Ishavspiloten

By Karl-Aage Schwartzkopf

John Cross, flygaresset, har bestämt sig för att stanna uppe i Alaska på sin morbrors flygbolag. Där finns det nämligen alltid saker att göra, som till exempel att flyga nödproviant till strandade vetenskapsexpeditioner mitt ute i vildmarkerna. Mitt i en rutinflygning stöter dock John och hans morbror på något mycket underligt: en ödslig, diminhöljd ö som inte finns att hitta på några kartor. De bestämmer sig för att utforska den mystiska platsen, men det dröjer inte länge morbrodern försvinner spårlöst i de täta dimmorna. John måste uppdaga allt mod han kan hitta för att våga tränga igenom de förrädiska dimmorna på jakt efter sin försvunna morbror ...

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 28, 2020
• ISBN: 9788726373028

Book preview

författaren.

Katastroflarm

När alarmklockan högst uppe på taket av flygledartornet började ringa, gick det som en stöt genom flygfältet. Ett par mekaniker, som höll på att tina upp ett fruset oljerör inne i en hangar, slängde allt vad de hade för händer och rusade ut. Markpersonalen, som låg och vilade middag inne i barackerna, kastade undan tidningarna och drog på sig sina skinnfodrade anoraker. Allt blev som en kokande häxkittel under ett par hektiskt röriga minuter. Sedan slogs barackdörrarna upp som säkerhetsventiler och väl påbyltade män strömmade ut i den vassa kylan.

Inne i flygledartornet stod kapten Carr med fingret hårt tryckt mot signalknappen. Han var lång och något framåtlutad och bar flyguniform. Hans ansikte var spänt och allvarligt. Det var tredje gången under sin tid som flygplatschef i Point Barrow, Alaskas nordligaste punkt, som han måste sätta igång katastroflarmet. Det var en nödfallsåtgärd, som bara fick användas, då det var verklig fara å färde. Då ett plan, som var under inflygning mot fältet, rapporterade om så allvarliga skador, att det var risk för att det skulle kunna krascha vid landningen.

Klockan visade 12.20 på dagen. Om man nu kunde kalla den lilla rosa skiftningen vid horisonten för dag. Det var högvinter och på dessa nordliga breddgrader är en högvinterdag bara en liten grå parentes i den månadslånga arktiska natten. Himlen var klar och späckad med stjärnor. Kylan pendlade mellan minus 40 och minus 45.

Markpersonalen visste precis vad den hade att göra vid katastroflarm. Ur ett skjul släpade några man fram en släde lastad med skumsläckningsapparater. Inne i ett garage hackade en motor fruset och ovilligt. Det var flygfältets ambulans. Det var alltid ett problem att starta den om vintern.

Point Barrow var verkligen en utpost mot norr. Flygfältets meterhöga snövallar var en värld för sig med sina baracker, hangarer och garage. Närmsta granne var inuitbyn — låga, översnöade brädskjul sida vid sida med gedignare byggnader som biograf, sjukstuga, hotell och ett par affärshus. Resten var kal, trädlös tundra och ett fruset Ishav, som i oavbrutet majestät sträckte sig långt upp över Nordpolen.

Kapten Carr släppte signalknappen och gick bort till radiotelegrafisten, som satt med lurar för öronen och antecknade febrilt.

— Är meddelandet slut?

— Strax, kapten!

Carr läste på rapportblocket. NMD 6 anropar Point Barrow, stod det. Klockan 10.04 kolliderade vi med ett okänt föremål, troligen en bergskam, på hemflygning från ISPOL 2. Landningsstället skadades — ena skidan är knäckt och hänger rakt nedåt. Vår flyghöjd var vid olyckstillfället 500 meter och det rådde mörker och stark dimma. Det var för att undvika isbildning genom denna, som vi höll en betydligt västligare kurs än den brukliga. Tur var, att vi bara snuddade vid bergskammen. Vi kommer att få stora svårigheter vid landningen, men vi gör ett försök. Vi beräknar anlända till Point Barrow klockan 12.40...

Kapten Carr rev sig i håret och fnös. Han vände sig mot den stora väggkartan och lade ut en linjal rakt norrut från Point Barrow. Kartan visade ett kompakt, vitt område. Ett litet rött kryss markerade läget för ISPOL 2. Resten var bara is. Is och is och åter is.

