Den gömda skatten

By Clive Cussler

År 391 efter Kristus sätts det berömda biblioteket i Alexandria i brand. Befallningen kommer från den romerska kejsaren och med den förstörs antikens största skattkammare, fylld med ovärderlige konstföremål och skrifter – allt från Homeros samlade verk till kartor och teckningar över faraonernas guldskatter, kung Salomos rikedomar och hemliga guld- och oljefyndigheter i det väldige romarriket.
Men en liten grupp män vågar trotsa kejsarens order och lyckas i hemlighet föra de mest värdefulla skatterna i säkerhet. De göms i ett främmande avlägset land, i underjordiska grottor djupt undan världens ögon …
År 1991 får Dirk Pitt av USA uppdraget att söka återfinna den legendomspunna skatten. Hans efterforskningar utlöser en storpolitisk hetsjakt med många inblandade, fler regeringar, religiösa fanatiker, internationella terroristgrupper. Alla fullt medvetna om att den gömda skattens hemligheter i ett slag kan förändra världens känsliga maktbalans …

• Language: Svenska
• Publisher: Skinnbok
• Release date: Oct 20, 2023
• ISBN: 9789979644415

Clive Cussler

Clive Cussler was an underwater explorer and adventure novelist. He was the founder and chairman of the National Underwater and Marine Agency (NUMA), which has discovered more than 60 shipwreck sites and numerous other notable underwater wrecks. He was the sole author or main author of more than 80 books, many including the popular character Dirk Pitt. He passed away in 2020.

Book preview

SE-08-Den-goemda-skatten_ebook

Den gömda skatten

Clive Cussler

Den gömda skatten

Originalets titel: Treasure

Copyright © Clive Cussler Enterprises, Inc. 1988

Copyright © Jentas ehf, 2023

Layout: Jentas ehf

ISBN 978-9979-64-441-5 e-bok

ISBN 978-9979-64-457-6 e-ljud

www.jentas.com

www.must-read.se

Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc.

Föregångarna

Till minne av Robert Esbenson

Ingen man har någonsin haft en bättre vän

–––

ALEXANDRINSKA BIBLIOTEKET har existerat i verkligheten och om det inte hemsökts av krig och drabbats av religiösa fanatiker, kunde biblioteket gett oss kunskap om inte bara de egyptiska, grekiska och romerska imperierna, utan också om de närmast okända civilisationer som grundades och försvann långt bortom Medelhavets kuster.

År 391 efter Kristus gav den kristne kejsaren Theodosius order om att alla böcker och konstverk som innehöll minsta hedniska inslag, vilket inkluderade de odödliga grekiska filosofernas läror, skulle brännas och förstöras.

Det har påståtts att en del av samlingarna i hemlighet räddades och fördes bort. Vad det i så fall blev av dem och var de gömdes förblir ett mysterium ännu efter sexton århundraden.

–––

15 juli år 391 efter Kristus

Ett okänt land

Ett svagt flämtande ljussken dansade spöklikt i den mörka tunneln när en man, klädd i en knälång tunika, stannade till och lyfte oljelampan över huvudet. Ljuskäglan föll på en människofigur som låg i en kista av guld och kristall och kastade en grotesk, fladdrande skugga på den släta väggen bakom. Mannen stirrade några ögonblick in i de oseende ögonen, innan han sänkte lampan och vände sig bort.

Han betraktade den långa raden av orörliga gestalter som stod där i den dödslika tystnaden i så stort antal att de tycktes fortsätta i oändlighet in i grottans mörker.

I sina tunna, remförsedda sandaler förflyttade sig Junius Venator närmast ljudlöst över det ojämna golvet. Efter hand vidgades tunneln för att slutligen mynna ut i en väldig, nära tio meter hög sal med det välvda taket indelat i en serie bärande valvbågar. Rännor som hade huggits in i kalkstenen slingrade sig nerför väggarna så att det framsipprande vattnet kunde rinna ner i djupa avloppsbrunnar. Överallt i väggarna fanns håligheter fyllda med tusentals egendomliga klotformiga bronsbehållare. Om det inte varit för de stora trälårar som staplats upp mitt i den utgrävda kammaren, kunde den ogästvänliga platsen ha tagits för Roms katakomber.

Venator studerade kopparplåtarna som var fästade vid lårarna och kontrollerade numren mot de på en pergamentrulle som han lagt ut på ett litet hopfällbart bord. Luften i kammaren var torr och tung och svett sipprade fram genom det lager av damm som täckte hans hud. Två timmar senare rullade han nöjd ihop skriftrullen, med allt katalogiserat och klart, och stoppade in den under skärpet på sin tunika.

Venator såg ut över föremålen i kammaren en sista gång och suckade tungt. Han visste att han aldrig mer skulle få se eller röra vid dem. Det var med tunga steg han återvände genom tunneln.

Venator närmade sig sitt femtiosjunde levnadsår, en hög ålder vid den här tiden. Ansiktet var grått och rynkigt, kinderna insjunkna och de tunga stegen vittnade om uppgivenhet och resignation. Och ändå kände han sig tillfreds över att det väldiga projektet äntligen var fullbordat och att en tung börda lyfts från hans axlar. Det som återstod nu var att överleva den långa resan hem till Rom.

Han passerade fyra andra tunnlar som ledde in i kullen. En hade blockerats av ett stort ras och tolv slavar som sysslat med utgrävningar där hade begravts när taket störtade in. Men Venator kände inga samvetskval, eftersom det varit bättre för dem att dö här och snabbt i stället för att behöva lida i åratal i kejsardömets gruvor och existera på svältransoner, innan de dog av någon sjukdom eller övergavs när de var för gamla för att orka arbeta.

Han gick i riktning mot dagsljuset. Ingångsschaktet hade grävts ut för hand till en liten grotta som mätte två och en halv meter i diameter, precis stort nog för att man skulle kunna passera genom det in i de större grottorna.

Plötsligt genljöd schaktet av ett skrik som kom från någonstans utanför grottan. Bekymrad skyndade Venator på stegen. Väl ute kisade han i det skarpa solljuset bort mot lägret som låg på en sluttning alldeles i närheten. En grupp romerska legionärer hade slagit en ring runt några barbarkvinnor. En ung flicka skrek och försökte smita och lyckades nästan bryta genom kedjan av soldater, när en av dem fick tag i hennes böljande svarta hår och drog henne baklänges så hon föll ihop på marken.

