Striden om Karlsson

By Albert Olsson

Karlsson har just lagat en gammal chiffonjé, en elegant gammal skrivmöbel som behövde Karlssons uppmärksamhet för att hållas i skick. Trots det hårda slit Karlsson behöver genomlida för brödfödan är han en man som ler med hela ansiktet. Huset han bor i ägs av Nyberg och Karlssons mål i livet är att, förr eller senare, köpa loss huset av Nyberg. Det är Karlssons drivkraft och det får ta den slit det kräver...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 22, 2021
• ISBN: 9788726740929

Book preview

författaren.

Fakta till angrepp mot karlsson

K arlsson kom stretande i backen med sin kärra. Han hade varit borta i en av förstadsvillorna med en chiffonjé, en gammal familjeklenod som haft sina skavanker. Nu hade Karlsson lagat intarsian och satt in nya delar där de gamla fallit bort.

Solen lyste från en blekblå junihimmel. Vädret var gott och Karlsson höll sig i skuggan av lindarna som bildade allé hela backen upp förbi sjukhuset och ett stycke ut på landet. Gamle gubben Nyberg hade planterat lindarna, han som var far till den Nyberg som nu ägde huset som Karlsson bodde i. Alla lindarna hade rotat sig så när som på tre, men Karlsson hade själv planterat in nya istället för de tre som dött. Dessa tre förde en tynande tillvaro och utgjorde ett ständigt bekymmer för Karlsson, som inte tyckte om deras spinkiga stammar.

Karlsson ställde kärran i rännstenen, släppte skaklarna, drog upp en stor näsduk och torkade svettremmen.

— Jaha! Karlsson lät höra en suck, men han tyckte ändå inte att livet var tungt eller världen besvärlig; han log med hela ansiktet och den spensliga gestalten utstrålade en livslust som var långtifrån gubbaktig. Dessutom hade han ett par ögon som lekte i huvudet och inte tycktes blicka ut i världen för annat än för att samla upp så mycket som möjligt av livets glädjeämnen.

Nedanför Karlsson ringlade och krökte sig vägen. Den hade varit smalare för tjugo år sedan, då lindarna hade vuxit ända ned på förstadsängarna, men staden, som brett ut sig åt alla håll i växande expansionsbehov, kröp framåt åt alla håll. Nedanför backen hade lindarna fått maka på sig för att körbanan skulle bli bredare, och den hårda rödskimrande bergknalt, som förr hade stängt utsikten ner mot staden, hade sprängts bort.

Där berget legat låg det nu långa, stela radhus, och så långt gick spårvagnen. Men bara dit. Gudskelov! Karlsson sneglade åt himlen, mindre för att ge gudfader en tacksam nick än av intresse för hur vädret skulle bli. Han ville högst ogärna ha regn i äppelblommen, och just nu stod träden där hemma i fullaste flor, medan syrenbersån bugade sig till jorden under tyngden av praktfulla klasar.

Karlsson tittade ner på staden. Glimten i ögat försvann, dragen stelnade och pannan lade sig i missnöjda veck. Jojomen, spårvagnarna hade ändå fått stanna nedanför backen, de. Vad skulle de nu också här uppe mellan lindarna att göra. Hans lindar! Karlsson tittade mysande upp mot det skira bladverket och strök sig tankspritt över pannan. Lindarna ja. Han kände dem till alla årstider. Han hade sett deras knoppar svälla under trettio vårar, han hade sett deras blad spela i vinden under trettio somrar, han hade sett dem sakta gunga sina lustiga blomställningar i aftonbrisen och känt deras milda doft, han hade sett dem släppa sina frostnupna blad ett efter ett i trettio höstar och under trettio vintrar betraktat de vindpiskade grenarna, regnvåta eller täckta av snö, mjuka i linjerna, ömma på ett underligt, mänskligt vis.

Karlsson ställde sig mitt på vägen och tittade neråt staden, men han fick genast bege sig bort ifrån körbanan igen, för ambulansen ringde och kom farande uppifrån med hög fart.

Karlsson fnös åt dammet, snöt sig i näsduken, torkade ännu en gång pannan och gick så ut på vägen igen och ställde sig att stirra. Där nere såg han ut över en oändlig mängd av tak, tak vid tak i olika färger och material. Och där såg han två kyrkspiror som pekade upp över takens hjälmliknande stormhuvar.

Karlsson såg också ett blått stråk. Ja, han såg den bättre hemifrån, floden. Längre ut skymtade som en skuggrand kobbar och skär. Bergen som i hans ungdom stått nakna och röda, med litet magert, grönt gräs i sina grunda jordsprickor, var nu klädda med hus ända högt upp på toppen.

