Djupgraven

By Clive Cussler

Långt uppe i norra Stilla Havet läcker ett dödligt gift ut från ett förlist fartyg. Utanför Kubas kust exploderar och sjunker en rysk lyxkryssare med hundratals passagerare. Ett koreanskt fraktfartyg lastat med guld torpederas av en ubåt i Medelhavet. Ett samtal avlyssnas av franska säkerhetsagenter mellan ryske presidenten och hans närmaste man. I Vita Huset vet några få hemligheten som inte får läcka ut... Presidenten är försvunnen..!!
Clive Cussler väver i Djupgraven ihop en fantastisk intrig med gastkramande överraskningar på nästan varje sida! En thriller av galaktiska mått…

• Language: Svenska
• Publisher: Skinnbok
• Release date: Jul 28, 2023
• ISBN: 9789979644392

Clive Cussler

Clive Cussler was an underwater explorer and adventure novelist. He was the founder and chairman of the National Underwater and Marine Agency (NUMA), which has discovered more than 60 shipwreck sites and numerous other notable underwater wrecks. He was the sole author or main author of more than 80 books, many including the popular character Dirk Pitt. He passed away in 2020.

Book preview

Djupgraven

Djupgraven

Clive Cussler

Djupgraven

Originalets titel: Deep Six

Copyright © Clive Cussler Enterprises, Inc. 1984

Copyright © Jentas ehf, 2022

Layout: Jentas ehf

ISBN 978-9979-64-439-2 e-bok

ISBN 978-9979-64-455-2 e-ljud

www.jentas.com

www.must-read.se

Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc.

–––

Till Tubby’s Bar & Grill i Alhambra,

Rand’s Roundup på Wilshire Boulevard,

Black Knight i Costa Mesa

och Shanners’ Bar i Denver.

FÖRSVUNNA MEN EJ FÖRGÄTNA

FÖRSPEL

San Marino

0

15 juli 1966

Stilla havet

Flickan skuggade med handen framför de bruna ögonen och betraktade en stor stormfågel som kom glidande ovanför fartygets akterbom. Hon beundrade fågelns graciösa flykt i några minuter, sedan tröttnade hon på den och reste sig upp i sittande ställning och blottade en rad jämna röda ränder över den brunbrända ryggen, vilka hon fått av tvärpinnarna på en urgammal däcksstol.

Hon såg sig om efter däcksbesättningen, men den syntes inte till någonstans, så hon lyfte blygt upp brösten i en bekvämare ställning inuti bikinibehån.

Kroppen var varm och svettig av den fuktiga tropikluften. Hon strök med handen över sin fasta mage och kände hur svetten sipprade fram genom huden. Hon lutade sig lugn och avslappnad tillbaka i stolen igen, dunket från den gamla lastbåtens motorer och den tryckande värmen fick henne att dåsa till.

Skräcken hon först känt när hon steg ombord hade nu lagt sig. Hon låg inte längre vaken med häftigt bultande hjärta, studerade inte besättningsmännens ansikten och försökte utröna om de såg på henne med misstänksamma blickar eller väntade på att kaptenen bistert skulle komma och meddela att hon skulle sättas under skeppsarrest. Hon skärmade långsamt av alla tankar på brottet och började tänka på framtiden i stället. Till sin lättnad fann hon att skuldkänslor trots allt kunde vara flyktiga.

Ur ögonvrån såg hon den orientaliska mässpojkens vita jacka, då han kom upp för kajuttrappan. Han närmade sig lite ängsligt, stirrande ner i däcket, som om han inte vågade se på hennes nästan nakna kropp.

Ursäkta, miss Wallace, sade han. Kapten Masters ber er vördsamt att äta middag med honom och hans officerare i kväll — om ni mår bättre nu, vill säga.

Estelle Wallace var glad att hon var så solbränd att det inte syntes att hon rodnade. Hon hade låtsats vara sjuk ända sedan hon steg ombord i San Francisco och hade intagit alla måltider i sin privata hytt för att slippa tala med fartygets officerare. Hon insåg att hon inte kunde fortsätta att leva som en eremit i all evighet. Det hade blivit dags att leva upp till lögnen. Säg åt kapten Masters att jag mår mycket bättre nu. Jag vill hemskt gärna äta middag med honom.

Det blir han säkert glad åt att få höra, sade mässpojken med ett brett leende som blottade en stor lucka mellan framtänderna i överkäken. Jag ska se till att kocken lagar något extra gott åt er.

Han vände sig om och hasade iväg på ett sätt som Estelle tyckte var en aning för underdånigt till och med för en österlänning.

Trygg i sitt beslut betraktade hon lojt San Marinos tre däck höga midskeppsöverbyggnad. Himlen var märkligt blå ovanför den svarta röken som ringlade sig från fartygets enda skorsten och skarpt bröt av mot den flagnande vita färgen på skotten.

Det är ett robust fartyg, hade kaptenen skrutit när han visat henne till hennes hytt. Han redogjorde lugnande för båtens historia och data, som om Estelle vore en skräckslagen passagerare som skulle ut på sin första kanotfärd nerför en fors.

San Marino var byggd 1943 i dåtida standardiserat libertyfartygsutförande och hade forslat militärförnödenheter över Atlanten till England. Hon hade gjort denna resa tur och retur sexton gånger. Vid ett tillfälle när hon hade kommit bort från konvojen, hade hon blivit träffad av en torped, men hon vägrade att sjunka och tog sig för egen maskin till Liverpool.

