Järnsparven

By Gunnar E. Sandgren

I slaget vid Vesuvius år 555 besegrades det gotiska folket. De enda överlevande var kung Tejas och hans 1 000 tappra soldater. Men vart tog de vägen efter det historiska nederlaget? Hur har de kunnat försvinna ur historien? Det mäktiga, stridbara östgotiska folket kan ju inte bara ha försvunnit från jordens yta. Var det så att de återvände längs floden Rhen till Gotland som de en gång kanske lämnat? Eller flydde de någon annanstans och gick upp i rök?Dessa frågor ställer sig författaren Gunnar E. Sandgren i denna historiska roman.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 5, 2018
• ISBN: 9788726014655

Book preview

Egmont-koncernen

I

1

Fram mot hösten, som var ovanligt varm och solig, drog Vitiges in i Ravenna och fick den kungahyllning han begärde. Samtidigt lät han sätta opp Teodats huvud på skampålen vid Södra Porten. Det glänste och droppade efter att ha hemförts i en tunna med salt.

Dagarna därefter kallades de tidigare kungsmännen till palatset och gick i ängslig flock genom vakten. Några av dem hade gift och dolkar med sej för att snabbt kunna undslippa väntande plågor; ett rykte for stan runt att alla som tjänat Teodat skulle fängslas och torteras. Men samtliga återkom redan efter ett par timmar och med förändrad uppsyn och hållning. Efter att ha lovat den nye kungen trohet hade de återinsatts i tidigare befattningar. Allt skulle bli som tidigare. Och Ardan, förre hovbiskopen och krönikören, förebråddes för att ensam ha vägrat att inställa sej i palatset.

Du bör genast gå dit och förebära en ursäkt. Om du fortsätter att tjura kan det gå ut över oss alla.

Ardan teg och bet ihop sina tunna läppar.

Ånej, sa han till slut.

– – –

Allt var stilla i några veckor, sen började några främmande män Vitiges haft med sej bli högljudda på gator och torg. De talade om det gotiska rike som skulle byggas. – Varken rika eller fattiga skulle få finnas inom dess gränser. Alla skulle leva under samma villkor och i stor frihet; större än nånsin. Folkstyrets tid hade kommit med en kung ur folket. För första gången hade en man lyfts på sköldarna, som inte hämtats ur kungsätten, inte ens var adeling ... Det var nu de högättade, tjänstemännen, prästerna och de lärda, alla som tidigare ansetts vara förmer, skulle förenas med soldater, arbetare och trälar. Ett rike utan åtskillnader människor emellan hade börjat byggas.

Men den enda påföljden av allt pratet blev att allt fler stod vid skampålen och stirrade på Teodats krympande huvud. Svart och oigenkännligt, fågelhackat, flugätet, saltdrypande, stinkande och med grå, vajande hårtestar tycktes huvet vara mer än ett skammens vittnesbörd.

Fattar dom inte att ärvd makt måste brytas, sa de skräniga riksbyggarna till varandra och alla som ville höra på; att hår som pudrats med guldstoff för att lysa nåderikt har tiggt om korpars riv och slit. – Vad är det för galningar som står där och glor.

Värst var dock att de skampålsstirrande teg och vände sej bort när Vitiges for förbi. De gav sina ryggar åt den levande kungen och såg opp mot den ömkliga resten av en kung; så ömklig att bara asfåglar och flugor brydde sej om den.

Sen hände att Alamut och Eri, två av Teodats närmaste män, omkom genom olyckshändelser. Och Idulf, en skrivare, råkade ut för våldsverkare som inte bara tog hans pengar och smycken, men också vad som var mera värt; han miste tungan, ögonen och händerna. En träl ledde honom ut ur solen och in i skuggan, från dagens plåga och till nattens, skötte hans kropp och försökte tyda hans grymtande och jämmer.