Han vände sig mot telegrafisten.

— Har du hört på maken, Johnsen, sa han. En bergskam! Det är 700 kilometer till närmsta kust och det är Sibiriens. Dom har hundratals mil av ren isöken att tumla omkring över och så törnar dom mot en bergskam! På 500 meters höjd! Det är absurt, dom måste ha fått snurren eller också fungerar inte deras höjdmätare.

Telegrafisten ryckte på axlarna och såg fundersam ut.

— Mycket, mycket märkvärdigt, suckade han. Det är ju i alla fall omdömesgillt folk ombord. John Cross är det inget fel på, det är han som spakar. Och hans morbror Josef Grumman sköter radion. Sen är det ju gamle Nels Swanberg, guldgrävarn, men han räknas ju inte. Han sitter väl och sover inne i kabinen som vanligt.

Kapten Carr grymtade.

— Vi får väl aldrig någon klarhet i vad det kan ha varit som orsakat olyckan, sa han dystert. En gammal tremotorig Junker landar man inte med hur som helst, när skidstället är knäckt. Där räcker det inte med enbart skicklighet. Man måste ha en god portion tur också.

Han tittade på almanackan. Det var den 15 december, nio dar före julafton. Precis en månad tidigare hade John Cross, Josef Grumman och Nels Swanberg kommit flygande till Point Barrow från Mac Grath längre söderut i Alaska. De var engagerade att flyga proviant och utrustning åt den vetenskapliga expeditionen ISPOL 2, som övervintrade på isen långt norr om Point Barrow, halvvägs mot Nordpolen. Expeditionen bestod av 22 man och 38 draghundar. Dc bodde i snöhyddor och skulle undersöka norrsken och allt möjligt mellan himmel och jord som Arktis kan bjuda på. Kapten Carr avundades dem inte.

Från början hade alla på flygfältet tittat lite snett på de civila nykomlingarna. Point Barrow var ett militärflygfält, fast det mitt under vrålkalla högvintern mest låg i ide. Men så småningom hade de fått upp ögonen för att gossarna från Mac Grath var betydligt mera flygbegåvade än de flesta av US Airforces piloter. De flög i väder, då en aldrig så tätstreckad och medaljerad reapilot inte skulle våga sticka näsan utanför sängkanten en gång. Nio turer hade Junkern redan hunnit med. Och det hade inte varit nio ovädersfria dagar på hela månaden.

Kapten Carr log ett vemodigt leende och slog på strömbrytarna till de båda strålkastarna i var sin ände på landningsbanan. Två tjocka pelare av ljus sköt upp som kolonner ur det tunna kölddiset. Sedan tände han de långa pärlbanden av markeringsljus. Flygfältet såg riktigt festligt ut och ljusfloden konkurrerade obevekligt ut de smala resterna av skymning som ännu dröjde kvar vid horisonten i söder.

Klockan visade 12.38. Ambulansen hade kört fram och markpersonalen bildade kedja med skumsläckarna. Kapten Carr kände en sugning i mellangärdet. Han tänkte på de båda andra gångerna, då katastroflarmet hade ekat över Point Barrow. Första gången hade det gått verkligt illa, planet hade fattat eld och exploderat, innan någon hjälp hunnit fram. Hela besättningen hade dödats. Andra gången hade planet gjort en kullerbytta och två man hade blivit svårt skadade. Båda gångerna hade han känt sig nästan sjuk efteråt över sin hjälplöshet.

— NMD 6 anropar Point Barrow, NMD 6 anropar Point Barrow, lät det plötsligt ur radiolurarna. Vi är på inflygning mot bana ett och ser strålkastarna. Vi gör ett försök att skaka av oss den avbrutna skidan, innan vi landar. Är ni beredda? Kom!

— Vi är beredda, NMD 6, bana ett väntar er. Vindstyrka noll, temperatur minus 43. Lycka till! Vi håller förbindelsen öppen...

