Sahara

By Clive Cussler

Djupt inne i den afrikanska öknen upptäcker Dirk Pitt och hans sällskap att den topphemliga riskfallsanläggningen läcker en livsfarlig, kemisk substans. Det försåtliga giftet sprids i Nigers vatten och orsakar sjukdom och död bland människorna längs flodens stränder. Nu hotar giftet att släcka allt liv i världshaven – en global miljökatastrof som kan komma att innebära slutet för mänskligheten.
En samvetslös fransk industrimagnat och en västafrikansk general står bakom projektet. Farliga, korrumperade män, beredda att göra allt för att hindra att världen får veta vad som pågår.
Medan klockan tickar mot jordens undergång, kämpar sig Dirk Pitt genom det skoningslösa Sahara för att slå larm. Innan det är för sent ...

• Language: Svenska
• Publisher: Skinnbok
• Release date: Jan 2, 2024
• ISBN: 9789979644439

Clive Cussler

Clive Cussler was an underwater explorer and adventure novelist. He was the founder and chairman of the National Underwater and Marine Agency (NUMA), which has discovered more than 60 shipwreck sites and numerous other notable underwater wrecks. He was the sole author or main author of more than 80 books, many including the popular character Dirk Pitt. He passed away in 2020.

Book preview

Sahara

Sahara

Clive Cussler

Sahara

Originalets titel: Sahara

Copyright © Clive Cussler Enterprises, Inc. 1992

Copyright © Jentas ehf, 2023

Layout: Jentas ehf

ISBN 978-9979-64-443-9 e-bok

ISBN 978-9979-64-459-0 e-ljud

www.jentas.com

Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc.

Författarens tack

Min varma uppskattning till doktor Hal Suber (miljökemist) vid James P. Walsh & Associates, Boulder, Colorado, för att han hindrade mig från att göra alltför stora misstag samtidigt som han såg till att jag höll mig inom rimliga gränser.

Gatloppet

2 april 1865

Richmond, Virginia

Hon tycktes flyta ovanpå den spöklika kvällsdimman likt en hotfull best som steg upp ur ett urtidsträsk. Den låga silhuetten avtecknade sig mörk och olycksbådande mot strandkantens trädkuliss. Som andeväsen rörde sig mannarna över hennes däck i lanternornas gultonade sken medan fukten sipprade längs hennes grå, sluttande sidor innan den föll i tunga droppar ner i Jamesflodens trögflytande vatten.

Texas ryckte i sina förtöjningar lika otåligt som en hund i väntan på att släppas loss till jakten. Tjocka järnluckor täckte hennes kanonportar, och den sex tum tjocka pansarbeklädnaden kring kasematten saknade alla beteckningar. Enbart en rödvit stridsflagga — slappt hängande i den fuktiga luften — i toppen på masten akter om skorstenen identifierade henne som en enhet i Sydstaternas flotta.

För en landkrabba var hon undersätsig och ful, men för en sjöman fanns det en personlighet och grace över henne som var omisskännlig. Hon var hård och dödligt farlig, den sista i sitt slag som var redo att löpa ut för vad som skulle bli en fård mot undergången efter en kortvarig men länge omtalad ärofull insats.

Där kommendörkapten Mason Tombs stod på fördäck drog han upp en blå snusnäsduk ur fickan och torkade svettdropparna som rann längs halsen och trängde ner innanför uniformskragen. Lastningen gick långsamt, alldeles för långsamt. Texas skulle behöva varje minut av nattmörkret för sin flykt ut mot öppet vatten. Han följde oroligt arbetet när besättningsmännen svärande och stönande släpade stora trälådor uppför landgången innan de lämpade ner dem genom en öppen däckslucka. Lådorna tycktes ovanligt tunga för att innehålla enbart protokoll och dokument från den fyra år gamla regeringens verksamhet. De hade transporterats dit med muldragna vagnar som nu stod uppställda längs kajen och bevakades av stridströtta överlevande från ett Georgiaförband.

Tombs kastade en ängslig blick i riktning mot Richmond, bara tre kilometer norrut. Grant hade brutit igenom Lees försvar vid Petersburg och nu retirerade den hårt ansatta sydstatsarmén mot Appomattox, vilket innebar att man övergav Sydstaternas huvudstad och lät den falla i de framryckande nordstatsstyrkornas händer. Utrymningen hade redan påbörjats och staden var ett enda kaos med vågor av upplopp och plundring som svepte genom gatorna. Explosioner skakade marken och höga eldslågor slog upp i mörkret när lagerbyggnader och vapenförråd stacks i brand för att inte falla i fiendens händer.

Tombs var både ambitiös och handlingskraftig, en av sydstatsflottans bästa officerare. Han var kortväxt men senigt kraftfull, och hans drag var välproportionerliga på ett tilltalande sätt. Han hade brunt hår, bruna ögonbryn, ett tjockt rött skägg och en flinthård glimt i de grönsvarta ögonen.

Som befälhavare på små kanonbåtar under striderna vid New Orleans och Memphis, som artilleriofficer på pansarbåten Arkansas och som sekond på det beryktade raidfartyget Florida hade Tombs visat sig utgöra ett farligt hot mot Nordstaternas sjöstyrkor. Han hade tagit befälet på Texas bara en vecka efter det att hon levererades från Rockettsvarvet i Richmond. Han hade sedan övervakat arbetet med ett antal modifieringar medan han förberedde ett näst intill dödsdömt utbrytningsförsök nedströms förbi minst tusen av nordsidans kanoner.

Han flyttade tillbaka uppmärksamheten till lastningsarbetet när den sista transportvagnen svängde bort från kajen och försvann i kvällsmörkret. Han tog upp klockan ur fickan, öppnade locket och vände urtavlan så att den träffades av skenet från en kajlykta.

Tjugo över åtta. Drygt åtta timmar kvar till gryningen. Och det skulle inte räcka för det tjugo distansminuter långa gatlopp som väntade dem och som han hade räknat med att genomföra i skydd av mörkret.

En öppen vagn dragen av två apelkastade hästar rullade ut och stannade på kajen. Kusken satt stelt uppsträckt medan vagnens två passagerare såg de sista lådorna lämpas ner genom däcksluckan. Den kraftigare mannen i civila kläder satt trött hopsjunken medan den andre, i sjöofficersuniform, fick syn på Tombs och vinkade.

Tombs skyndade över landgången ner till kajen, fortsatte fram till vagnen och hälsade med en snärtig honnör. Det är verkligen en ära att se både er och marinministern här, amiral. Jag trodde inte att någon av er skulle hinna komma hit och ta farväl.

Amiral Raphael Semmes, befälhavare för den eskader pansarförstärkta kanonbåtar som stationerats på Jamesfloden, var berömd för sina bedrifter som kapten på Sydstaternas kaparfartyg Alabama. Nu nickade han leende, och Tombs såg en vit tandrad gnistra mellan amiralens elegant vaxade mustasch och ett litet bockskägg. Inte ens ett helt regemente jänkare hade kunnat hindra mig från att ta adjö av er.

Stephen Mallory, Sydstaternas marinminister, sträckte fram handen. Det är alldeles för mycket som hänger på er för att vi inte skulle ta oss tid att önska er lycka till.

Jag har ett kraftigt bepansrat fartyg och en modig besättning, sa Tombs självsäkert. Vi ska nog ta oss igenom.

Semmes leende dog ut och hans blick speglade de onda aningar som fyllde honom. Om ni upptäcker att det är omöjligt måste ni sticka fartyget i brand och sänka det i den djupaste delen av floden så att arkivlådorna aldrig kan bärgas av nordsidan.