En morgon låg en slarvigt bunden krans vid skampålen. Den avlägsnades och brändes opp och dagen som följde var lång och fuktigt varm och sömnigt stilla; knappast några människor var i rörelse. Det var inte troligt att kransen väckt nån uppmärksamhet hos folk, ansåg de nya männen och riksbyggarna. Vem brydde sej om vad en dåre gjorde. Men morronen därpå stod skampålen i ett krön av blommor. Det var hastigt hopfogade buketter och långa, blomprydda grenar, kransar och hela fång av det som bara kunnat hämtas i de rikas trädgårdar och växthus ... Det doftade blommor över hela porttorget. En grav låg täckt av minnen och tack, kunde var och en se, och över graven reste sej det största och rakaste träkors. Skammens plats och påle hade mist sin innebörd.

Stridsvana, hunniska ryttare beordrades genast till Södra Porten för att hejda det upplopp som nu väntades, men fann inga fiender. Allt var stilla. Och ömsom tjattrande för att hålla sej vakna, ömsom sömnnickande i sadlarna på sina små och lurviga hästar hade de snedögda, ärriga och flottigt gula och svarta ryttarna all möda att klara sej igenom den långa soldagen. Timmarna segade sej fram, det doftade bedövande av blommor fastän alla blommor bortförts – ingen människa syntes till, ingen vagn, inga rop kunde höras. Men Ravenna log hånfullt, brett och belåtet.

2

Ardans mage hade nu nått sin största välvning och han visste det.

Vi har kommit till ett hack i tiden, sa han ofta, och hur det än går förlorar jag rundningen. Antingen i graven eller på grund av knappare villkor. En dålig tid har bytts mot en sämre. När många skriker om rätt och rättigheter går mycket rätt förlorad, än fler rättigheter.

Förutom svankrygg medförde hans bukomfång att han ogärna gick till fots och helt hade slutat rida. Då han visade sej i stan var det i en liten och enkel vagn. Iförd pösig yttermantel och gotisk, bredbrättad reshatt tedde han sej vid dessa tillfällen oformligt svullen; en livssökare i matbunken drog förbi. Manteln låg uppvikt mot hans lår och höfter för att inte släpa längs vagnssidorna och ner på hjulen. Han lutade sej bakåt, stödd av mjuka kuddar, och såg stelt framför sej med högt lyftat huvud. Det verkade inte troligt att han kunde vrida det åt sidorna.

Den tjocke, sa folk om honom, men det var ett sakligt omnämnande utan klander. Man visste att han ville vara ifred och också handlade därefter; ingen hade hört honom tala om vad andra gjort eller borde göra.

Den tjocke, sa man och såg hans stora och klumpiga ansikte med framspringande näsa och djupa fåror vid kindkanterna och tyckte om det, fastän det var fulare än nåt annat i Ravenna. Ögonen låg djupt och hade mörkt gråblå färg och munpartiet, som var en smula framskjutet, bildade ett krön under näsan och över den svagt utvecklade hakan. Och man kände hans vana att gripa om Antoniuskorset och bjällran han alltid bar i en kraftigt vriden silverring runt halsen; visste också att Ortrud, en gotisk kvinna, kom till honom och helt skamlöst lät sej betäckas mitt på ljusa dagen (aldrig under kvällar och nätter) – det var Ardan som gått in i kyrkan och lagt av sej biskopsskruden, dragit ringen från fingret och lämnat den på altaret, för alltid ställt ifrån sej krumstaven den dag budet om Teodats död kommit ... Och Ardan var den ende som vägrat att inställa sej hos den nye kungen.

Den tjocke, sa man och förutom sakligheten i de två orden fans där en tillgivenhet som inte kom nån annan till del.

– – –

Denna dag låg Ortrud på britsen i Ardans arbetsrum och hade efter vanligheten talat om den muromgärdade trädgård hon ägde ett par dagsfärder sydväst om stan. Och trädet på andra sidan det runda, blyinfattade fönstret över henne rörde dimmigt sina grenar; det hade äntligen börjat blåsa, höstregnen var kanske på väg.

Tror du verkligen det går att leva där, sa Ardan.

Har jag kunnat det kan du. Där finns vin, det bästa i hela trakten, brunnen håller vatten hur länge som helst. Du kan läsa och skriva och ibland kommer jag och hälsar på dej.

