Vixen 03 saknas

By Clive Cussler

Colorado, USA – Januari 1954. Ett militärt transportflygplan lyfter från flygbasen i Buckley med en last så hemlig att inte ens besättningen vet vad de fraktar. Kort efter starten tvingas planet nödlanda och är sedan spårlöst försvunnet…
Colorado, USA – September 1988. Under en weekend i Klippiga bergen hittar Dirk Pitt, bärgningschef vid Nationella undervattens- och marinbyrån, delar av ett flygplan i en fritidsstuga. Av ren nyfikenhet försöker han ta reda på hur de hamnat där, något som visar sig överraskande svårt…

Natalprovinsen, Sydafrika – Oktober 1988. Försvarsminister Pieter de Vaal förbereder en genial plan riktad mot Afrikanska Revolutionsarmén, de färgade sydafrikanernas gerillarörelse…
Genom en ödets nyck kommer dessa tre händelser, åtskilda i tid og rum, att bilda utgångspunkter för en händelseutveckling som hotar att sluta i en mardröm av ofattbara proportioner. Till och med Dirk Pitt, känd för att lyckas med det omöjliga, tycks maktlös att förhindra miljontals människors död…

• Language: Svenska
• Publisher: Skinnbok
• Release date: May 19, 2023
• ISBN: 9789979644378

Clive Cussler

Clive Cussler was an underwater explorer and adventure novelist. He was the founder and chairman of the National Underwater and Marine Agency (NUMA), which has discovered more than 60 shipwreck sites and numerous other notable underwater wrecks. He was the sole author or main author of more than 80 books, many including the popular character Dirk Pitt. He passed away in 2020.

Book preview

Vixen 03 saknas

Vixen 03 saknas

Clive Cussler

Vixen 03 saknas

Originalets titel: Vixen 03

Copyright © Clive Cussler Enterprises, Inc. 1978

Copyright © Jentas ehf, 2022

Layout: Jentas ehf

ISBN 978-9979-64-437-8 e-bok

ISBN 978-9979-64-453-8 e-ljud

www.jentas.com

www.must-read.se

Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc.

–––

Tillägnas årskull -49 på Alhambra High School, som aldrig träffades på nytt.

Glömska

Buckley Field, Colorado — januari 1954

Planet, av modell Boeing C-97 Stratocruiser, såg ut som en krypta. Kanske fick man det intrycket av planet på grund av den kyliga vinternatten, eller kanske därför att den byiga snöstormen åstadkom ett iskallt täcke på vingarna och skrovet. De blinkande ljusen inifrån cockpiten och underhållsmanskapets omkringflytande skuggor gjorde intrycket än starkare.

Major Raymond Vylander, vid Förenta staternas flygvapen, gillade inte vad han såg. Under tystnad iakttog han hur bränslevagnen körde iväg och försvann i mörkret längre bort. Lastrampen sänktes ner från bakdelen på den stora valliknande kroppen, och dörrarna stängdes sakta och skar därmed av den lilla rektangel ljus som fallit på en stor gaffeltruck. Han lät blicken glida åt sidan och stirrade på de dubbla raderna av vita ljus utmed den tre och ett halvt tusen meter långa landningsbanan på Buckley Naval Air Station, som löpte tvärs över en del av Colorados slättmark. Det spökaktiga skenet färdades in i natten och syntes allt otydligare bakom den ridå som den fallande snön utgjorde.

Han fåste blicken på det trötta ansikte som återspeglades i frontrutan. Han hade skjutit mössan slarvigt i nacken, vilket gjorde att ett tjockt brunt hår kommit till synes. Han satt lätt framåtlutad och såg spänd ut på ett sätt som påminde om en hundrameterslöpares ställning i avvaktan på starterns pistolskott. Tanken fick honom att ofrivilligt rysa till. Han slöt ögonen, sköt tankarna åt sidan, och vände sig återigen in mot rummet.

Amiral Walter Bass, som satt vid kanten av ett skrivbord, vek ihop en väderlekskarta, torkade flinten på sitt svettiga huvud med en näsduk och nickade i riktning mot Vylander.

»Väderfronten rör sig bort från östra sluttningarna av Klippiga bergen. Vi bör komma ut ur molnen någonstans över kontinentalsockeln.»

»Under förutsättning att jag över huvud taget kan få upp den där baktunga fågeln från marken.»

»Det klarar ni säkert.»

»Att lyfta med ett stort flygplan med full tank och med en last som väger trettiofem ton mitt under en storm med trettio knops sidvind från en plats belägen femtonhundra meter ovanför havet är inte precis den enklaste sak i världen.»

»Vi har tagit hänsyn till alla fakta», svarade Bass med kylig röst. »Hjulen bör lyfta när det fortfarande återstår tusen meter av landningsbanan.»