En jättelik man fick syn på Venator och kom fram till honom. Mannen var huvudet högre än någon annan i lägret, bredaxlad och smalhöftad och utrustad med enormt grova armar och händer.

Latinius Macer var galler och tillsyningsman för slavarna.

— Är arbetet klart? frågade han med förvånandsvärt hög och gäll röst.

Venator nickade.

— Du kan försegla öppningen.

— Ska bli.

— Vad är det för liv i lägret?

Macer såg bort mot soldaterna.

— De där djävla legionärerna blev rastlösa och överföll en by ungefär tjugofem kilometer härifrån, sa han och spottade på marken. De dödade minst fyrtio barbarer, mest kvinnor och barn, och det alldeles i onödan. De hittade varken guld eller något annat byte av värde. Allt de fick med sig var några fula kvinnor att roa sig med.

Venator såg bekymrad ut.

— Några andra överlevande?

— Det sägs att två män lyckades fly.

— Det betyder att de hunnit slå larm vid det här laget. Den här gången har Severus verkligen stuckit handen i ett getingbo.

— Severus! Macer spottade ut ordet tillsammans med en ny sali vstråle. Den där fördömde centurionen och hans avskum gör inget annat än sover och dricker vårt vin. Enligt min mening skulle vi aldrig ha tagit dem med oss. De orsakar oss bara bekymmer.

— De är hyrda för att skydda oss, påminde honom Venator.

— Från vad då? Primitiva hedningar som äter insekter och ormar?

— Kalla samman slavarna och försegla tunneln. Och se till att det blir ordentligt gjort. Barbarerna ska inte kunna gräva sig igenom sedan vi gett oss av.

— Det finns ingen som helst risk för det. Efter vad jag sett har ingen i detta fördömda land någon form av metallverktyg. Macer pekade upp mot en väldig hög med sten och grus som var uppkastad över schaktets ingång och som på ett farligt sätt hölls på plats av en jättelik barriär av stockar. När den där högen täcker öppningen kan du sluta oroa dig för skatterna därinne. Barbarerna har inte en chans att komma åt dem. I alla fall inte om de gräver med bara händerna.

Venator gick lugnad bort till Domitius Severus tält. Han var arg över dennes oansvariga uppträdande och sköt bryskt bort vakten som försökte blockera hans väg.

Befälhavaren satt i en stol och betraktade en naken, smutsig barbarkvinna som satt på huk framför honom hela tiden utstötande egendomliga främmande ljud. Hon kunde vara högst fjorton år. Severus hade på sig en kort röd tunika och hans bara armar var prydda med två bronsband fastsatta runt hans biceps. Han hade en soldats armar tränade för svärd och sköld. Severus brydde sig inte ens om att se upp när Venator kom instörtande i tältet.

— Så det är så här du tillbringar tiden, Domitius. Hånar Guds vilja genom att våldta ett hednabarn.

Severus vände sig uttråkad mot Venator.

— Det är alldeles för varmt för att lyssna till din kristna smörja. Förresten så är min Gud tolerantare än din.

— Sant, men du dyrkar en hednagud.

— Beror helt på hur man ser det. Ingen av oss har mött våra gudar ansikte mot ansikte, så vem säger att du har rätt.

— Kristus var son till den sanne guden.

Severus stirrade irriterad på Venator.

— Du har gjort intrång i mitt privatliv. Säg vad du har att säga och ge dig sen iväg.

— Så att du kan förlusta dig med denna stackars hedning?

Severus svarade inte. I stället reste han sig, grep flickan i armen och slängde henne hårdhänt ner på tältsängen.

— Du kanske vill vara med själv, Junius? Du får gärna börja.

Venator stirrade på centurionen och rös till. En romersk befälhavare för ett infanteriförband förväntades vara en hårding och Severus var det och mer därtill.

— Vårt uppdrag här är slutfört, sa Venator. Macer och slavarna är beredda att försegla grottöppningen. Vi kan bryta lägret och återvända till skeppen.

— I morgon är det elva månader sedan vi lämnade Egypten. En dag mer eller mindre, så att vi kan njuta av de lokala nöjena, spelar knappast någon roll.

— Vi är inte här för att plundra och skövla. Barbarerna kommer att försöka hämnas och vi är för få mot dem

— Mina legionärer klarar av hur stora barbarhordar som helst.

— Dina män har blivit veka som legoknektar.

— Jag kan försäkra dig att de inte glömt bort att slåss.

— Men är de beredda att offra livet för Rom?

— Varför skulle de, eller någon annan av oss heller för den delen, göra något sådant. Kejsardömets glansdagar är över. Vår en gång så ärorika stad vid Tibern har förslummats. Inte heller finns det mycket romerskt blod i våra ådror. Merparten av mina män kommer från provinserna. Själv är jag spanjor och du är grek, Junius. Vem känner sig i dessa kaotiska dagar lojal mot en kejsare som härskar långt bort i öster och det i en stad som ingen av oss sett. Nej, Junius, mina soldater kommer att strida därför att det är deras jobb och för att de är betalda för att slåss.

— Kanske ger barbarerna dem inte något annat val än att slåss.

— Den dagen, den sorgen.

— Det bästa är att vi försöker undvika konflikt. Jag föreslår att vi ger oss av innan det blir mörkt.

Venator avbröts av ett kraftigt dån som fick marken att skälva. Han sprang ut ur tältet och såg bort mot grottan där slavarna dragit undan stöttorna från barriären över grottans ingång, så att tonvis med sten och grus störtade ner och begravde öppningen. Ett väldigt dammoln lägrade sig över ravinen och från slavar och soldater hördes hurrarop.

— Så var det gjort, konstaterade Venator med lugn men trött röst. Skatten är i säkert förvar.

Severus kom fram och ställde sig bredvid honom.

— Synd att inte vi också är det.

Venator vände sig mot honom.

— Om Gud ger oss en lugn resa hem, vad har vi då att frukta?

— Tortyr och avrättning. Vi har trotsat kejsaren och Theodosius är inte den som förlåter så lätt. Vi kommer inte att kunna gömma oss någonstans i kejsardömet, så det bästa är att vi stannar utomlands.

— Men jag måste ju hem till min hustru och dotter i Antiokia.