Han hade lagt märke till att hennes händer hade blivit gråvita och slappa under den senaste tiden. Blodet tycktes inte nå ut i huden. På deras ovansidor hade små, grumliga åldersfläckar slagit ut.

Du svarar inte.

Han sa: – Vi har ju ofta talat om det.

Det blir allt farligare här ... för din sort. Och för dej i synnerhet. Du kommer ihåg vad jag sa till dej: du skulle ha lytt och makat dej iväg.

Ardans läppar, tunna och strama och avvikande från ansiktet i övrigt, kröktes en aning. Sen vändes hans uppmärksamhet mot hovklapper på gatan utanför huset och trädgården; ett kort kommandoord hördes och ryttartruppen var förbi.

Han såg på henne.

När var du i din trädgård senast.

Det är några år sen, tre eller fyra, sa hon.

Eller fem, sex.

Kanske det.

Han sa: – Jag vill inte ge mej av nu. Arbetet måste avslutas. Till våren, inte nu.

Hennes ögon var blekblå, ljusare än vad som var vanligt bland goterna, och helt uttryckslösa. Regnögon, brukade han tänka. Ingenting kunde tändas och brinna i dem.

Du måste vara rädd om dej. Det finns bara en som du.

Han sa: – Vad du ljuger.

Traven av pergament på bordet framför honom, kalvskinnsbanden, skrivsand och fjäderpennor, bläckhornet ... Han skar till en av pennorna och började skriva. Tänkte: hon tar en del av ljuset ifrån mej, ligger i vägen.

Vad håller du på med.

Vänta lite, sa han mumlande.

Det är inget svar,

Han sa: – Jag skriver om träsken vårt folk gick över. En bro störtade samman.

Jaså, det. Kommer du aldrig nånstans.

Det blev inte bra förra gången, jag skriver om det.

Han la ifrån sej pennan, gick bort till trädgårdsdörren och öppnade den. Träden utanför huset rörde sina kronor i mjuka, återhållna cirklar. Ett av dem vände ut och in på sina blad. De var silvergrå på undersidan. Han hade vetat vad det var för slags träd en gång, men glömt bort det. Kunde fråga Ortrud, men ville inte ... Det är ett träd, tänkte han, nåt bra och riktigt; träd är bättre än människor, mycket bättre. – Han stod med ryggen åt henne, men visste ändå att hon tänjde på kroppen och makade sej tillrätta. Som alla andra gånger skulle de börja på britsen, småningom kasa ner ifrån den och ut på golvet och ljuset genom det runda glasfönstret skulle avslöja slappheten i hennes ansikte, dess mängd av korsade rynkor och hudveck, det uttunnade håret. Han skulle äcklas av grova hullhår hon inte nått med pincetten eller som inte spirat opp tillräckligt för att kunna tas. Men som alltid var det tankar som ledde bort ifrån henne och till honom själv: vad såg hon hos hans kropp, vad kände hon inför allt det åldrat fula och vanställda han gick och bar på.

Avsnittet jag skriver på är viktigt, sa han. Vår historia börjar i träsken. Det var där Filimer, av den ursprungliga kungsätten, beslutade sej för att fortsätta till havsländerna med sitt folk. Jag vill skriva färdigt.

Stäng dörren, sa hon ilsket, det är kallt.

Du kan väl ge mej en halvtimme.

Skriv hela dan, skrek hon. Skriv till dess nån kommer och sticker kniven i dej.

Han stängde dörren och satte sej vid bordet igen. Tänkte: inte en antydan till regn. Bara sol och blåst. I morron börjar soldaterna marschera omkring som alla andra dar och dammet driver in i trädgården. De trampar, hästhovarna klapprar, vapnen skramlar, remtygen gnisslar, det kommer hundra nya soldater för var dag som går ... här finns snart inget annat.

Hon fnissade till, hade tagit soldattankarna ur hans huvud.

Du skulle se i stan – härledningen har bestämt att hororna inte får följa med vid angreppet på Rom. På andra sidan nyåret, eller så där, ska de härifrån. Vartenda luder skriker och slåss.

Rom, sa han. Är det bestämt nu.

Javisst, kände du inte till det. Hela hären dras samman hit, sen blir det Rom.

