Fri såsom vargen

By Kjell E. Genberg

I den nionde boken om Robert Stark berättas om när järnvägen byggdes mellan Luleå och Gällivare. Till bygget kommer Robert för att mäta sina krafter med den urtida, undersköna och motsträviga vildmark som Gud sades ha skapat en dag när han på samma gång log och vredgades. Här vill han åter bli lika fri som vildmarkens varg, men han lär sig efterhand att vargens frihet kanske inte finns annat än som myt.Robert får en vän i den vackra kockan Maja Well men den vänskapen ger honom också fiender. Vem är det som vill döda honom – och varför? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 23, 2023
• ISBN: 9788728591802

Book preview

Kjell E. Genberg

Fri såsom vargen

SAGA Egmont

Fri såsom vargen

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 Kjell E. Genberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728591802

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Vissa personer i denna bok har existerat, men har troligen inte haft de egenskaper författaren gett dem. Andra är helt fiktiva. Det man kan uppfatta som kronologisk tidsordning är ibland missvisande, ibland helt korrekt. I det fallet har jag låtit begreppet licensia poetica råda.

Bland dem som skall ha stort tack för att ha hjälpt mig med faktamaterial vill jag särskilt nämna personalen på biblioteket i Gällivare.

Författaren

KAPITEL ETT

Rallarna uppe i Norrbotten var tvärsäkra på en sak. Det här lapphelvetet hade bara två årstider – nio månaders vinter och tre månaders kallblåst.

Höga herrar hade emellertid bestämt att i detta årstidsfattiga område bygga en järnväg. Självklart handlade det mest om tillfredsställandet av olika pekuniära intressen, men det låg också annan politik i botten. Freden med Ryssland, nästan åttio år tidigare, blev början till en ändrad syn på Norrbotten. När konungariket förlorade Finland till Ryssland kom gränsen mellan staterna att gå i Tornedalen. Nu fanns arvfienden nära och därför gällde det att befästa de svenska intressena i denna nordliga utmark, knyta länet närmare Sverige.

De höga herrarna visste sedan länge att Norrbotten var rikt. Här fanns malm i överflöd.

Nästan sextio år innan Robert Stark slängde sin ränsel på britsen i rallarbaracken mitt ute i ett kyligt ingenstans, hade lantmäteristyrelsens chef Carl Gustaf af Forsell förklarat att Malmberget i Gällivare ensamt skulle kunna förse hela jorden med järn. Enda hindret var att platsen låg innanför Polcirkeln, långt från havet. Carl Gustaf af Forsell poängterade vidare att detta var en ödslig, folkfattig och nästan obeboelig nejd.

Det var något som Robert och hans kamrater kunde skriva under på. Under den långa vandringen från Boden till byggplatsen i Lakaträsk hade de knappt sett en människa. Efter vägen passerade de stationshus som var färdigbyggda och sådana som bara påbörjats. Stationerna hade vackra, nästan romantiska namn – Holmfors, Ljuså, Gransjö, Sandträsk och Gullträsk. I stationshusen släpptes de inte in, så de övernattade i riskojor, levde på torrskaffning och bäckvatten, baddade sina skavsår och somnade till sist in utmattade, medan varg och andra djur ropade ut sin hunger någonstans i fjärran.

Ingen av dem hade några funderingar över att detta patriotiska järnvägsbygge drevs av ett engelskt företag, som dock ståtade med det svenskklingande namnet Gellivare Aktiebolag.

Arbetarna på banan kände inte heller till att bolaget hade stor press på sig. Om inte det första tåget kom in på Gällivare station före årets slut skulle deras koncession löpa ut.

Därför hade Gellivare Aktiebolag lockat många rallare till trakten. Man satte in tre tusen arbetare för att klara uppgiften, ett antal som kan jämföras med att Gällivares bofasta befolkning endast var femhundra fler än så.