Sedan kriget hade hon gått i trampfart på världens oceaner under panamaflagg — ett av trettio fartyg som ägdes av Angbåtsaktiebolaget Manx i New York och gick i trafik mellan hamnar i små avkrokar här och där. Etthundratrettiofem meter lång med fallande stäv och kryssarakter stretade hon fram genom Stilla havets dyningar med en fart på elva knop. Efter ytterligare ett par lönsamma år skulle San Marino sedan till slut skrotas.

Skrovet var strimmigt av rost. Hon var sjaskig som ett Boweryfnask, men i Estelle Wallaces ögon var hon jungfrulig och skön.

Estelles förflutna började redan bli suddigt. För varje varv som de slitna, gamla fartygsmotorerna arbetade vidgades gapet mellan Estelles trista, av försakelse fyllda liv och en ivrigt efterlängtad dröm.

Det första steget i Arta Casilighios förvandling till Estelle Wallace togs när hon hittade ett borttappat pass, som satt fastkilat under sätet på en buss på Wilshire Boulevard under kvällsrusningen i Los Angeles. Utan att riktigt veta varför stoppade Arta ner det i handväskan och tog med det hem.

Flera dagar senare hade hon alltjämt inte lämnat tillbaka dokumentet till busschauffören eller skickat det till dess rättmätiga ägare. Hon satt och studerade sidorna med dess utländska stämplar i timtal. Hon kunde inte slita blicken från ansiktet på fotot. Det var visserligen elegantare sminkat men annars var likheten med hennes eget slående. Bägge kvinnorna var ungefär lika gamla — det var mindre än åtta månader mellan deras födelsedagar. Deras ögon hade samma bruna nyans, och bortsett från att de hade olika frisyrer och att den enas hud var något mörkare i tonen, kunde man lätt ha tagit dem för systrar.

Hon började sminka sig så att hon liknade Estelle Wallace, ett alter ego som åtminstone själsligen kunde fly till de exotiska platser som den blyga, musgrå Arta Casilighio inte hade tillträde till.

En kväll efter det att banken där hon arbetade hade stängt, fann hon sig själv stirrande på travarna av nytryckta sedlar som på eftermiddagen hade levererats från centralbanken i Los Angeles city. Hon hade blivit så van vid att handskas med stora penningsummor under sina fyra år på banken, att hon var immun mot anblicken — en liknöjdhet som alla bankkassörer brukar drabbas av förr eller senare. Men på något oförklarligt sätt kändes travarna av gröna sedlar den här gången lockande. Undermedvetet började hon föreställa sig att de tillhörde henne.

Arta for hem den här helgen och låste in sig i sin lägenhet i syfte att styrka sig i sina föresatser och planera det brott hon tänkte begå. Hon övade in varenda gest och varenda rörelse, tills hon kunde utföra dem naturligt utan att tveka. Hela söndagsnatten låg hon vaken tills väckarklockan ringde, kallsvettig men fast besluten att genomföra vad hon föresatt sig.

Penningtransporterna anlände varje måndag med pansarbil och innehöll vanligen mellan sex och åttahundratusen dollar. Sedlarna kontrollräknades och förvarades sedan i huset, tills de på onsdagen fördelades mellan bankens filialer, som låg utspridda lite varstans i Los Angeles-bäckenet. Hon hade insett att rätta tillfället att slå till var på måndagskvällen, medan hon placerade sin penninglåda i valvet.

Sedan Arta duschat och målat sig på morgonen, tog hon på sig ett par strumpbyxor. Hon lindade en rulle dubbelsidig tejp runt benen från vaderna och upp till låren, och lämnade det skyddande ytterlagret på tejpen kvar. Därefter täckte hon över sitt hantverk med en lång kjol, som räckte nästan till fotknölarna och slutade bara några centimeter från den nedre tejpänden.

Sedan tog hon några prydliga packar med sedelpapper och stoppade ner dessa i en stor, påsliknande handväska. Var och en hade en ny, ovikt femdollarssedel på yttersidorna och var ombundna med centralbankens blå och vita banderoller. Om man kastade en flyktig blick på dem, såg de faktiskt äkta ut.

Arta stod framför en spegel där hon såg sig i helfigur och upprepade om och om igen: Arta Casilighio existerar inte längre. Du är nu Estelle Wallace. Illusionen tycktes fungera. Hon kände hur musklerna slappnade av och hennes andning blev lugnare och långsammare. Sedan tog hon ett djupt andetag, sköt tillbaka axlarna och gav sig av till arbetet.

I sin iver att verka normal kom hon av misstag tio minuter för tidigt till banken, en häpnadsväckande händelse för dem som kände henne väl, men det var måndagsmorgon och ingen lade märke till det. När hon slagit sig ner bakom kassadisken kändes varje minut som en timme och varje timme som en evighet. Hon kände sig besynnerligt avskärmad från den välbekanta omgivningen, men ändå sköt hon snabbt bort alla tankar på att avstå från sin riskfyllda plan. Barmhärtigt nog blommade den fruktan och panik som lurade runt hörnet aldrig ut.

När klockan till slut blev sex och en av vicedirektörerna stängde och låste de massiva portarna, räknade hon snabbt sin kassa och slank tyst iväg till damrummet, där hon i avskild ro i ett bås skalade bort tejpens ytterskikt från benen och spolade ner det i toaletten. Sedan tog hon fram de falska sedelbuntarna, faste dem vid tejpen och stampade i golvet för att förvissa sig om att ingen av dem skulle lossna när hon gick.

Övertygad om att allt nu var klart gick hon ut och drog benen efter sig i lobbyn en stund, tills de andra kassörerna hade placerat sina kassalådor i valvet och gett sig iväg. Hon behövde bara vara ensam två minuter i det stora stålbåset.

