Isberget

By Clive Cussler

Alldeles nyligen njöt Dirk Pitt av solen och värmen i Kalifornien, då ett brådskande samtal fick honom att överge Stilla havets ljumma bris och bege sig rakt in i Nordatlantens isande kyla.
Ett fartyg som länge varit försvunnet har hittats fastfruset i ett isberg. Där görs en bisarr upptäckt – alla ombord är brända till oigenkännlighet. Fartygets ovärderliga last är dock borta, en last som skulle kunna rubba den känsliga maktbalansen i världen.
Upptäckten för Dirk Pitt in i ett virrvarr av villospår som döljer ett nätverk bestående av världens tolv rikaste män. Tillsammans försöker dessa män genomföra en världsomspännande komplott där flera nationers existens står på spel.

• Language: Svenska
• Publisher: Skinnbok
• Release date: Jan 27, 2023
• ISBN: 9789979644354

Clive Cussler

Clive Cussler was an underwater explorer and adventure novelist. He was the founder and chairman of the National Underwater and Marine Agency (NUMA), which has discovered more than 60 shipwreck sites and numerous other notable underwater wrecks. He was the sole author or main author of more than 80 books, many including the popular character Dirk Pitt. He passed away in 2020.

Book preview

Isberget

Isberget

Clive Cussler

Isberget

Originalets titel: Iceberg

Copyright © 1975 by Clive Cussler

Copyright © Jentas ehf, 2022

Layout: Jentas ehf

ISBN 978-9979-64-435-4 e-bok

ISBN 978-9979-64-451-4 e-ljud

www.jentas.com

www.must-read.se

Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc.

INTRODUKTION

När folk frågar vilken min favoritbok med Dirk Pitt är, blir de oftast förvånade då jag svarar Isberget. Handlingen är inte alls lika komplicerad som i de senare böckerna och har inte samma intresseväckande tema som i Lyft Titanic. Däremot är den en sorts övergång från mina tidigare mer enkla berättelser som Pacific Vortex¹ och Den makedoniska höken. I Isberget gick jag över till en mer sammansatt handling och ett persongalleri på mer än tjugo personer. Genom att börja berättelsen på Island och låta den sluta hos de karibiska piraterna på Disneyland såg jag möjligheterna att hålla läsarnas intresse vid liv med hjälp av flera skådeplatser.

Isberget är också ett avsteg från andra böcker i Dirk Pitt-serien. När du har kommit halvvägs igenom boken kanske det slår dig att Pitts oskiljaktige vän, Al Giordino, tydligen har något annat för sig och aldrig dyker upp. Jag kan inte påminna mig varför jag uteslöt honom, men det har aldrig hänt igen.

Jag vill gärna tro att det finns mycket av Dirk Pitt i mig. Men om sanningen ska fram så är det nog så att det finns mer av mig i honom. Till skillnad från Ian Fleming och Sir Arthur Conan Doyle, vilka tyckte så illa om sina huvudpersoner — James Bond och Sherlock Holmes — att de försökte ta livet av dem, är Pitt och jag goda vänner. Vi har kommit att stå varandra så nära att jag aldrig funderar på att skriva en roman utan honom.

Clive Cussler

---

1 Ej översatt till svenska (red. anm.)

PROLOG

Flickan vaknade sakta upp ur sitt neddrogade tillstånd. Hon öppnade långsamt ögonen. Ljuset var svagt och otydligt och hon kände en motbjudande stank av förruttnelse. Hon var naken och hennes bara rygg var tryckt mot en vägg täckt av fuktig, gul dy. Det kan inte vara sant, det är inte möjligt, försökte hon intala sig. Det måste vara en fasansfull mardröm. Hon kände hur paniken vällde upp inom henne och plötsligt började den gula dyn på golvet krypa upp över hennes lår. Hjälplös och totalt skräckslagen började hon skrika — hon skrek som en galning medan det ohyggliga kröp allt högre upp över hennes nakna, svettblänkande hud. Hennes ögon var uppspärrade och hon försökte förtvivlat göra sig fri. Men det tjänade ingenting till — fötterna och armarna var hårt kedjade vid den slemdrypande väggen. Långsamt, oändligt långsamt, kröp den avskyvärda dyn upp över hennes bröst. Och sedan, just som det obeskrivligt fasansfulla nådde flickans läppar, hördes ett dån och en fantomröst ekade genom det mörka rummet.