Den tunga Junkern kom försiktigt glidande in i den första strålkastarens ljuspelare. Planet såg trött ut — det lutade något över åt höger, där den avbrutna skidan hängde och slängde som en livlös människokropp. Vingarna glänste som försilvrade i ljusfloden. Bromsklaffarna var nerfällda och de båda sidomotorerna gick på tomgång. Sidorodret svängde sakta och gav planet en svagt vickande och skruvformad rörelse nedåt, som dämpade hastigheten ytterligare.

Inne i förarhytten satt John Cross och hans morbror Josef Grumman. John kramade spaken mellan sina händer, han satt framåtlutad och spänd och hans unga, magra ansikte var blankt av svett. Han bet samman läpparna och knep ihop ögonen för att inte bländas av ljusfloden. Fly- garhuvan hade glidit upp i hårfästet och skyddsglasögonen satt högt uppe i pannan.

På andrepilotplatsen satt Josef Grumman. Hjälmen med radiolurarna och mikrofonen ramade in det tunga, skägglurviga ansiktet. Han torkade sig ideligen i pannan, ögonen satt djupt och ängsligt spanande under de buskiga ögonbrynen. Han fällde upp den tjocka pälskragen och rös till.

— Du John, inte så brant! Plana ut något! Stadigt så! Slå inte i för hårt, det behövs inte. Försök ta den på mitten av banan, där är en liten puckel. Försiktigt, försiktigt! manade han.

John vätte läpparna och såg den blanka banan sugas in under planet. Den var så blank att det värkte i ögonen. Det var svårt att bedöma höjden — han fick ta ögonmått på ena snövallen och räkna efter den. Sakta kom vallens krön upp i jämnhöjd med sidofönstret och där kom puckeln...

En tung duns skakade planet. John kände ett ryck i spaken, blixtsnabbt drog han den åt sig och gav de båda sidomotorerna full gas. Junkern vrålade till och lyfte tungt och nästan motvilligt. Ljuspelaren på den andra strålkastaren strök förbi och mörkret omslöt dem på nytt. Endast ljusen från instrumentbrädan reflekterades spöklikt i de båda männens orörliga ansikten.

John kände, att tyngdpunkten hade flyttats över åt vänster. Det måste betyda, att den skadade skidan hade slitits av. Han gjorde en brant högersväng och såg ljusen från flygplatsen och inuitbyn långt under sig. Nu gällde det, vad flygledartornet hade att rapportera.

— Du tycks ha klarat det, John, sa Josef Grumman med hes röst. Tornet rapporterar, att den skadade skidan är borta och att den andra ser oskadad ut. Nu är det bara det värsta kvar.

John kände svettpärlorna rinna ner i ögonen. Han gned sig med skinnrocksärmen gång efter gång men tyckte ändå inte, att han såg riktigt klart. Ljusen från Point Barrow hade passerat akteröver och han gjorde en ny, brant högersväng.

— Höjd 200, rapporterade hans morbror.

— Jag går in för landning, viskade John knappt hörbart. Rapportera det!

— Vi går in för landning nu, sa Josef Grumman lågt i mikrofonen.

— Säg, att folket kliver ner från snövallarna, fortsatte John. För säkerhets skull.

Josef Grumman repeterade.

Ljuspelaren kom på nytt emot dem. John höll omedelbart till höger om den. Han kuperade motorerna en efter en. Josef Grumman hjälpte honom att trycka ner vingklaffarna i botten. Junkern nästan stegrade sig.

— Du kan gå akteröver nu, morbror, sa John tyst. Det är inget mer du kan göra här.

Josef Grumman röt till som en sårad björn.

— Skulle jag! Aldrig i livet, John. Ska det ta slut nån gång, så inte vill jag möta det i en akterkabin.

John bet sig hårt i underläppen. Sekunderna gick sakta nu. Det var som om planet nästan stod stilla. Ljuspelaren var ännu långt borta. Och ännu längre borta låg landningsbanan blank som en flod i soluppgången. Det fanns god tid att tänka än. Alltför god tid.

Han lutade över spaken ännu något lite åt vänster. Det gällde att få planet att balansera på vänsterskidan så länge som möjligt. Om den höll. Vickade planet över åt höger, skulle de omedelbart slå runt. De hade ingen annan last ombord än några tomfat och en del batterier, som skulle laddas. Men utan den minsta vind, som hjälpte dem,