Vylander sjönk ihop i en fåtölj, som en ballong vars luft just pyst ut. »Är det verkligen värt min besättnings liv, amiralen? Exakt vad är det som är så viktigt för flottan att man måste be ett av flygvapnets plan att mitt i natten ge sig iväg med lite skräp till en ö ute i Stilla havet?»

För ett kort ögonblick rodnade Bass, men så mjuknade återigen hans ansiktsuttryck. När han talade, gjorde han det med en varm, nästan ursäktande röst. »Major, det hela är pinsamt enkelt. Det där skräpet, som ni kallar det, är topphemlig last avsedd att användas till ett lika hemligt testprojekt. Eftersom er Stratocruiscr var det enda större transportplanet på etthundrasextio kilometers omkrets som kan klara av det här jobbet, samtyckte flygvapnet till att tillfälligtvis låna ut henne till flottan. Sedan gick de också med på att vi skulle få använda oss av er och er besättning, och mer är det inte med det.»

Vylander gav Bass en genomträngande blick. »Det är inte min avsikt att låta ohövlig, men det är inte på långt när nog för mig.»

Bass stegade runt skrivbordet och satte sig ner. »Ni får betrakta det här som en rutinflygning, ingenting annat.»

»Sir, jag skulle verkligen uppskatta om ni kunde ge mig ett ben att gnaga på, som till exempel att tala om för mig vad som finns i de där behållarna i mitt lastutrymme.»

Bass undvek den andre mannens blick. »Jag är ledsen, men det är hemligt, och jag har ingen rätt att lämna ut sådana upplysningar.»

Vylander förstod när ett slag var förlorat. Han reste sig motsträvigt upp på fötter, plockade åt sig plastmappen med den uppgjorda flygrouten och de därför nödvändiga kartorna, och började gå bort mot dörren. Men så tvekade han, stannade upp och vände sig om igen. »Om vi blir tvungna att nödlanda på vattnet ...»

»Låt bli det! Om det uppstår några problem av det slaget», sa Bass med uttryckslös stämma, »så får ni ta ner henne någonstans där det inte finns några människor.»

»Det är att begära ganska mycket det.»

»Jag begär inget; jag ger er en order! Ni och er besättning har inte tillåtelse att lämna flygplanet någonstans mellan här och er destination, oavsett vad ni kan tänkas råka ut för.»

Vylanders ansikte mörknade. »Då är det väl inte mer att prata om.»

»En sak till, bara.»

»Vad då?»

»Lycka till», sa Bass och log sammanbitet.

Det var ett leende som Vylander inte tyckte om — inte det allra minsta. Han öppnade dörren och gick ut i kylan utan att svara.

I förarkabinen, så långt nerhasad i stolen att nacken befann sig mer än tre decimeter nedanför nackstödet, höll löjtnant Sam Gold, Vylanders andrepilot, på att gå igenom de nödvändiga kontrollerna. Bakom honom till vänster pysslade kapten George Hoffman, navigatören, med en gradskiva av plast. Ingen av männen ägnade den ringaste uppmärksamhet åt Vylander när denne klev in genom dörren från lastutrymmet.

»Är kursen lagd?» frågade Vylander Hoffman.

»Allt skitjobbet har marinens experter redan klarat av åt oss. Aven om jag inte är särskilt förtjust över utsikten vi kommer att få. De tänker nämligen låta oss flyga över de mest otillgängliga trakterna i hela västern.»

Oro avspeglades i Vylanders ansikte och Hoffman lade märke till det. Majoren såg sig om över axeln på de stora metallbehållarna i lastutrymmet, samtidigt som han försökte gissa sig till vad de kunde tänkas innehålla.

Hans betraktelser avbröts av sergeant Joe Burns — med ett Buster Keaton-liknande ansiktsuttryck — som tittade in genom den öppna kabindörren. »Allt är klart för turen upp i det blå.»

Vylander nickade utan att ta blicken från de skräckinjagande behållarna. »Okej, då ger vi oss väl av med hela den här skräckkammaren.»

Den första motorn tände, snabbt följd av de tre övriga. Sedan drogs markströmsenheten ur, bromsklossarna som höll hjulen plockades bort, och Vylander började rulla det överlastade flygplanet bort mot ena änden av huvudlandningsbanan. Säkerhetsvakterna och underhållsarbetarna vände sig om och skyndade in till värmen i den närmast liggande hangaren när luftdraget från propellrarna piskade deras ryggar.

Amiral Bass stod i Buckleys kontrolltorn och såg på när Stratocruisern kröp fram över det snötäckta fältet som en havande jätteinsekt. I ena handen höll han en telefonlur och han talade tyst in i dess mikrofon.

»Ni kan informera presidenten om att Vixen 03 håller på och förbereder sin start.»

»När räknar ni med att den är framme?» frågade sekreteraren på försvarsministeriet, Charles Wilson, med barsk röst.