Laddningarna är utplacerade och armerade, försäkrade Tombs. Skrovsektionen under lastrummet kommer att sprängas bort så att de nedtyngda lådorna falls i bottenslammet. Sedan fortsätter fartyget med högsta fart tills det har kommit på säkert avstånd innan det sjunker.

Mallory nickade. En sund plan.

De båda männen i vagnen sneglade konspiratoriskt på varandra. Ett ögonblicks laddad tystnad följde. Sedan sa Semmes: Jag beklagar att jag tvingas lägga ännu en börda på era axlar så här i sista minuten, men ni kommer också att få ta ansvar för en passagerare.

En passagerare? ekade Tombs bistert. Jag hoppas att det inte är någon som sätter värde på sitt liv.

Han har inget val i det här fallet, muttrade Mallory.

Var är han? frågade Tombs och kastade en blick längs kajen. Vi är nästan klara att löpa ut.

Han kommer snart, svarade Semmes.

Får jag fråga vem det är?

Ni känner igen honom när han kommer hit, sa Mallory. Och be en bön att fienden också känner igen honom ifall ni blir tvungen att visa upp honom.

Nu är jag rädd att jag inte förstår.

Mallory log för första gången. Ni kommer att förstå det, unge man, ni kommer att förstå.

Och nu till en upplysning som ni kan ha nytta av, sa Semmes och bytte samtalsämne. "Mina spioner rapporterar att vårt tidigare rammfartyg Atlanta, uppbringat förra året av monitorer från nordsidan, har införlivats med jänkarflottan och satts in i patrulltjänst på floden norr om Newport News."

Tombs ansikte lyste upp. "Jaha, jag förstår. Eftersom Texas har i stort sett samma linjer och dimensioner kan man ta fel på henne och Atlanta i mörkret."

Semmes nickade och gav honom en hopvikt flagga. Stjärnbaneret. Ni behöver den som krigslist.

Tombs tog nordstatsflaggan och stack in den under ena armen. Jag låter hissa den strax innan vi når fiendens artilleriställningar vid Trents Reach.

Då ber jag att få önska er lycka till, sa Semmes. Jag beklagar att vi inte kan stanna och se er löpa ut, men marinministern har ett tåg att passa, och jag måste återvända till flottan och övervaka sänkningen av den innan vi har jänkarna över oss.

Sydstaternas marinminister skakade hand med Tombs igen. "Blockadbrytaren Fox ligger utanför Bermuda så att ni kan bunkra kol inför nästa del av er färd. Lycka till, kommendörkapten. Konfederationens räddning ligger i era händer."

Innan Tombs fick tillfälle att svara gav Mallory kusken order att fortsätta. Tombs höjde handen i en sista honnör och stod sedan kvar på kajen medan han utan att lyckas försökte förstå vad marinministern menade med sina avskedsord. Konfederationens räddning? En obegriplig formulering. Kriget var ju förlorat. Med Sherman på marsch norrut från Syd-Carolina och med Grant som vällde fram söderut genom Virginia likt en tidvattensvåg, var det bara en fråga om dagar innan Lee skulle fångas i en knip tång och tvingas till kapitulation. Jefferson Davis skulle snart förvandlas från Konfederationens president till en simpel brottsling på flykt.

Risken var dessutom stor att Texas inom några korta timmar skulle bli det sista fartyget ur Sydstaternas flotta som mötte döden bland vågorna.

Var fanns räddningen om Texas verkligen skulle lyckas med sitt utbrytningsförsök? Tombs kunde inte komma på ens skymten av ett svar. Han hade order att föra regeringens arkiv till en neutral hamn som han själv fick välja och sedan hålla sig osynlig tills han kontaktades av en kurir. Men hur skulle en aldrig så framgångsrik utsmuggling av dammiga protokoll kunna förhindra Sydstaternas oundvikliga nederlag?

Sekonden, löjtnant Ezra Craven, avbröt honom i hans tankar.

Lastningen avslutad och lasten stuvad, sir, sa Craven. Ska jag ge order om losskastning?

Tombs vände sig om. Inte än. Vi ska ta ombord en passagerare.

Craven, en storväxt burdus skotte, talade med en säregen blandning av hård skotska och släpig sydstatsbrytning. Då får han allt lov att skynda sig på.

Är chief O’Hare klar att löpa ut?

Han har fullt ångtryck.

Och pjäsbetjäningarna?

På plats.

Vi går med stängda kanonportar tills vi möter nordstatsflottan. Vi har inte råd att förlora en pjäs i förväg på grund av en slumpträff.

Mannarna kommer inte att bli särskilt glada åt att tvingas vända andra kinden till.

Tala om för dem att de lever längre om de gör det...

Ljudet av hovar som närmade sig fick båda männen att vända sig om och spana in mot land. Några sekunder senare kom en sydstatsofficer ridande ur mörkret och ner till kajen.

Finns det en kommendörkapten Tombs här? frågade han trött.

Det är jag, svarade Tombs och tog ett steg fram.

Ryttaren svingade sig ner från hästryggen och gjorde honnör. Sandstoft och damm täckte honom från topp till tå, och han såg ut att vara utmattad. God kväll, sir. Jag är kapten Neville Brown, ansvarig för eskorten av er fånge.

Fånge? sa Tombs häpet. Jag fick uppgift om att det skulle vara en passagerare.

Ni kan behandla honom som ni vill, sa Brown med en likgiltig axelryckning.

Var är han? frågade Tombs för andra gången samma kväll.

Han kommer tätt efter mig. Jag red i förväg för att varna er så att ni inte blir skrämda.

Är karln stollig? muttrade Craven. Skrämda av vad då?

Hans fråga besvarades när en täckt vagn, omgiven av en grupp ryttare i nordstatskavalleriets blå uniformer, rullade ner mullrande på kajen.

Tombs var på vippen att ge besättningen order om att hala ut kanonerna och göra sig redo att slå tillbaka ett äntringsförsök när kapten Brown lugnade honom. Var inte orolig, sir. De är goda sydstatsmannar allihop. Att klä ut oss som jänkare var enda sättet för oss att passera tryggt genom fiendelinjerna.

Två av männen satt av, öppnade vagnsdörren och hjälpte passageraren ner ur vagnen. En mycket lång, mager man med ett välbekant skägg klev trött ner på kajens plankbeläggning. Han var belagd med både handoch fotbojor. Han granskade allvarligt pansarbåten i ett par sekunder innan han fäste blicken på Tombs och Craven.

God kväll, mina herrar, sa han med en röst som var ljus, nästan gäll. Kan jag dra slutsatsen att jag ska åtnjuta sydstatsflottans gästfrihet?

Tombs svarade inte, kunde inte svara. Han stod som fastväxt bredvid Craven. Båda sjöofficerarna stirrade i mållös häpnad på den främmande mannen.

Herregud, mumlade Craven till slut. Om ni är en bluff, sir, är ni verkligen en skicklig bluff.

Jag försäkrar er att jag är äkta vara, sa fången övertygande.

Hur är det möjligt? frågade Tombs när han hämtat sig från den första överraskningen.

Brown svingade sig upp i sadeln igen. Jag hinner inte förklara nu. Jag måste få över mina män till andra sidan floden innan de sista broarna sprängs. Han är ert ansvar från och med nu.

Men vad ska jag ta mig till med honom? ville Tombs veta.

Ni ska hålla honom instängd ombord tills ni får order att släppa honom fri. Det är allt jag har blivit tillsagd att vidarebefordra.

Det här är ju rena vansinnet.

Det är kriget också, kommendörkapten, sa Brown över axeln när han sporrade sin häst och red i väg, följd av sin lilla enhet i nordstatsuniformer.