Snabbt drog hon upp kjolen och bytte med precisa rörelser ut de falska buntarna mot riktiga sedelbuntar. När hon klev ut från valvet och log mot vicedirektören som nickade åt henne på vägen ut, kunde hon inte tro att hon verkligen hade klarat det.

När hon kom hem tog hon genast av sig kjolen, drog loss sedelbuntarna från benen och räknade dem. Det var femtioentusen dollar.

Inte tillräckligt mycket.

Det brände till av besvikelse i henne. Hon skulle behöva minst dubbelt så mycket för att kunna fly ur landet och upprätthålla en minimal levnadsnivå, medan hon ökade på lejonparten genom investeringar.

Hela operationen hade gått så lätt att framgången steg henne åt huvudet. Skulle hon våga göra om samma sak i valvet en gång till? undrade hon. Centralbankens pengar var redan räknade och skulle inte skickas vidare till filialerna förrän på onsdagen. I morgon var det tisdag. Hon hade alltjämt ännu en chans att slå till, innan förlusten upptäcktes.

Varför inte?

Tanken på att lura samma bank två gånger på två dagar hetsade upp henne. Arta Casilighio var kanske för feg för att göra det, men Estelle Wallace behövde man definitivt inte truga.

Samma kväll köpte hon en stor, gammaldags resväska i en andrahandsbutik och gjorde en falsk botten i den. Hon packade ner pengarna tillsammans med sina kläder och tog en taxi till Los Angeles International Airport. Där ställde hon in väskan över natten i en förvaringsbox och köpte en biljett till San Francisco med ett tidigt plan på tisdagskvällen. Sedan slog hon in sin oanvända måndagskvällsbiljett i en tidning och slängde den i en sopbehållare. Eftersom hon sedan inte hade något mer att göra for hon hem och sov som en stock.

Det andra rånet gick lika lätt som det första. Tre timmar efter att hon lämnat Beverly-Wilshirebanken för sista gången, kontrollräknade hon pengarna på ett hotell i San Francisco. Totalsumman uppgick nu till etthundratjugoåttatusen dollar. Inget jättebyte under rådande inflationstider, men i alla fall mer än nog vad hon behövde.

Nästa steg var relativt enkelt. Hon letade igenom tidningarna efter fartygsavgångar och fann San Marino, en lastbåt som skulle avsegla till Auckland på Nya Zeeland halv sju morgonen därpå.

En halvtimme innan fartyget skulle gå, stegade hon uppför landgången. Kaptenen påstod att han sällan brukade ta passagerare, men gick dock glatt med på att ta med henne ombord mot en summa som de enades om — vilken Estelle misstänkte hamnade i hans egen plånbok i stället för i ångbåtsbolagets kassa.

Estelle klev över tröskeln till officersmatsalen och stannade villrådigt ett ögonblick, under vilket de sex männen som satt i rummet uppskattande stirrade på henne.

Hennes kopparfärgade hår böljade ner över axlarna och matchade nästan solbrännan. Hon var klädd i en lång, glänsande, skär T-shirtklänning som smet åt på de rätta ställena. Hennes enda smycke var ett vitt benarmband. För officerarna som nu reste sig upp var hennes enkla elegans förbluffande.

Kapten Irwin Masters, som var en lång herre med grånande hår, steg fram till henne och tog hennes arm. Miss Wallace, sade han och log hjärtligt mot henne, så roligt att se att ni är pigg igen.

Jag tror det värsta är över nu, sade hon.

Jag får lov att erkänna, att jag började bli orolig för er. Jag fruktade verkligen det värsta, eftersom ni inte hade lämnat er hytt på fem dagar. Vi har ju ingen doktor ombord, så vi skulle ha varit illa ute, ifall ni skulle ha behövt läkarvård.

Tack ska ni ha, sade hon mjukt.

Han kastade en lätt förvånad blick på henne. Tack för vad då?

För att ni bryr er om mig. Hon kramade ömt hans arm. Det var så länge sedan någon gjorde det.

Han nickade och blinkade åt henne. Det är det kaptener är till för. Sedan vände han sig mot de andra officerarna. Mina herrar, får jag presentera miss Estelle Wallace, som kommer att hedra oss med sin ljuva närvaro tills vi kommer till Auckland.

Alla officerare presenterade sig i tur och ordning. Hon såg road att de flesta av dem var numrerade. Försteofficeren, andreofficeren — ja, det fanns till och med en fjärdeofficer. Allesammans skakade hand med henne så försiktigt som om den varit gjord av finaste porslin — alla utom maskinofficeren, en kortväxt man med breda skuldror som talade med slavisk brytning. Han böjde sig stelt fram och kysste hennes fingertoppar.

Försteofficeren gjorde ett tecken åt mässpojken, som stod bakom en liten bardisk av mahogny. Vad vill ni ha att dricka, miss Wallace?

Kan jag få en daiquiri? Jag tror jag behöver något sött.

Givetvis, svarade försteofficeren. "San Marino är kanske ingen lyxångare, men vi har faktiskt den finaste cocktailbaren på den här breddgraden."

Säg som det är nu, tillrättavisade kaptenen godmodigt. "Du glömde nämna att vi förmodligen är det enda fartyget på den här breddgraden."

En liten bagatell bara. Försteofficeren ryckte på axlarna. Lee, blanda en av dina berömda daiquiris åt den unga damen.

Estelle såg intresserat på medan mässpojken kramade saften ur en citron och hällde i ingredienserna. Alla rörelser utfördes med stor elegans. Den skummande drinken smakade gott och hon fick lov att behärska sig för att inte stjälpa den i sig i ett enda svep.

Lee, sade hon, ni är fantastisk.