Ursäkta att jag stör i studierna, löjtnant, men plikten kallar.

Löjtnant Sam Neth slog igen boken han läst. För tusan, Rapp — han vände sig mot den surmulne mannen som satt bredvid honom i cockpiten i det brummande flygplanet — varje gång jag kommer till ett intressant avsnitt, avbryter du mig.

Fänrik James Rapp nickade mot boken, en pocketbok på vars omslag en flicka försökte ta sig upp ur en pöl av gul dy — där hon hölls flytande, förstod Rapp, av ett par jättelika bröst. Hur kan du läsa sådan där smörja?

Smörja? Neth gjorde en plågad grimas. Inte nog med att du lägger dig i mitt privatliv, du betraktar dig tydligen som min personlige litteraturkritiker också! Han slog ut med sina stora händer i låtsad förtvivlan. Varför ska jag alltid få en andrepilot som inte begriper sig på modern stil och finess? Han sträckte sig fram och lade boken i ett primitivt ställ som hängde i en rockhängare på sidoväggen. Där låg också några tummade tidskrifter med nakna kvinnokroppar i olika förföriska ställningar på framsidorna och klargjorde att Neths litterära smak inte direkt gick åt det klassiska hållet.

Neth suckade, satte sig upp och tittade ut genom vindrutan på havet under dem.

Planet tillhörde den amerikanska kustbevakningen och hade avverkat fyra timmar och tjugo minuter av ett trist och rutinmässigt åttatimmarsuppdrag för att studera och kartlägga isberg. Sikten var kristallklar, himlen var molnfri och vinden var så svag att den knappt påverkade de kraftiga dyningarna — vilket var mycket ovanligt i Nordatlanten i mitten av mars. Neth och de fyra andra besättningsmännen i cockpiten flög och navigerade det stora Boeingplanet, medan sex andra besättningsmän satt i lastrummet, där de studerade radarskärmar och andra vetenskapliga instrument. Neth tittade på klockan och gjorde sedan en vid gir så att planets nos riktades rakt mot Newfoundlands kust.

Därmed var plikten avklarad. Han slappnade av och tog upp sin skräckroman igen. Var snäll och visa lite initiativförmåga, Rapp. Inga fler avbrott förrän vi kommer till Saint John’s.

Jag ska försöka, svarade Rapp bistert. Förresten, om den där boken är så fängslande, kan väl jag få låna den när du har läst ut den?

Neth gäspade. Tyvärr. Jag lånar aldrig ut något ur mitt privata bibliotek. Plötsligt sprakade det i hörlurarna och han tog upp en mikrofon. Okay, Hadley, vad är det?

Inne i planets svagt upplysta buk stirrade korpral Buzz Hadley uppmärksamt på radarskärmen medan det kusliga, gröna skenet reflekterades i hans ansikte. Jag har ett konstigt eko, löjtnant. Avstånd arton nautiska mil, bäring tre-fyra-sju.

Neth slog på kontakten på mikrofonen. "Se så, Hadley. Vad menar du med konstigt? Är det ett isberg eller har du fått in en gammal Draculafilm på radarn?"

Han har kanske fått in din sexiga skräckroman, grymtade Rapp.

Hadley återkom. Att döma av formen och storleken är det ett isberg, men signalen är alldeles för stark för att det ska vara vanlig is.

Okay. Neth suckade. Vi tar oss väl en titt. Han rynkade pannan mot Rapp. Var snäll och ta ut kurs tre-fyra-sju.

Rapp nickade, vred på styrspaken och ändrade kurs. Till ackompanjemang av det regelbundna dånet från de fyra Pratt-Whitney-kolvmotorerna bankade planet lätt och fortsatte i en annan riktning.

Neth tog en kikare och riktade den mot det oändliga, blå havet. Han ställde in skärpan och höll kikaren så stadigt han kunde i det vibrerande flygplanet. Sedan skymtade han det — en vit, livlös prick som flöt lugnt på ett gnistrande, safirblått hav. Isberget blev långsamt större i de runda kikarobjektiven medan avståndet blev allt mindre. Sedan tog Neth upp mikrofonen.

Vad tror du, Sloan?

Löjtnant Jonis Sloan, patrullplanets främste isobservatör, studerade redan isberget genom en halvöppen lastdörr bakom cockpiten.