Det fanns ingen tid att ytterligare fördröja den fård till helvetet som Texas stod i begrepp att påbörja. Tombs vände sig till Craven.

"Löjtnant, eskortera vår passagerare till min hytt och säg åt chief O’Hare att skicka upp en man som avlägsnar bojorna. Jag tänker inte dö som befälhavare på ett slavskepp."

Den skäggprydde mannen log mot Tombs. Tack så mycket, kommendörkapten. Jag uppskattar verkligen er vänlighet.

Tacka mig inte än, sa Tombs bistert. I soluppgången löper vi alla risk att ställas öga mot öga med djävulen själv.

Först mycket långsamt och sedan allt snabbare började Texas stäva nedströms, hjälpt på vägen av en två knops ström. Inte en vindfläkt krusade vattenytan och med undantag av dunket från maskinrummet hördes inte ett ljud. I det bleka skenet från en kvartsmåne gled den bepansrade farkosten genom det svarta vattnet likt en vålnad, mer anad än sedd, på gränsen till en illusion.

Hon tycktes sakna såväl massa som tyngd. Endast rörelsen avslöjade henne i form av en spöksilhuett som gled förbi en livlös strandlinje. Hon var konstruerad speciellt för ett enda uppdrag, en enda fård, och hennes upphovsmän hade byggt en fantastisk skapelse, den finaste stridsmaskin Sydstaterna hade sjösatt under det fyra år långa kriget.

Hon hade dubbla propellrar som drevs av två motorer. Skrovet var sextiotre meter långt och tretton meter brett, och hon hade ett djupgående av knappa fyra meter. Kasemattens sluttande, fyra meter höga sidor lutade inåt med en vinkel av trettio grader och täcktes av sextums järnplåt förstärkt med ett tolvtumsskikt av bomull som pressades samman mellan plåten och tjugo tum tjocka ek- och granbjälkar. Bepansringen fortsatte ner under vattenlinjen och bildade en tjock valk som stod ut från skrovet.

Texas förde bara fyra kanoner, men de hade ett rejält bett. Två 100-punds Blakelypjäser med räfflade eldrör var monterade för ut och akter ut på svängbara lavetter, som gav dem en skjutsektor på hundraåttio grader, medan två niotums 64-pundare täckte babord och styrbord.

Till skillnad från andra pansarfarkoster med maskineri som hämtats från vanliga ångfartyg var maskinerna på Texas stora, kraftiga och spritt nya. De tunga ångpannorna låg under vattenlinjen, och de båda niofotspropellrarna kunde driva hennes skrov genom lugnt vatten med en fart av fjorton knop — en fantastisk fart som inget annat bepansrat fartyg i någon av de stridande flottorna kunde mäta sig med.

Tombs var stolt över sitt fartyg, men också nedstämd i vetskapen om att hennes liv mycket väl kunde bli ovanligt kort. Men han var fäst besluten att de båda tillsammans skulle skriva en passande gravskrift till Konfederationens tynande ära.

Han äntrade uppför lejdaren från artilleridäck och kom in i styrhytten, ett litet utrymme i förliga delen av kasematten, som mest liknade en pyramid med kapad topp. Han spanade genom siktspringorna ut i mörkret och nickade sedan till den egendomligt ordkarge lotsen, Leigh Hunt.

Vi kommer att gå med högsta fart hela vägen till öppet vatten, mr Hunt. Ni måste hålla god utkik så att vi inte går på grund.

Hunt, en mästerlots som kände till varje krök och rev i Jamesfloden lika bra som rynkorna i sitt eget ansikte, höll blicken riktad framåt och gjorde en gest uppåt med huvudet. Månskenet räcker för att jag ska kunna orientera mig på floden.

Jänkarnas artilleri kommer också att använda sig av det.

Det stämmer, men våra grå sidor smälter samman med skuggorna längs flodbanken. De får svårt att se oss i mörkret.

Låt oss hoppas det, suckade Tombs.

Han äntrade upp genom en akterlucka och ut på kasemattens tak när Texas nådde Drewrys Bluff och fortsatte rakt igenom amiral Semmes eskader av förtöjda kanonbåtar som ingick i flodflottan. Besättningsmännen på hennes systerfartyg Virginia II, Fredericksburg och Richmond, dystert nedstämda där de gjorde sig klara att spränga sina fartyg i luften, brast plötsligt ut i våldsamma hurrarop när Texas stävade förbi. Svart rök vällde ut ur hennes skorsten och skymde stjärnorna. Konfederationens stridsflagga stod rakt ut i vinden, som skapades av fartygets fart, och bjöd på en hänförande och upplivande syn som aldrig mer skulle skådas.

Tombs tog av sig uniformsmössan och höll den högt i luften. Det var den slutgiltiga drömmen som snart skulle förvandlas till en mardröm av bitterhet och nederlag. Och ändå var det ett stort ögonblick att njuta av. Texas var på väg att bli en legend.

Och sedan, lika plötsligt som hon hade dykt upp, var hon försvunnen bakom nästa flodkrök och kölvattensstrimman var det enda som återstod av hennes passage.

Strax ovanför Trents Reach, där nordstatsarmén hade lagt ut ett hinder över floden och grävt ner flera pjäsvärn, gav Tombs order om att Stjärnbaneret skulle hissas.

Inne i kasematten hade batteridäck gjorts klart för strid. De flesta av männen hade tagit av sig på överkroppen och stod vid sina pjäser med snusnäsdukar eller svettraggar knutna runt pannan. Officerarna hade tagit av sig uniformskavajerna och vandrade tyst fram och tillbaka över däck i bara undertröja och hängslen. Fartygsläkaren delade ut förband och gav männen instruktioner om hur de skulle användas.

Brandspannar placerades ut runt och mellan pjäserna. Sand ströddes på däck för att suga upp blod. Mannarna tilldelades pistoler och huggare för att kunna slå tillbaka äntringsförsök. Gevär med påsatta bajonetter laddades. Luckorna till ammunitionsdurken öppnades och vinschar och spel gjordes klara att hämta upp kulor och krut.

Med strömmen som hjälp gjorde Texas sexton knop när hennes förstäv krossade den utlagda spärrbommen. Hon fortsatte genom det klara vattnet utan knappt en repa på förstävens järnramm.

En uppmärksam nordstatsvaktpost fick se Texas när hon kom glidande ur mörkret och fyrade av sin musköt.

Eld upphör, för guds skull... eld upphör! ropade Tombs från taket på kasematten.

Vilket fartyg är ni? ropade en röst från stranden.

"Atlanta, jävla idiot. Känner ni inte igen ert eget fartyg?"

När kom ni uppför floden?

"För en timme sedan. Vi har order att patrullera fram till hindret och sedan återvända till City Point¹."

Bluffen fungerade. Nordstatsvaktposterna längs strandkanten tycktes nöjda med upplysningen. Texas fortsatte utan ytterligare problem. Tombs drog en djup suck av lättnad.

Han hade varit beredd att mötas av en artillerisalva. Med den faran tillfälligt över behövde han nu bara oroa sig för att någon misstänksam nordstatsofficer skulle telegrafera en varning till enheter längre ner utefter floden.

Femton distansminuter bortom spärrbommen började Tombs tur överge honom när en låg, hotfull silhuett växte fram ur mörkret rätt för om Texas.

