batteriet rulla i en allt snävare cirkel, tills det lade sig till ro.

— Det är en bomb, sa Rolf Storström stilla. Han menade lådan.

Det var bara det att denna inte hade exploderat.

Den preliminära slutsatsen vid haveriutredningen, grundad på en så kallad sammanvägning av de olika iakttagelserna, var att en explosion förstört flygplanet och att denna med största sannolikhet orsakats av en sprängladdning, samt att det tydligen varit meningen att ytterligare en laddning skulle ha exploderat.

Man mördar människor, inte flygmaskiner. De senare saboteras. Här rörde det sig sannolikt om ett mord genom sabotage. Därför kopplades polisen in. Hypotesen var att planet hade saboterats på sin flygplats. Av den anledningen blev det polisen i staden, som hade att utreda vad som skett.

Henrik Perlegrund och Gunnar Lovander var de två kriminalpoliser, som fick på sin lott att börja utreda vad som skett. Till sin hjälp hade de två tekniker som skulle analysera vrakdelarna och, inte minst, den odetonerade laddningen. Själva skulle de ta itu med vad som fick betecknas som dramats mjukvara, nämligen de inblandade människorna och då inte minst den omkomne själv.

Henrik Perlegrund var en metodiskt arbetande polis. Han var tystlåten och alltigenom hederlig och godhjärtad samt hade ett djupt intresse för fåglar. Inom två månader skulle han fylla fyrtio år. Han var lyckligt gift, på något vis, med en kvinna som hade gett sig fackliga uppdrag i våld. Detta hade tvingat Perlegrund i situationen att på ett synnerligen påfallande, säreget jämlikt sätt ensam ta hand om deras två gemensamma barn, så snart som fackliga uppgifter kallade.

Gunnar Lovander var i mycket Perlegrunds motsats. Ljushårig, ivrigare till kynnet, fortfarande med flera år kvar till trettiostrecket, ogift och utan något mera fast kvinnligt sällskap. Endast ett par år låg mellan nuet och den gångna tid då han såg fram emot en eminent karriär inom polisväsendet. Då, på den tiden, hade han trott på sig och på samhället. Nu ... Redan bitter.

De två samarbetade mycket väl under chefen och vännen Krister Strömbom. Det var Strömbom som hade slagit fast arbetssättet för utredningen.

— Inga uppgifter till pressen, om det kan undvikas. Arbeta efter tre linjer. Ett: Vilka hade tillgång till planet? När kontrollerades det? Försök avgränsa tidsrymden då laddningarna apterades. Hur detonerades de? Henrik tar det. Två: Vem var offret? Vad sysslade han med? Vilket eller vilka kan motiven ha varit ... ja, ni vet, det vanliga! Gunnar kanske tar det. Tre: Vad var det för laddningar? Vilken teknik användes? Var får man tag i sådant. Låt teknikerna göra vad dom kan så får vi se vad som kommer fram.

— Får vi inga fler till hjälp, frågade Lovander.

Strömbom skakade på huvudet.

— Inte just nu i alla fall, bortsett från att Fast får hjälpa till ibland. Det finns en massa andra fall som också kräver folk och det här verkar ännu inte vara så överhängande.

Perlegrund och Lovander nickade samtidigt. Lite oortodoxt, kanske, men de förstod. De hade nämligen redan gjort en första genomgång av personerna runt Lundgren och runt flygfältet utan att finna något tecken på att någon enda person hade tagit semester, gett sig ut på någon annan resa eller betett sig på något annat sätt som antydde att något var i görningen. En annan snabbkontroll indikerade inte att Lundgren skulle vara inblandad i något speciellt, som fordrade snabba punktinsatser från polisens sida. Det var lika bra att börja med ett arbetstempo som var lugnt men uthålligt.

Dessutom var det typiskt för just Strömbom att, så gott det gick, låta vardagen ha sin gång för dem, som har begått ett allvarligt brott.

— Om man bara ger brottslingarna tid, hinner dom göra ganska mycket av utredningen själva för oss, var en av Strömboms paroller. En annan som byggde på samma princip var:

— Låt dom undra varför inget händer, så får vi se vad som händer.

Taktiken, som självklart förutsatte att utredningsläget eller bevisläget var sådant, att man inte hade tillräckligt med material för att intensifiera utredningen, krävde naturligtvis att arbetsmetoden inte offentliggjordes — utom i mycket speciella situationer — eftersom sådant kunde så att säga motverka metodens syfte. Därför fanns det två rykten om Strömbom. Det ena sa att han arbetade långsamt, att han var alltigenom hederlig och att han hade haft en stor tur många gånger genom att brott ändå retts ut. Det andra sa att han arbetade konstigt, att han var alltigenom hederlig och att han hade en hög uppklarningsprocent på sina fall.

Dessutom sade kolleger numera att han hade förändrats under de senaste åren samt att han varit mycket tystlåten sedan försommaren.

Det föreföll rimligt att börja med den mekaniker, som hade haft hand om planet. Att han dessutom var den som, som det brukade heta, sist såg den avlidne i livet, minskade inte betydelsen av att inleda det polisiära spaningsarbetet med en liten utfrågning.