Han teg.

Har du legat med nån hora, Ardan.

Ja.

Med många.

Några.

Var det skönt.

Jag kommer inte ihåg så noga.

Hon satte sej opp på britsen: – Kommer du inte ihåg nånting alls av det. Han skakade på huvet.

Du var inte så tjock då, sa hon. Hade lust till det. – Ofta och med många, var det inte så.

Han la ihop en kalvskinnspärm som legat uppslagen på bordet, öppnade träfodralet för pennorna och la in dem, ordnade pergamenten i en prydlig hög och krönte den med sin tänkesten. Det var en rund, vit sten som glänste av hudfett. Han höll den ofta i vänster hand medan han skrev. I bryderi över en text, eller när han sökte en täckande och på samma gång elegant formulering, brukade han gnida stenen mot pannan, näsan och kinderna.

Det är en sak jag vill säja, sa han och grep om tänkestenen.

Hon lyfte en aning på ögonbrynen. De var smala och höga, hade krävt noggrann plockning.

Jag måste ha det där avsnittet klart. Du kan inte ändra på mitt beslut att stanna.

Som du vill, sa hon, men du blir dödad.

Då må det ske, sa han och gned stenen mot näsan.

Låt bli det där, sa hon retligt. Du har tillräckligt stor näsa som du har.

Han la tillbaka stenen på pergamenthögen, reste på sej och såg på trädet bakom det runda fönstret – grenar som rörde sej, torrblåst, inget regn på väg.

Vilken hjälte, sa hon.

Nej, en vanlig, rädd människa, men jag kan inte bryta mitt löfte. Arbetet måste bli färdigt.

Teodat, sa hon.

Ja, jag lovade honom att skriva om folket.

Vilken hjälte, sa hon om igen.

3

Hon tjatade också på honom för att han ensam och under kvällstid uppsökte Idulf.

Hur skulle jag kunna skydda mej, sa han, en fet, vapenlös man. Här eller där, i ljus eller mörker har inget att betyda. Den dag Vitiges vill döda mej är det slut.

Hon sa, blekblått stirrande (och han undrade som alltid inför hennes ögon om likgiltigheten, det uttryckslösa, var en förklädnad): – Du har vigts till biskop i Kroton och din vikarie har aldrig sett dej. Borde du inte resa dit och stanna där en tid. För det finns ju ett Kroton i min trädgård, om du vill ... Var ligger Kroton, förresten.

På Sicilien.

Fattar du inte att det är farligt att gå till Idulf.

Jo, sa han. Jag begriper det och alla andra har begripit det och det är därför Idulf har det svårt. – Alltså försöker jag glömma att jag begripit.

– – –

De satt mitt emot varandra i en kammare utan ljus och trälen stod på vakt utanför dörren fastän ingen skulle ha kunnat förstå vad samtalet handlade om; låga och svåra ljud måste tydas, frågor ställas och möjligheter prövas intill dess Idulfs armstumpar sökte Ardans händer eller dunkade i bordet mellan dem ... Det var en gemenskap som skulle ha fjärmats av ljus och ord. Nu överskreds alla gränser, tankeled blev ett enda tecken, mörkret i kammaren fylldes av förståelse.

Ardan: – Ja, jag vet att det är min tur att råka illa ut, men måste ta risken. Det enda jag har att lita till är att jag varit biskop och är känd av folket. De nya vågar inte ta risken av en martyr.

Nej, du ska inte dö förrän du upplevt deras undergång, förnedring och skälvande rädsla och försök att ställa sej in hos dom som kommer sen. – Ser du dom nya männen kring den ny gjorde kungen, inget annat än en uppkomling, har alla lärt sej säja de rätta sakerna med rätt slags ord. Det är inte deras saker och inte heller deras ord, bara formler som de upprepar gång på gång. De talar om frihet, men har själva sålt den. Om allas rätt, vilket innebär förtryck av den som ifrågasätter deras rätt. Om bekämpande av våld, vilket är ett våld, två eller tre eller hundra nånstans eller i nånting, men inte våldet var det än uppträder och inte heller det våld de själva utövar ... De vill ha fred, men gärna genom strid. Folket är allt för dom, men de vet ingenting om vad som rör sej i folket. De skriker högt i blecklurar, högre än alla andra, gator och torg uppfylls av deras röster, men deras tid är kort – tro mej. De är som gräshoppor, som skövlar och far fram och plötsligt dör. Vinden, vattnet och jorden tar dom. Och då, när det hänt, men inte förr, kan du dö.

