Fallet 44:an

By Vic Suneson

Skopan hasade över betongkanten, lyftes och tog ett nytt tag. Det ryckte till i betongblocket, sand silade ut åt sidorna, det krasade och riste i blocket, så gled det en smula och föll åt sidan. Något grått och obestämbart fladdrade till och föll tillbaka i gropen där blocket vilat och åskådarna bakom stängslet flämtade till ... Under rivningsarbetet av ett gammalt hus på Östermalm hittas ett lik nedgrävt i källaren. Stockholms kriminalkommissarie O. P. Nilsson skrider omedelbart till verket, men han hinner knappt påbörja utredningen innan de stöter på problem. De lyckas inte finna en endaste ledtråd på brottsplatsen. Vem är den döda kvinnan och vad har hon råkat ut för? "En förträfflig bok ... problemet är verkligen både skickligt konstruerat och fyndigt löst."– Östgöta Correspondenten-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 20, 2017
• ISBN: 9788711703540

Book preview

hund.

I djupa källarvalven

1

Grävmaskinist Ture Klasson trivdes med jobbet. Det var inte vem som helst, som kunde sköta en stor grävmaskin. Köra bil var en sak. Det kunde ju nästan alla. Men en grävmaskin.

Jobba i gamla grunder var särskilt knepigt. Det krävde kunnande och försiktighet. Man fick passa sig så inte maskinen plötsligt gick ut på ett valv som inte bar, ett valv som inte borde finnas där enligt ritningarna. Om det nu fanns ritningar. Man byggde litet mera på en höft i gamla tider. Och inte var det så noga med exaktheten i ritningarna heller.

Det här jobbet var extra marigt eftersom huset var ganska litet och man hade dåligt med svängrum. Men det hade blivit bättre sedan det första av de två gamla hus som skulle ersättas med ett stort och grant kontorshus kommit ner. Man kunde arbeta från sidan och inåt. Men man skulle ner djupt också. I gamla hus fanns det inte ens alltid källare som här. När tegelmassorna var borta skrapade man sig neråt. Nya hus skulle ha källare, gärna flerdubbla källare för att möta det omättliga behovet av garageplatser. Man skulle ner till berg. Och hittade man bra berg, tacksamt att spränga i, kunde man fortsätta neråt nästan till jordens medelpunkt.

Att det här jobbet var så givande berodde inte minst på den fina utsiktsplatsen. Gångtrafiken var rätt kraftig och åskådare saknades aldrig bakom hönsnätet uppe vid gatan.

Hönsnät, var ordet, tänkte Klasson och lät den tunga skopan dunsa ner mot resterna av en källarvägg. Han drog i en annan spak och de tunga käftarna tog en rejäl tugga i stenhögen. Hönshus verkade det. Hade folk verkligen inget annat att göra än att stå där och hänga i timmatal. Men det var spännande, förstås. Man visste aldrig vad som kunde komma upp. Det var inte så många år sen man hittade en stor silverskatt nånstans i Gamla Stan. Och folk tyckte om att se en kunnig karl vid spakarna. En konstnär som kunde sitt jobb.

Klasson strök undan några svettpärlor ur pannan och kisade upp mot publiken. Jojo. Man svettades visst där uppe också i vårsolen.

Klasson flinade för sig själv och kom att tänka på Harry han jobbat ihop med för några tiotal år sedan. Feta Harry, eller Harry Hatt, som dom kallade honom. Han som alltid svettades så ogement när han såg andra arbeta. Han som for på en cykeltur i Norge en sommar och kom hem slank som en grekisk gud. Han köpte en dubbelknäppt kavajkostym och man kände knappt igen honom. En vecka senare kunde han ha den enkelknäppt.

Det var som sagt inga stora hus, det här. Men av två små hus blir det ett mycket större om tomterna slås ihop och man går på djupet och höjden. Klasson visste inte så noga, men sex våningar skulle det nog bli. Någon storindustri eller om det var en branschförening skulle ha kontor här.

Han drog i en annan spak och maskinens arm lyftes majestätiskt medan hela överdelen långsamt svängdes ut mot den väntande lastbilen. Torr sand silade ner mellan käftarna på det hungriga gapet och den stora lastbilen suckade en smula när stenar och grus dunsade mot flaket. En skopa till så är det bra, tänkte Klasson medan armen svängde tillbaka. Åt ena sidan låg något som tydligen varit en källargång. Nåja, tänkte han, golvet ska ju ändå upp. Lika bra att gå på det med en gång.