De var här för att bygga något som kunde bära frakt, gods och människor. Här handlade det i första hand om malm, det var på grund av det som berget innehöll som de hamnat här. För den sakens skull var deras uppgift att åstadkomma en rustbädd av ris och grus. På den skulle det ligga ett fjortonhundratrettiofem millimeter brett system av träsliprar och stålräler. Ingenting märkvärdigt, men av detta arbete skulle många människor få sitt levebröd och somliga skulle dö av det.

När Robert Stark tillsammans med sina nya kamrater Efraim Alexandersson, som kallades Slägg-Efraim och var från Värmland, Yngve Laurin, Närking kallad, från Örebro och Rospigg, från Norrtälje som egentligen var kristnad till Albert Fredriksson, kom fram till järnvägens basläger i Lakaträsk fick de överallt höra hur konstigt det var att ingen tjäle kommit i marken. Inga gamla tecken tycktes stämma längre.

Platschefen var en ingenjör från Haparanda som hette Henrik Wennerström, en gladlynt och inte särskilt högdragen karl som fick anstränga sig för att inte återfalla till sin obegripliga tornedalska när han skulle ge order.

– Det är bra att ni är här, sade Wennerström när han tittat på deras papper. Just nu behöver vi hur mycket folk som helst. Jag hoppas att ni inte har lätt för att få ont i ryggen, för det känner på att skyffla sig fram genom blötmyrarna vi har framför oss innan vi kommer fram till Näsberg. Jag ser att du, Alexandersson arbetat som bas tidigare. Det är bra, för häromdagen blev jag av med en av lagbasarna. Han bröt båda benen i ett stenröse en mil härifrån. Kan du ta över hans lag, Alexandersson?

– Det kan jag väl, svarade Slägg-Efraim och vände den vältuggade bussen med tungan. Fast jag vill gärna jobba med folk jag känner och litar på.

– Ni är fyra, sade ingenjören. Kläm in de här tre i ditt lag då, för det var väl vad du menade.

– Det var åt det hållet jag hade tänkt.

– Ni kan installera er i tredje baracken härifrån, nickade ingenjör Henrik Wennerström. Där finns det några slafar lediga. Det är inte Waldorf Astoria precis, men ni är ju inte så bortskämda heller.

Han vände blicken mot papperen på bordsskivan, därmed tydligt anvisande att audiensen var över. När de kom ut på den leriga planen utanför kontorsladan ryckte Rospigg i Roberts blusärm.

– Det där han sade att det inte var, Valdemars historia, vad är det för slag? undrade han.

– Jag tror att det är ett hotell någonstans ute i världen, svarade Robert osäkert. Det lär vara berömt för att det är så dyrt där.

– Amerika, konstaterade Närking tvärsäkert. Det ligger i Amerika.

De hittade lätt till den tredje baracken, ett lappat och gistet draghål där de som byggt sparat ordentligt på brädvirket. Britsarna låg tre på höjden, inbyggda i skeva träställningar, men säkrade i väggen för att inte ramla ihop.

– Jag skall ligga underst, bestämde Slägg-Efraim Alexandersson. Är man bas skall man inte behöva klättra som en apa för att gå och lägga sig. Du kan ta bingen över min, Närking.

Rospigg hittade också en underslaf i ställningen intill. I den var de översta två britsarna upptagna. Robert mulnade lite när han blev tvungen att kampera i slafen alldeles under taket. Där fanns inte särskilt mycket utrymme på höjden. Men det fanns inget att göra åt. Han langade upp sina pinaler och tog stegen för att komma dit så han kunde lägga dit granriset, fläta det så att de grova kvistarna kom underst och de mjuka barren högst upp. Bolaget höll med två filtar, och med dem fick han bädda bäst han ville.

– Du är väl inte sängvätare, din fan! flinade Närking när Robert tog sig förbi.

– Inte vad jag vet.

– Det är bra, fortsatte rallaren från Örebro. Jag låg under en sådan när vi höll på med stambanan. Det var inte roligt. Man visste aldrig när han skulle till, och minst av alla visste han tydligen själv.