»Med hänsyn tagen till en bränslepåfyllning på Hickham Field, på Hawaii, borde Vixen 03 anlända till testområdet ungefär klockan 14.00, Washingtontid.»

»Ike har begärt ett sammanträffande med oss klockan 0800 i morgon bitti. Han insisterar på att få en detaljerad redogörelse för de planerade experimenten och dessutom fortlöpande upplysningar om Vixen 03:s flygning.»

»I så fall reser jag genast till Washington.»

»Jag behöver väl inte förklara för er vad som skulle hända om det där planet kraschade i eller strax intill någon större stad?»

Bass tvekade under vad som tycktes som en lång och besvärande tystnad. »Nej, ni behöver inte alls beskriva den mardröm, som ingen av oss skulle kunna stå ut med, som skulle bli resultatet av en sådan händelse.»

»Ingastrycket och propellermotståndet är lite lågt», sa sergeant Burns. Han höll koll på instrumentpanelen med en spårhunds iver.

»Tillräckligt illa för att vi ska låta bli?» frågade Gold hoppfullt.

»Tyvärr inte, löjtnanten. Förbränningsmotorer bär sig inte åt på samma sätt i tunn bergsluft som vid havsnivån. Med tanke på vår höjd över havet är det okej.»

Vylander såg ut mot asfaltremsan framför dem. Snöfallet hade lättat och han kunde nästan urskilja halvvägsmarkeringen. Hans hjärta började ticka lite snabbare, i samma takt som vindrutetorkarna. Herre Gud, tänkte han för sig själv, den verkar ju inte större än en tennisplan. Som i trance böjde han sig framåt och plockade åt sig handmikrofonen.

»Kontrolltornet, Buckley, det här är Vixen 03. Vi är klara. Kom.»

»Okej, Vixen 03, ni har banan för er själva», hördes amiral Bass’ välbekanta röst. »Spara en storbröstad infödingsflicka åt mig.»

Vylander avslutade samtalet, släppte bromsarna och pressade in alla fyra gasreglagen så mycket det gick.

C-97:an stack upp sin lökformiga nos i den rykande snön och började färden nerför asfaltremsan samtidigt som Gold med monoton röst tillkännagav hur hastigheten ökades.

»Femtio knop.»

Alldeles för snabbt blixtrade en ljusskylt med siffrorna 2 och 7 förbi. »Tvåtusensjuhundra meter kvar», muttrade Gold. »Markhastighet sjuttio knop.»

De vita landningsbanelyktorna försvann allt snabbare bortanför planets vingspetsar. Stratocruisern kämpade vidare, de kraftfulla Pratt-Whitney-motorerna dånade och de fyrbladiga propellrarna klöste i luften. Vylanders händer var som fastgjutna vid styrspaken; knogarna var alldeles vita och mellan läpparna strömmade en blandning av böner och svordomar fram.

»Etthundra knop ... tvåtusenetthundra meter kvar.»

Burns’ blick var hela tiden riktad mot instrumentpanelen; han granskade varenda visares rörelse, i avsikt att så snabbt som möjligt hitta tecken på att något var på tok. Hoffman kunde inte göra något annat än att hjälplös sitta och se på när landningsbanan i en, som det tycktes honom, otroligt snabb takt blev allt kortare.

»Etthundratjugofem.»

Vylander kämpade med spakarna när den kraftiga vinden från sidan attackerade flygplanskroppen. Svettdroppar rullade nerför hans vänstra kind och ner i knäet utan att han brydde sig om det. Sammanbitet väntade han på ett tecken på att maskinen skulle börja lätta, men det kändes fortfarande som om en jättelik hand över kabintaket pressade ner flygplanet mot marken.

»Etthundratrettiofem knop. Nu kan vi vinka farväl till femtonhundrametersmarkeringen.»

»Lyft nu då, lyft», bönade Hoffman när Golds rapporter kom allt tätare.

»Etthundrafyrtiofem knop. Niohundra meter kvar.» Han vände sig mot Vylander. »Vi passerade just den sista markeringen där vi har en möjlighet att avbryta uppstigningen.»

»Så mycket var alltså amiral Bass’ säkerhetsmarginaler värda när det kom till kritan», muttrade Vylander.

»Nu närmar vi oss sexhundrametersmarkeringen. Hastigheten är etthundrafemtiofem.»

Vylander skymtade de röda ljusen vid slutet av landningsbanan. Det kändes som om han rattade ett jättelikt berg. Gold kastade med jämna mellanrum nervösa blickar mot honom, i avvaktan på de armbågsrörelser som skulle betyda att majoren börjat använda sig av de nödvändiga spakarna för att man skulle kunna lyfta från marken. Vylander satt orörlig som en säck Portlandcement.

»Åh Gud ... trehundrametersmarkeringen ... närmare, närmare, borta.»