Uppe på första raden stod publiken bakom stålnätet och kisade mot vårsolen. Vintern hade varit lång det året och när våren kom blev det med besked. Allt bröt ut som en explosion och det var gott och varmt i vårsolen. Träden i den breda boulevarden hade börjat anlägga en lovande grönton och en bit längre bort lekte tryckluftsmaskinerna hackspettar mot järnsponten kring Gatukontorets sandsilobygge.

Aron Andersson, förste kriminalassistent och rundlätt skämtare med tungt allvar under ytan, tyckte att han kunde unna sig en paus. Han gillade också att se andra arbeta, men han svettades inte. Inte av det. Men han hade jobbat sex timmar i ett gårdsrum där en bergsprängare sökt påbörja rivningsarbetet i kvarteret utan tillstånd och med enda resultat att brottsplatsundersökningen blev så att säga mer än vanligt fragmentarisk. Man kunde ha trivsammare jobb. Sköta en grävmaskin, till exempel. Svisch, duns, krafs, upp, sväng, duns och en kubikmeter borta, tänkte Aron. Raska gossar. Inte utan att man skulle önska sig en sån där skopa ibland. Sopa bort allt eländet på en gång.

Han smålog gför sig själv och tände en cigarrett. Jojo, det skulle O. P. höra. Som alltid predikade vikten och nödvändigheten av att inte röra något på en brottsplats. Man ska gå med händerna i byxfickorna, brukade han mässa, den käre kriminalkommissarien. ‘När man väl gick in. Först skulle man bara så att säga stå på tröskeln och titta.

Artisten med grävskopan hade det jobbigt där nere på scenen. Man kunde se ända upp på raden hur han hängde med i skopans arbete, hans läppar rörde sig och det var säkert inget pater noster det handlade om. Skopans tänder slet och ryckte i en stor betongkloss men den ville inte ge med sig. Skopan hasade över betongkanten, lyftes och tog nytt tag. Klasson vitnade om knogarna som om han lyfte med händerna. Det ryckte till i betongblocket, sand silade ut åt sidorna, det liksom krasade och riste i blocket, så gled det en smula och välte långsamt åt sidan.

Något grått och obestämbart fladdrade till och föll tillbaka i gropen där golvblocket vilat. Det gick som en flämtning genom åskådarskaran bakom stålnätet.

– Vad fan äre? väste ett cykelbud genom cigarrettgula tänder.

Aron stod inte kvar vid nätet. Yrkesmannen vaknade med ett ryck och han satte fart bort mot bodarna som klättrade längs gatan i två plan.

– En kolerakyrkogård, va? sa en fet man i smutsig overall bakom honom.

Arbetsledning stod det på en dörr. Aron slet upp den och en axelbred man med brunbränt ansikte såg upp från ritningarna.

– Jaa? sa han frågande.

– Ring upp polisen, sa Aron beskt och viftade med sin legitimation. Ni har grävt upp ett lik där nere.

2

Ett par polismän från radiobilar ordnade avspärrningen och arbetsledningen gick muttrande, skrämd och irriterad med på att stoppa arbetet en stund. Kranmaskinist Klasson satte sig snabbt in i sin nya roll och såg fram mot glada stunder på fiket, där han kunde vänta en tacksam åhörarskara.

Aron startade operation händerna i fickorna.

Liket var svept i en regnkappa av plast, mycket väl bibehållen. Innehållet var inte i samma goda kondition. En flik av kappan hade tydligen fastnat i betongens undersida. När betongblocket lyftes slets kappan upp längs ena kanten och benen blottades. Klasson hade litet jobbigt med magmusklerna men behärskade sig.

– Jag hade ju ingen aning, stammade han och Aron tystade honom med en kort och värdig gest.

– Gå och fika, sa han. Jag såg ju alltihop där uppifrån. För resten är det inte mycket att göra här. Vi ska bara fotografera litet … sen ska vi ta det till Norrbacka.

– Hur gammalt, började Klasson och svalde.

– Kan man inte säja, sa Aron. Inte än. Men det är väl några år. Minst.

Klasson böjde sig framåt och tittade nyfiket. Magen var i bättre ordning nu. Aron drog honom åt sidan.

– Fruntimmer, va? sa Klasson och fortsatte att stirra över axeln.

– Det förefaller så, nickade Aron. Han talade mest för sig själv. – Hon måste ha legat alldeles under markytan när golvet göts. Kappan har fastnat med en flik. Men det är något som fattas, tror jag.

Han tog upp en cigarrett men tände den inte.