Ja, det är han verkligen, sade Masters. Vi kan skatta oss lyckliga att han mönstrade på hos oss.

Estelle tog en ny klunk av drinken. Ni tycks ha en hel del österlänningar i er besättning.

De är ersättare allesammans, förklarade Masters. Tio besättningsmän hoppade av när vi hade dockat i San Francisco. Lyckligtvis kom Lee och hans koreanska kamrater till oss från sjömansförmedlingen innan det var dags att avsegla.

Förbaskat skumt, om jag får säga min mening, muttrade andreofficeren.

Masters ryckte på axlarna. Att besättningsmän hoppar av när man kommer i hamn är inget nytt. Det har förekommit ända sedan Cro-Magnon-folket byggde sina första flottar. Det är inget skumt med det.

Andreofficeren skakade tvivlande på huvudet. "En eller ett par kanske, men inte tio! San Marino är en bra båt och kaptenen här är en hederlig karl. Det fanns ingen anledning till massflykt."

Sådant händer på sjön, suckade Masters. Koreanerna är renliga och arbetar bra. Jag skulle inte byta dem ens mot hälften av lasten i våra lastrum.

Det var ett ganska saftigt pris, muttrade maskinofficeren.

Är det tillåtet att fråga vad ni har för last? undrade Estelle.

Inte alls, svarade den mycket unge fjärdeofficeren ivrigt. I San Francisco fylldes alla våra lastrum med ...

Titantackor, inflikade kapten Masters.

För åtta miljoner dollar, tillade försteofficeren med en bister blick på fjärdeofficeren.

En till av samma sort, tack, sade Estelle och räckte över sitt tomma glas till mässpojken. Hon vände sig mot Masters igen. Jag har hört talas om titan, men jag har ingen aning om vad det används till.

Rätt behandlat i ren form blir titan starkare och lättare än stål, en fördel som gör att efterfrågan är stor bland tillverkare av jetflygplansmotorer. Det används också vid framställning av färg, rayon och plast. Jag misstänker att det till och med finns spår av det i er kosmetika.

Kocken, en bleksiktig österlänning med bländvitt förkläde, böjde sig ut genom en sidodörr och nickade mot Lee, som i sin tur knackade i ett glas med en blandarsked.

Middagen är serverad, sade han med kraftig brytning och log sitt vanliga, glestandade leende.

Det var en fantastisk måltid, en måltid som Estelle lovade sig själv att hon aldrig skulle glömma. Att vara omgiven av sex snyggt uniformerade och uppmärksamma män var nästan mer än hennes kvinnliga fåfänga kunde stå ut med på en kväll.

Efter kaffet ursäktade sig kapten Masters och gick till kommandobryggan. En efter en vandrade de andra officerarna iväg till sina plikter, och Estelle tog en promenad runt däcket med maskinofficeren. Han underhöll henne med små anekdoter om vidskepligheten till sjöss, om kusliga monster som steg upp ur havets djup och lite skvaller om besättningen som fick henne att skratta.

Till slut kom de till hennes hyttdörr, och han kysste henne artigt på hand igen. Hon tackade ja när han bad henne äta frukost med honom morgonen därpå.

Hon steg in i sin lilla hytt, låste om sig och tände taklampan. Sedan drog hon för gardinen ordentligt för den enda sidventilen, drog fram resväskan som hon hade under sängen och öppnade den.

Översta facket innehöll hennes kosmetika och vårdslöst hoprafsade underkläder, det tog hon bort. Under detta låg flera prydligt hopvikta blusar och kjolar. Också dessa tog hon upp och lade åt sidan för att senare ånga bort skrynklorna i duschen. Därefter drog hon försiktigt en nagelfil runt kanterna på väskans falska botten och lirkade upp den. Sedan lutade hon sig med en suck av lättnad tillbaka. Pengarna fanns fortfarande där, i prydliga högar med centralbankens banderoller om. Hon hade knappt gjort av med något alls.

Hon reste sig upp och drog klänningen över huvudet — djärvt nog hade hon inget under den — och lade sig på sängen, med händerna bakom huvudet.

Hon slöt ögonen och försökte föreställa sig hur chockade hennes chefer måste ha sett ut, när de upptäckte att både pengarna och deras pålitliga lilla Arta Casilighio försvunnit på samma gång. Hon hade lurat dem allesammans!

Hon kände en underlig, nästan sexuell upphetsning vid tanken på att hon nu säkert skulle komma att hamna på FBI:s lista över mest eftersökta brottslingar. Utredarna skulle fråga ut alla hennes vänner och grannar, söka igenom alla hennes favorittillhåll, kontrollera tusentals banker och förhöra sig om någon plötsligt hade gjort ovanligt stora insättningar av sedlar i nummerföljd — men det skulle de inte ha något för. Arta, alias Estelle, fanns inte där de väntade sig att hon skulle finnas.

Hon öppnade ögonen och stirrade på de vid det här laget välbekanta väggarna i sin hytt. Besynnerligt nog började rummet liksom att glida undan från henne. Föremålen i det blev omväxlande skarpa och oskarpa i ett sorts suddigt montage. Hon kände att hon måste gå på toaletten, men hennes kropp vägrade att lyda. Varenda muskel tycktes vara förlamad. Sedan öppnades dörren och mässpojken Lee steg in i hytten tillsammans med en annan asiatisk besättningsman.

Lee log inte.

Detta kan inte vara möjligt, tänkte hon. Mässpojken skulle aldrig våga komma och störa henne när hon låg naken på sin säng. Det måste vara en vansinnig dröm förorsakad av överdådet i mat och dryck, en mardröm underblåst av anfall av matsmältningsbesvär.