Ganska ordinärt, sa Sloans robotaktiga röst i hörlurarna. Ett platt isberg med platåformad topp. Cirka sextio meter högt, skulle jag tro, väger förmodligen ungefär en miljon ton.

Ordinärt? Neth lät nästan förvånad. Tack, Sloan, för din mycket upplysande beskrivning. Jag kan knappt bärga mig tills jag får hälsa på där någon dag. Han vände sig mot Rapp. Vad flyger vi på för höjd?

Rapp höll blicken som klistrad rakt fram. Tre hundra meter. Samma höjd som vi har flugit på hela dagen ... och i går ... och i förrgår ...

Jag bara undrade, avbröt Neth högdraget. Du skulle bara veta, Rapp, hur tryggt det känns att ha en person som är så duglig och begåvad som du vid spakarna.

Han satte på sig ett par skyddsglasögon, spände sig inför iskylan och öppnade sidofönstret för att ta sig en närmare titt. Här kommer hon, sa han och gjorde en gest mot Rapp. Gör några överflygningar, så får vi se vad vi hittar.

Några sekunder senare kändes det som om Neths ansikte var en nåldyna; den iskalla luften bet i huden innan han lyckligtvis förlorade känseln i den. Han bet ihop tänderna och höll blicken fäst vid isberget.

Den väldiga ismassan såg ut som ett spöklikt klipperskepp som mjukt gled fram för fulla segel nedanför cockpitfönstret. Rapp drog ut gasreglagen, vred styrspaken lite och bankade i en vid, mjuk gir åt babord. Han tittade inte åt gir- och svängindikatorn utan bedömde vinkeln genom att titta på det glänsande isberget över Neths axel. Tre gånger flög han runt och väntade på att Neth skulle ge honom tecken att räta upp planet. Till sist drog Neth in huvudet och tog mikrofonen.

Hadley! Det där isberget är naket som en barnrumpa.

Det finns något därnere, löjtnant, svarade Hadley. Jag har en tydlig blip på min ...

Jag tror att jag har fått syn på ett mörkt föremål, löjtnant, avbröt Sloan. Nere vid vattenlinjen på den västra sidan.

Neth vände sig mot Rapp. Gå ned till sextio meters höjd.

Några minuter senare hade Rapp gjort som han sa. Minuterna gick och han fortsatte att flyga i cirkel runt isberget, med en hastighet som var så låg att han skulle ha fått motorstopp om han sänkt den ytterligare trettio kilometer i timmen.

Närmare, mumlade Neth spänt, trettio meter till.

Kan vi inte landa på fanskapet? sa Rapp i samtalston. Om han var bekymrad, så visade han det inte. Han såg ut som om han var på vippen att somna. De små svettpärlorna i pannan var det enda som avslöjade hur totalt koncentrerad han var på den riskabla manövern som förestod. De blå dyningarna verkade vara så nära att det kändes som om han borde kunna sträcka sig över Neths axel och röra vid dem. Och inte blev det bättre av att isbergets sidor nu tornade upp sig ovanför planet och att krönet hade försvunnit helt ovanför fönsterkarmarna i cockpiten. En ryckning, tänkte han, en lurig luftvirvel, och babords vingspets kan träffa ett vågkrön och få det jättelika flygplanet att slå runt och sjunka på ett ögonblick.

Neth blev medveten om något ... något otydligt, något som balanserade på gränsen mellan fantasi och verklighet. Det materialiserades långsamt till något påtagligt, något skapat av människohänder. Till sist, efter vad som för Rapp kändes som en evighet, drog Neth in huvudet i cockpiten igen, stängde sidofönstret och tryckte på mikrofonknappen.

Sloan? Såg du det? Rösten lät stel och dämpad, som om Neth pratade genom en kudde. Rapp trodde först att det berodde på att Neths käke och läppar var stela av köld, men sedan sneglade han på löjtnanten och fick till sin förvåning se att han inte såg ut att frysa utan hade ett uttryck av häpnad i ansiktet.

Jag såg det. Sloans röst i hörlurarna lät som ett mekaniskt eko. Men jag trodde inte att det var möjligt.

Inte jag heller, sa Neth, men det finns där — ett fartyg, ett spökskepp som är inbäddat i isen. Han vände sig mot Rapp och skakade på huvudet som om han själv inte trodde på det han sa. Jag kunde inte urskilja några detaljer. Jag såg bara en otydlig kontur, fören, eller kanske aktern, det är omöjligt att säga med säkerhet.