– Stopp ett tag, sa han till Klasson. Ni började gräva här i dag?

Klasson kände att han växte in i rollen.

– Jag gick över från hörnet där borta, pekade han. Efter frukost. Har väl grävt här ett par timmar. Mest murrester och sten. Den här betongplattan har jag inte varit på förut. Konstigt, va, inget …

– Nej, just det, sa Aron. Ni kan inte ha … Han ruskade på huvudet och såg sig noggrant omkring. Nej … och ingen annan har varit här och bökat?

– Jag får ju litet hjälp ibland, sa Klasson förklarande. Men som regel klarar man sej själv. Det är konst, konstapeln, en konst.

– Kriminalassistent, rättade Aron med värdighet. Så ingen har rivit åt det här hållet, då? Konstigt.

Han såg på Klasson som försökte se intelligent ut.

– Det kan inte ha rullat undan, sa han tveksamt och petade med skospetsen i den dammiga marken. Den var fast och hård under dammet.

En fotograf kom släntrande från arbetsboden, nickade vänligt mot Aron och såg ointresserad på det grå byltet.

– Därifrån, pekade han. En bild från grävmaskinen, kanske? Och så några närbilder, va?

– Sätt fart, sa Aron och skickade iväg den tjänstvillige Klasson. Du kan forcera litet, men ta den tid du behöver. Verkarn har stora darren (fotografen flinade) nej, inte för liket. Men han har en tidsplan, påstår han. Varje minut kostar pengar.

– Jävla jäkt, sa fotografen och släppte ifrån sig sin väska.

Klasson gick långsamt därifrån, tvekade och vände.

– Det fanns nog inge, föreslog han. Som damen utan underkropp, fast tvärtom, vet du.

– Stick, sa Aron utan vänlighet.

– Klasson kom ihåg grabbarna på fiket och satte fart. Något att berätta. Och en extra rast. Fast ackordet blev lidande, förstås. Men det här måste ju anses vara dagtid.

– Ingen vits med rättsobducent här, föreslog fotografen och skruvade med sina objektiv. Svårt ljus, för resten.

– Du kan väl inte få bättre än klart solljus, sa Aron surt.

– Det är just det, sa fotografen. Det är för mycket.

Aron sparkade till en sten och gick långsamt runt betongblocket. Händerna i fickorna igen och den otända cigarretten slokande i mungipan. Marken var fast och hård överallt under rivningsdammet. Det uppbrutna betongblocket var tydligen en del av vad som varit en källargång. Man kunde ana källarkontor på sidorna. Men där måste det ha varit jordgolv på ett par ställen klätt med multnande trätrallar.

Grävskopan hade gått in från sidan mot granntomten som låg planad. Den hade lämnat en delvis återfylld väg efter sig, ojämn och stenig men så pass att lastbilarna kom fram för att hämta det undanschaktade materialet.

Aron återvände till betongblocket och försökte rekonstruera hur liket legat. En dryg meter från betongkanten till axlarna. Och blocket väl sammanhållet tills det lyfts.

Det fanns nog inte i fyllningen. Kunde inte gärna ha kommit med vid någon tidigare grävning. Betongen var armerad med tunt järnnät och höll ihop rätt bra. Översidan, som låg snett neråt nu, visade upp en del sprickor men föreföll inte uppbruten eller lagad någonstans.

Det fanns nog inte i fyllningen. Inte någonstans i grunden. Sjöbotten, antagligen.

Han växlade några ord med fotografen och gick bort till arbetsboden. Verkmästarna stod vid hörnet och pratade med några nyfikna. Åskådarskaran hade ökats sedan djungeltelegrafen börjat arbeta.

– En kolerakyrkogård, envisades den fete mannen som glömt bort sina ärenden. Det vimlar av dom här. Ladugårdslandet hette det och fy fan vad dom levde loppan här.

– Det var ju bara en, protesterade cykelbudet i vars paketkorg den djupfrysta maten till konsulinnan Lundholm började tina upp medan persiljan sakta vissnade.

– Koleran var för hemsk, sa den fete envist. Värre än smittkoppor.

– Vi har inte haft kolera i det här århundradet, protesterade en äldre dam med paraply och svart flor över hatten. Min farmor dog i den. Hon var bara tolv år.

– Hon måtte fått barn tidigt, sa grabben och flinade. Rask brud, vet du.

Damen skakade irriterat på huvudet och muttrade något om ungdomen.

– Då var det min farmors syster, då, försvarade hon sig. För resten har jag bråttom och kan inte stå här och öda bort tiden.