— De har troligen redan tillfångatagits av kejsarens agenter och är förmodligen döda eller så har de sålts som slavar.

Venator skakade avvärjande på huvudet.

— De skyddas av högt uppsatta vänner till mig.

— Vänner kan hotas och köpas upp.

Venator såg trotsigt på Severus.

— Inga offer är för stora för att vi inte ska återvända och berätta om vad vi gjort.

Severus skulle just till att svara när hans närmaste man, Artorius Noricus, kom springande uppför sluttningen mot tältet. Den unge legionärens ansikte glänste av svett, och han gestikulerade vilt upp mot kullarna.

Venator såg åt det håll han pekat och stelnade till.

— Det är barbarerna, Severus, flämtade han, som kommit för att hämnas övergreppet på deras by.

Det var som om kullarna kryllade av myror. Över tusen barbarer, män och kvinnor, stirrade ner på inkräktarna. De var beväpnade med pil och båge, sköldar av djurhudar och spjut med spetsar av obsidianskärvor. Några höll ett stadigt tag om stenklubbor med korta trähandtag. Männen bar endast höftskynken.

De stod alldeles tysta. De såg vilda och grymma ut, hotfulla som en annalkande storm.

— Ytterligare en skock barbarer har samlats mellan oss och skeppen! skrek Noricus.

Venator vände sig likblek i ansiktet mot Severus.

— Det är ditt fel att det blivit så här. Du har dödat oss alla. Så föll han ner på knä och började be.

— Dina böner kommer inte att förvandla barbarerna till får, gamle man, sa Severus spydigt. Endast svärdet kan rädda oss nu. Han vände sig till Noricus och började dela ut order. Säg till hornblåsarna att blåsa till strid. Och ge Latinius Macer order om att beväpna slavarna. Formera männen i en fyrkant så marscherar vi mot floden.

Noricus gjorde en spänd hälsning och sprang in i lägret.

De sextio soldaterna i infanteriavdelningen formerade sig snabbt i en öppen fyrkant. De syriska bågskyttarna tog plats på flankerna mellan de beväpnade slavarna, medan romarna formerade sig framför och bakom dem. Skyddade i mitten gick Venator och hans lilla sällskap av egyptiska och grekiska medhjälpare samt tre läkekunniga.

De viktigaste infanterivapnen i trehundratalets Rom var gladius, ett dubbeleggat spetsigt svärd cirka åttiofem centimeter långt, och pilum, ett knappt två meter långt kast- och stötspjut. Som skydd och rustning bar soldaterna en järnhjälm med hängande kindskydd fastsatt med en rem under hakan som en jockeymössa med brättet vänt bakåt, ett harnesk gjort av delvis överlappande metallplattor som skyddade kroppen och täckte skuldrorna och över smalbenen hade de benskenor. Deras försvarsvapen var en plåtklädd oval träsköld.

I stället för att attackera direkt tog barbarerna god tid på sig och omringade sakta kolonnen. Först försökte de splittra upp de täta leden genom att skicka fram några män som skrek obegripliga ord och gestikulerade hotfullt, men de till antalet underlägsna romarna greps inte av panik och flydde, som barbarerna väntat sig.

Severus var alltför garvad i strid för att längre vara rädd. Han ställde sig i spetsen för sin styrka och såg sig om i terrängen där det kryllade av barbarer.

Han vinkade hånfullt åt dem. Det här var inte första gången han haft oddsen mot sig i strid. Severus hade anmält sig som frivillig till legionen när han var sexton, och hade under årens lopp vunnit åtskilliga tapperhetsmedaljer i strider mot goter längs Donau och mot franker vid Rhen. Efter att ha dragit sig tillbaka från militärlivet blev han legoknekt och lät sig hyras av högstbjudande, i det här fallet Junius Venator.

Severus litade orubbligt på sina soldater. Solen fick deras hjälmar och dragna svärd att glittra. De var starka och stridsvana män som aldrig upplevt nederlag.

Merparten av den boskap man haft med sig plus Severus häst hade dött under den mycket ansträngande sjöresan från Egypten, så han tvingades gå till fots framför sin trupp. Hela tiden vände han sig om för att också kunna hålla ett öga på fienden bakom.

Med ett vrål som steg och bröts sönder som en inkommande jättevåg mot stranden, rusade barbarerna nerför den soldränkta sluttningen och kastade sig över romarna. Den första vågen decimerades av soldaternas långa kastspjut och de syriska bågskyttarnas pilar. Den andra vågen barbarer kastade sig in i närstrid och mejades ner som vete för lien. Svärden färgades röda av barbarernas blod. Pådrivna av Latinius Macers svordomar och hotelser kämpade slavarna tappert och lyckades hålla stånd mot angriparna.

Formationen rörde sig oändligt sakta framåt medan barbarerna pressade på från alla sidor ständigt förstärkta med nya reserver. Fler och fler nakna kroppar föll och blev liggande stilla och de som ryckte fram gjorde det bokstavligt på sina döda kamraters kroppar. Närmast helt försvarslösa mot legionärernas spjut och pilar stormade barbarerna fram och stupade i drivor längs stranden. I närstrid var de ingen match för de disciplinerade romarna.

Så plötsligt tog striden en annan vändning. Barbarerna verkade äntligen inse att de ingenstans kom mot inkräktarnas svärd och spjut och de drog sig tillbaka för att gruppera om sig. Sedan började de skjuta svärmar av pilar och kasta sina grovt tillyxade spjut medan kvinnorna kastade sten.

Romarna satte sköldarna över huvudena som stora sköldpaddsskal och fortsatte envist marschen mot floden och räddningen ombord på skeppen. Bara de syriska bågskyttarna förorsakade nu fienden några förluster. Sköldarna räckte inte till åt slavarna som tvingades kämpa helt oskyddade mot fiendens spjut och pilar. De var redan mycket försvagade efter den långa tröttsamma resan och av utgrävningarna. Många av dem stupade och lämnades åt sitt öde och deras kroppar plundrades genast och stympades.

Severus var van vid den här sortens strid från krigen mot britterna. Eftersom han snart märkt att fienden var vårdslös och otränad kommenderade han halt och gav order om att alla vapen skulle läggas ner på marken. Barbarerna som trodde att romarna kapitulerat gick till attack. Då grep romarna snabbt sina vapen och slog tillbaka.