Nordsidans Onondaga var en tvåtornsmonitor med elvatumspansar i kanontornen och fem och en halvtumspansar i skrovet, och hon var bestyckad med två kraftiga femtontums slätborrade Dahlgrenskanoner och två hundrafemtiopunds Parrottpjäser. För ögonblicket låg hon förtöjd vid västra flodbanken, med aktern nedströms, upptagen med att bunkra kol från en pråm som låg förtöjd på hennes styrbordssida.²

Texas var nästan i jämnhöjd med henne när en kadett, som stod på förliga tornet, upptäckte den fientliga pansarbåten och slog larm.

Besättningsmännen hejdade sig i arbetet med att bunkra kol och stirrade på silhuetten som kom störtande ur mörkret. Kommendörkapten John Austin på Onondaga tvekade några ögonblick eftersom han tvivlade på att en fientlig pansarbåt verkligen kunde ha kommit så här långt nedströms utan att någon upptäckt den och slagit larm. Dessa ögonblick stod honom dyrt. När han väl gav order till mannarna att göra pjäserna klara för eldgivning passerade Texas tvärs ut, på bara ett stenkasts avstånd.

Dreja bi! vrålade Austin. Dreja bi eller vi öppnar eld!

"Vi är Atlanta!" hojtade Tombs tillbaka, fast besluten att upprätthålla skenet in i det sista.

Men Austin lät sig inte luras, inte ens när han upptäckte Stjärnbaneret som fladdrade från inkräktarens mast. Han gav order om eld.

Förliga tornet öppnade eld för sent. Texas hade redan passerat och hunnit ur dess skottfält. Men de båda Dahlgrenspjäserna i aktre tornet spottade eld och rök.

På så nära håll kunde pjäsmanskapet helt enkelt inte missa, och gjorde det inte heller. Skotten träffade sidan på Texas likt släggslag och tryckte in övre aktra änden av kasematten i en explosion av järn och träsplitter som fällde sju man.

Nästan samtidigt röt Tombs en order ner genom den öppna kasemattluckan. De tunga kanonportarna i järn fälldes åt sidan och Texas vräkte sin bredsida om tre pjäser in i monitorns torn. En av Blakelys hundrapundsgranater slog in genom en öppen port, exploderade mot en Dahlgrenspjäs och ställde till med rena blodbadet inne i tornet. Nio man dödades och elva blev svårt sårade.

Innan pjäserna på något av fartygen hann laddas om hade pansarbåten på nytt smält samman med mörkret och stävade tryggt vidare in runt nästa flodkrök. Förliga tornet på Onondaga fyrade av en salva i blindo, nästan som en avskedssalut. Projektilerna ven genom luften högt ovanför och långt akter om den flyende Texas.

I ren desperation gav Austin besättningen order att lätta ankar och gira runt hundraåttio grader. Det var en fåfäng gest. Monitorn hade en högsta fart av omkring sju knop. Det fanns ingen chans att hon skulle hinna ifatt det fientliga fartyget.

Lugnt vände sig Tombs till löjtnant Craven. Mr Craven, nu ska vi inte gömma oss längre under fientlig flagg. Var snäll och hissa våra egna färger och stäng kanonportarna.

En ung kadett skyndade ivrigt fram till masten där han lossade flagglinan och halade ner Stjärnbaneret innan han han hissade Konfederationens röda flagga med de diagonala blå bjälkarna.

Craven kom upp till Tombs på kasemattens tak. Nu när nyheten har spritt sig, sa Tombs, kommer det inte att bli någon söndagsutflykt under resten av vägen till öppet vatten. Vi kan klara arméns strandbatterier. Deras fåltartilleri är inte kraftigt nog att göra mer än några bucklor i vårt pansar.

Tombs hejdade sig och riktade blicken tveksamt för över medan den mörka floden öppnade sig i krök efter krök framfor dem. Den federala flottans pjäser som väntar vid flodmynningen utgör det största hotet mot oss.

En kraftig salva ekade från stranden nästan innan han hunnit tala till punkt.

Nu börjas det, grymtade Craven filosofiskt när han snabbt återvände till sin station på artilleridäcket nedanför. Tombs stod kvar på sin oskyddade plats bakom styrhytten för att dirigera fartygets rörelser vid mötet med de federala enheter som kommenderats ut för att blockera floden.

Projektiler från osynliga batterier och muskötkulor från prickskyttar började hamra mot Texas likt en hagelstorm. Medan hans män svor och rasade över den fientliga elden, höll Tombs kanonportarna stängda. Han såg inget skäl till att utsätta besättningen för fara och slösa värdefullt krut och dyrbara kulor mot en osynlig fiende.

I mer än två timmar uthärdade Texas attackerna. Hennes maskineri fungerade felfritt och drev henne framåt med en fart av två knop mer än beräknat. Små kanonbåtar dök upp, fyrade av sina bredsidor och försökte sedan ta upp jakten. Texas negligerade dem som om de var myggor och stävade förbi dem som om de låg orörliga i vattnet.

Plötsligt dök den välbekanta silhuetten hos Atlanta upp, ankrad på tvären över floden. Hennes styrbordspjäser öppnade eld så fort utkikarna siktade stålmonstret som var på väg rakt mot dem.

Hon visste att vi skulle komma, muttrade Tombs.

Ska jag passera runt henne, chefen? frågade Hunt, mästerlotsen, med ett anmärkningsvärt lugn från styrhyttens inre.

Nej, mr Hunt, svarade Tombs. Ramma henne strax för om aktern.

Tvinga henne ur vägen, var det, svarade Hunt oberört. Gott, sir.

Hunt vred ratten ett kvarts varv och riktade in förstäven på Texas mot aktern på Atlanta. Två projektiler från det tidigare sydstatsfartygets åttatummare borrade sig in kasematten, spräckte järnplåten och tryckte in delar av träförstärkningen med en sådan kraft att tre man sårades av stöten och splittret.

Avståndet krympte snabbt och Texas borrade in tre meter av sin kraftiga ramm i skrovet på Atlanta. Rammen trängde sedan upp genom det fientliga fartygets däck, slet av kättingen till akterankaret och tvingade Atlanta runt i en nittiograders båge samtidigt som hennes däck pressades ner under vattenytan. Vattnet forsade in genom kanonportarna på Atlanta och hon började sjunka snabbt när Texas fortsatte mer eller mindre rakt över henne.

Kölen på Atlanta grävde sig ner i bottendyn och hon rullade över på sida. De vilt piskande propellrarna på Texas snurrade bara några tum från hennes uppåtvända bottenplåtar innan de var förbi. Större delen av besättningen på Atlanta störtade bort från kanonportarna och luckorna innan hon gick till botten, men minst tjugo man följde henne i djupet.

Tombs och hans fartyg fortsatte med högsta fart i en desperat ansträngning att nå friheten. Striden rullade vidare, men Texas skakade av sig både den ihållande elden och nordsidans förföljande kanonbåtar. De federala styrkornas telegraflinjer längs floden surrade av nyheten om den fientliga pansarbåtens ankomst. En växande våg av kaos och desperation sköljde genom arméns strandbatterier och de fartyg som var fast beslutna att genskjuta och sänka henne.

Kulor och granater slog fortlöpande in i pansarbeklädnaden på Texas med en kraft som riste henne från för till akter. Styrhytten träffades av en hundrapundsprojektil från en Dahlgrenspjäs uppställd ovanför Fort Hudson. Hunt bedövades av tryckvågen och skars blodig av splitter som trängde in genom siktspringorna. Men han stannade tappert på sin post och höll kvar fartyget på en rak kurs mitt i flodfåran.

Himlen började ljusna i öster när Texas med högsta fart lämnade Jamesfloden vid Newport News. Genom den vida mynningen kom hon ut i Hampton Roads djupare vatten, tre år tidigare platsen för striden mellan Monitor och Merrimac.