Karlssons pannrynkor blev allt djupare. Varför skulle staden växa åt hans håll? Den hade ju så många andra håll att växa åt. Åja, han fick ju vara glad att husen som vuxit upp ute på hans kant mest var trevliga en- och tvåfamiljsvillor med folk som gav honom beställningar. Men han hade ju också haft arbete, till och med åt förmöget folk nere i staden. Man var väl känd för tusan! Man hade väl mjuka och konstförfarna händer, och folk kunde säga vad de ville om Karlsson, men trolla med trä det kunde han.

Karlsson vände sina blickar från staden och såg inåt land, norröver. Där började de stora skogarna. Åt sydost fanns det numera ingenting kvar av de forna strandängarna, där på lördagskvällarna de efter veckans arbete lössläppta bondhästarna satte rumpan i vädret och slog bakut så att det tuviga madgräset rök omkring hovarna. Där förr om vårarna den bleka ängskransen vuxit som en tät matta, där låg nu svarta fabriksbyggnader med snurrande hjul och bolmande skorstenar, och …. Sablar!

Karlsson for undan i sista minuten och en ilsken cyklist slirade förbi med så hårt inbromsat bakhjul att cykeln åkte kana i gruset.

Cyklisten sade något fult om gamla gubbar som inte kunde hålla sig ur vägen. Karlsson glodde argt men ansåg det under sin värdighet att svara. Men nu hade han fått nog av utsikten och gick tillbaka till sin kärra.

I samma ögonblick han vände ryggen åt staden blev han på bättre humör. Backen han skulle uppför var visserligen lång, men den slingrade sig iväg mellan grönskande lindar, dagen var blå och luften varm.

Ambulansen kom tillbaka och Karlsson fick köra tätt intill trädraden med sin kärra. Åja, sjukt folk fick komma fram. Men nog hade det varit lugnare där uppe i Lindgatan innan konsul Wennström skänkte pengar och mark till sjukhuset.

Vägen slingrade och krökte. Det blev dålig sikt på det viset, och en och annan sammanstötning kunde inte undvikas. Så det var inte mycket att klaga på. Och det som dugt i tusen år kunde väl duga i tusen år till. Isynnerhet nu sedan lindarna vuxit upp och Karlsson fått trädgården i kultur, så att folk som var på väg upp till sjukhuset stannade och tittade över spjälstaketet vid alla årstider: på våren för att titta på gäck och tulpaner, på försommaren för att känna doften av syren, på högsommaren för att med blickarna mäta de mer än manshöga munkhattarna och riddarsporrarna, på hösten för att mönstra de vita, skära och mörkröda gladiolerna i den längsta rabatten.

Jojo, Karlsson kunde annat än sköta limpanna och geringlåda, han.

Plötsligt började Karlsson småskratta för sig själv. Han kände med handen i byxfickan, där han hade portmonnän och menade att nu skulle han verkligen servera Kristina hennes livs överraskning. Hennes livs överraskning! Utan gensaga. Det där som han gått och gömt på i alla herrans år, det där som han inte anförtrott åt någon, varken åt sin son Oskar, polisen, eller åt Ragnar som arbetade nere hos frisören i kvarteret Violen, nej inte ens åt Sanna, fast hon var hans gullebarn och bara något över arton år och trippade omkring på farligt högklackade skor. Inte ens Malm hade fått veta det, trots att den gråsprängde och ordkarge uven säkert inte var den som sprang med skvaller.

Idag skulle han tala om det för Kristina! Karlsson satte fart på kärran. Hans drag ljusnade, och hjulen gick lättare.

Nu hade han nått backkrönet. Till höger låg den breda parkeringsplatsen som hörde till sjukhuset. Där var lindarna undanröjda. Men direktionen hade låtit plantera dit nya som följde tomtens ytterlinje. Så att man höll stilen. Karlsson var stolt över att man höll stilen. Herrarna i sjukhusdirektionen hade sinne för stil. Herrarna var inga vandaler. De hade hans högaktning.

Till vänster, diskret undanstucket bak de glesa lindarna, låg ett ettergrönt trähus uppstucket på en halvannan meter hög, svartfjädrad gråstenssockel.

En illa huggen stentrappa utan räcke ledde upp till en vitmålad ytterdörr med kvadratiska rutor.

I fönstren stod det fullt med engelska pelargonier med blomsterklasarna tryckta mot rutan.