Hon stack fram sitt fågelhuvud mot trådstängslet och kikade närsynt ner i gropen.

– Var det ett fruntimmer, sa ni? undrade hon.

Aron drog verkmästarn åt sidan.

– Ni började gräva där borta i dag? kollade han.

Verkmästarn förklarade och det stämde. Ingen tvekan om saken.

– Låna telefon? frågade Aron och gick mot arbetsboden.

– Ja visst, nickade verkmästarn. Saknar ni något?

Aron stod i dörren och såg ännu en gång fundersamt bort mot grävmaskinen. Den påminde om en brottare som hukade sig för att söka nya grepp.

– Jag tror det, sa han vänligt. Jag har tappat huvet.

Han drog igen dörren efter sig och slog 54 00 00.

3

Kommissarie O. P. Nilsson satt bakåtlutad i skrivstolen och lekte med sina så gott som nya läsglasögon, när telefonen ringde. Han såg grinigt på den svarta lådan innan han drog åt sig mikrofonen. Det hallå han åstadkom var mest en morrning.

– Midda, sa Aron i luren. Liket utan huvud eller vart tog händerna vägen.

Glasögonen åkte på och kommissarien letade efter en penna.

– Det är klart att han inte hade något huvud, konstaterade han. Det fanns väl inte mycket kvar efter den explosionen.

Det hördes ett otydligt skrapande i luren, en kort svordom och en duns.

– Förlåt, återtog Aron stillsamt. En vårfluga, bara. Annars är du efter din tid. Jag har ett alldeles färskt lik som tycks vara några år gammalt.

Kommissarien tog långsamt av sig glasögonen igen och stirrade tvärs över rummet på en tavla av Adolf Hallman som han fått på sin femtioårsdag. Trogna och trägna arbetskamrater lyckönskar stod det. Dessbättre på baksidan. Det syntes ett par fingeravtryck på glaset. Tvärs över rummet syntes de. O. P. tog på sig glasögonen igen och fingeravtrycken försvann.

Aron var kvar.

– Hallå, tjoade han. Vart tog du vägen?

– Är det vårtrötthet? undrade O. P. Eller har du varit på olämplig lokal i tjänsten. Vad är det här om?

Aron förklarade och kommissarien gjorde en del anteckningar.

– Jaha, resumerade han. Inget huvud och inga händer. Insvept i regnkappa av enkel typ. John Mattson river och bygger. En kvinna, ja. Det såg du. Och under ett betonggolv. Två, tre år, tror du. Direkt till Norrbacka när ni är klara där. Tur att du stod där. Man vet aldrig vad dom ställt till med annars.

– Inte mycket att se, ändå, konstaterade Aron. Men vi ska väl påta en del i fyllningen och runt fyndplatsen. Men jag tror inte där finns något huvud. Då skulle det ha kommit på drift … förlåt uttrycket … tidigare. Men det är alldeles klart att det är mord. Och vederbörande har försökt dölja inte bara liket, utan också identiteten. Ett huvud är inte så händigt att hantera men det är lättare än ett helt lik.

Kommissarien skrapade försöksvis längs sin långa näsa med ena skalmen till glasögonen.

– U-um, muttrade han. Låter troligt. Blir en massa pyssel det här. Vi måste börja med vem som äger eller har ägt huset. Och vilka som bodde där. När vi får obduktionen. Inget annat än regnkappan, va?

– Nej, sa Aron. Men den blir väl rätt svår att spåra. En enkel vanlig typ, du vet, en sån där man stoppar i en liten påse. Plast, förstås. Men vi får väl försöka.

– Jaha, sa O. P. och klottrade på sitt block. Vem och när, först förstås. Hur får Norrbacka försöka svara på. Och när, om dom kan. Mattson bygger, sa du. Vi får börja där, Hör av dej när du kommer tillbaka. Jag drar på här så länge. Press, förstås. Skadar inte i ett sånt här fall. Hej.

Kommissarien la försiktigt tillbaka telefonluren och placerade glasögonen på den polerade skrivbordsytan.

– Ett färskt lik som är några år gammalt, muttrade han. Det är en del som vet att uttrycka sej.

I fyrtifyran bodde

1

Hissen borde repareras, tänkte Nisse Selverlin, när han långsamt skakades uppåt de tre trapporna i huset på Styrmansgatan. Jag får gå igenom reparationsfonden igen. Jag begrep aldrig varför far köpte det här huset. Det är ju inget rivningsobjekt som gamla fyrtifyran.