Stående bredbent med ryggen mot två klippblock, svängde Severus sitt svärd i väl avvägda, närmast metronomiska, rörelser. Fyra barbarer föll vid hans fötter, följda av ytterligare två varav en slogs ner med baksidan av svärdet och den andre fick halsen avskuren, innan attacken ebbade ut och den nakna horden drog sig tillbaka.

Severus utnyttjade andningspausen till att räkna sina förluster. Av hans ursprungliga sextio man låg tolv döda eller döende. Ytterligare fjorton var sårade. Slavarna hade dock lidit de största förlusterna, då mer än hälften av dem hade dödats eller saknades.

Severus gick fram till Venator som var i färd med att förbinda ett sår på armen med hjälp av ett stycke av tunikan. Den vise mannen bar fortfarande skriftrullen under skärpet.

— Så du är fortfarande med oss, gamle man?

Venators blick uttryckte både fruktan och beslutsamhet.

— Du kommer att dö före mig, Severus.

— Är det ett hot eller en profetia?

— Spelar det någon roll? Ingen av oss kommer ändå att få återse kejsardömet.

Innan Severus hann svara återupptogs striden med att barbarerna släppte lös en svärm av spjut och stenar som slog mot sköldarna. Severus återvände snabbt till sin plats i täten för sin decimerade styrka.

Romarna stred heroiskt men deras antal reducerades snabbt. Nästan samtliga syriska bågskyttar hade nu stupat och de överlevande, av vilka många var sårade, var uttröttade och led av hetta och törst och allt oftare tvingades de skifta svärden från den ena handen till den andra.

Också barbarerna var uttröttade och hade lidit svåra förluster, men de kämpade ändå envist om varje decimeter av sluttningen ner mot floden. På varje stupad legionär gick det minst sex stupade barbarer. Legionärernas kroppar, genomstuckna av mängder med pilar, liknade nåldynor.

Den jättelika tillsyningsmannen Macer träffades i knäet och höften. Han höll sig upprätt men orkade inte längre hålla jämna steg med den ständigt decimerade truppen. Han sackade efter och omringades genast av ett tjugotal barbarer. Med ett vrål högg han in på dem med svärdet och lyckades bokstavligt dela tre av dem mitt itu innan de övriga drog sig undan skrämda av hans omänskliga styrka. Han skrek och tecknade åt dem att komma och slåss.

Men barbarerna hade lärt sig sin läxa och vägrade låta sig dras in i närstrid. I stället sände de iväg en skur av spjut mot Macer och sekunderna senare vällde blodet fram ur sår på hans kropp. Vrålande av smärta drog han ut spjuten ur kroppen samtidigt som en barbar sprang fram och kastade sitt spjut mot honom från nära håll, så att det träffade honom i halsen. Försvagad av blodförlusten föll jätten sakta, som en avhuggen fura, ner i en hög på marken. Som en skock galna hundar rusade några barbarkvinnor fram och stenade honom till döds under vansinnesvrål.

Bara en hög sandbank skilde nu romarna från floden. Bortom den steg en svart och tjock rökpelare upp och vinden bar med sig lukten av brinnande trä.

Venator kände hur han blev alldeles kall.

— Skeppen! skrek han. Barbarerna attackerar skeppen!

Vid dessa ord greps de få kvarvarande slavarna av panik och rusade vilt skrikande ner mot floden bara för att skoningslöst bli nedmejade av barbarerna.

Severus och hans överlevande legionärer kämpade sig fram till toppen på sandbanken, där de glömska av de skoningslösa angriparna runt omkring dem, blev stående och stirrade lamslagna på den katastrof som utspelades framför ögonen på dem.

Skeppen, deras enda flykthopp, stod i brand. Blodiga och svettiga och fullständigt utmattade kunde de bara vanmäktiga stå och se på när skeppen gick upp i rök. De förstod nu att slaget var förlorat.

Skeppen som ankrats upp en bit på stranden hade legat utlämnade och helt oskyddade. En hop barbarer hade omringat några stackars sjömän och satt eld på allt som var brännbart. Bara ett litet handelsskepp hade oskatt lyckats komma undan och fyra sjömän kämpade med att sätta segel medan resten av besättningen rodde förtvivlat för att nå säkerheten ute på djupt vatten.

Venator kände den bittra smaken av nederlag i munnen. Det fanns inte längre någon räddning och hela expeditionen hade varit förgäves.

Då kände han en hand på sin axel och när han vände sig om stod Severus framför honom.

— Och jag som alltid hoppats på att få dö drucken av gott vin med en vacker kvinna under mig, skämtade centurionen.

— Endast Gud väljer en människas död, svarade Venator allvarligt.

— Jag tror snarare att det är fråga om tur och otur.

— Vilket slöseri, vilket enormt slöseri.

— Skatten är åtminstone säkert gömd och de där flyende sjömännen kommer att berätta för kejsardömets lärde vad vi uträttat här.

Venator skakade uppgivet på huvudet.

— Ingen kommer att tro på vad några okunniga sjömän berättar. Han vände sig om och betraktade grottan där biblioteksskatten var gömd. Hemligheten kommer att vara förlorad för alltid.

— Kan du simma?

Venator vände sig åter mot Severus.

— Simma?

— Du får fem av mina bästa män som eskort ner till vattnet om du tror dig kunna nå skeppet.

— Jag . . . jag är inte säker. Han såg osäkert på det allt större gapet mellan skeppet och kusten.

— Du kan alltid klamra dig fast vid något vrakgods. Men skynda dig för vi kommer alla att möta våra gudar snart.

— Vad kommer att hända med dig?

— Den här sandbanken är ett lika gott ställe som något för den sista striden.

Venator omfamnade centurionen.

— Må Gud vara med dig.

— Bättre då att han följer med dig.

Severus valde snabbt ut fem oskadda soldater och gav dem order att hjälpa Venator ner till floden. Därpå omgrupperade han den kvarvarande styrkan för vad som skulle bli den sista striden.

De fem legionärerna slöt en tät ring runt Venator och rusade så, skrikande och huggande sig genom horden av förvånade barbarer, ner mot floden.

Trots att han var dödstrött kämpade Venator tappert. Det var som om en osynlig kraft drev på honom. Han var en skriftlärd som förvandlats till slaktare och det fanns ingen återvändo för honom. Med tjurig envishet slog han sig fram och all dödsfruktan var som bortblåst.