På båda sidor om huset löpte ett lågt spjälstaket. Där innanför låg trädgården med en gammal poppel, i vilken Karlsson hade holk för stararna, till stor förnöjelse för Ellen, Oskars lilla flicka.

Karlsson körde in kärran på gården och ställde den under det lilla regntaket invid verkstaden. Han torkade sig innanför kragen. Han skulle gå in och lägga av sig kragen. Men först skulle han gå in på verkstaden efter någonting. Någonting som skulle förvåna Kristina. Man hade allt fört henne bak ljuset i många år. Ja, man hade allt narrat henne! Han småskrattade för sig själv. Tänk att ha fört Kristina bak ljuset! I över tjugo år. Hon skulle allt bli litet lång om näsan nu. För det hade hon förstås aldrig kunnat tro Karlsson om, va? Han som alltid var som en öppen bok, va? Jojo, fruntimmerna tror att de är illmariga, och nog för att de kunde vara svåra nog ibland, men se med Karlsson skulle de ändå inte försöka. Han var för slug för dem, han.

Karlsson öppnade dörren till verkstaden och klev in. Solen följde honom i hälarna en bit över golvet, men sedan stannade den i en hög hyvelspån som Karlsson sopat ned ifrån bänken.

Det luktade gott av trä. Friskt, sunt trä. Dagsljuset blänkte i stämjärnens vassa eggar och den nyfilade gäddan grinade med giriga tänder. På en hylla stod en skrubbhyvel, en putshyvel, en rubank och en amerikansk rikthyvel som Karlsson köpt för två år sen. På en spik krökte sig borrsvängeln. Ett bandjärn. En spockskiva. Bräder av lind, lönn, ek, bok uppstuckna på en hylla under bjälkarna i taket. En liten kamin med kopparställning för limkokning. Några flaskor med bets och polermedel. I ett hörn en svarvstol.

Det fanns två hyvelbänkar i verkstaden, en stor och en liten. Den stora var Karlssons egen. Vid den lilla hade barnen fått lära sig att använda de olika verktygen, »för det man kan det kan ingen ta ifrån en, sen kan det gå med pengarna som det vill», hade varit Karlssons valspråk, då det gällde barnens uppfostran.

På den ena väggen hängde ett skåp, som var försett med två massiva dörrar och ett bastant lås. Det skåpet hade alltid retat ungarnas nyfikenhet på den tiden då de var så små att de höll till i verkstaden. För att inte fresta dem över hövan och riskera få låset uppbrutet hade Karlsson visat dem i tur och ordning att skåpet inte innehöll någonting annat än litet färgstoffer, ett par flaskor sprit och ett eldfarligt polermedel. Jo, det fanns några träskålar också, sådana som Karlsson roade sig med att snida och svarva på lediga stunder. Och sedan ungarnas nyfikenhet blivit tillfredsställd och de konstaterat den sorgliga frånvaron av karameller och annat ätbart i det hemlighetsfulla skåpet, ägnade de det inte någon uppmärksamhet. Då hade de med större uthållighet intresserat sig för den stora skylt som missprydde huset åt gatan. Skylten utgjordes av en meterhög plåt, som med stabila stag var fäst i husväggen. På skylten stod det bara ett enda ord: Karlsson. Folk hade tyckt att det var litet underligt att en hantverkare inte gjorde mer reklam för sig, och Kristinas släktingar hade till en början undrat om Karlsson var riktigt som han skulle i huvudet. Men Karlsson hade bemött alla anmärkningar angående skylten med ett tvärsäkert:

— Karlsson, ska där stå. Det räcker.

Det var litet storordigt att yttra sig på det viset, och det skulle varit förargligt om Ödet slagit Karlsson på fingrarna, men nu hade Karlsson haft tur och fått bra med arbete, och det visade sig rätt snart att det var sant som han sagt: det räckte med ordet Karlsson på skylten. Ty den som en gång fått något gjort hos Karlsson glömde varken vad han hette eller var han bodde.

Egentligen hade skylten varit honom till förargelse bara en enda gång. Det var en vacker julikväll samma år som sjukhuset tagits i bruk. Karlsson satt på trappstenen. Han satt och lyssnade till en trast som slagit sig ner i en av lindarna, då grinden till sjukhusparken sköts upp och en mörkhyad man med uppskjutna axlar kom ut på vägen. Karlsson satt och gav akt på honom. Efter en stund gick mannen över gatan, tittade över staketet in i Karlssons trädgård men visade inte de vanliga symptomen av hänförd beundran. Detta retade Karlsson.