Hon kände sig avskild från sin kropp, som om hon bevittnat den kusliga scenen från ett hörn av sin hytt. Lee bar varsamt ut henne genom dörröppningen, genom korridoren och ut på däcket.

Flera av de koreanska besättningsmännen fanns där, deras ovala ansikten lystes upp av kraftiga overheadstrålkastare. De höll på att hiva upp några stora bylten och kasta dem över relingen. Plötsligt stirrade ett av byltena på henne. Det var den unge fjärdeofficerens askgrå ansikte, hans ögon stod vidöppna i en blandning av tvivel och fasa. Sedan försvann han också över relingen.

Lee böjde sig ner över henne och gjorde något med hennes fotter. Hon kunde inte känna något, hon var bara slö och bortdomnad. Det verkade som om han höll på att fasta en rostig kedja runt hennes vrister.

Varför skulle han göra något sådant? undrade hon lite vagt. Hon såg likgiltigt på hur hon lyftes upp i luften. Sedan släppte man henne och hon flög genom mörkret.

Hon fick en hård smäll av något, så att hon tappade andan. Något kallt som slöt sig kring henne. Ett obarmhärtigt tryck omvärvde hennes kropp och drog henne nedåt, klämde åt om hennes inälvor som ett jättelikt skruvstäd.

Hennes trumhinnor exploderade, och i detta ögonblick av outhärdlig smärta blev hon plötsligt alldeles klar i hjärnan och insåg att det inte var någon dröm. Hennes mun öppnades för att utstöta ett hysteriskt skrik.

Det kom inget ljud. Vattnets stigande täthet krossade snart hennes bröstkorg. Hennes livlösa kropp gled ner i det bottenlösa djupet.

FÖRSTA DELEN

Pilottown

1

25 juli 1989

Cook Inlet, Alaska

Svarta moln drev hotfullt ut över havet från Kodiak Island och färgade den blågröna vattenytan blygrå. Solens brandgula glöd släcktes med ens likt lågan på ett levande ljus. Till skillnad från de flesta stormar som svepte in från Alaskabukten, vilka brukade ha vindstyrkor på mellan fjorton och tjugoåtta meter per sekund, åstadkom den här bara en lätt bris. Regnet började falla, rätt sparsamt till att börja med, men övergick snart i skyfall och piskade upp vattnet till vitt skum.

På kustbevakningskryssaren Catawbas kommandobrygga kisade örlogskapten Amos Dover genom sin kikare och försökte urskilja något i störtregnet. Det var som att stirra in i en skimrande teaterridå. Man kunde omöjligt se längre än fyrahundra meter bort. Regnet kändes kallt mot hans ansikte, och ännu kallare verkade det när det sipprade innanför den uppfällda kragen på hans regnrock och rann nerför halsen på honom. Till slut spottade han ut en vattendränkt cigarrett över relingen och klev in i styrhyttens torra värme.

Radar! ropade han barskt.

Kontakt sexhundrafemtio meter rakt föröver, och vi tar in på avståndet, svarade radaroperatören utan att ta blicken från de små prickarna på radarskärmen.

Dover knäppte upp regnrocken och torkade sig i nacken med en näsduk. Han hade minst av allt väntat sig några problem i ett tämligen oskyldigt ruskväder som detta.

Det var sällsynt att det försvann några fiskefartyg eller fritidsbåtar runt midsommar. Vintern var den årstid då bukten brukade bli besvärlig och oförsonlig. Iskall arktisk luft som mötte varmare luft från Alaskaströmmen satte fart på otroliga vindar och skyhöga vågor, som krossade skrov och isade ner däck, tills båtarna blev övertunga, kantrade och sjönk som stenar.

Ett fartyg som hette Amie Marie hade uppsnappat en nödsignal. Ett snabbt SOS följt av en positionsangivelse och orden ... alla förmodligen döende.

Upprepade anrop med begäran om ytterligare informationer sändes ut, men radion ombord på Amie Marie förblev tyst.

Att undersöka området med flyg var uteslutet innan vädret förbättrades. Vartenda fartyg inom en radie på femton mil ändrade kurs och ilade för full fart till undsättning som svar på nödsignalerna. På grund av Catawbas högre fart räknade Dover med att han skulle hinna fram först till det olycksdrabbade fartyget. De kraftiga dieselmotorerna hade redan pressat henne förbi en kustlastbåt och en långtradarfarkost som gick i trafik över Alaskabukten och lämnat dem guppande i kölvattnet.

Dover var en bjässe till karl med lång erfarenhet av sjöräddning. Han hade arbetat tolv år uppe i nordanhavet och envist kastat sig med axlarna före mot alla hinder som Arktis slungat mot honom. Han var seg och väderbiten och långsam och släpig i sina rörelser, men han hade en hjärna som en räknemaskin som hans besättning hyste största respekt för. På kortare tid än det tagit att programmera fartygets datorer hade han räknat ut vindhastigheten och avdriften och kommit fram till en position, där han visste att fartyget, vraket av det eller eventuella överlevande från det borde finnas — och han hade träffat precis mitt i prick.

Brummandet från motorerna under hans fötter tycktes stiga till fullkomligt feberaktig styrka. Som en lössläppt hund tycktes Catawba ha fått korn på sitt byte. Alla ombord kände samma förväntan gripa tag i sig. Utan att bry sig om regnet skockades de på däck och bryggor.

Fyrahundra meter, ropade radaroperatören.

Sedan började en besättningsman som klamrade sig fast vid bogsprötet att livligt peka bort genom regnet.

Dover lutade sig ut genom dörren på styrhytten och skrek genom en megafon: Flyter hon?