Han slängde vårrocken på en stol i hallen och strök sig omedvetet över det mörkblonda håret medan han granskade slipsknuten i spegeln. Slipsen satt litet snett och han drog den till rätta. Hans rätt breda ansikte hade fortfarande kvar solbrännan från vintersemestern i fjällen, de bruna ögonen var vaket iakttagande och han drog upp ena mungipan i ett litet leende, när han hörde radion inne från vardagsrummet. Poplåtar igen. När skulle hans unga hustru egentligen bli vuxen?

– Annika, ropade han inåt lägenheten. Din herre och man är hemma.

Någon dämpade ner radion och när han gick in i det ljusa vardagsrummet log hans unga fru glatt mot honom, där hon satt med benen uppdragna under sig i den blommiga soffan. Det tog en stund innan den dagliga välkomsthälsningen var avklarad. Man var ännu nykär efter ett års äktenskap.

Genom det breda perspektivfönstret skymtade grönskan i Spiltan och där bortom Historiska museets gula fasader och Djurgården. Annika bar en smaragdgrön hemmapyjamas och hon rättade behagfullt till sitt mörka hår medan hon slingrade sig upp från omfamningen och soffan.

– Middag om tio minuter, sa hon och log med blå ögon och mörkröd mun.

– Vilken färgskala, sa Nisse erkännande. Kolorit, madame, som …

– Hörru du, avbröt Annika och såg strängt på sin man. Vad har ni egentligen haft för er? I fyrtifyran, ert gamla hus. Det dom river. Vaa?

– Vad är det med det? undrade Nisse och slängde av kavajen som hamnade över en stolsrygg. Han tog kvällstidningen och damp ner i soffan igen.

– Just snyggt, fortsatte Annika. Ett lik! I källarn.

Nisse sänkte tidningen och stirrade på henne.

– Vad säjer du, sa han långsamt och hans bruna ögon mörknade medan munnen blev ett hårt streck. Vad säjer du, Annika? Ett lik? I fyrtifyran? Var har du fått det ifrån?

– Dom sa det i radion, förklarade Annika och rynkade sin smala näsa. Rätt otäckt, va?

Han släppte tillbaka tidningen på bordet. Ögonen var allvarliga när han drog handen genom håret och rev om i nacken.

– Nån gammal kyrkogård, föreslog han.

– Inte alls, protesterade Annika. Det låg under ett betonggolv i källaren. Kom fram när man rev. Tänka sej att där har man gått och … uuuh … trampat på lik, nästan.

Nisse log litet blekt men blev allvarlig igen.

– Det här är inget att skämta med, sa han långsamt. Det blir en massa frågor och sånt. Jag tror jag går och rakar mej.

Han försvann mot badrummet och Annika stod kvar på tröskeln till köket och såg fundersamt efter honom.

2

Han har allt blivit bra gammal, tänkte Klas Hantzer, där han satt och betraktade sin far i smyg bakom röken som silade upp från cigarretten. Gammal och grå, stackarn, och undra på det. Ett andra och lovande äktenskap slaget i spillror. Och så en son som sitter i fängelse.

Men det var över nu. En episod, en mycket pinsam episod, en del av hans liv som snarast skulle glömmas.

Fadern satt och rörde i kaffekoppen medan han stirrade ut genom de tungt draperade fönstren mot Valhallavägen. Håret var silvervitt men hade inte tunnat av. Det tunga ansiktet bar inte längre den bålde officerens av friluftsliv och glada nöjen spänstiga front mot världen. Det hade mörknat och näsan var sannerligen inte brynt av frisk luft och sol. Knappast av glada nöjen heller. Ensamhet och allt flera flaskor, någon enstaka träff med gamla officersbekanta, men framför allt flera flaskor och färre flickor. Kanske inga alls, numera.

Han hade magrat också. Ansiktet säckade neråt och var inte alldeles symmetriskt. Fasen vet om han inte har haft ett lätt slaganfall, tänkte Klas osentimentalt.

– Man kanske skulle skaffa sej hund, sa Hugo Hantzer och rösten var lika skrovlig som ansiktet. Så kom man åtminstone ut litet.

– Tack, jag har just kommit ut, sa Klas som inte kände sig generad. Nej, jag vet ett bättre sätt. Gift om dej!

Fadern ryckte till och tappade kaffeskeden som skramlade mot fatet.

– Gud bevare mej, stönade han och försökte sträcka upp sig. Det skulle aldrig falla mej in. Två gånger är mer än nog. För resten kunde det ha räckt med en.

Klas reste sig och gick småskrattande över den gamla familjemattan bort mot det