Vylander drog långsamt och försiktigt tillbaka de nödvändiga spakarna. Under nästan tre sekunder, vilka upplevdes som en evighet, hände inget alls. Men då: med pinsam långsamhet lättade Stratocruisern från marken och lyfte knappt femtio meter innan asfaltbanan upphörde.

»Upp med hjulen!» muttrade han med hes röst.

Det dröjde ytterligare några otäcka ögonblick innan landningsstället fälldes in och Vylander kunde känna en lätt fartökning.

»Hjulen uppe och låsta i läge», sa Gold.

Vingklaffarna fälldes upp vid en höjd av hundratjugo meter och männen i kabinen drog en kollektiv suck av lättnad då Vylander vek av lätt åt nordväst. Ljusen från Denver blinkade under,aktervingen men syntes snart inte längre efter det att man stigit upp genom molntäcket. Vylander slappnade inte av helt och hållet förrän hastigheten registrerades till drygt tvåhundra knop och höjdmätaren visade att det var ettusenfyrahundra meter mellan planet och marken.

»Då är vi uppe i luften och flyger igen», suckade Hoffman. »Jag förnekar inte att jag hade mina tvivel om vi någonsin skulle klara det här.»

»Samma här», log Burns.

Så snart han lagt Stratocruisern på rak kurs västerut över Klippiga bergen på en höjd av fyratusen niohundra meter, gjorde Vylander en gest åt Golds håll.

»Ta över henne, du. Jag tänker ta mig bakåt och göra en koll.»

Gold såg på honom. Majoren överlät vanligtvis inte kontrollen över planet så snabbt efter starten.

»Okej», svarade Gold i det han lade sina händer på styrspaken.

Vylander lossade sitt säkerhetsbälte och axelskydd och gick ut i lastutrymmet. Han förvissade sig om att dörren till cockpiten var låst efter honom.

Han räknade till trettiosex stycken glänsande, rostfria behållare, fastgjorda vid träunderlag. Han började noggrant undersöka varje behållare, letade efter vanliga militära anteckningar angående vikt, tillverkningsdatum, skötselinstruktioner och liknande. Det fanns inget sådant över huvud taget.

Efter nästan en kvart var han på vippen att ge upp och återvända till cockpiten, när han fick syn på en liten aluminiumbricka som fallit ner mellan två av behållarna. Dess baksida var gummerad och Vylander kände sig lite självbelåten när han jämförde den med en klibbig motsvarande yta på en av behållarnas rostfria stål. Han höll upp brickan mot det svaga kabinljuset och stirrade intensivt på dess glättade yta. Den lilla ingraveringen bekräftade hans värsta misstankar.

För ett kort ögonblick stod han alldeles stilla och stirrade på den lilla aluminiumbrickan. Plötsligt rycktes han ur tankarna av att flygplanet krängde till. Han rusade tvärs igenom lastutrymmet och slängde upp dörren till cockpiten.

Den var full av rök.

»Syrgasmaskerna!» vrålade Vylander. Det var med nöd och näppe han kunde urskilja Hoffmans och Burns’ konturer. Gold var helt och hållet insvept i ett blått töcken. Han stapplade fram till sitt säte och famlade efter sin syrgasmask, samtidigt som han rynkade på pannan åt stanken som uppstått efter en kortslutning av något slag.

»Buckleytornet, det här är Vixen 03», skrek Gold in i en mikrofon. »Vi har hela cockpiten full av rök. Instruktioner för nödlandning ombedes. Kom.»

»Jag tar över spakarna», sa Vylander.

»Okej». Gold tvekade inte.

»Burns?»

»Sir?»

»Vad i helvete är det som är galet?»

»Jag kan inte säkert avgöra den saken, med tanke på all röken som vi har här inne.» Burns’ röst lät ihålig under syrgasmasken. »Det ser ut som en kortslutning någonstans i trakten av radiosändaren.»

»Buckleytornet, det här är Vixen 03», envisades Gold. »Var vänlig ge er till känna.»

»Det är ingen idé, löjtnant», flämtade Burns. »De kan inte höra oss. Ingen kan höra oss. Radiosändaren fungerar inte.»

Vylanders ögon vattnades så våldsamt att han knappt kunde se. »Jag försöker ta henne tillbaka till Buckley», tillkännagav han med lugn stämma.

Men innan han lyckats avsluta hundraåttiograderssvängen började C-97:an vibrera samtidigt som ett metalliskt läte hördes. Som genom en trollkonst försvann all rök och en våldsam luftström forsade in i den lilla kabinen och stack männens oskyddade hud som tusentals getingar. Flygplanet höll på att fullständigt skaka sönder.

»Ett propellerblad på treans motor gick åt skogen!» vrålade Burns.

»Herre min skapare ... stäng av trean!» fräste Vylander.

Golds händer vandrade över instrumentpanelen och snart hade vibrationerna avtagit. Med sjunkande mod testade Vylander otåligt spakarna. Hans andhämtning tilltog i intensitet och oron växte sig allt starkare inom honom.