Så plötsligt fick mannen ögonen på skylten. Han ställde sig att storbliga på den. Han rörde sakta på läpparna, och Karlsson kunde se att han stavade: — Karls … son … Karlsson …

Då mumlandet pågått en stund, kunde Karlsson inte tiga längre.

— Vad för fasen står han och läser det där omigen och omigen? utbrast han häftigt.

Den andre såg på Karlsson som om han inte uppfattat. Till sist sa han trögt:

— Karlsson? Karlsson! Vem fan är Karlsson?

Karlsson blev så perplex över frågan att han inte genast blev färdig med svaret.

— Karlsson, jo, det är jag det, sa han slutligen.

Den andre såg måttligt imponerad ut. Problemet Karlsson tycktes inte rymma något av intresse för honom. Sedan mannen mönstrat Karlsson en stund, sa han:

— Jag heter Malm.

— Ja, det säger mig förbanne mig inte ett skvatt mer än ’Karlsson’ säger dig, svarade Karlsson och var snabb i repliken.

— Då skälls du väl för fabrikör? undrade den andre.

— Fabrikör! Karlsson fnös förargad. Vad är du själv för något?

— Jag är eldare på sjukhuset. Vi är tre stycken om det, men det är liksom jag som har ansvaret.

Mer blev inte sagt på en stund. Trasten fortsatte att sjunga borta i linden, och Kristina öppnade ett fönster i finrummet. Hon tittade undrande ned på den främmande och gjorde sig från och till ett ärende till fönstret för att skaka dammtrasan.

— Är han härifrån? frågade Karlsson.

— Nej, svarade Malm. Men en kunde önska en vore det. När en kommer främmande, så har en svårt att få bekanta. Se, jag super inte.

Karlsson såg överraskad ut.

— Inte jag heller. En kan ju tänka sig vilja ha pengarna till något annat. Så småningom. Och så sneglade han slugt åt fönstret, rädd att Kristina skulle ha hört. — Kom och sitt på trappan.

Malm kom och satte sig. Och sedan kom han igen och satt där många vår- och sommarkvällar. På vintrarna flyttade han och Karlsson in i det hemtrevliga vardagsrummet, där korkmattorna sken som om de varit nyfernissade varje dag, där allt var vitt och rent, där man mådde gott i Karlssons hemmagjorda emmor och fingrade på någon av de hundra skålar som var ett uttryck för Karlssons aldrig sinande flit och vilka tillsammans med properheten förmedlade en känsla av stillhet och trivsam ro.

Mellan Malm och Karlsson spirade med tiden upp en karg men djupt rotad vänskap. Trots att båda var rätt tystlåtna, hände det stundom att de råkade i gräl om ett och annat. Bägge var lika envisa, och vänskapstråden var ibland ganska skör, men då gick Kristina emellan och sa någonting försonande och så var friden återställd.

Kristina ja. Karlsson såg ut genom verkstadsfönstret. Ingen syntes. Dörren till köksförstugan stod på vid gavel. Hustrun var väl som bäst i färd med att laga middag.

Karlsson drog fram en pall till väggskåpet, tog fram nyckeln, som han alltid bar på sig, låste upp skåpet och sträckte sig på tå. Hans fingrar trevade på den översta hyllan, tills han kände en upphöjning under fingertopparna. Han satte försiktigt in en nagel och lyfte upp ett tunt lock som satt infällt i hyllan. Han lade varsamt locket åt sidan och trevade med handen i en fördjupning.

Ett tunt, svart vaxduksfodral kom i dagen. Karlsson stoppade fodralet i fickan och lade locket över gömstället, låste skåpet och stoppade nyckeln i fickan. Sedan satte han undan pallen, kontrollerade genom fönstret att ingen obehörig var i närheten, vek upp vaxduksfodralet och tog fram en smal, blå bok.

Karlsson slog upp boken och läste rad för rad, blad för blad. De första bladen var något slitna, därför att de blivit tummade och vända många gånger. Fem kronor stod det på första raden. Sedan kom det många femmor. En och annan tia började så småningom tränga sig in mellan femmorna. Jaha, och där hade han möblemanget till konsuln. Tvåhundra gick där Kristinas näsa förbi. Sedan kom det åtskilliga hundralappar, fina hundralappar som fyllde bra.