Det var bara sen eftermiddag ännu. De flesta rallare var ute på banan och slet för sina liv. Men här gick man ett slags skiftgång och längst inifrån baracken hördes mullrande snarkningar och ljudet av tunga kroppar som vände sig på halmmadrasserna. De som låg så hade det bra, och hade antagligen skaffat halmen själva för att slippa ifrån granrisunderlaget.

Vid ett bord intill fönstret längst ner i den avlånga baracken satt några karlar och spelade kort. Robert kände inte igen någon av dem och de hade inte heller visat något intresse när den nykomna kvartetten anlände. Kortlapparna dunkades i bordet med schwung och det hördes dystra strupljud när någon förlorade ur sin tändstickspott.

Robert tog sig ner från sin upphöjda sovplats. Ur gepäcket plockade han fram tvålstång, rakdon och en mjuk handduk som han fått med sig från Stockholm. Ur packningen bar han också med sig rena underkläder och en nästan ny, grårandig och kraglös skjorta i flanell. Spegeln hade han i fickan. Han stannade på trappan utanför dörren och såg sig omkring. Solen sken genom en disig eftermiddag utan att ge särskilt mycket värme ifrån sig. Här var lägret alldeles för stort för att vara uppbyggt på det sätt han var van. På andra ställen hade det alltid stått en lång bänk med tvättfat längs varje baracks yttervägg, men det gjorde det inte här. Så fick han syn på någonting i lägrets utkant – en liten dunge knotiga lövträd som skuggade ett plank.

Han gick dit och hittade tvättfaten – minst fyrtio inalles på låga, palliknande bänkar som stod ut från det röda planket som benen från ryggraden på en fisk. Där fanns också några tunnor med vatten och en träpyts att ösa med. Han tvättade ur ett av de emaljerade bleckfaten och fyllde det sedan med vatten som kunde ha varit varmare.

De små trädens grenar var avskavda och saknade bark på många ställen. Grenarna passade utmärkt som klädhängare och hade tydligen använts som sådana av många före honom. Under den långa vandringen från Boden hade inte Robert haft många tillfällen att löga sig. Därför var det desto angelägnare att det blev ordentligt gjort nu.

Från andra sidan planket kom spetsigt sura dofter. Det var alltså där avträdena fanns. Av lukten att döma skulle man behöva kalka därinne.

Robert såg sig om. Den lilla träddungen skyddade någorlunda mot insyn och han upptäckte inga människor alls utanför barackerna. De som fanns hemma vilade sig och de övriga hade flera arbetstimmar kvar innan de kunde återvända till lägret.

Så stod han helt naken. Trots att träden i stort sett gav lä lyckades en kall vind smyga sig in och få huden att knottra sig på honom. Men den brydde han sig inte om. Han blötte ner sig från topp till tå, lät tvålstången sprida sitt lödder och när han kände att tvålskummet tagit hällde han vatten över sig. Fatet fylldes på nytt och han började känna sig på riktigt bra humör. Utan att han själv tänkte på det började han nynna en melodi som han hört på en teater i huvudstaden. Den var lite mollstämd och dyster, men det fick uppvägas av att han själv tyckte att livet lekte.

Nu skulle han återigen få bruka musklerna till det de var avsedda för. Från och med denna dag var han åter en rallare bland andra rallare, en karl som skulle få hantera korp, spade och spett tillsammans med andra karlar som gjorde ett viktigt arbete.

Han lät tvålstången löddra håret och sköljde sedan ur ordentligt.

Vinden kändes inte lika kall längre. Svalt vatten rann längs naken kropp och vinden skulle få torka det mesta medan han rakade sig. Han balanserade den lilla fickspegeln över ett par spikskallar i planket och lät rakkniven ta hand om flera dagars skäggstubb.

Robert var nära att skära sig när han hörde en flämtning bakom ryggen. Han vände sig hastigt om och hann se skymten av en flicka. Hon hade ett huckle över huvudet, men under det ringlade korpsvart hår fram en bra bit ner över den gråklädda ryggen. Framtill hade hon en svart och vitrandigt förkläde över en lika svart, nästan fotsid kjol. över axlarna bar hon ett ok och i okets krokar satt hinkar med vatten.