Hettan och röken från de brinnande skeppen var olidlig och Venator kände lukten av bränt kött. Han rev av ett nytt stycke av tunikan och täckte mun och näsa med det. Äntligen var han nere i vattnet och han fick nya krafter och dök så snart vattnet nådde honom över knäna. När han åter kom upp till ytan fick han syn på en mast som fallit från ett av de brinnande skeppen och klamrade sig fast vid den.

De överlevande soldaterna stred ursinnigt och lyckades fortfarande slå tillbaka barbarernas angrepp. Dessa vek undan och hånade romarna medan de sökte efter en svag punkt i inkräktarnas försvar. Fyra gånger grupperade de sig i massformationer och fyra gånger slogs de tillbaka, men inte utan förluster för romarna. Den ursprungliga fyrkanten blev till en liten knut där de få överlevande slöt sig tätt samman och kämpade skuldra vid skuldra. Högar av döda och döende täckte sandbanken och blodet flöt i strömmar nerför sluttningen, men fortfarande höll romarna stånd. Trots att striden nu pågått utan uppehåll i över två timmar attackerade barbarerna med samma ursinniga intensitet som i början. De kände segervittring och grupperade sig för vad som skulle bli den sista avgörande attacken.

Severus bröt av en pil som stack fram ur hans axel och kämpade vidare. Runt omkring honom låg högar av döda och döende barbarer. Bara en handfull av hans egna legionärer återstod. En efter en hade de stupat med svärdet i hand, begravda under svärmar av stenar, pilar och spjut.

Severus var den siste som stupade. Benen vek sig under honom och han orkade inte längre lyfta svärdet. Han vacklade till och föll ner på knä, gjorde ett fåfängt försök att resa sig, såg upp mot himlen och mumlade.

— Mor, far, bär mig i era armar.

Och som svar på hans bön rusade barbarerna till och klubbade ner och massakrerade honom till döds.

I vattnet kämpade samtidigt Venator för att nå det bortflyende skeppet. Men hans ansträngningar var förgäves. Strömmarna och en tilltagande vind ökade hela tiden avståndet till skeppet.

Han skrek åt besättningen och viftade frenetiskt med ena armen. En grupp sjömän och en flicka med en hund stod i aktern och stirrade på honom utan att göra minsta försök att komma till hans undsättning. De fortsatte sin flykt nerför floden som om Venator inte existerade.

Hjälplös kunde han bara se på hur de övergav honom. Det fanns inte längre någon räddning för honom. Vanmäktigt dunkade han knytnäven i masten och grät hejdlöst, övertygad om att hans Gud hade övergett honom. Han vände blicken mot stranden och betraktade maktlös slakten och förödelsen.

Expeditionen hade slutat i en mardröm.

Del I

NEBULA FLIGHT 106

1

12 oktober 1991

Heathrow flygplats, London

Ingen tog minsta notis om piloten när han trängde sig genom horden av massmediarepresentanter i VIP-salongen. Inte heller lade någon av de väntande passagerarna vid gate 14 märke till att han bar på en stor bag i stället för den vanliga portföljen. Piloten gick med böjt huvud och stirrade rakt fram noga med att undvika de TV-kameror som riktades mot en lång, attraktiv kvinna med ett fängslande ansikte och kolsvarta ögon, som stod i centrum för allas uppmärksamhet.

Piloten passerade snabbt genom den inhägnade embarkeringsrampen och fram till flygplansdörren som bevakades av ett par civilklädda säkerhetsvakter. Han hälsade med en handviftning och försökte sedan tränga sig förbi dem, men stoppades av en utsträckt arm.

— Ett ögonblick, kapten.

Piloten stannade till med ett frågande, lätt roat uttryck i det mörkhyade ansiktet. Han uppträdde avspänt och lugnt. Det snaggade gråa håret under uniformsmössan och rynkorna i ansiktet tydde på att han var i övre femtioårsåldern. Längs käken löpte ett långt ärr och näsan såg ut att ha brutits mer än en gång. Han var lång, nära en och nittio, kraftig och med en lätt rundad kulmage. Väderbiten, rakryggad och självsäker och klädd i en skräddarsydd uniform, liknade han tiotusentals andra piloter som var befälhavare på internationella passagerarjetplan.

Han tog fram sitt ID-kort ur bröstfickan och räckte över det till en av säkerhetsmännen.

— Så vi har VIP-passagerare med på den här trippen? undrade han oskyldigt.

Den korrekte och oklanderligt klädde brittiske säkerhetsvakten nickade.

— FN-folk med den nya generalsekreteraren på väg till New York.

— Hala Kamil?

— Ja.

— Knappast ett jobb för en kvinna.

— Könet var inget hinder för premiärminister Thatcher.

— Hon stod inte i vatten över huvudet.

— Kamil är ingen dununge. Hon kommer att klara sig fint.

— Om inte muslimska fanatiker spränger henne i luften förstås.

Engelsmannen gav piloten en egendomlig blick men avstod från vidare kommentarer. I stället jämförde han fotot på ID-kortet med ansiktet framför sig och läste namnet högt.

— Kapten Dale Lemke.

— Några problem?

— Nej, vi försöker bara förhindra dem.

Lemke höll ut armarna.

— Vill ni kroppsvisitera mig också?

— Behövs inte. En pilot kan väl knappast tänkas kapa sitt eget plan. Men vi måste kontrollera era papper för att försäkra oss om att ni verkligen tillhör besättningen.

— Det är inte precis någon maskeradkostym jag har på mig.

— Får vi se er bag, tack.

— Naturligtvis. Han satte ner den blå nylonbagen på golvet och öppnade den. Vakten tog fram och bläddrade genom färdplanen inför flygningen medan hans kollega plockade upp någon sorts mekanisk apparat med en liten hydraulisk cylinder.

— Vill ni vara snäll och berätta vad det här är.

— En hävarm till en oljekyld dörr. Den fastnade i öppet läge och vårt servicefolk på Kennedy bad mig att personligen ta med den hem för inspektion.

Säkerhetsvakten petade på ett föremål som låg sammanpackat i botten på väskan.

— Och vad har vi här då? Han såg nyfiket på piloten. Sen när bär flygpiloter med sig fallskärm?

Lemke skrattade.

— Fallskärmshoppning är min hobby. Så snart jag har lite tid över hoppar jag med vänner i Croyden.