»Propellerbladet skar genom bränsletanken», rapporterade Hoffman. »Dessutom finns det ett en och en halv meter stort hål i väggen i lastutrymmet. Kablar och ledningar hänger och slänger överallt.»

»Det förklarar vart röken tog vägen», muttrade Gold buttert. »Den sögs helt enkelt ut när trycket gick åt skogen här i kabinen.»

»Det förklarar också varför skevnings- och sidorodren inte fungerar», la Vylander till. »Vi kan ta oss uppåt och neråt, men vi kan inte lägga om kursen.»

»Vi kanske kan få runt henne genom att öppna och stänga kylklaffarna på ettans och fyrans motorer», föreslog Gold. »Åtminstone tillräckligt för att vi ska kunna ta oss tillbaka till Buckley.»

»Vi har ingen som helst möjlighet att klara det», sa Vylander. »Utan treans motor tappar vi nästan trettio meter i minuten i höjd. Vi blir tvungna att ta ner henne i Klippiga bergen.»

Hans yttrande hälsades med en förvånad tystnad. Han kunde se, ja nästan lukta sig till, hur rädslan bland hans besättningsmän växte sig allt starkare.

»Herre Gud», stönade Hoffman. »Det går ju bara inte. Vi kommer att ränna in i någon bergssida.»

»Vi har fortfarande en viss navigeringsmöjlighet», sa Vylander. »Och dessutom är vi ute ur molntäcket, så vi kan åtminstone se vart vi styr.»

»Man får vara tacksam för det lilla», muttrade Burns.

»Vad ligger vi på för kurs?» frågade Vylander.

»Två-två-sju sydväst», svarade Hoffman. »Vi är nästan åttio grader vid sidan om den i förväg uppgjorda kursen.»

Vylander nickade lätt. Det fanns inget mer att säga. Han använde all sin koncentration till att hålla Stratocruisern i rätt lutning. Men det fanns inga möjligheter att förhindra att flygplanet snabbt sjönk neråt. Till och med om de tre återstående motorernas fulla kapacitet utnyttjades fanns det ingen möjlighet för det tungt lastade planet att hålla höjden. Han och Gold kunde inte göra annat än att maktlösa sitta och se på när planet började glida neråt genom de dalgångar som omgavs av fyra och ett halvt tusen meter höga bergstoppar.

Snart kunde de urskilja träd som stack upp ur snön som låg som ett täcke över bergen. Vid tretusenfemhundra meters höjd började enstaka toppar sticka upp ovanför vingspetsarna. Gold knäppte på landningsbelysningen och tittade koncentrerat ut genom frontrutan på jakt efter någon bit öppen mark. Hoffman och Burns satt som fastfrusna i väntan på den oundvikliga kraschen.

Höjdmätarvisaren sjönk under tretusenmetersmarkeringen. Tretusen meter. Det var ett under att de klarat sig såpass långt ner; ett under att inte en bergvägg rest sig upp framför dem och hindrat dem från att glida vidare. Och så, nästan rakt framför dem, delades träden och landningsljusen lyste upp ett slätt, snötäckt fält.

»En äng!» ropade Gold. »En vacker, fantastisk bergsäng fem grader till styrbord.»

»Jag ser den», svarade Vylander. Han lyckades lägga om kursen det lilla som behövdes genom att öppna och stänga motorernas kylklaffar och bränsleregleringsspjäll.

Det fanns inte tid att gå igenom instrumenten så som det var brukligt före en landning. Det skulle bli en landning rakt på med hjulen uppfällda. Havet av trän försvann snabbt under flygplansnosen, och Gold stängde av tändningen och de elektriska strömkretsarna. De tre motorerna som fortfarande var i funktion dog och den jättelika mörka skuggan nedanför dem reste sig snabbt upp mot flygplansskrovet.

Stöten blev mindre kraftig än någon av dem egentligen väntat sig. Underredet kysste snön och studsade lätt en gång, två gånger, och gled sedan fram som en jättelik skida. Hur länge den plågsamma, okontrollerbara färden fortgick kunde Vylander inte avgöra. De korta sekunderna verkade som minuter. Och så upphörde plötsligt flygplanets glidande och det uppstod en djup, olycksbådande tystnad.

Burns var den förste som över huvud taget reagerade.

»Herre Gud ... vi klarade det!» mumlade han genom darrande läppar.

Gold stirrade askgrå på frontrutan. Det enda han såg var något vitt. Ett ogenomträngligt täcke av snö hade tryckts upp mot glasrutan. Sakta vände han sig mot Vylander för att säga något, men hans läppar hann aldrig forma orden. De kvävdes i halsen på honom.

En mullrande ristning skakade Stratocruisern, följd av ett krasande läte och skriket av metall som vreds och böjdes.