Som en gummianka i ett badkar, hojtade besättningsmannen tillbaka mellan sina kupade händer.

Dover nickade åt vakthavande styrmannen: Framåt en kvart.

Kvarts fart framåt, svarade styrmannen och vred på en rad spakar på fartygets automatiserade kontrollbord.

Amie Marie började långsamt skymta fram genom skyfallet. De hade trott att hon skulle ligga till hälften under vatten, på god väg att sjunka. Men hon stod stadigt i vattnet och drev omkring i de lätta dyningarna utan minsta tecken på att hon skulle befinna sig i nödläge. Det vilade en övernaturlig, nästan kuslig tystnad över henne. Alla däck var helt öde och ingen svarade när Dover ropade i sin megafon.

Ser ut att vara ett krabbfiskefartyg, muttrade Dover halvt för sig själv. Stålskrov, cirka trettiofem meter lång. Förmodligen byggd vid något varv i New Orleans.

Radiotelegrafisten lutade sig ut från radiohytten och vinkade åt Dover. "Det kom just ett meddelande från fartygsregistret, sir. Amie Maries ägare och befälhavare heter Carl Keating. Hon har Kodiak som hemmahamn."

Återigen anropade Dover det egendomligt tysta krabbfiskefartyget, den här gången vände han sig direkt till Keating. Men han fick alltjämt inget svar.

Catawba cirklade långsamt runt och drejade bi ungefär hundra meter bort, varefter hon slog av motorerna och drev fram långsides med fartyget.

Krabbtinorna stod prydligt uppstaplade på det öde däcket och en slinga avgasrök ringlade sig från skorstenen, vilket tydde på att dieselmotorerna gick på tomgång. Inte minsta rörelse kunde märkas genom hyttventilerna eller styrhyttens fönster.

Bordningspatrullen bestod av två officerare, fänrik Pat Murphy och löjtnant Marty Lawrence. Utan sitt vanliga kallprat tog de på sig overallerna som skulle skydda dem mot det iskalla vattnet, ifall de råkade falla i havet. De hade tappat räkningen på hur många gånger de utfört rutinundersökningar av utländska fiskefartyg som förirrat sig innanför Alaskas fiskegräns på trettio mil, men ändå var denna undersökning inte på minsta vis rutinmässig. Ingen besättning stod uppradad längs relingen för att ta emot dem. De klev ner i en liten gummibåt med en utombordsmotor och kastade loss.

Om bara ett par timmar skulle det vara mörkt. Regnet hade avtagit, så nu duggade det bara, men vinden hade friskat i och vågorna började gå höga. En kuslig tystnad sänkte sig över Catauiba. Ingen sade ett ord; det verkade som om man var rädd att göra det, åtminstone tills förtrollningen som det okända skapat hade brutits.

De såg på hur Murphy och Lawrence gjorde fast sin lilla farkost vid krabbfiskefartyget, hävde sig upp på däcket och försvann genom en dörröppning in i huvudkajutan.

Flera minuter gick. Då och då dök någon av de bägge männen upp på däcket men försvann sedan lika fort igen ner genom en skeppslucka. Det enda ljud som hördes i Catawbas styrhytt var spraket från fartygets radiotelefonhögtalare, som var uppskruvad till högsta volym och inställd på en nödfrekvens.

Plötsligt, så oväntat abrupt att till och med Dover överraskad ryckte till, ekade Murphys röst i styrhytten.

"Catawba, det här är Amie Marie."

"Var så god, Amie Marie", svarade Dover i en mikrofon.

Alla ombord är döda.

Orden var så kyligt korthuggna att ingen tog dem till sig först.

Upprepa.

Inte minsta puls hos någon av dem. Till och med katten är stendöd.

Bordningspatrullen hade i ordets rätta bemärkelse funnit ett dödsskepp. Kapten Keatings lik låg på däcket med huvudet vilande mot ett skott nedanför radion. Utspridda över hela båten, i kabyssen, mässen och sovhytterna fanns liken av Amie Maries besättning. Deras ansiktsuttryck var förvridna och deras lemmar låg i groteskt onaturliga ställningar, som om de hade slagit och sparkat vilt omkring sig under sin sista stund i livet. Deras hud hade antagit en egendomligt svart färg, och det hade forsat blod ur alla kroppsöppningar. Fartygets siameskatt låg bredvid en tjock yllefilt som den rivit sönder under sin dödskamp.

Dover föreföll snarare förbryllad än chockad över Murphys beskrivning. Vad tror ni om dödsorsaken? frågade han.

Omöjligt att ens försöka sig på en gissning, svarade Murphy. Inga spår av strid. Inga märken på liken, men ändå har de blött som slaktade grisar. Det ser ut som om det de dött av måste ha drabbat alla samtidigt.

Stanna där ni är.

Dover vände sig om och lät blicken glida över ansiktena runt sig tills han fick syn på fartygsläkaren, örlogskapten Isaac Thayer.

Doktor Thayer var den populäraste mannen ombord. Han hade arbetat inom kustbevakningen i åtskilliga år och för länge sedan avstått från en landpraktiks flotta kontor och höga inkomster och i stället vigt sitt liv åt sjöräddningens vedermödor.

Vad tror du om det då, Doc? frågade Dover.

Thayer ryckte leende på axlarna. Jag tror det är bäst att jag får ta mig en titt på ort och ställe.

Dover vandrade otåligt av och an på kommandobryggan, medan doktor Thayer klev i en annan gummibåt och for över till det andra fartyget. Dover gav rorsmannen order att placera Catawba så att hon kunde ta krabbfiskefartyget på släp. Han var så helt koncentrerad på denna manöver att han inte märkte radiotelegrafisten förrän denne stod alldeles intill honom.