— Jag kan inte tänka mig att ni tänker hoppa från ett jetplan?

— Knappast. Åtminstone inte om det flyger med en fart av över niohundra kilometer i timmen och på tiotusen meters höjd över Atlanten.

Säkerhetsvakterna verkade nöjda med svaret. De stängde igen bagen och återlämnade ID-kortet.

— Förlåt att vi upptog er tid, kapten Lemke.

— Ni gjorde ju bara er plikt.

— Lycka till med flygningen till New York.

— Tack.

Lemke försvann direkt in i cockpit där han låste dörren och släckte kabinljuset så att ingen utifrån kunde se vad han sysslade med. Han tog fram en liten ficklampa ur rockfickan, knäböjde bakom sätena och öppnade en lucka i golvet som ledde till elektronikutrymmet under cockpit, en plats som av någon för länge sedan bortglömd skämtare döpts till helveteshålet. Han klättrade nerför stegen i totalt mörker och hörde mumlande röster från kabinen där personalen var i färd med att göra klart för embarkering och rasslet från bagaget som lastades i bakre lastrummet.

Lemke sträckte sig upp efter bagen och drog den ner till sig samtidigt som han tände ficklampan. En snabb titt på klockan sa honom att han hade ungefär fem minuter på sig innan hans medhjälpare kom ombord. Med en väl inövad rörelse anslöt han hävarmen till ett tidur som han gömt undan i uniformsmössan. Därefter fäste han hela anordningen vid gångjärnen till en liten dörr som ledde ut i det fria och användes av servicepersonalen när de skulle in i helveteshålet från utsidan. Slutligen placerade han fallskärmen vid dörren.

När flygstyrman och tredjepiloten kom ombord satt Lemke på sin plats med ansiktet begravt i färdplanen. Efter sedvanliga hälsningsfraser gick de igenom rutinerna före take-off. Vare sig flygstyrman eller tredjepiloten lade märke till att Lemke var ovanligt tyst och tillbakadragen.

Kanske hade de varit mer på sin vakt om de vetat att de bara hade några timmar kvar att leva.

Inne i den fullproppade VIP-salongen höll Hala Kamil hov för den församlade pressen. Med till synes oändligt tålamod besvarade hon spärrelden av frågor från nyfikna reportrar.

Få frågade om hennes tur genom Europa eller om de många mötena med europeiska statschefer. I stället koncentrerades intresset kring faran av att Egypten skulle tas över av muslimska fundamentalister.

Hala Kamil hade ingen klar bild av upprorets omfattning. Vad som hänt var att fanatiska mullor ledda av Akhmad Yazid, en islamisk rättslärd, med religionens hjälp uppviglat miljoner fattiga bybor längs Nilen och Kairos sluminvånare mot den sittande regeringen. Höga officerare inom flottan och flyget konspirerade öppet med islamiska radikaler för att störta den nyligen installerade presidenten Nadav Hasan. Läget var ytterst labilt, men Hala saknade rapporter om dagsläget från sin regering, så hon tvingades till vaga och oklara svar.

På ytan tycktes Hala vara oändligt samlad och sfinxlik, när hon lugnt och sansat och utan känsloyttringar besvarade störtskuren av frågor.

Men inombords slets hon mellan total förvirring och andligt chocktillstånd. Hon kände sig svag och ensam, som om hon inte kunde ingripa och göra det minsta åt allt det som hände omkring henne.

Hon kunde mycket väl ha poserat för den målade porträttbysten av drottning Nefertite i Berlins museum. Båda hade samma slanka hals, utsökta drag och jagade blick. Hala var fyrtiotvå år, mätte en och åttio och var smidig och välskapt. Hon hade smala, olivbruna ögon, fulländad solbränd hy och långt kolsvart silkeslent hår som föll fritt ner till hennes axlar. Hon var klädd i en skrädddarsydd dräkt med plisserad kjol.

Hala hade haft fyra älskare men aldrig varit gift. Make och barn var något helt främmande för henne. Hon vägrade att slösa tid på långa förbindelser och att älska innebar inte mycket mer nöje och sensation för henne än att gå på balett.

Som barn i Kairo, där hennes far var filmregissör och modern lärare, hade hon tillbringat all sin lediga tid med att göra skisser av och gräva bland de antika ruiner som låg på cykelavstånd från hennes hem. Med en filosofie doktorsgrad i egyptisk arkeologi hade hon fått ett av de få jobb som var öppna för muslimska kvinnor, nämligen som forskare vid Kulturministeriet.

Under stora svårigheter och med tjuraktig envishet kämpade hon mot den islamiska diskrimineringen av kvinnor och lyckades arbeta sig upp först till posten som chef för Antikvarieämbetet och senare som chef för Informationsdepartementet. Där fick hon den forne egyptiske presidenten Mubaraks blickar på sig och ombads att ingå i den egyptiska delegationen till FN:s generalförsamling. Fem år senare utsågs Hala till vice ordförande när Javier Pérez de Cuéllar avgick mitt under sin andra mandatperiod sedan fem muslimstyrda nationer ifrågasatt FN:s stadgar vid en kontrovers om behovet av religiösa reformer. Eftersom ingen av männen som stod före henne i tur ville efterträda de Cuéllar utnämndes hon till generalsekreterare med den vaga förhoppningen att hon skulle lyckas överbrygga de vidgade sprickorna inom organisationen.

Och nu, med den egna regeringen vacklande på avgrundens brant, var chansen stor att hon skulle bli den första högre tjänstemannen inom FN utan ett eget land.

En av medarbetarna kom fram och viskade något i hennes öra. Hon nickade och sträckte avvärjande upp handen.

— Mitt plan är klart för avgång. En sista fråga.

Händer flög upp och ett dussin frågor ställdes samtidigt. Hala pekade bort mot en man med bandspelare som stod i dörröppningen.

— Leigh Hunt från BBC, madame Kamil. Kommer ni att återvända till Egypten om Akhmad Yazid ersätter president Hasans demokratiska regering med en islamisk republik?

— Jag är muslim och egyptiska. Om mitt lands ledare, oavsett vem som tar makten, vill att jag återvänder hem, så lyder jag självklart.

— Trots att Akhmad Yazid kallat er kättare och förrädare?

— Ja, svarade Hala lugnt.

— Om han bara är hälften så fanatisk som Ayatollah Khomeini, så kanske det betyder att ni avrättas vid hemkomsten. Er kommentar?