Det vita utanför fönstret upplöstes till en mur av kall svarthet och sedan fanns där plötsligt inget — inget alls.

På ett av marinhögkvarterets kontor granskade amiral Bass med uttryckslös blick en karta på vilken Vixen 03:s planerade flygning var inritad. Under de senaste fyra månaderna hade Bass åldrats avsevärt: hans ögon var trötta, de insjunkna, bleka kinderna var fårade och axlarna kutade. Telefonen på skrivbordet ringde och han lyfte luren.

»Amiral Bass?» hördes en välbekant röst.

»Ja, Mr President.»

»Wilson, sekreteraren, påstår att ni vill att vi ska inställa efterforskningarna efter Vixen 03.»

»Ja, det stämmer», svarade Bass tyst. »Jag kan inte se någon anledning att förlänga pinan. Spaningsflyg och enheter från armén har finkammat varenda centimeter land och hav sjuttiofem kilometer på vardera sidan av den uppgjorda flygrouten.»

»Vad har ni själv för åsikter om det här?» •

»Jag tror att planet vilar på bottnen av Stilla havet», svarade Bass.

»Så ni tror att hon klarade sig förbi västkusten?»

»Det gör jag.»

»Amiral, vi får hoppas att ni har rätt. Gud hjälpe oss om hon kraschat någonstans på land.»

»Om hon gjort det, så skulle vi ha vetat om det vid det här laget», sa Bass.

»Ja» — presidenten tvekade — »vi skulle väl ha gjort det». Ytterligare ett kort ögonblicks tystnad. »Då slår vi igen dossiern över Vixen 03. Begrav den och begrav den djupt.»

»Det ska jag göra, mr President.»

Bass la ner luren i sin klyka och sjönk ner i sin fåtölj — det här var slutet på en lång och framstående karriär inom flottan för hans del.

Återigen kastade han en blick mot kartan. »Var?» frågade han högt för sig själv. »Var någonstans är du? Vart i helvete tog du vägen?»

Han fick inte något svar på sin fråga. Det dök aldrig upp någon ledtråd till vart Stratocruisern tagit vägen. Det var som om major Vylander och hans besättning flugit rakt in i glömskan.

1

Vixen 03

1.

Colorado — september 1988

Dirk Pitt vaknade, gäspade djupt och förnöjt, och såg sig sedan omkring. Det hade varit mörkt när han anlänt till den lilla stugan uppe bland bergen, och lågorna från brasan tillsammans med ljuset från de illaluktande fotogenlamporna hade inte lyst upp dess innandöme tillräckligt väl för att han skulle ha fått en god uppfattning av den.

Hans blick fastnade på en gammal Seth Thomas-klocka som hängde på ena väggen. Han hade ställt och vridit upp klockan kvällen innan; det hade känts naturligt för honom att göra det. Sedan riktade han blicken mot det spindelvävsprydda hjorthuvudet som stirrade ner på honom med dammiga ögon av glas. Strax bortanför hjorten fanns ett fönster genom vilket han hade en bländande utsikt över det klippiga Sawatchberget, långt inne bland Klippiga bergen.

När sömnens sista rester höll på att försvinna, ställdes Pitt inför det faktum att han var tvungen att fatta sitt första beslut den här dagen: antingen kunde han med blicken avnjuta det majestätiska natursceneriet eller också låta den vila på den vackert utmejslade kroppen hos kvinnan som satt naken på en trasmatta, försjunken i yogaövningar. Kvinnan var Colorados representant i kongressen och hette Loren Smith.

Pitt valde kongressledamot Smith.

Hon satt med benen i kors, i lotusställning, bakåtlutad med huvudet och armbågarna vilande mot mattan. Triangeln mellan hennes lår, och de små fasta kullarna på hennes bröst, gjorde att Sawatchbcrgets granitspetsar definitivt kom i andra hand, avgjorde Pitt.

»Vad kallas den där högst oanständiga ställningen för?» frågade han.

»Fisken», svarade hon utan att röra sig. »Den är till för att göra bysten fast.»

»Som karl», sa Pitt med retsam tillgjordhet, »måste jag hävda att jag inte är särskilt förtjust i stenhårda kvinnobröst.»

»Föredrar du dem slappa och hängiga?» Hennes violblå ögon riktades mot honom.

»Nåja ... kanske inte det precis. Men lite silikon här och lite silikon där ...»

»Det är det som är problemet med hur karlar tänker», fnös hon i det hon satte sig upprätt och strök sitt långa kanelfärgade hår bakåt. »Ni vill att alla kvinnor ska ha ballongstora bröst, som de där ointressanta nollorna på mittuppslagen av de manschauvinistiska så kallade herrtidningarna.»

»Önskar man bara tillräckligt så ...»

Hon gav honom en trumpen blick. »Det var ju synd, men du får faktiskt klara dig med mina i storlek trettiofyra med B-kupa. De är nämligen de enda jag har att komma med.»