Det tycktes som om hela nordstatsflottan låg samlad och väntade på dem. Allt Tombs kunde se från sin plats uppe på kasematten var en skog av master och skorstenar. Tungt bestyckade fregatter och örlogsslupar till vänster, monitorer och kanonbåtar till höger. Och där bortom spärrades den smala kanalen mellan den massiva eldkraften i Monroefästningen och Fort Wool av New Ironsides, ett skräckinjagande fartyg med ett kraftigt bepansrat konventionellt skrov och en bestyckning av arton svåra pjäser.

Ändigen gav Tombs order om att kanonportarna skulle öppnas och kanonerna halas ut. Det var slut med det passiva motstånd som Texas dittills visat prov på. Nu skulle den federala flottan få känna på det fulla ursinnet i hennes huggtänder. Med kraftfulla hurrarop halade mannarna ut pjäserna och riktade dem snabbt innan knallhattarna sattes på plats och tändlåsen spändes. Sedan var det bara för pjäscheferna att vänta vid avfyrningssnörena.

Craven gick lugnt fram och tillbaka längs artilleridäck, log och skämtade med mannarna, sa några uppmuntrande ord här och gav ett lågmält råd där. Tombs kom ner och höll ett kort anförande, kryddat med pikar åt fienden och fyllt av optimism inför den omgång som de erfarna och modiga sydstatsgossarna skulle ge de fega jänkarna. Med den långa tubkikaren under ena armen återvände han sedan till sin plats akter om styrhytten.

Nordsidans pjäsmanskap hade gott om tid att förbereda sig. Kodsignaler hissades och gav order om att man skulle öppna eld då Texas kom inom skotthåll. När Tombs spanade genom kikaren tycktes det som om hans fiender fyllde hela horisonten. Ett skrämmande lugn låg över vattnet likt en förbannelse medan vargarna väntade på att deras byte skulle fortsätta rakt in i vad som såg ut att vara en fålla utan flyktmöjlighet.

Konteramiral David Porter, undersätsig och skäggprydd, med den platta sjöofficersmössan beslutsamt nedtryckt i pannan, stod på en vapenkista där han kunde se ut över batteridäck på sitt flaggskepp, träfregatten Brooklyn, medan han spanade mot rökplymen från det fientliga fartyget som närmade sig i den begynnande gryningens svaga ljus.

Här kommer hon, sa kommendör James Alden, fartygschef på Porters flaggskepp. Och hon kommer som ett jehu rakt emot oss.

Ett tappert och ädelt fartyg som går mot sin död, muttrade Porter när Texas fyllde objektivet i hans kikare. Det är en syn vi aldrig kommer att få se igen.

Hon är nästan inom skotthåll, sa Alden.

Det finns ingen anledning att slösa med bra projektiler, mr Alden. Instruera era pjäsbetjäningar att de väntar tills de är säkra på att träffa med varje skott.

Ombord på Texas gav Tombs sina instruktioner till Hunt, mästerlotsen, som tappert stod vid ratten utan att låtsas om blodet som droppade från hans vänstra tinning. Mr Hunt, gå så nära linjen av träfregatter ni vågar, så att pansarfartygen tvekar när det gäller att öppna eld av fruktan för att träffa sina egna.

Det första fartyget i den dubbla linjen var Brooklyn. Tombs väntade tills hon var väl inom skotthåll innan han gav order om eld. Hundrapunds Blakelykanonen i fören började striden när den vräkte i väg en granat som tjöt över vattnet rakt mot det fientliga örlogsfartyget. Den slog in genom bogrelingen, detonerade mot en väldig Parrottpjäs och dödade varenda man inom en radie av tre meter.

Enkeltornsmonitorn Saugus öppnade eld med sin dubbla femtontums Dahlgrenspjäs medan Texas närmade sig med hög fart. Båda skotten hamnade kort och studsade som kaststenar på vattnet medan de vräkte upp höga skumkaskader. Sedan riktade de övriga monitorerna — Chickasaw, nyligen återkommen från Mobil Bay där hon hjälpt till med att hamra den mäktiga konfedererade pansarförstärkta Tennessee till kapitulation, Manhattan, Saugus och Nahant — om sina torn, fällde kanonportsluckorna och öppnade eld med en våg av tunga salvor. Projektil efter projektil träffade kasematten på Texas och hamrade skoningslöst mot de tjocka plåtarna. Resten av flottan föll in och vattnet runt det framrusande krigsfartyget förvandlades till en kokande kittel.

Tombs ropade genom luckan ner till Craven. Vi kan inte skada monitorerna. Besvara deras eld enbart med styrbords bredsidespjäs. Rikta om förliga och aktra pjäserna så att de kan öppna eld mot fregatterna.

Craven verkställde fartygschefens order och inom några sekunder svarade Texas och sände i väg granater som slog in i ekskrovet på Brooklyn. En granat exploderade i maskinrummet, dödade åtta man och sårade ett dussintal andra. En annan sopade undan en betjäning i färd med att rikta om en trettiotvå punds slätborrad pjäs. Och en tredje detonerade på det fullpackade däcket och spred död och förödelse.

Varje pjäs på Texas var engagerad. Betjäningarna laddade om och fyrade av med dödlig precision. De behövde knappt offra dyrbara sekunder på att sikta. De kunde helt enkelt inte missa. Fientliga fartyg tycktes fylla hela synfältet utanför kanonportarna.

Luften på Hampton Roads fylldes av dånet från nyss avfyrade rundkulor, exploderande granater, hageifyllda projektiler, skrotladdningar och till och med muskötkulor från federala marinsoldater placerade högt till väders på de fartyg som fortfarande var riggade på det gamla sättet. Tät rök kringvärvde snabbt Texas och gjorde det svårt för fiendens riktare att sikta ordentligt. De gav eld mot mynningsflammorna och hörde klangen när projektilerna träffade sydstatsfartygets pansar och rikoschetterade ut ur röken.

Tombs fick en känsla av att ha manövrerat sitt fartyg rätt in i en vulkan under utbrott.

Texas hade nu passerat Brooklyn och sände i väg ett avskedsskott från akterpjäsen. Projektilen passerade så nära amiral Porter att suget efter den fick honom att tillfälligt tappa luften. Han var ursinnig över den lätthet med vilken pansarbåten ruskade av sig de tunga bredsidorna från Brooklyn.

Signalera till flottan att omringa och ramma henne! sa han till kommendör Alden.

Alden verkställde amiralens order, men han visste att utsikterna att lyckas med en sådan manöver var försvinnande små. Varenda officer var som bedövad av pansarbåtens otroliga fart. Hon går för fort för att något av våra fartyg ska kunna ramma henne, sa han dystert.

Jag vill ha den där förbannade rebellen sänkt! morrade Porter.

"Även om hon genom något mirakel tar sig förbi oss, kommer hon aldrig att klara sig undan forten och New Ironsides", sa Alden lugnande till sin överordnade.

Som för att ge eftertryck åt hans kommentar öppnade monitorerna eld när Texas gick fri för Brooklyn och trängde sig ut för om nästa fregatt i linjen, Colorado.

Texas förvandlades till ett vansinneskaos av blod och död. Nordsidans pjäschefer och riktare blev alltmer träffsäkra. Ett par tunga skott träffade med en fruktansvärd kraft akter om styrbordspjäsen. Rök fyllde batteridäck när den trettioåtta tum tjocka kasemattväggen i stål, bomull och trä tvingades över en decimeter inåt. Ett annat skott tryckte in en djup grop nedanför skorstenen, och följdes av en projektil som träffade på exakt samma ställe så att den trängde igenom den skadade pansarbeklädnaden och detonerade inne på batteridäck med en förödande verkan. Explosionen dödade sex man och sårade elva samtidigt som den satte eld på den sönderrivna bomullen och det splittrade trävirket.