Men medan Lovander och Perlegrund började det ovissa arbetet på att utreda allt bakom sprängningen av Lundgrens flygplan, tyckte Strömbom att han lite förutsättningslöst skulle sondera hur det stod till ute vid kusten.

För tillfället satt han i en bekväm trädgårdsstol med kvällssolen värmande den vänstra kinden och med en konjakskupa i höger näve. Den blanka fjärden låg inte längre bort än ett tiotal meter, luften var tyst och han betraktade fundersamt IngaLisa Östergren, som bakåtlutad och med slutna ögon lät solen belysa ansiktet.

Krister Strömbom upphörde aldrig att förvånas över hur oskyddad, för att inte säga sårbar, hon såg ut när hon var för sig själv och hur annorlunda hon var som advokat inne i staden. Hon var över fyrtio men såg lite obestämt yngre ut — om det inte hade varit för hudens fåror — där hon vilade i kvällssolen. Vid den ena tinningen lyste ett vitt ärr genom solbrännan.

De hade ätit middag med hennes make Torkel och de två barnen och hade sedan dragit sig tillbaka till Hörnet; två vita träplank i vinkel som skärmade av från vinden norrifrån och där man kunde sitta i fjärdens solspegling utan att besväras särskilt mycket av mygg eller — på våren — kalla nordvindar från havet på andra sidan ön.

Torkel hade stannat kvar i huset, officiellt för att ordna med disken och se till att barnen kom i säng, i praktiken för att Krister Strömbom skulle kunna prata med hustrun i enrum.

Torkel ville att många skulle prata med henne. Inte för att direkt förmedla något speciellt budskap. Bara återföra henne till tillvaron. Så att hon skulle bli som förr.

För att hon åter skulle bli glad.

Han älskade henne verkligen.

— Jag träffade Mikael i förmiddags, nämnde Krister Strömbom.

Advokatbyrån Östergren och Storm, uppkallad efter de båda delägarna IngaLisa Östergren och Stefan Storm, hade en biträdande jurist anställd — Mikael Andersson. Tills nyligen hade de haft ännu en, men hon var nu borta.

IngaLisa nickade.

— Jag tänker köra igång nu, sa hon sedan. Sen behöver dom andra inte dra hela lasset längre.

— Men ska du bo kvar härute?

Hon nickade ett tyst svar.

— Blir inte det lite väl jobbigt?

Då log hon, utan att vända på huvudet.

— Jag orkar med vad som helst, sa hon sedan. Du tror väl inte att jag har packat ihop?

— Tja, sa han lite generat, tja ...

Hon väntade några sekunder och sa sedan:

— Allt har sin tid, Krister. Också det här. Är det inte så?

— Jo, sa han långsamt.

Hon hörde naturligtvis tveksamheten.

— Man behöver inte glömma för den skull, påpekade hon stilla.

Nej, tänkte Strömbom. Man behövde inte glömma. Kunde antagligen inte, för den delen. I vart fall inte han.

— Åtminstone tills vidare har jag kvar kåken i stan, fortsatte hon. Så jag bor där en del nätter. Men annars så har jag flyttat tillbaka hem hit egentligen.

Hon bytte ämne utan att förändra en min.

— Så du utreder det där flygplanet?

— Ja.

IngaLisa tänkte på natten till havs. Det var samma natt. Utan att hon då hade vetat det, dog samtidigt någon i det mörker hon sökt sig till.

— Jag har tittat på området där planet störtade och dom hittade piloten, fortsatte Strömbom. Varit ute med båt. Det var en jäkla tur för spaningen att det hände över ett så grunt område. Det hade varit mycket värre om smällen kom bara nån mil längre ut — där är det ju mer än hundra meter djupt.

Han smakade på konjaken. Det var antagligen inte någon större idé att nu samla in flera uppgifter om själva störtningen. Den visste man tillräckligt om; både platsen, den ungefärliga tidpunkten och den mycket troliga orsaken. Däremot visste man än så länge inte så mycket om varför och av vem samt när och hur flygplanet saboterades.

— Så då har jag utrett lite i alla fall.

Han sträckte på sig i stolen, tittade sedan på klockan och suckade. Snart skulle Sven-Erik Fast hämta honom efter att ha gjort en del förfrågningar på ön.

— När sa du att du sätter igång igen, frågade han efter en stunds tystnad.

— På måndag.

— Så det blir så snart?

Strömbom var samtidigt överraskad och lättad.

IngaLisa höll konjakskupans näve mot läpparna och fortsatte att en smula eftertänksamt se bort över vattnet; liksom sög på handlovens sida och höll glaset mot kinden som ett litet kramdjur. Först efter någon minut sa hon, utan att ändra ställning:

— Som jag sa. Allt har sin tid. Jag har tagit min nu. Och antagligen varit en pest för Torkel.

Att Strömbom nickade lite, såg hon inte.

— Han förstår det nog, sa han tryggt. Blir han kvar härute?

— Ja. Med ungarna. Han flyttar helt enkelt aldrig mer tillbaka till stan.

— Och du? I längden?

Hon svarade inte direkt och Strömbom hörde en bil komma uppför den lilla grusvägen. IngaLisa hade också hört den.

— Är det han som hämtar dig?

— Antagligen.

Strömbom rullade runt den