Karlsson försökte erinra sig när han hade satt in den summan och den summan. Det var som en repetition av de sista trettio årens historia, en historia om slit och arbete. Och om barn förstås. Barn och arbete. Lugnt och skönt liv med mycket och gott arbete. Och nu i år, sedan han i jämnt trettio år hyrt i det gröna huset, skulle han sätta kronan på sitt livsverk. Ingen visste något, ingen anade något, och ännu hade han inte ens vågat viska om det … Men nu skulle han säga det: idag. I eftermiddag, då Oskar kom hem, för han brukade göra en titt inom på fredagarna, innan han gick till sitt pass. Ragnar och Sanna bodde ännu hemma, Ragnar i rummet på vinden och Sanna i kammaren innanför vardagsrummet. Han skulle vänta tills alla var församlade. Då skulle han kalla in Kristina från köket. Och så skulle han han resa sig upp från stolen, tala och säga:

— Kristina! Mina barn! Jag vill anförtro er en viktig sak. Om tre dagar är det kvartalshyran, och då kommer Nyberg själv, för den vanan har han ärvt efter gubben far sin, för han var likadan. Och då Nyberg kommer, då ska jag säga till honom, att jag tänker köpa huset!!!!

Karlsson sträckte på sig och stödde knogarna mot hyvelbänken. Han höll tal — ett triumftal inför den församlade familjen.

Karlsson for plötsligt samman, elden i hans ögon slocknade och han vände åter lugnt och sakligt bladen i den tummade sparbanksboken. För varje nytt blad växte transporterna, och när han kom till slutsumman myste han och strök sig belåtet över den nyrakade hakan, för Karlsson rakade sig alltid, innan han besökte kunderna.

Slutsumman ja. Han smakade med tungan på siffrorna innan han släppte dem.

— Nio … tusen … ni … o … hundra … sjuttio … Hm, ja, den summan skämdes inte för sig.

Så stack han handen i fickan och tog upp portmonnän. Ur dess innerfack drog han fram tre tior, som han stoppade in i sparbanksboken.

— Så där ja, tiotusen jämnt. Nu ska vi se, rentier Nyberg, om vi inte ska kunna talas vid på ett språk som vi bägge begriper. Tiotusen ja, och så kan alltid Oskar och Nyberg gå i borgen för ett lån i banken. Om det behövs. Nyberg är inte ogin, och han har fått hyran punktligt i trettio år.

Karlsson stoppade sparbanksboken i innerfickan, klappade och smekte sig utanpå kavajen och kände sig mäkta glad och uppspelt. I rena yran halvsprang han över gårdsplanen, for in i köket och höll på att skrämma slaget på hustrun som stod i spiseln och gräddade plättar.

Hustrun började gräla.

— Gamla människan, hur bär du dig åt?

— Jag är glad, jag är glad, jag är bara glad, jublade Karlsson, ryckte hustrun med sig och valsade runt med henne över köksgolvet, så att trasmattorna bragtes i oreda.

Kristina höll smetsleven i handen, och då mannen inte ville släppa, blev hon så ond att hon gav honom ett slag mitt i pannan. Smeten stänkte, och Karlsson fick ena ögat igenmurat.

Nu var det hans tur att gräla.

— Man kan fråga sig, hur du bär dig åt, gruffade han och dök på huvudet i handfatet för att tvätta sig fri från smeten.

— Du är galen, grälade hustrun och fick bråttom ut efter skurspann och trasa för att torka upp plättsmeten, som stänkt över golvet.

— Jag är bara glad, Kristina, ursäktade sig Karlsson och frustade i tvättfatet, litet snopen över slaget han fått.

— Du kan väl dämpa din glädje, sa Kristina. Åtminstone när jag står mitt upp i plättbaket, tillade hon litet välvilligare.

Det var åter frid och försoning. Karlsson slog sig ner vid bordet, väntade på maten och tittade under tiden genom fönstret ut i trädgården.

Men trots allt var det ändå för Karlsson som om det fallit en skugga över denna hans livs stoltaste dag. Och så satte han sig att grunna över vad Ragnar brukade säga, han som var med i amatörsällskapet och spelade buskteater i Parken.

— Ja, det är som Shakespeare säger, började han men hittade inte fortsättningen. Hur är det Ragnar brukar säga i den där pjäsen som de håller på att öva?

— Mycket väsen för ingenting?

— Just den ja. Mycket väsen för ingenting. Mycket väsen för ingenting, ja. Det är nog mest så här i livet. Fast det vore ju ett elände, om det vore sant. Jag menar om allt vore ett väsen för ingenting.

Kristina satte på sig glasögonen, för hon såg dåligt, där hon stod vid spisen. Nu vände hon sig till hälften om och gav mannen en blick.