Hala skakade på huvudet, log älskvärt och sa:

— Jag måste ge mig av nu. Tack ska ni ha.

Flera säkerhetsmän eskorterade henne genom horden av reportrar ut till planet där hennes medarbetare och den stora delegationen från UNESCO redan fanns på plats. Fyra styrelsemedlemmar i Världsbanken delade på en flaska champagne och samtalade lågt i pentryt. Kabinen luktade av jetbränsle och Beef Wellington.

Trött spände Hala fast säkerhetsbältet och stirrade ut genom fönstret. En lätt dimma svepte fram över marken och de blå ljusen längs startbanan blev allt diffusare innan de helt försvann, uppslukade av diset. Hon tog av sig skorna, slöt ögonen och halvsov redan innan flygvärdinnan hunnit servera henne välkomstdrinken.

Efter att ha väntat på sin tur bakom en TWA 747 var det äntligen dags för Nebula Flight 106 att taxa ut på startbanan. Efter klartecken från flygledartornet satte Lemke den stora Boeingen 720-B i rullning över den våta asfalten och tog upp henne i luften.

Så snart man nått marschhöjden på tiotusen meter, satte Lemke på autopiloten, spände av sig säkerhetsbältet och reste sig från stolen.

— Dags för ett toalettbesök, sa han och gick mot kabindörren. Flygstyrman, en fräknig ung man med rödblont hår, log utan att ta blicken från instrumentpanelen.

— Okay, jag håller ställningarna.

Lemke log och nickade och klev ut i kabinen, där personalen just var i färd med att förbereda middagen. Doften av Beef Wellington var starkare än någonsin. Han tecknade åt chefstewarden och drog honom åt sidan.

— Kan jag göra något för er, kapten?

— Bara en kopp kaffe, tack, svarade Lemke, men inga besvär det fixar jag själv.

— Det är inga besvär. Stewarden gick in i pentryt och hällde upp en kopp.

— Det var en sak till.

— Sir?

— Bolaget har bett oss delta i en meteorologisk undersökning sponsrad av regeringen. Därför kommer jag att ta ner kärran till knappt tvåtusen meter när vi flugit så där tretusen kilometer. Jag kommer att hålla henne på den höjden i cirka tio minuter medan vi avläser vind och temperatur. Därefter går vi åter upp på normalhöjd.

— Otroligt att bolaget går med på något sådant. Tänk om man hade den summa den extra bränsleåtgången kommer att kosta på sitt bankkonto.

— Var säker på att gubbarna i styrelsen kommer att skicka en saftig räkning till regeringen i Washington.

— Jag ska se till att passagerarna underrättas i tid så de slipper oroa sig.

— Ni kan också tala om för dem att om de ser ljus genom fönstren så kommer de troligen från en fiskeflotta.

— Det ska vi ordna.

Lemke lät blicken svepa runt i kabinen. Den stannade till ett ögonblick vid den sovande Hala Kamil, innan den gled vidare.

— Märkte ni att säkerhetsbestämmelserna var rigorösare än vanligt den här gången? undrade Lemke.

— En av reportrarna berättade för mig att Scotland Yard fått tips om en mordkomplott mot generalsekreteraren.

— Får man tro polisen så är det alltid en terroristkomplott på gång. Själv tvingades jag visa mitt ID-kort och de sökte också igenom min flygbag.

Stewarden ryckte på axlarna.

— Tja, det gäller ju lika mycket vår säkerhet som passagerarnas.

Lemke nickade bort mot kabinen.

— Ingen av dem ser då ut som en kapare.

— Inte om de inte börjat bära kostym med kavaj och väst.

— För alla eventualiteters skull tänker jag låsa dörren till cockpit. Anropa mig bara på snabbtelefonen om det är något viktigt.

— Som ni vill.

Lemke smuttade på kaffet innan han ställde det ifrån sig och återvände in i cockpit. Tredjepiloten satt och såg ut genom sidofönstret och flygstyrman var upptagen med att beräkna bränsleåtgången.

Lemke vände ryggen åt sina medhjälpare och tog fram en liten ask ur bröstfickan. Den innehöll en injektionsspruta med ett dödligt nervmedel kallat sarin. Med sprutan i handen låtsades han snubbla till och tog några stapplande steg som om han var på väg att förlora balansen och grep tag i tredjepilotens arm för att få stöd.

— Förlåt Frank, men jag snubblade på mattan.

Frank Hartley kände aldrig nålen när den stacks in hans axel. Den lätt gråhårige mannen med den stora buskiga mustaschen såg upp och skrattade.

— Du får sluta kröka, Dale.

— Jag har inga problem att flyga rakt, svarade Lemke godmodigt. Den svåra biten är promenaderna.

Hartley öppnade munnen som försökte han säga något, men kom av sig och stirrade tomt framför sig. Han ruskade på huvudet för att få blicken att klarna. Plötsligt vändes ögonen ut och in och han blev alldeles slapp i kroppen.

Lemke stöttade upp Hartley så att han inte skulle falla och ersatte den förbrukade giftsprutan med en ny. Så vände han sig till flygstyrmannen.

— Det verkar som om det är något fel med Frank.

Jerry Oswald svängde runt i stolen. Han var en stor och kraftig man med härjade drag. Han såg frågande på Lemke.

— Vad är det för fel?

— Bäst att du kommer och tar en titt.

Oswald lutade sig fram mot Hartleys plats och Lemke stack in nålen och pressade in kolven, men inte bättre än att Oswald kände sticket.

— Vad i helvete var det där? skrek han till och snodde runt och stirrade dumt på injektionssprutan i Lemkes hand. Han var betydligt kraftigare och muskulösare än Hartley och det tog därför längre tid för giftet att verka. När han insåg vad som hänt, kastade han sig med ett vrål över Lemke och tog strupgrepp på honom.

— Du är inte Dale Lemke, väste han. Vad fan är det som försiggår egentligen?

Mannen som kallade sig Lemke kunde inte ha svarat även om han velat, för Oswald höll på att kväva honom. Hur han än försökte fick han inte fram ett ljud, och när han prövade på att göra sig fri genom att köra upp knät i Oswalds skrev, reagerade jätten bara med att stönande pressa händerna ännu hårdare om Lemkes hals. Det började svartna för ögonen på honom.