Han sträckte ut armarna, la den ena runt hennes bröst och släpade henne halvvägs upp på sängen. Han böjde sig framåt och kysste lätt vardera bröstvårtan. »Ingen ska komma och anklaga Dirk Pitt för diskriminering, antingen man nu har jättestora eller pyttesmå ...»

Hon sträckte på halsen och bet honom i örat. »Fyra hela dagar alldeles för oss själva. Inga telefonsamtal, inga kommittésammanträden, inga cocktailpartyn, inga medhjälpare att diskutera med. Det är nästan för bra för att vara sant.» Hon lät handen glida in under täcket och strök honom över magen. »Vad sägs om lite motion innan frukosten?»

»Det magiska ordet.»

Hon log ett skevt leende mot honom. »Motion eller frukost?»

»Vad var det du sa att den där yogaställningen kallades nu igen?» Pitt studsade upp ur sängen och Loren föll baklänges. »Hur tar vi oss till närmaste sjö?»

»Sjö?»

»Just det.» Pitt log åt hennes förvirrade ansiktsuttryck. »I sjön finns det fisk. Vi kan inte slösa bort hela dagen med att ligga till sängs när en finfin regnbågsforell simmar omkring i väntan på att få nappa på vår krok.»

Hon lutade frågande på huvudet och såg upp på honom. Där han stod var han över en och nittio i strumplästen, med vältrimmad, brunbränd kropp som var vit endast kring höfterna. Hans tjocka svarta hår inramade ett ansikte som fastän det verkade bistert ändå kunde komma med ett leende som kunde värma upp ett helt rum fullt av folk. Nu log han inte men Loren kände Pitt tillräckligt väl för att förstå vad rynkorna kring hans otroligt gröna ögon betydde.

»Din stora, inbilska kuk», fräste hon. »Du bara driver med mig.»

Hon reste sig snabbt upp från golvet, kastade sig med huvudet före mot hans mage och fick honom att ramla baklänges ner på sängen. Inte för ett ögonblick lurade hon sig själv att tro att hon besatt sådana krafter att hon kunde överraska honom med en sådan sak, för om Pitt inte slappnat av och velat att hon skulle göra just vad hon gjort, skulle hon ha studsat bort från honom som en volleyboll.

Innan han hann låtsas protestera, hade Loren satt sig grensle över honom och tryckt händerna mot hans axlar. Han la sig till rätta, lät händerna löpa över hennes rygg innan han började krama hennes mjuka skinkor. Hon kände hur han växte under henne och den värme han utstrålade tycktes tränga genom hennes hud.

»Fiska — jo, jo!» sa hon med beslöjad röst. »Det enda spö som du vet hur du ska använda dig av har inget med linor och fiskekrokar att göra.»

Vid middagstid åt de frukost. Pitt duschade och klädde på sig och kom tillbaka ut i köket. Loren stod böjd över diskbänken och skrubbade noggrant ren en svart stekpanna. Hon var klädd i ett förkläde och inget annat. Han stod kvar i dörröppningen, såg hur hennes små bröst vaggade och tog ordentligt med tid på sig för att knäppa skjortan.

»Jag undrar vad din valmanskår skulle säga om de kunde se dig nu», sa han.

»Åt helvete med min valmanskår», svarade hon och log ett djävulskt leende. »De har inte det ringaste att göra med mitt privatliv.»

»Åt helvete med valmanskåren», upprepade Pitt högtidligt och gestikulerade som om han förde anteckningar. »Ytterligare ett skandalöst uttalande av lilla Loren Smith, representant i kongressen för Colorados ökända sjunde distrikt.»

»Nu är du inte lustig längre.» Hon vände sig om och hotade med stekpannan. »Det förekommer inget politiskt mygel i det sjunde distriktet, och jag är den sista i kongressen som skulle göra något olagligt, och det vet du.»

»Jo, jo ... men dina små sexuella äventyr. Tänk vad massmedierna skulle kunna göra av det. Jag skulle till och med kunna skriva en bestseller, i vilken jag berättade om dig och mig.»

»Så länge jag inte avlönar mina älskare med medel ur det representationskonto jag som kongressledamot har rätt till, finns det ingen som kan komma åt mig.»

»Jag då?»

»Du har ju betalat hälften av matvarorna, eller hur?» Hon torkade ren stekpannan och ställde in den i skåpet.

»Hur ska jag kunna komma någon vart, om alla vet att jag har en billig slampa till älskarinna?» sa Pitt sorgset.

Hon la armarna kring hans hals och kysste honom på kinden. »Nästa gång du plockar upp en kåt brud på ett sådant där Washington-cocktailparty, föreslår jag att du ber om en fullständig redogörelse över hennes finansiella situation.»