Helvetes jävlar! vrålade Craven när han upptäckte att han stod ensam mitt i en hög av kroppar, med håret svett, kläderna sönderrivna och vänstra armen bruten. Se till att ni får upp slangen från maskinrummet och släcker den förbannade elden.

Chief O’Hare stack upp huvudet genom maskinrumsluckan. Hans ansikte var svart av koldamm och randat av svett. Hur illa ligger vi till? frågade han med förvånande lugn röst.

Det vill ni inte veta, hojtade Craven till honom. Se bara till att ni håller motorerna i gång.

Det är inte så lätt. Mina mannar faller samman av värmen. Det är hetare än i helvetet här nere.

Se det som en bra övning inför den stund då vi alla hamnar där, snäste Craven tillbaka.

Sedan träffades kasematten av ännu en jättelik knytnäve till projektil. Den detonerade med en väldig, öronbedövande explosion som skakade Texas ända ner till kölen. Det var förresten inte bara en explosion, utan två, så tätt efter varandra att de var omöjliga att skilja åt. Förliga babordshörnet på kasematten slets upp som av ett yxhugg. Massiva stycken av järn och trä vreds till och splittrades med en smäll som fällde betjäningen vid förliga Blakelykanonen.

Ännu en granat trängde in genom pansarbeklädnaden och detonerade i fartygets sjukhytt där den dödade fartygsläkaren och hälften av de sårade som väntade på att bli omsedda. Batteridäck såg nu mest ut som ett slakthus. Det en gång så oklanderligt skinande däcket var svart av krutrök och rött av blod.

Texas var illa åtgången. Medan hon stävade vidare över slagfältet hamrades hon systematiskt till skrot. Livbåtarna hade skjutits bort tillsammans med båda masterna, och skorstenen var uppsliten och genomborrad av kulor och splitter. Hela kasematten, från för till akter, var ett groteskt virrvarr av förvridna och taggiga järnplåtar. Tre av ångledningarna hade skurits sönder av splitter och farten hade minskat med en tredjedel.

Men hon var långtifrån sjöoduglig. Motorerna dunkade oförtrutet och tre pjäser spred fortfarande fasa och död bland nordsidans fartyg. Hennes nästa bredsida slog in i träskrovet på den gamla hjuldrivna ångfregatten Powhatan, sprängde en av hennes pannor, ödeläde maskinrummet och ställde till med ett blodbad som resulterade i det största antalet döda ombord på något federalt fartyg den här dagen.

Tombs hade också sårats svårt. Ett granatsplitter hade trängt in i ena låret och en kula hade plöjt en djup fåra i vänstra axeln. Trots det stannade han mot allt förnuft kvar nerhukad bakom styrhytten och röt anvisningar till Hunt. De var nästan igenom skärselden nu.

Han spanade för över mot New Ironsides som låg tvärs över kanalen. Pjäserna i hennes imponerande bredsida var laddade och riktade mot Texas som snabbt närmade sig. Han riktade in blicken mot de skjutklara kanonerna i Monroefästningen och Fort Wool, och han insåg med en ilande känsla i maggropen att de aldrig skulle kunna ta sig igenom. Texas kunde inte ta emot mer. Ännu en mardröm av rök och eld och granater till, och hans fartyg skulle förvandlas till ett hjälplöst, sönderskjutet vrak utan möjlighet att hindra de fientliga monitorerna från att ge henne dödsstöten.

Och besättningen, tänkte han, män som inte längre brydde sig om ifall de levde eller var döda, män glömska av allt annat än att ladda och fyra av sina pjäser och hålla ångtrycket uppe i maskin. De som fortfarande var i livet hade redan passerat gränsen för sin förmåga. Utan att låtsas om de döda koncentrerade de sig på att göra sin plikt.

All eldgivning hade inställts nu och det tidigare dånet och larmet hade ersatts av en spöklik tystnad. Tombs riktade kikaren mot överbyggnaden på New Ironsides. Han fick se vad han antog var fartygschefen som lutade sig ut över en bepansrad reling och stirrade tillbaka på honom genom en kikare.

Det var då han lade märke till dimbanken som kom rullande in från havet genom mynningen till Chesapeake Bay bortom forten. Om de genom ett mirakel kunde nå dit och låta sig omslutas av dimmans grå förklädnad skulle de kunna skaka av sig Porters förföljande fartyg. Tombs kom också ihåg det som Mallory sagt om att visa upp deras passagerare. Han ropade ner genom den öppna luckan.

Mr Craven, är ni där?

Sekonden dök fram nedanför och stirrade upp genom luckan. Ansiktet var en spöklik mask av krutrök, blod och brännsår. Jag är här, sir, men jag önskar av hela mitt hjärta att jag inte var det.

För upp vår passagerare från min kajuta och hit till kasematten. Och ta med en vit flagga.

Craven nickade till tecken på att han hade förstått. Aye, sir.

Bredsidans kvarvarande sextiofyrapundare tystnade samtidigt med förliga Blakelykanonen när nordstatsfartygen sackade efter och riktarna inte längre kunde räkna med att träffa sina mål.

Genom att spela ut sin trumf tänkte Tombs sätta allt på ett kort. Han var slut och plågades av svåra smärtor, men hans svarta ögon lyste lika klara som alltid. Han bad en bön om att befälhavarna på forten hade sina kikare riktade mot Texas, precis som kaptenen på New Ironsides.

Styr mellan förstäven på pansarfartyget och Fort Wool, sa han till Hunt.

Som ni vill, sir, svarade Hunt.

Tombs vände sig om när fången långsamt äntrade upp på taket till den sönderskjutna kasematten, följd av Craven som hade med sig en vit bordduk från gunrummet, fastknuten vid ett kvastskaft.

Passageraren tycktes betydligt äldre än sina år. Ansiktet var spänt och hålögt under den vaxgula hyn. Han var en man som tömt alla sina krafter under år av svåra påfrestningar. Blicken i hans djupt liggande ögon speglade ett varmt medkännande när den gled över Tombs blodfläckade uniform.

Ni har blivit svårt sårad, kapten. Ni borde söka läkarvård under däck.

Tombs skakade på huvudet. Det finns ingen tid till det. Var snäll och fortsätt upp till styrhyttens tak och ställ er så att ni syns tydligt.

Fången nickade kort. Ja, jag förstår vad er plan går ut på.

Tombs lät blicken vandra tillbaka till pansarfartyget och forten när en tunn mynningsflamma, följd av en svans av svart rök och tjutet från en projektil, sköt ut från bröstvärnet i Monroefästningen. En hög vattenkaskad vräktes upp och hängde vit och grön under ett ögonblick innan den föll tillbaka.

Tombs satte burdust axeln mot den långe mannen och föste upp honom på styrhyttens tak. Var snäll och skynda er, vi är snart inom skotthåll för dem. Sedan slet han åt sig den vita flaggan från Craven, höjde den över huvudet med sin friska arm och började vinka frenetiskt med den.

Ombord på New Ironsides spanade kommendör Joshua Watkins genom sin långa kikare. De visar vit flagg, sa han förvånat.

Hans sekond, kommendörkapten John Crosby, nickade instämmande samtidigt som han riktade sin kikare mot det fientliga fartyget. Förbaskat underligt av dem att kapitulera efter den omgång de gav oss.