Det kom just ett nödrop från en ödemarksflygare som skeppar förnödenheter till ett forskarlag på Augustine Island.

Inte nu, sade Dover bryskt.

Det är viktigt, kapten, framhärdade telegrafisten.

Okay, läs upp det då.

’Alla i forskarlaget döda.’ Sedan följer något obegripligt och något som låter som ’Rädda mig’.

Dover stirrade uttryckslöst på honom. Var det allt?

Ja, sir. Jag försökte anropa honom igen men fick inget svar. Dover behövde inte studera något sjökort för att veta att Augustine Island var en obebodd vulkanö bara ungefär fyra och en halv mil nordöst om deras nuvarande position. Med ens slogs han av en kväljande tanke. Han slet åt sig mikrofonen och skrek in i luren.

Murphy? Är ni där?

Inget svar.

Murphy ... Lawrence ... hör ni mig?

Fortfarande inget svar.

Han tittade ut genom kommandobryggans fönster och såg hur doktor Thayer just klättrade över relingen på Amie Marie. Dover rörde sig snabbt trots sin enorma kroppshydda. Han slet till sig en megafon och rusade ut.

Doc! Kom tillbaka, ge dig iväg från den där båten! ekade hans förstärkta stämma över vattnet.

Men det var för sent. Thayer hade redan dykt ner i en skeppslucka och försvunnit.

Männen på kommandobryggan stirrade förbryllade på sin kapten. Hans ansiktsmuskler var spända och han såg helt förtvivlad ut, när han rusade tillbaka in i styrhytten och grep tag i mikrofonen.

Doc, det här är Dover, kan du höra mig?

Två minuter gick, två ändlöst långa minuter under vilka Dover försökte anropa sina mannar ombord på Amie Marie. Inte ens det öronbedövande tjutet från Catawbas siren väckte något gensvar. Till sist ljöd Thayers röst över kommandobryggan med en sorts besynnerligt iskallt lugn.

Jag måste tyvärr meddela att fänrik Murphy och löjtnant Lawrence är döda. Jag kan inte finna några tecken till liv. Vad som än har förorsakat deras död kommer det också att drabba mig innan jag kan ta mig härifrån. Du måste sätta den här båten i karantän. Har du förstått, Amos?

Dover kunde omöjligt fatta att han plötsligt var på väg att mista sin gamle vän. Har inte förstått men jag ska ändå göra som du säger.

Bra. Jag ska beskriva symtomen vartefter de kommer. Jag börjar redan att känna mig lite yr i huvudet. Pulsen är nu uppe i etthundrafemtio. Jag kanske har fått smittan genom hudkontakt. Puls etthundrasjuttio.

Thayer avbröt sig. Hans nästa ord kom stapplande.

Jag mår mer och mer illa. Kan ... inte längre ... stå på benen. Har fruktansvärt ont ... i hjärttrakten. Det känns som om inälvorna skulle sprängas.

Som en man böjde sig alla på kommandobryggan närmare högtalaren, oförmögna att förstå att en man som de allesammans kände och respekterade höll på att dö ett kort stycke ifrån dem.

Pulsen ... över tvåhundra. Smärtan ... olidlig. Det börjar svartna för ögonen. Det hördes ett högt stönande. Säg ... säg åt min fru ...

Sedan blev allt tyst.

Man kunde känna chocken, kunde se den i den skräckslagna besättningens uppspärrade ögon.

Dover stirrade som förlamad på den flytande likkistan Amie Marie och vred sina händer i hjälplös förtvivlan.

Vad är det egentligen som händer? mumlade han matt. Vad i herrans namn är det som tar kål på varenda stackars sate?

2

Häng den jäveln!

Tänk på vad du säger inför barnen, Oscar.

De har hört värre saker än så. Det är ju rena vansinnet. Det avskummet går och mördar fyra ungar och så får en idiot till domare fallet nedlagt, därför att svaranden var för påtänd för att förstå vad han gjorde. Gud, man tror knappt att det är sant!

Carolyn Lucas hällde upp dagens första kopp kaffe åt sin man och körde iväg de bägge unga döttrarna till skolbusshållplatsen. Han gjorde en hotfull gest mot TV:n, som om det var nyhetsuppläsarens fel att mördaren återigen befann sig på fri fot.

Oscar Lucas hade ett sätt att tala med händerna som påminde lite grand om de dövas teckenspråk. Han satt framåtlutad över frukostbordet, en ställning som kamouflerade hans gängliga, drygt etthundraåttio centimeter långa lekamen. Huvudet var kalt som ett ägg bortsett från några grå strån kring tinningarna, och hans buskiga ögonbryn svävade över ett par nötbruna ögon. Han vägrade att ansluta sig till Washingtons kritstrecksrandiga blå brigad utan gick klädd i blazer och byxor.

Lucas var i fyrtioårsåldern och man kunde lätt ha tagit honom för en tandläkare eller bokhållare i stället för specialagent vid Secret Services presidentbevakningsdivision. Under sina tjugo år som agent hade han lurat många med sitt alldagliga utseende, från de presidenter vars liv han skyddade till de potentiella lönnmördare som han stoppat innan de hunnit agera. I arbetet var han aggressiv och allvarlig, men hemma var han vanligtvis full av rackartyg och humoristiska infall — utom när han nyss hade hört åttanyheterna på morgonen förstås.