Herre Gud, nog mindes hon det där hemska partyt som miljövårdsministern haft. Hon avskydde den form av umgängesliv som bedrevs i de kretsarna. Om det inte var på det viset att festerna ifråga hade något särskilt med Colorado att göra — eller med de kommittéåtaganden hon gjort — brukade hon vanligtvis skynda hem direkt efter arbetet, till en luggsliten katt som hette Ichabod och den film som visades på TV.

Lorens blick hade magnetiskt dragits till honom där han stått i det fladdrande skenet från facklorna ute på gården. Hon hade stirrat åt hans håll helt öppet, samtidigt som hon samtalat med en annan kongressledamot från Independent Party, Mr Morton Shaw från Florida.

Hon kände hur pulsen ökade. Det var något som hände mycket sällan och hon funderade över varför det kändes så just nu. Han var inte snygg — inte på samma sätt som någon som Paul Newman — men trots det utstrålade han något virilt och allvarsamt som tilltalade henne. Dessutom var han lång, och hon föredrog långa män.

Han var ensam, pratade inte med någon, och granskade människorna runt omkring sig på ett intresserat, inte alls uttråkat eller reserverat sätt. När han blev medveten om Lorens blick, stirrade han helt enkelt tillbaka med en uppriktigt uppskattande blick.

»Vem är den där panelhönan där inne bland skuggorna?» frågade hon Morton Shaw.

Shaw vände sig om och kastade blicken åt det håll Loren antytt med en nickning. Han log igenkännande. »Så du har varit två år här i Washington och ändå vet du inte vem han är?»

»Om jag visste det, skulle jag inte fråga», sa hon med uttryckslös röst.

»Han heter Pitt, Dirk Pitt. Han är chef för Nationella undervattensoch marinbyråns specialavdelning. Du vet — det var han som hade hand om projektet med att få upp Titanic.»

Hon kände sig fånig för att hon inte kommit på det själv. Hans foto och berättelsen om hur den berömda båtens räddning hade skett, hade varit en stor sak för massmedierna i flera veckor. Så det här var den man som gett sig i kast med det omöjliga och ändå gått segrande ur striden. Hon ursäktade sig inför Shaw och banade sig väg genom folksamlingen bort till Pitt.

»Mr Pitt», sa hon. Längre kom hon inte. En lätt vindil fick facklornas sken att ändra utseende och det glimmade till i Pitts ögon på ett alldeles särskilt sätt. Loren kände hur det brände till i magen, som det bara gjort en gång tidigare, när hon varit mycket ung och dyrkat en professionell utförsåkare. Hon var tacksam att det relativt täta mörkret gjorde att det måste ha varit omöjligt att se hur hon rodnat.

»Mr Pitt», sa hon en gång till. Det verkade inte som om hon skulle kunna få fram de rätta orden. Han såg ner på henne, i avvaktan på vad som skulle komma. Presentera dig för honom, vrålade hon inombords. Istället lyckades hon kläcka fram ett: »Nu när ni lyckats få upp Titanic, vad tänker ni då ge er på nästa gång?»

»Tja, den grejen är ju inte så lätt att följa upp», sa han och log ett varmt leende. »Men nästa gång ska jag faktiskt ge mig på något som ger mig personligen en mycket stor tillfredsställelse; ett projekt vars frukter jag kommer att njuta mycket av.»

»Och vad rör det sig om?»

»Att förföra kongressledamot Loren Smith.»

Hennes ögon vidgades. »Skämtar du?»

»Jag tar aldrig lätt på sex med en förtjusande politiker.»

»Du är charmig. Ar det oppositionspartiet som gett dig det här uppdraget?»

Pitt svarade inte. Han tog hennes hand och visade henne vägen genom huset som var fullt av de mest inflytelserika människorna i hela Washington, och förde henne ut igen till sin bil. Hon följde med utan att protestera, mer nyfiken än undergiven.

När han svängde ut på den trefiliga gatan, frågade hon: »Vart tänker du ta mig?»

»Första steget» — han log ett smältande leende — »vi letar rätt på någon intim liten bar där vi kan koppla av och utbyta tankar om våra innersta önskningar.»

»Och andra steget?» frågade hon med dämpad röst.

»Jag tar med dig på en fård längs Chesapeakeviken i hundrasextio kilometers fart i en bärplansracerbåt.»

»Inte mig inte.»

»Jag råkar ha en teori», fortsatte Pitt. »Den går ut på att äventyr och spänning aldrig kan misslyckas med att förvandla en supersnygg kongresskvinna till ett omättligt vilddjur.»

Efteråt, när solens strålar värmde den guppande båten, skulle Loren ha varit den sista människan på jorden att ifrågasätta Pitts teori om förförelse. Hon såg med tillfredsställelse att hans axlar hade bit- och klösmärken som ett bevis på att han haft rätt.

Loren släppte greppet och sköt Pitt framför sig mot den lilla stugans dörr.