Plötsligt tog Watkins ner kikaren med ett klentroget uttryck i ansiktet. Han såg efter om han hade fått smuts på linsen och när han inte hittade något riktade han på nytt kikaren mot det stridsärrade sydstatsfartyget. Men vem i hela friden... Kommendören hejdade sig och justerade skärpan. Vem får ni det till på taket till styrhytten?

Det krävdes mycket för att rubba Crosbys stålhårda lugn, men när han riktade sin kikare mot det andra fartygets styrhytt tappade han hakan. Det ser ut som... sa han tvivlande. Men det är en omöjlighet.

Kanonerna i Fort Wool öppnade eld och vattenkaskader vräktes upp och bildade en tät ridå runt Texas så att fartyget nästan försvann ur sikte. Sedan kom hon ut genom skumridåerna med majestätisk ihärdighet och stävade vidare.

Watkins stirrade som förstenad på den långe, smärte mannen som stod på styrhyttens tak. Sedan fylldes hans blick med bedövad fasa. Herregud, det är verkligen han! Han tog ner kikaren och snodde runt mot Crosby. Signalera ’Eld upphör’. Fort, fort!

Monroefästningens kanoner följde tätt efter kanonerna i Fort Wool och vräkte sina kulor och granater mot Texas. De flesta skotten gick för högt, men två exploderade mot pansarbåtens skorsten och slet upp stora hål i plåten. Artilleristerna laddade om så fort de någonsin kunde, och alla hoppades att det skulle bli deras kanon som satte in dödsstöten.

Texas befann sig bara tvåhundra meter bort när befälhavarna på forten bekräftade signalen från Watkins. Kanonerna tystnade en efter en. På New Ironsides skyndade Watkins och Crosby ut på fördäck och kom precis i tid för att få en tydlig titt på de två officerarna i blodiga sydstatsuniformer och den skäggprydde mannen i skrynkliga civila kläder. Den skäggprydde mannen mötte stadigt deras blick och gav dem sedan en trött och högtidlig honnör.

De stod absolut stilla, chockade och samtidigt medvetna om att den syn de bevittnade för alltid skulle stanna inetsad i deras medvetande. Och trots den häftiga debatt som senare skulle rasa kring dem och deras beslut, vacklade varken de eller de hundratals andra männen ombord på fartyget eller i fortens värn i sin övertygelse om vem det var som de den morgonen såg mitt i bråten och blodet på Sydstaternas pansarbåt.

Nära tusen män såg med hjälplös bestörtning hur Texas stävade förbi. Rök vällde ut genom de tysta kanonportarna och den fladdrande flaggan var förvandlad till trasor och knuten vid en böjd relingsstötta. Inte ett ljud eller ett skott hördes när hon gled in i den täta dimbanken och försvann utom synhåll för alltid.

---

1 Nordstatsarméns underhållshamn vid Jamesfloden.

2 Den ursprungliga Monitor var bara det första fartyget i sin klass. Nära sextio till i olika varianter byggdes ända fram till 1903.

Saknad

10 oktober 1931

Sydvästra Sahara

Kitty Mannock upplevde en egendomlig känsla av att hon flög rätt in i tomma intet. Hon var vilse, totalt och hopplöst vilse. I två timmar hade hon och hennes bräckliga lilla flygplan kastats hit och dit över himlen av en svår sandstorm som skymde öknen nedanför. Ensam på den tomma, osynliga himlen kämpade hon för att tvinga tillbaka egendomliga syner som tycktes stiga upp ur det omgivande bruna molnet.

Kitty lutade huvudet bakåt och såg upp genom övre vindrutan. Av solens orangegula klot syntes inte minsta skymt. Sedan, för kanske tionde gången på lika många minuter, öppnade hon sidofönstret och kikade ut över sittbrunnskanten utan att se något annat än det där väldiga, virvlande molnet. Höjdmätaren visade på femhundra meter, tillräckligt för att hon skulle gå klar för alla hinder utom de högsta sandstensplatåerna vid Adrar des Iföras, en utlöpare till Ahaggarbergens taggiga kedja.

Hon litade på att instrumenten skulle hindra planet från att kantra över i spinn. Vid fyra tillfällen sedan hon kom in i den förblindande stormen hade hon kunnat avläsa en minskning av höjden samtidigt med en ökad kursändring, säkra tecken på att hon började cirkla ner mot marken. Uppmärksam på faran hade hon varje gång rett ut situationen utan att något hänt och fått tillbaka planet på 180 graders sydlig kurs.

Kitty hade försökt följa Transsaharaleden men förlorade den ur sikte strax efter det att hon träffats av sandstormen som utan förvarning kom rullande från sydost. Utan att kunna se marken hade hon ingen aning om sin avdrift och hon kunde inte säga hur långt vinden hade tvingat henne ur kurs. Hon svängde mot väster och ökade avdriften i ett fåfängt försök att flyga runt stormen.

Hon kunde inte göra något annat än att sitta där ensam och borra sig vidare över den väldiga oceanen av hotfull, konturlös sand. Det här var den sträcka Kitty fruktade mest. Hon beräknade att hon hade ytterligade sexhundrafemtio kilometer kvar innan hon nådde Niamey, huvudstaden i Nigeria. Där skulle hon fylla på bränsle innan hon fortsatte sin rekordflygning till Kapstaden i Sydafrika.

En trött känslolöshet spred sig genom armarna och benen. Dånet och vibrationerna från motorn började kräva sin tribut. Kitty hade varit i luften nära tjugosju timmar efter starten från aerodromen vid Croydon, en förort till London. Hon hade flugit från den kalla fukten i England och in i Saharas brännheta och torra ugn.

Mörkret skulle falla om ytterligare tre timmar. Motvinden i sandstormen minskade hennes fart till hundrafyrtiofem kilometer i timmen, fyrtiofem kilometer mindre än marschfarten på hundranittio kilometer i timmen hos hennes gamla pålitliga Fairchild FC-2W, ett högvingat monoplan med täckt cockpit och kabin, driven av en Pratt & Whitney Wasp stjärnmotor på fyrahundratio hästkrafter.

Det femsitsiga planet hade en gång tillhört Pan American-Grace Airways och flugit i regelbunden posttrafik mellan Lima och Santiago. När det togs ur trafik till förmån för en senare modell, som kunde ta sex passagerare, hade Kitty köpt det och installerat extra bränsletankar i passagerarutrymmet. Med det nya planet hade hon sedan i slutet av 1930 slagit långdistansrekordet genom att flyga från Rio de Janeiro till Madrid, och genom det bli den första kvinnliga ensamflygare som korsade Sydatlanten.

Ännu en timme gick medan hon kämpade mot den byiga vinden för att hålla sig kvar på sin planerade kompasskurs. Sandstoft trängde in i cockpiten och stack i ögonen och näsan. Hon gnuggade sig i ögonen men det ökade bara obehaget. Vad värre var, hon kunde inte se längre. Om det gick så långt att hon inte kunde läsa av instrumenten, skulle allt vara över för hennes del.

Hon tog fram en liten fältflaska hon hade under sätet, skruvade av korken och stänkte vatten i ansiktet. Hon kände sig uppiggad och blinkade häftigt några gånger. Den våta sanden rann över kinderna och torkade på några sekunder i den brännande hettan. Hon kunde se ordentligt igen, men ögonen brände som om någon hade stuckit med nålar i dem.

Plötsligt kände hon på sig att något hade hänt, antingen var det ett ljud som inte stämde, eller kanske en kort tystnad mitt i tjutet från vinden och mullret från motorn. Hon lutade sig fram och granskade instrumenten. Alla mätare visade normala värden. Hon kollade bränslekranarna. De stod alla i rätt läge. Till slut avskrev hon det hela som inbillning.