När han trodde allt hopp var ute märkte han hur greppet sakta lossnade och hur Oswald stapplade baklänges medveten om att han var döende. Han stirrade med skräckblandat hat på Lemke och med en sista desperat kraftansträngning körde han in knytnäven i magen på honom.

Slaget tog andan ur mördaren som föll ner på knä. Som i en dimma såg han hur Oswald först slog mot pilotens stol innan han med ett brak föll ihop på golvet. Lemke hasade sig upp i sittande ställning, flåsande och kippande efter andan, medan han masserade sin onda mage.

Mödosamt reste han sig och lyssnade efter röster utanför dörren, men allt verkade lugnt ute i kabinen. Vare sig besättning eller passagerare tycktes ha hört något ovanligt vid sidan av motorernas monotona brummande.

Förgäves försökte han få Oswald på plats igen men flygstyrman var för tung. Hartley satt redan fastspänd i sin stol så honom behövde Lemke inte bry sig om. Svettig och flåsande satte han sig ner och kalkylerade fram planets position.

Tre kvart senare bankade Lemke planet från dess planerade kurs mot New York till en ny sträckning mot det frusna Arktis.

2

Det rör sig om en av jordens mest karga och ogästvänliga platser, dit garanterat inte några turister kommer. Under den senaste hundraårsperioden har bara en handfull upptäcktsresande och vetenskapsmän beträtt denna plats, där havet med undantag för några få veckor om året är fruset längs den klippiga kusten och där temperaturen redan tidigt på hösten är nere runt tjugotre minusgrader. Under de långa vintermånaderna råder ständigt mörker och till och med under sommaren kan strålande solsken ersättas av bitande snöstorm på mindre än en timme.

Ändå är denna ödsligt frusna trakt, skuggad av branta glaciärberg, vid övre delen av Ardencaple-fjorden på Grönlands nordöstkust, bebodd av ett jägarfolk för cirka tvåtusen år sedan. Med hjälp av utgrävda lämningar, daterade enligt C-14-metoden, har man kommit fram till att platsen var bebodd från år 200 efter Kristus till år 400, en mycket kort tidsrymd inom arkeologin. Tack vare det kalla klimatet har ett tjugotal av detta jägarfolks bosättningar bevarats.

Ett monteringsfärdigt aluminiumtält hade transporterats dit med helikopter och satts ihop över den antika byn av vetenskapsmän från Colorado-universitetet. Ett motspänstigt värmeaggregat kämpade en ojämn kamp mot kylan, men tältet stängde åtminstone ute den pinande, iskalla vind som oupphörligt blåste här. Skyddet tillät också en grupp arkeologer att arbeta med utgrävningarna till en bit in på vinterhalvåret.

Lily Sharp, professor i antropologi vid Coloradouniversitetet, stod på knä på golvet till en enfamilj sboning och skrapade försiktigt bort den frusna jorden med en liten murslev. Hon var ensam och så uppe i arbetet att hon inte märkte av den ständigt närvarande kylan.

De tidiga bosättningarnas folk var säljägare som tillbringade de bistra vintrarna i boningar, delvis nergrävda i marken, som hade låga stenväggar och torvtak, som ofta hölls uppe av valben. De värmde sig med hjälp av oljelampor och tillbringade de långa mörka månaderna med att snida miniatyrskulpturer av drivved, elfenben och horn.

De hade bosatt sig i denna del av Grönland under de första århundradena efter Kristus. Så lika plötsligt som oförklarligt, när de stod på höjden av sin kultur, bröt de upp och försvann, lämnande efter sig avslöjande föremål.

Lilys ihärdighet skulle komma att betala sig. Medan de tre männen i gruppen vilade sig efter middagen i den barack som var deras bostad, hade hon återvänt till bosättningen och fortsatt utgrävningarna och fått fram ett långt karibohorn med tjugo björnlika figurer inskurna plus en mycket vacker, snidad kvinnokam och en stenkruka.

Plötsligt stötte Lilys murslev mot något som gav ett klirrande ljud ifrån sig. Hon upprepade proceduren och lyssnade noga. Fascinerad gjorde hon om försöket en tredje gång. Det var inte det välbekanta ljudet som uppstod när mursleven stötte mot sten utan ljudet verkade snarare härröra från metall trots att det var en smula klanglöst.

Hon rätade på ryggen. Slingor av hennes långa mörkröda hår tittade fram under den tjocka yllemössan. De blågröna ögonen såg skeptiskt nyfiket på det lilla tunna föremål, som i skenet från Coleman-lyktan stack fram ur den kolsvarta jorden.

Det var ett förhistoriskt folk som bodde här, tänkte hon. De kände vare sig till bruket av järn eller brons.

Lily sökte förgäves behålla lugnet. Men hennes iver och upphetsning var så stor att hon struntade i alla försiktighetsåtgärder och började gräva frenetiskt i den hårdfrusna jorden. Då och då hejdade hon sig och sopade omsorgsfullt bort den lösa jorden med en liten pensel.

Äntligen låg artefakten blottlagd. När hon lutade sig fram för en närmare titt såg hon hur det glimmade till av något gult i skenet från lampan.

Lily hade grävt fram ett guldmynt.

Därtill ett mycket gammalt och nött sådant med ett hål i mitten från vilket hängde en rutten läderrem, något som tydde på att myntet en gång burits som ett hängsmycke eller personlig amulett.

Hon lutade sig tillbaka och andades djupt, nästan rädd för att sträcka sig ner och nudda vid myntet.

Fem minuter senare satt Lily fortfarande på huk intill fyndplatsen och försökte fundera ut en förklaring på fenomenet, när dörren bakom henne plötsligt öppnades och en man med stor mage och svarta polisonger och med ett godmodigt ansikte steg in från kylan åtföljd av virvlande snö.

Han andades tungt och andedräkten stod som en rök ur munnen på honom och ögonbryn och skägg var hoptovade av is, vilket fick honom att se ut som ett fruset monster från en science fiction-film, innan ett leende lättade upp de bistra dragen.

Mannen var doktor Hiram Gronquist, chefsarkeolog och ledare för den lilla gruppen arkeologer.

— Ledsen att behöva avbryta dig, Lily, sa han med mjuk, djup röst, men du arbetar för hårt. Ta en rast och följ med tillbaka till baracken och värm dig med en rejäl konjak.

— Hiram,