Han tog av sig skyddsglasögonen och gjorde en gest uppåt med högra handens tumme. Rapp suckade tacksamt, lade ett tryggt avstånd mellan flygplanets buk och Atlantens kalla vatten och planade ut.

Ursäkta, löjtnant. Det var Hadley i hörlurarna. Han satt hopkrupen över radarn och studerade uppmärksamt en liten vit blip nästan exakt mitt på skärmen. Jag vet inte om det betyder någonting, men totallängden på det som finns i isberget är ungefär trettioåtta meter.

En övergiven fisketrålare, troligen. Neth masserade energiskt kinderna och ryckte till av smärta när blodcirkulationen började komma igång igen.

Ska jag kontakta distriktshögkvarteret i New York och be dem skicka en räddningspatrull? frågade Rapp torrt och sakligt.

Neth skakade på huvudet. Det är ingen brådska med att skicka något räddningsfartyg. Det kan inte finnas några överlevande. Vi skriver en detaljerad rapport när vi har landat i Newfoundland.

Det blev tyst. Sedan hördes Sloans röst.

Gör en överflygning till, löjtnant. Jag slänger ut lite färg så att det går lättare att hitta isberget sedan.

Gärna det, Sloan. Släng ned färgen när jag säger till. Neth vände sig mot Rapp. Flyg över isbergets högsta del på hundra meters höjd.

Boeingplanet, vars fyra motorer fortfarande arbetade med reducerad hastighet, svepte fram över det majestätiska isberget som en jättelik fågel från den mesozoiska eran som letar efter sitt gamla näste. Inne vid lastdörren höjde Sloan armen och väntade. När Neth sa till, kastade han sedan ut en fyraliters picklesburk full av röd färg. Burken blev mindre och mindre och krympte till en liten prick innan den slutligen träffade målets jämna yta. Sloan tittade ned och såg en klarröd fläck långsamt rinna nedför det väldiga isberget.

Mitt i prick. Neth lät nästan uppspelt. Det blir inte svårt för spaningspatrullen att få syn på det. Sedan fick han plötsligt ett bistert uttryck i ansiktet när han tittade ned på det okända fartygets begravningsplats. Stackars krakar. Jag undrar om vi någonsin kommer att få veta vad de råkade ut för?

Rapp fick ett tankfullt uttryck i ögonen. Större gravsten kunde de knappast ha fått.

Den är bara tillfällig. Två veckor efter det att det där isberget driver ut i Golfströmmen kommer man inte att kunna kyla ned en sexpack öl i det som är kvar av det.

Det blev tyst i cockpiten, en tystnad som tycktes förstärkas av flygplansmotorernas oavbrutna brummande. Männen försjönk i tankar och ingen sa något på flera sekunder. De kunde bara titta på den hotfulla vita toppen som reste sig ur havet och undra vilka hemligheter som dolde sig under istäcket.

Till sist sjönk Neth ihop i nästan liggande ställning och blev sitt vanliga, orubbligt lugna jag igen. Jag föreslår på det bestämdaste, fänrik, att du flyger hem innan bränslemätarna dör av törst, om du inte absolut vill kraschlanda i fyragradigt vatten förstås. Han flinade elakt. Och snälla, stör mig inte en gång till.

Rapp gav Neth en förintande blick, ryckte sedan på axlarna och girade så att patrullplanet låg på kurs mot Newfoundland igen.

När kustbevakningsplanet hade försvunnit och det regelbundna motordånet hade dött ut i den kalla, saltbemängda luften, sänkte sig en dödlig tystnad över det höga isberget igen, samma tystnad som hade omgett det sedan det nästan ett år tidigare hade brutits loss från en glaciär och knuffats ut i havet utanför Grönlands västkust.

Sedan syntes plötsligt någonting som rörde sig på isen strax ovanför vattenlinjen. Två otydliga konturer förvandlades långsamt till två män som reste sig och tittade efter det försvinnande flygplanet. Från mer än tjugo stegs avstånd skulle de ha varit osynliga för blotta ögat — de var klädda i vita snödräkter som smälte samman helt med den färglösa bakgrunden.