Lucas tog en sista klunk kaffe och reste sig från bordet. Han höll upp kavajen — han var vänsterhänt — och rättade till hölstret på höften som innehöll en Smith & Wesson-revolver kaliber 357 Magnum Modell 19 med tvåochenhalvtumspipa. Detta standardvapen hade han fått av Secret Service när han var klar med grundutbildningen och hade börjat som novis ute på fältet i Denver med att undersöka falskmyntare och förfalskare. Han hade dragit det bara två gånger i tjänsten, men hade ännu inte avlossat något skott med det utanför en skjutbana.

Carolyn höll på att tömma diskmaskinen, när han plötsligt dök upp bakom henne, vek undan hennes blonda, svallande hår och kysste henne lätt i nacken. Då sticker jag då.

Glöm inte poolpartyt i kväll hos Hardings på andra sidan gatan.

Jag är säkert hemma före dess. Enligt planerna ska chefen inte alls lämna Vita huset i dag.

Hon tittade leende upp på honom. Det får du allt se till att han inte gör.

Jag ska genast meddela presidenten att min fru inte gillar att jag arbetar över.

Hon skrattade och lutade för ett ögonblick huvudet mot hans axel. Senast sex.

Okay, du vinner, sade han med spelad trötthet i rösten och klev ut genom bakdörren.

Lucas backade ut sin leasade tjänstebil, en flott Buick sedan, på gatan och for iväg ner mot city. Innan han kommit till slutet av kvarteret anropade han Secret Services ledningscentral på bilens kortvågsradio.

Crown, Lucas här. Jag är på väg till Vita huset.

Trevlig resa, svarade en metallisk röst.

Han började redan svettas, så han slog på luftkonditioneringen. Sommarhettan i huvudstaden tycktes aldrig vilja ge med sig. Det var omkring trettiofem grader varmt, och flaggorna längs Embassy Row på Massachusetts Avenue hängde slaka och livlösa i den kvava luften.

Han saktade farten och bromsade in vid kontrollgrinden på West Executive Avenue och väntade sedan en kort stund tills en uniformerad Secret Service-vakt nickade och släppte igenom honom. Lucas parkerade bilen och steg in genom västra personalingången på nedre planet av Vita huset.

Vid Secret Services befälspostering, som gick under täcknamnet W-16, stannade han och växlade några ord med männen som övervakade en hel uppsättning av elektronisk kommunikationsutrustning. Sedan tog han trappan upp till sitt kontor på andra våningen i Östra flygeln.

Det första han gjorde varje morgon sedan han satt sig vid sitt skrivbord var att kontrollera presidentens veckoprogram och granska förhandsrapporter från agenter som hade ansvaret för säkerhetsplaneringen.

Lucas studerade på nytt mappen som innehöll presidentens kommande aktiviteter och hans ansikte speglade en allt mer stigande bestörtning. Det hade oväntat tillkommit en ny punkt på programmet — en stor punkt dessutom. Han slängde irriterat ifrån sig mappen, svängde runt på stolen och stirrade in i väggen.

De flesta presidenter var vanemänniskor, arbetade efter pressade program och höll sig strängt till dessa. Man kunde ställa klockan efter de tider då Nixon kom och gick. Reagan och C arter avvek sällan från uppgjorda planer. Så var dock inte fallet med den nye mannen i Ovala rummet. Han betraktade Secret Service som ett påhäng och var dessvärre också fan så oberäknelig.

Lucas och hans underlydande hade fullt sjå dygnet runt med att försöka hålla sig ett steg före Gubben, gissa sig till vart och när han plötsligt kunde tänkas ge sig iväg och vilka besökare han kunde tänkas bjuda in utan förvarning, så att man hann vidta ordentliga säkerhetsåtgärder. Det hände allt som oftast att Lucas inte gick iland med detta.

Mindre än en minut senare hade han ilat nerfor trappan till Västra flygeln och stod inför den näst mäktigaste mannen i Vita huset, presidentens stabschef Daniel Fawcett.

God morgon, Oscar, sade Fawcett och log vänligt. Jag satt just och väntade på att du skulle komma instormande.

Det tycks ha kommit en ny utflykt på programmet, sade Lucas i affärsmässig ton.

Jag beklagar verkligen. Men kongressen ska snart besluta om hjälp till Öststaterna och presidenten vill försöka förmå senator Larimer och representanthusets talman Moran att stödja hans program.

Så han tar dem med på en liten båttur.

Varför inte? Varenda president sedan Herbert Hoover har ju använt presidentyachten till konferenser på hög nivå.

Jag ifrågasätter inte syftet med det hela, svarade Lucas bestämt. Jag protesterar bara mot valet av tidpunkt.

Fawcett såg oskyldigt på honom. Vad är det för fel med fredag kväll?

Du vet förbannat väl vad som är fel med det. Det är ju bara två dagar dit.

Än sen då?

För en tur nerför Potomac-floden med övernattning ombord i Mount Vernon behöver mina grabbar fem dagar på sig för att kunna planera säkerheten. Ett komplett kommunikations- och alarmsystem måste installeras på platsen. Båten måste gås igenom, så att vi kan kontrollera om det finns några sprängämnen eller dolda mikrofoner ombord, stränderna genomsökas — och kustbevakningen kräver också att få tid på sig, så att man kan skicka en båt till floden som eskort. Vi hinner aldrig göra allt detta ordentligt på två dagar.

Fawcett var en retlig, lätt otålig typ med vass näsa, fyrkantigt, rött ansikte och genomträngande blick; han såg alltid ut som en demoleringsexpert som synade en utrymd byggnad.

"Tror du inte att du överdriver lite väl mycket nu, Oscar? Mordförsök brukar ju inträffa på överfulla gator eller teatrar. Har du någonsin hört talas om något statsöverhuvud som blivit utsatt