Han rev till sig handduken och svepte den kring midjan just som hon åter vände på huvudet. Nu var hon nästan dold bakom buskarna i dungens utkant, men han såg ett par ekorrpigga, bruna ögon som glittrade till i solskenet och två rader små vita och jämna tänder när hon öppnade munnen till ett skratt. Ansiktet var nästan hjärtformat och ramades in av detta kolsvarta hår som böljade fram trots huvudklutens fängelse.

Nu fick han fart att klä sig. Han hade håret på ända när han fick med sig alla saker till baracken. Därinne kammade han håret och letade rätt på sin lilla flaska Rosenvatten.

– Du luktar som ett horhus i Sankt Petersburg, fnös Yngve Laurin när Robert blaskade på sig av rakvattnet.

– Du som kommer från Örebro vet väl inget om sådana saker, flinade Robert.

– Jag vet en hel massa, svarade Närking snarstucket. Jag har jobbat på järnvägsbyggen i Ryssland skall du veta. Tillsammans med en svensk som heter Kalle Kanon byggde jag banan mot Moskva nästan ensam.

– Kände du Kalle Kanonski?

– Vi jobbade ihop i nästan två år. Känner du honom också?

– Kände, sade Robert. Han är död, mördad av en rallare som hette Petter Rosgren. Petter blev halshuggen i Härnösand för några månader sedan.

– Det var som fan! utbrast Närking och måste sätta sig för att kunna smälta dessa nyheter.

Sedan fick Robert berätta om allt som hänt vid Ångermanälven och om hur han med list uppfyllde Petter Rosgrens önskan om att han skulle närvara vid avrättningen.

Till och med de kortspelande männen blev så intresserade att de kom fram för att höra på.

– Då tror jag att jag vet vem du är, sade en av dem när Robert avslutat sin berättelse. För ett tag sedan var jag på ett bygge där basen hette Calle Lusth. Han pratade mycket om en karl som hette Robert Stark men som mest kallades Starka Småland. Är det du?

– Kan inte neka, svarade Robert.

– Är du så stark som det sägs?

– Jag vet ju inte vad som sägs.

– Jag vill veta, så sant jag heter Lave.

Robert ruskade på huvudet. Håret var fortfarande så vått att det nästan stänkte om honom.

– Och hur vill du ta reda på det, Lave? frågade han moloket.

Det här hade hänt honom förr. När någon fick reda på att en annan rallare hade stora kroppskrafter var det som om en inre drift fick dem att vilja mäta sin egen styrka, ta reda på om de kanske ändå var kraftigare än den som hade rykte om sig att vara stark. Tackade han nej skulle han för evinnerlig tid kallas för feg, och om han förlorade skulle rallarnamnet förvandlas från en heder till en gliring.

– Bryta arm? föreslog Lave.

Robert nickade. Bättre det än att behöva slåss med nävarna som vissa hade önskat.

– Jag var med på banbyggen i Finland för några år sedan, sade Lave. Där fanns det en del hårdföra finska rallare och de hittade på en rolig variant av armbrytning. Fast den kräver att man har mer i sig än bara kroppskrafter. Man måste vara ordentligt modig också. Är du det, Starka Småland, eller är du bara feg och stark?

Det gnistrade till inne i Robert Starks hjärna. Han var en försiktig och eftertänksam människa, det visste han, men han visste också att han var långt ifrån feg. Vad menade den här Lave egentligen? Om karlen försökte reta upp honom så var han på väg att lyckas.

– Vad är det du vill säga? frågade Robert stramt. Jag har brutit arm några gånger i mitt liv. Det har alltid gått till på samma sätt.

Lave sträckte fram sina stora nävar. Huden på händernas översidor var som pergament. Stora, bruna fläckar med ljusa, ojämna kanter sträckte sig över båda händerna. På dessa fläckar växte inget hår, trots att han hade en luden matta runt om.