De stod länge och väntade och lyssnade tålmodigt. När de var säkra på att patrullplanet inte skulle komma tillbaka, ställde sig den ene av männen på knä och strök bort is från en liten radio. Han drog ut en tre meter lång teleskopantenn, ställde in frekvensen och började dra i vevhandtaget. Han behövde inte veva varken särskilt hårt eller länge. Någonstans lyssnade någon på samma frekvens och han fick svar nästan meddetsamma.

1

Örlogskapten Lee Koski bet ihop tänderna aningen hårdare om skaftet på majskolvspipan, körde in sina knutna nävar ytterligare en halv centimeter i den pälsfodrade vindtygsjackan och huttrade till i den stränga kylan. Han var drygt fyrtioett, hade tjänstgjort inom kustbevakningen i arton år och var så liten till växten att de tjocka kläderna han bar i flera lager fick honom att se ut nästan som en boll. Hans blå ögon under det rufsiga, gulblonda håret lyste med en intensitet som aldrig verkade mattas, vilket humör han än var på. Han hade en perfektionists självsäkra sätt, en egenskap som i hög grad hjälpte honom i hans befattning som befälhavare på kustbevakningens modernaste bevakningsfartyg, Catawaba. Han stod på bryggan som en stridstupp, med benen isär, och sa utan att vända sig om till den storvuxne mannen som stod bredvid honom:

Det spelar ingen roll att de har radar, de kommer i alla fall att få ett litet helsike att hitta oss i det här vädret. Tonfallet var lika kyligt och skarpt som den kalla Atlantluften. Sikten kan inte vara mer än en nautisk mil.

Kapten Amos Dover, Catawabas förste officer, knäppte långsamt och eftertänksamt iväg en cigarrett tre meter rakt ut i luften och såg med analytiskt intresse på när vinden fångade in den rykande vita fimpen och bar den över bryggan och långt ut över det upprörda havet.

Det spelar i alla fall ingen roll, mumlade han med läppar som började bli blå i den iskalla vinden. Som vi stampar måste piloten i den här helikoptern vara otroligt dum eller dödfull eller bådadera för att ens fundera på att landa här. Han nickade akter ut mot Catawabas helikopterplattform, som redan blivit våt av skum.

En del struntar i hur de dör, sa Koski bistert.

Ingen kan säga annat än att vi har varnat dem. Dover såg inte bara ut som en stor björn, hans morrande röst verkade komma djupt nedifrån magen också. "Jag tog radiokontakt med dem alldeles efter det att de hade lämnat Saint John’s, talade om att sjögången höll på att tillta och avrådde dem på det bestämdaste från att möta oss. Det enda piloten sa var ett artigt tack."

Det började duggregna och vinden som hade en hastighet av nästan tretton meter i sekunden vräkte det piskande regnet mot fartyget så att alla som tjänstgjorde på däck snart tvingades skynda in och hämta sina oljeställ. Som tur var för Catawaba och hennes besättning höll sig lufttemperaturen på fyra grader, strax över fryspunkten som alla fruktade eftersom minusgrader skulle få hela fartyget att snabbt bli överdraget av is.

Koski och Dover hade just dragit på sig sina oljeställ när det sprakade i högtalaren på bryggan. Kapten, vi har just fått in helikoptern på radarn och lotsar in den.

Koski tog telefonluren och bekräftade meddelandet. Sedan vände han sig mot Dover. Jag anar ugglor i mossen, sa han.

Så ni förstår inte varför det är så viktigt att ta ombord de här passagerarna? frågade Dover.

Gör ni?

Absolut inte. Jag förstår heller inte varför ordern att vänta och ta emot en civil helikopter kom direkt från chefen för kustbevakningen i Washington i stället för via vårt distriktshögkvarter.

Det var förbaskat nonchalant av Washington, morrade Koski, att inte tala om vad de här människorna vill. En sak är säker, om de tror att det ska bli en nöjeskryssning till Tahiti så bedrar de sig ...

Plötsligt stelnade Koski till och lyssnade spänt. Han hörde det välbekanta, dunkande ljudet av rotorblad. I en halv minut var helikoptern osynlig i det täta molntäcket, sedan fick båda männen syn på den samtidigt. Den kom västerifrån i duggregnet och flög rakt mot fartyget. Koski såg genast att det var en tvåsitsig civil version av Ulysses Q-55, en helikopter som kunde göra nästan fyra hundra kilometer i timmen.

Han är inte klok om han försöker landa, sa Dover torrt.