Nej, jag vill inte döda dej. Jag har aldrig dödat nån.

Ja, jag vet. Din tunga, dina ögon, dina händer ... Men jag kan inte.

Förstår du inte. Jämförelser är farliga eftersom de visar sanning. Det nya måste vara så nytt att det inte kan avslöjas som nåt ständigt upprepat och gång på gång misslyckat. Vad är en gräshoppssvärm om inte ny för sej själv, den vill inte ha nånting att skaffa med att gräshoppor alltid svärmat och dött ... vill inte veta det. Dårar, inga andra, låter människorna se tillbaka.

Nej, nej, aldrig våld ... Våldet är deras dårskap, inte vår. De tog dina ögon, din tunga och dina händer, men ska också uppleva den dag som fylls av bittra syner, då deras tungor förlamas och deras händer faller maktlösa.

Du måste orka, Idulf. Försök hålla ut till dess.

4

Vilken hjälte, sa han till sej själv och såg arbetsrummet som ett hål i marken där han gömt sej undan i rädsla för det som skedde utanför. Bordet med tänkestenen, skrivtyget och kalvskinnspärmarna, det runda fönstret med trädet på andra sidan rutan, pennorna och löftet till Teodat om det gotiska folkets krönika – alltihop var en tillskapad värld; en tillvaro som levde i kraft av den betydelse han själv gav den.

Andra gånger kändes huset och arbetsrummet som ett djurviste. Han kravlade sej ut försiktigt lyssnande och vädrande, sprang ett stycke, var vaksam på nytt och återvände snarast möjligt innan nånting hunnit hända.

Du är feg, Ardan.

Ja, det är sant, sa han. Men vad ska jag göra.

Feg genom att tugga och mala på de nya männens stortalighet ifråga om jämlikhet och rätt, på våldsdåd och övergrepp, på svält och nöd hos folket, på kriget ... Steg aldrig ut i det vrånga, talade inte öppet, hade ingen gång samlat människorna omkring sej, vågade inte.

Du är feg, Ardan. – Feg.

5

Allt fler soldater, allt fler horor, som skrek som kåta ugglor nätterna igenom, och förråden i stan började ta slut. De bondvagnar som varje dag rullade in till torgen med vin, bröd, ost, smör, mjöl, kött och oliver innehöll inte mer än halvannat dygns förbrukning för den del av stadsborna som hade pengar. Och det var den rest av föda som blev över sen soldaterna tagit sitt; dubbla vaktkedjor stod kring det berg av förråd som vuxit opp i tältlägret utanför Södra Porten.

Soldaterna och deras horor och de rika fick mat, alla andra trätte om skrumpna salladshuven, rötter och frukter som börjat ruttna, råttor, grodor och skräpfisk, en och annan katt.

Folket svälter, sa Ortrud, varför gör inte kungen nåt. Det är inte hans sak, sa Ardan. Men det är ju hans folk.

Och ditt och mitt, sa Ardan och grep efter tänkestenen. Men sen hejdade han handen och lät den falla ner på bordet. – Kungen och hans män, soldaterna och hororna, du och jag och alla av vår sort är masken på bladet. Den äter opp det och får allt mindre plats, måste dö till slut ... Folet dör aldrig mer än till en del, till en viss gräns.

Hon sa: – Du pratar en massa. Det är klart kungen ser till att alla får mat framåt vintern.

Hans fingrar längtade efter tänkestenen. Handen på bordet öppnades och slöts.

Det är tråkigt när det blir så här knappt, sa hon. Och bökigt är det också, en massa nya människor i stan ... Kommer du ihåg dom där kycklingarna förr i världen. Minns du, kycklingar stekta i vin och honung och med kastanjer till. – På kvällarna och allting var tyst. Havet hördes lite grann, långt borta.