– Titta på det här, sade mannen med ett grin. Det är brännmärken efter finsk rallarbrytning.

Robert begrep fortfarande inte, men han hörde Slägg-Efraim och Närking dra efter andan bakom ryggen på sig.

– Gör det inte, Robert, sade Slägg-Efraim. Jag vet hur det går till.

– Hur?

– Man sätter ljusstumpar vid vardera änden av bordet, just där handen går ner när man blir nerbruten av den andre. Elden från ljuset bränner handen så fort man ger efter minsta lilla. Enda möjligheten att slippa bli illa bränd är att ge upp helt och hållet och släcka ljuset med handens översida. Om någon är envis osar det vidbränt fläsk i baracken ett tag, och man kan inte sova för att den som förlorat ligger och kvider om nätterna.

Lave flinade brett. Han hade trasiga tänder, gula och fläckiga.

– Just så går det till, instämde han. Man måste ha kurage för att ställa upp i sådan armbrytning. Har du det … Starka Småland?

Roberts rallarnamn spottades ut med ett sådant förakt att Starka Småland ofrivilligt knöt nävarna. Han granskade den andre värderande. Karlen var osedvanligt grov och storvuxen, till och med för att vara rallare. Han hade kort tjurhals som satt på ett par breda axlar och bröstet liknade en av vatten-tunnorna därborta vid planket.

Så reste sig Lave från stolen med en axelryckning. Roberts tvekan hade gjort honom säker på sin sak.

– Vi fortsätter att spela kort, sade han. Det var som jag trodde. Tomma tunnor bullrar en massa, men det finns ingenting i dem.

Han stod där på sina korta, stabbiga ben och flinade överlägset mot Robert innan han vände på klacken och började gå tillbaka till bordet där tändstickshögarna och kortleken fortfarande låg kvar.

– Vänta! sade Robert hest. Jag tål mycket men just nu känns det som om jag skulle ha någonting otalt med dig. Om du inte vill bryta arm på hederligt svenskt vis får vi väl låtsas vara finnar då. Jag vill bara säga att jag har arbetat ihop med sådana också, men aldrig hört talas om den här leken.

Lave stannade upp. Han vred sig lite och såg över axeln mot Robert. Det hade kommit en ny glimt av liv i de bleka ögonen.

– Har du jobbat med finnar i Sverige?

– Ja.

– Det är hit sillmjölkarna kommer när de märker att de inte har något att hämta i rallarlägren därhemma, flinade Lave. De som har sisu stannar kvar och följer sitt hemlands vilda regler. Kom då, så skall vi ta reda på hur mycket värme du klarar av, smålänning! Jag tvivlar på att det är så mycket, med de där frökenhänderna.

Robert rös till. Det här var kanske något överilat. Lång tid hade gått sedan han verkligen arbetade med musklerna. Lave hade rätt i att händerna knappast liknade arbetarnävar. Skinnet hade vitnat i avsaknad av sol och det skulle kanske ta några dagar innan det hårdnade och blev till okänsliga valkar.

Skymningen började sänka sig utanför fönstren. De tände fotogenlamporna inne i baracken. Spelbordet rensades från kortlappar och tändstickorna återbördades till sina askar.

I lokalen fanns två kaminer av det slag som brukade kallas kojgaltar och som var lika värmande som en rejäl klunk hembränt. Vid sidan av den innersta stod en papplåda på golvet. Lave gick till den och bland skräp och sopor som kunde användas som eldtände fann han ett par ljusstumpar.

– Sätt dig du, sade han inbjudande till Robert. Jag kommer jag också.

Lave tände båda ljusen. De var av den nya sort som sedan ett par år tillbaka hade börjat ersätta talgljusen. Så droppade han stearin på bordet och fäste ena ljuset i det. Där stod det stadigt när stearinet stelnade.

– Nu skall vi mäta in, grinade han och slog sig ner mitt emot Robert. Fäll