Koski sa ingenting. Han tog telefonluren igen och sa häftigt: Ta kontakt med piloten i helikoptern och säg åt honom att inte försöka landa nu när vågorna är tre meter höga. Säg att jag inte tänker ta ansvaret för några idiotmanövrer från hans sida.

Koski väntade i några sekunder, med blicken som klistrad vid helikoptern. Nå?

Det sprakade i högtalaren. Piloten tackar för vänligheten, kapten, och ber högaktningsfullt att ni har några män till hands för att surra landningsställen i samma ögonblick som han kommer ned på plattan.

Han är hövlig, den jäveln, grymtade Dover. Det måste jag erkänna.

Koski körde fram hakan en extra centimeter och bet ihop tänderna som ett skruvstäd kring pipskaftet. Hövlig, i helvete heller! Han är en idiot som är på god väg att förstöra mitt fartyg. Sedan ryckte han resignerat på axlarna, tog en megafon och ropade: Maskinchef Thorp! Låt era gubbar stå klara att surra helikoptern i samma sekund som den landar. Men håll dem för guds skull borta från plattan tills den har kommit ned ordentligt — och håll en katastrofgrupp i beredskap.

Just nu, sa Dover dämpat, skulle jag inte vilja byta med killarna däruppe för alla sexstjärnor i Hollywood.

Catawaba kunde inte gå upp i vinden, förstod Koski, eftersom turbulensen som då skulle uppstå bakom överbyggnaden skulle betyda säker undergång för helikoptern. Om fartyget å andra sidan gick med sjön tvärs, skulle det rulla för mycket för att helikoptern skulle kunna landa. Den yrkesskicklighet och omdömesförmåga som Koski hade förvärvat under årens lopp, i förening med det han visste om Catawabas egenskaper i olika situationer, gjorde beslutet nästan rutinmässigt.

Vi lägger oss med vinden och vågorna rakt mot bogen. Sänk hastigheten och gör den nödvändiga kursförändringen.

Dover nickade och försvann in i styrhytten. Några ögonblick senare kom han tillbaka. Rakt mot bogen enligt order och så stadigt som sjögången tillåter.

Koski och Dover kände en isande oro när de stirrade på den klargula helikoptern som kom glidande genom diset, rakt mot vinden, och närmade sig Catawabas akter i trettio graders vinkel mot kölvattnet. Vinden gav den hårda törnar, ändå lyckades piloten på något sätt hålla den plan. Ett hundratal meter akter om fartyget började han sänka hastigheten tills helikoptern till sist stannade i luften och hovrade som en kolibri över den stigande och fallande helikopterplattan. Koski kände det som om helikoptern svävade där i en evighet medan piloten studerade den utskjutande aktern varje gång kuttern följde med upp på krönet av en dyning. När helikopterplattan nådde sin högsta punkt, sköt piloten plötsligt in gasreglagen och helikoptern landade prydligt på Catawaba en knapp sekund innan aktern krängde ned i nästa vågdal.

Landningsställen hade inte mer än nuddat vid plattan förrän fem besättningsmän sprang över det sluttande däcket och började surra helikoptern innan de starka vindbyarna hann blåsa den överbord. Motordånet dog snart bort, rotorbladen saktade in och stannade och en dörr öppnades på sidan av cockpiten. Sedan hoppade två män ned på plattformen och kröp ihop i det piskande duggregnet.

Den jäveln, mumlade Dover förundrat. Han fick det att se så enkelt ut.

Koskis ansikte hårdnade. Det är säkrast att de har ett mycket bra ärende — och att de har tillstånd av högkvarteret i Washington.

Dover log. De är kanske kongressledamöter som är ute på en inspektionsrunda.

Knappast, sa Koski bryskt.

Ska jag visa dem till kaptenens hytt?

Koski skakade på huvudet. Nej. Hälsa från mig och för dem till officersmässen. Sedan flinade han till. Just nu är jag bara intresserad av en kopp hett kaffe.

Exakt två minuter senare satt kapten Koski vid ett bord i officersmässen och höll tacksamt sina kalla händer kring en mugg ångande hett, svart kaffe. Han hade tömt den nästan till hälften när dörren öppnades och Dover kom in, åtföljd av en knubbig figur med stora glasögon utan bågar, skalligt huvud och en krans av långt, okammat, vitt hår. Trots att han vid en första anblick påminde Koski om klichébilden av en galen vetenskapsman, var ansiktet runt och godmodigt och han hade skrattrynkor kring de bruna ögonen. Nykomlingen fick syn på kaptenen och marscherade fram till bordet och räckte fram handen.