Nu grep han om stenen.

Kan du inte låta bli den där.

Han la stenen ifrån sej. En vit, nästan helt rund sten som betydde mer än sten, som träd var mer än träd; ting förmer än människor. Och en ny trupp marscherade förbi på gatan, det runda fönstret och ljuset ner över Ortrud och allt var oföränderligt, låst och bundet. Fången i sin kropp, i rummet, i huset och i stan; bunden i maktlöshet av några tankar, men inte tillräckligt många för att han skulle kunna leva av och dö i dem, delaktig av en liten del av den stora kunskapen, dock för liten, av några känslor, men alltför få, hungrig, men gödd ...

Jag måste skriva, sa han mumlande.

– – –

En stämma steg och föll. Den kom från torget ett kvarter bort och de såg dess ägare framför sej utan att se honom; en av de nya männen med många och mjuka ord till folket och om folket.

Ortrud: – Reta inte opp dej. Alla är hungriga, ingen tror på honom.

Du hör ju inte vad han säjer.

Hon skrattade åt honom.

Behöver vi höra ...

Stämman var välövad, klar och understrykande, och pauseringen utmärkt.

Ord, som skjuts in i människorna, sa Ardan. Fina, bra och mjuka ord, som inte känns när de går in, men det är hullingar på dom och de fäster sej. Det man skrattade åt för ett år sen därför att det var otroligt, dumt eller löjligt har blivit allvar i dag, nåt att tänka på. Människorna är lera och låter sej knådas till dess det blir för sent. Vad menar du med det.

När leran fått form och torkat kan den inte ändras med mindre än att man krossar den.

Bilder, sa hon lojt. Och vad har du gjort med din del av människoleran, Ardan.

Han sköt undan en kalvskinnspärm, strök ihop skrivsand på bordsskivan, gjorde ett litet berg av sand och tryckte sönder det med högertummen.

Skrivit om den, fortsatte hon. Och predikat att trälar ska lyda sina herrar och älska dom också när deras ryggar är randade och rutade av pisksnärtar ... Stämmer det inte.

Han gick bort till trädgårdsdörren och öppnade den. En grå, stilla dag, ännu inget regn. Det var stillheten som gjorde att torgtalarens röst bar igenom. – En dag för äpplen, tänkte han. Man går ut och tar opp äpplen tidigt på morronen och stryker av dagghinnorna och de lyser klart gula och röda. Det blir gröna spår i gräset, havet långt borta är tungt och sömnigt, men grå och marklåga vindar springer som skygga tranor längs stränderna, maneter vajar och snäckor dör ... Konstigt, mumlade han sen, äpplen och havet.

Det är fråga om jämlikhet igen, sa han om stämman på torget. En svår sak som kräver många ord. Ingen tror på den och alla gör det. Jag kräks.

Utanför dörren i så fall, sa Ortrud.

Han stängde dörren.

Jag fattar inte att du stannar kvar, sa hon. Du kan göra dej fri när som helst. Trädgården väntar på dej.

Börja inte nu igen, sa han.

Är det Idulf som hindrar dej.

Nej.

Men vad är det, Ardan. Vi kan leva för oss själva, ha det skönt, slippa alltihop det här och komma tillbaka när allt är som förut. För det går över, du har själv sagt det.

Han svarade inte. Tänkte: det finns ansatser i henne, nånting som värnar om människorna, en känsla jag inte trodde hon hade och som inte syns hos henne i ögonen eller röjs på annat sätt, bara finns i ett och annat ord, en mening ... Men hon släpper aldrig loss och det hon ständigt tjatar efter är jag och mitt. – Hon drömmer om en muromgärdad trädgård där all hennes sista lust ska mättas och förgå. Jag har inte räckt till åt henne på länge.

Stämman från torget tystnade äntligen och det enda ljud som nu hördes var dovt buller från bondvagnarna, tomma och på hemväg. Kvällen var nära.

6

Som alltid efter en förstörd arbetsdag gav han sej ut i stan. Han hade inget ärende, gick långsamt och måste stanna med jämna mellanrum för att