Sedan kom det oändligt korta avbrottet tillbaka. Hon stelnade till och spetsade öronen. Växlingen mellan det onormala och det normala kom snabbare nu. Med en pirrande rysning kände hon igen ljudet från ett krånglande tändstift i en av motorns cylindrar. Sedan strejkade tändstiften ett efter ett. Motorn började hosta våldsamt samtidigt som varvräknarens nål långsamt vandrade bakåt.

Några ögonblick senare stannade motorn. Den plötsliga tystnaden träffade henne som en tryckvåg. Det enda ljud som hördes var det klagande vinandet från vinden. För Kitty rådde det inget tvivel om varför motorn hade strejkat. Sandstormens ihållande spärreld hade kvävt förgasaren.

De första ögonblicken av förvåning och rädsla passerade snabbt när Kitty gick igenom de få valmöjligheter som stod henne till buds. Om hon på något vis kunde genomföra en lyckosam landning, kunde hon vänta ut stormen och kanske reparera motorn. Planet började sjunka och hon förde fram spaken för att inleda glidningen mot öknen nedanför. Det skulle inte bli första gången hon nödlandade med stillastående motor. Hon hade minst sju sådana landningar bakom sig, och vid två av dessa tillfällen hade hon kraschat men klarat sig ifrån äventyret med bara några skråmor och blåmärken. Men hon hade aldrig försökt landa med stillastående motor mitt inne i en sandstorm som mer eller mindre förvandlade dagen till natt. Samtidigt som hon grep hårt om spaken med ena handen, använde Kitty den andra handen till att ta på sig ett par flygarglasögon innan hon fällde ner sidofönstret och stack ut huvudet.

Utan att se något styrde hon planet ner på allt lägre höjd medan hon försökte föreställa sig hur marken under henne såg ut. Trots att hon var övertygad om att större delen av öknen var någotsånär platt, visste hon också att det fanns dolda bäckraviner och höga sanddyner som bara väntade på att krossa det sjunkande Fairchildplanet och dess kvinnliga pilot. För Kitty kändes det som om hon åldrades fem år innan den karga terrängen äntligen dök fram inom synhåll bara ett tiotal meter under hennes landningsställ.

Marken var sandtäckt men tycktes ändå fast nog för att landningsställets hjul skulle kunna rulla på den. Men det bästa av allt var att marken såg inbjudande slät ut. Hon tog upp planet en aning och satte ner det för landning. De stora hjulen träffade marken, studsade två gånger, tre, och rullade sedan utan ansträngning över sanden medan farten snabbt minskade. Kitty hade dragit ner luft i lungorna för att ge till ett glädjetjut efter en lyckat genomförd landning, när marken plötsligt tycktes försvinna framför henne.

Fairchildplanet hade fortsatt ut över den tvära kanten till ett stup och föll som en sten ner i en djup och smal uttorkad flodravin. Hjulen slog i sanden och landningsstället gav vika. Rörelsen framåt kastade planet in i den bortre ravinväggen med en krasande duns. Efter den första dunsen hördes ljudet av stöttor som gav vika och tyg som revs sönder. Propellern knäcktes när motorn trycktes bakåt, bröt ena foten på Kitty och vred till hennes knä. Samtidigt kastades hon framåt. Hennes säkerhetsbälte skulle ha hållit henne upprätt, men eftersom hon hade glömt att spänna åt axelremmarna kastades överkroppen framåt med en knyck. Huvudet slog i ramen till vindrutan och hon sveptes in i medvetslöshetens mörker. Nyheten om Kitty Mannocks försvinnande spreds med blixtens hastighet världen runt bara några timmar efter det att hon rapporterats som försenad till sin mellanlandning i Niamey. En spanings- och räddningsoperation i stor skala var en omöjlighet. Man fick nöja sig med betydlig blygsammare insatser. Den del av öknen där Kitty försvann var i huvudsak obebodd och sällan besökt av människor. Det fanns inga flygplan på femtonhundra kilometers håll. Och en armé av män och utrustning var något som helt enkelt inte existerade i öknen 1931.

En sökningsoperation startades följande morgon av en liten mekaniserad enhet vid franska Främlingslegionen, stationerad i oasen Takaldebey i vad som då var Franska Sudanafrika. Med antagandet att hon landat någonstans längs Transsaharaleden arbetade de sig norrut, samtidigt som en handfull mannar och två bilar från ett franskt handelsbolag i Tessalit gav sig av söderut.

De två grupperna möttes på vägen två dagar senare utan att ha hittat något flygplansvrak och utan att ha sett några nödbloss i natten. De drog sig ut trettiofem kilometer åt vardera sidan av leden och försökte igen. Efter tio dagars sökande utan att man hittat minsta spår av den försvunna piloten, började befälhavaren för patrullen från Främlingslegionen förlora en del av sin optimism. Ingen man eller kvinna kunde ha klarat sig så länge utan mat och vatten i den solstekta öknen, rapporterade han. Vid det här laget hade Kitty med säkerhet dött av solsting.

I varje större stad hölls minnesstunder för en av flygets mest älskade pionjärer. Betraktad som en av de främsta kvinnliga piloterna vid sidan av Amelia Earhart och Amy Johnson, sörjdes Kitty av en hel värld som spänt följt hennes äventyr. Hon var dotter till en välbärgad boskapsfarmare utanför Canberra i Australien. Efter examen från en flickskola hade hon tagit flyglektioner. Förvånande nog hade både fadern och modern gett sitt stöd åt hennes längtan att få flyga och köpt henne ett begagnat Avrio Avianbiplan med öppen sittbrunn och en 80-hästars Cirrusmotor.

Sex månader senare, i strid mot alla vädjanden att stanna hemma, hade hon flugit från ö till ö över Stilla havet till Hawaii där hon landade till jubelropen från en stor folkmassa som väntade ängsligt på hennes ankomst. Med solbränt ansikte och oljefläckade kakibyxor hade den mörkhåriga skönheten vinkat och lett, bedövad av den oväntade mottagningen. Hennes fortsatta bedrifter vann miljoners hjärtan och hennes namn blev en synonym för rekordflygningar över oceaner och kontinenter.

Det här skulle ha blivit hennes sista långdistansflygning innan hon gifte sig med en tonårskärlek som var farmare på granngården i Australien. Efter att ha betvingat luften hade lockelsen egendomligt nog tonat ut och hon såg fram emot att få slå sig till ro och bilda familj. Hon hade också upptäckt vad så många andra erfarit under flygets pionjärdagar; där fanns ära men ytterst få betalda jobb för piloter.

Hon hade varit nära att inställa flygningen, men tjurskalligt envisats med att genomföra den. Och nu väntade hela flygarvärlden på meddelandet om hennes räddning med ett hopp som minskade vartefter dagarna gick.

Kitty vaknade inte till medvetande förrän i gryningen nästa morgon. Solen började bränna öknen när hon kämpade sig upp ur det djupa mörkret och koncentrerade blicken på den brutna stump som återstod av propellern. Det skymde för ögonen. Hon försökte klara tankarna genom att skaka på huvudet och flämtade till av smärtan som sköt genom huvudet. Försiktigt tog hon sig åt pannan. Huden var hel men en stor bula hade slagit upp i hårfästet. Hon letade efter andra skador och upptäckte det snedvridna knät och den brutna fotleden, som hade svullnat i flygarkängan.

Hon spände av sig säkerhetsbältet, öppnade cockpitdörren och klättrade försiktigt ner ur planet. Efter att ha linkat några steg sjönk Kitty långsamt till marken och tog en överblick över situationen.

Lyckligtvis hade det inte utbrutit någon brand, men det trogna Fairchildplanet skulle