Kapten Koski, föreställer jag mig. Hunnewell — doktor Bill Hunnewell. Ursäkta att vi ställer till besvär så här.

Koski reste sig och skakade Hunnewells hand. Välkommen ombord, doktorn. Varsågod och sitt och ta en kopp kaffe.

Kaffe? Jag tål inte kaffe, sa Hunnewell bedrövat. Men jag skulle kunna ge vad som helst för lite varm choklad.

Choklad har vi, sa Koski älskvärt. Han lutade sig tillbaka på sin stol och höjde rösten. Brady!

En uppassare klädd i vit jacka kom lunkande från kabyssen. Han var lång och smal och gick på ett sätt som han bara kunde ha lärt sig i Texas. Ja, kapten. Vad får det lov att vara?

En kopp choklad åt vår gäst och två kaffe åt kapten Dover och ... Koski tystnade och tittade frågande bakom Dover. Doktor Hunnewells pilot saknas visst?

Han kommer om ett ögonblick. Dover hade ett olyckligt uttryck i ansiktet. Det var som om han försökte förmedla en varning till Koski. Han ville försäkra sig om att helikoptern var ordentligt surrad.

Koski mötte begrundande Dovers blick, men lät det vara. Då så, Brady. Och ta med kannan; jag skulle inte ha något emot en kopp till.

Brady nickade bara och gick tillbaka till kabyssen.

Hunnewell sa: Det är en riktig lyx att ha fyra solida väggar kring sig igen. Man kan bli gråhårig av att sitta i en sådan där vibrerande kärra med bara en plastbubbla som skydd mot väder och vind. Han drog med handen genom sina glesa, vita hårstrån och log.

Koski satte ned muggen, men han log inte. Jag tror inte att ni har klart för er hur nära det var att ni blev av med resten av håret också, doktor Hunnewell, och livhanken med för den delen. Det var mycket obetänksamt av er pilot att ens fundera på att flyga i det här vädret.

Jag kan försäkra, sir, att det var nödvändigt. Hunnewells tonfall var välvilligt, som om han tillrättavisade en skolpojke. Ni, er besättning och ert fartyg har en viktig roll att spela, och det är mycket brådskande. Vi har inte en minut att förlora. Han tog fram en papperslapp ur bröstfickan och räckte den till Koski. Medan jag förklarar vårt ärende, måste jag be er att genast sätta kurs mot den här positionen.

Koski tog emot papperet utan att läsa det. Ursäkta, doktor Hunnewell, men det är en begäran som jag omöjligt kan gå med på. Högkvarteret gav mig order att ta ombord två passagerare, ingenting annat. De sa ingenting om att jag skulle ge er fria händer att bestämma på mitt fartyg.

Ni förstår inte.

Koski tittade skarpt på Hunnewell över kaffemuggen. Det, doktor Hunnewell, är det minsta man kan säga. Exakt vad har ni för ställning? Varför är ni här?

Oroa er inte, kapten. Jag är ingen fiendeagent som är ute efter att sabotera ert dyrbara fartyg. Jag är filosofie doktor i oceanografi och jag är för närvarande anställd av Nationella byrån för undervattens- och marinarbeten.

Ni får inte ta illa upp, sa Koski lugnt. Men en fråga är ändå obesvarad.

Kanske kan jag hjälpa till att rensa luften. Nykomlingens röst var låg men bestämd och hade en auktoritativ klang.

Koski stelnade till och vände sig om mot figuren — en lång, välbyggd man — som stod nonchalant lutad mot dörröppningen. Det mörkt solbrända ansiktet, de hårda, nästan grymma dragen, de genomträngande gröna ögonen, allt vittnade om att det här var en man som man inte ostraffat trampade på tårna. Han var klädd i en blå flygvapenuniform, såg på en gång vaksam och likgiltig ut, och log nedlåtande mot Koski.

Ah, där är du, sa Hunnewell högt. Kapten Koski, får jag föreställa major Dirk Pitt, chef för NUMA:s avdelning för specialprojekt.

Pitt? upprepade Koski klanglöst. Han sneglade på Dover och höjde