Staden : en dokumentärroman om livet i och omkring Sigtuna

By Harriet Hjorth

"Staden" är en intresseväckande och skarp dokumentärroman, en skildring av livet i Sigtuna under de första fyra seklen efter stadens uppkomst. Författaren Harriet Hjorth var själv bosatt där i många år och visar på stora kunskaper om Sigtunas storhetstid såväl som stadens mer blygsamma skeden. Det var dock människornas liv och villkor som intresserade henne mest och det är genom dem som staden skildras. Färgstarka karaktärer i form av skogsfolk, rikemanssöner, präster, sjömän, skökor och våldsmän är trovärdigt placerade i tidstypiska – och ofta faktiska – händelser och miljöer, såsom kristningen, kungarnas påbud, krigen ute i världen och digerdödens härjningar. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 28, 2021
• ISBN: 9788728058848

Book preview

Tusentalet

I

En klövjefora med klumpiga hjul, dragen av en oxe och med last av timmer från skogarna norr om Östra Aros rullar långsamt över Tilesundsbron mellan Tilslandet och Situne.

Skogsbonden stampar bredvid sin vagn i vägleran, då han kommit över bron. Backen bär svagt uppåt. Lasset hotar att falla av foran trots hamprepen som han slagit om stockarna.

På gärdena spricker hästhovsörten ut som små solar, men ingen bryr sig om den. Sparvar pickar i marken och flyger plötsligt iväg i skock upp i något nylövat träd. Tofsviporna skriker över sina bon. Långt borta på ett gärde går en man och plöjer med en häst och en oxe okade tillsammans. Man och djur befinner sig på långt tyst avstånd.

Från sjön hörs ljudet av måsar och änder som slåss om fiskråk, som någon fiskare slängt ut efter det han skurit upp sin fångst. Ett brunt segel skymtar på fjärden och man hör gnisslet av åror mot en sud, oregelbundet som vore årorna för tunga för den som för dem.

Skogsbonden är en ung karl, barhuvad, med glada ögon och långa ben, klädd som en fattig man i hosor och vadmalskolt. Han sjunger medan han går och avbryter sig ibland för att skrika milda okvädingsord åt den tröga oxen.

När stadens första hus efter en stund blir synliga vid en krök av vägen, stannar han och korsar sig valhänt över bröstet, mumlande en hednisk ramsa för säkerhets skull. Han är inte så säker på den här nye guden, som hans farmor har berättat om när han var liten och de satt ihopkrupna vid härden i skogshyddan. Var han en gud som man kunde lita till? Många hade träffat honom i det landet där han föddes, och rört vid honom och talat med honom. Men var han verkligen en gud för det? Han verkade för ung och för vek, han som tigande tog emot stryk och glåpord från romerska soldater och blev hängd på ett kors att dö. Dessutom är det så längesedan det hände, om man skulle tro alla de här dygdepladdrarna och vandringsmännen, som kommit ända från Britannien och Frankerriket och som inte ens kunde tala begriplig svenska! Så det var bäst att signa sig med annat än korset när man trädde in i en främmande köpestad.

Han hade aldrig sett en stad förut. Det var långt till bebyggda platser från skogsbyn, där han var född och vuxen. Många vatten att ta sig över, usla vägar, illgärningsmän och rovdjur i skogarna.

Men ingenting vådligt hände honom och ingen hejdade honom när han lämnade lervägen och skramlade upp på gatan av kluvna stockar. Här och där hade de redan multnat eller åkt på sned. De var hala och sörjiga efter nattens regn. Svart lerjord sipprade upp mellan stockarna.

Han var inne i staden nu. En gata, som man inte såg slutet på, gick utmed sjöstranden och böjde sakta av i nymånens form. Den var kantad av klenhus med risflätade väggar; här och var hade leran lossnat på husens ytterväggar och blandat sig med skulor och avfallsvatten, som rann ihop i gatans mitt. På norra sidan av gatan låg grästorvtäckta gatubodar, verkstäder och boningshus med portarna mot gårdssidan och några träd och buskar omkring.

Endast hantverkshusen hade öppningar på gaveln mot gatan för att släppa in ljus när bodluckorna var nerfällda, och locka köpare till varorna. En del sådana bodar var öppna och varorna låg på luckans skiva eller på bockar utanför eller stod stödda mot husväggarna.

Det var mitt på dagen, men efter dagvarden. Innanför bodluckorna stod folk och sålde kammar och sländtrissor, trekantiga skedblad och andra hornredskap, fårsaxar, kittlar, spett och halster, vadmal och skinn, nålar och skäror och handkvarnar, smycken och nycklar med bultlås, kryddor och bärnsten från de baltiska länderna, och mycket annat, som han aldrig hade sett förut.

På södra sidan av gatan låg bryggor och båtar, bodar för handelsvaror och bodar för fiskeredskap. Så var det utmed hela strandskoningen mellan de två åarna som rann ner i Mälaren, en i öster och en i väster. Om vårarna, när vattnet steg av regn, is och flodutfall kunde det nog stiga upp till husen vid gatan och kanske även in i dem. Nej, bo i en stad, som nästan låg i sjön, det skulle han inte vilja! Då var skogen tryggare.

Det luktade på många vis i staden. Inte alls som i hans skogsbygder. Ingenting av barr och våt mossa. Hemma luktade det tystnad. Här luktade det människor. Snusk och avfall, sopor som brändes, stickande rök ur husens rökhål, gnistor, som fördes av vinden från smedjorna väster om staden, beska och kvalmigt söta lukter från bodarna vid stranden och från hudar och skinn, som hängde till tork under takens utskjutande delar eller under vindskydd av flätad vass. En frän lukt steg från dem.

Äppelblom regnade ner på marken från träden innanför husens svartnade palissader. Under träden plockade höns och duvor.

Tre kor kom ner från en av gränderna och stängde för gatan. Bredare var den inte. En liten pojke försökte hålla korna tillsamman, men då stötte djuren till husen, så det brakade och bågnade om väggarna. Någon skrek till och flera började gasta och skälla på pojken och nöten. Han var morsk och skällde tillbaka.

Den unge skogsbonden blev stående i en gränd, som flöt ner till sjön med slaskvatten i mitten som en liten strid ström. Där stod han och betraktade allting, för ingenting av detta hade han skådat förr.

En man fick syn på honom ur djupet av en marknadsbod och hojtade till honom att komma och titta på hans krams.

Har du inga av Skötkonungs mynt med Situne Dei präglat i metallen, så kan du betala mig med någon av dina stockar! hojtade köpmannen.

Men skogsbonden sa lugnt att han inte ville köpa något, och vad stockarna beträffade så skulle han lossa dem på andra sidan sjön.

Du finner en flottbro längre väster ut och där går vägen till Fornsigtuna om det är dit du ämnar dig. Men den platsen ligger öde och träden växer in över alla tun sedan kungen flyttat sin kungsgård hit till denna staden.

Om du hade kommit med björnfällar och vargskinn hade varit bättre, för här är bittert kallt om vintrarna, sa en annan man, som kommit tillstädes.

Den unge skogsbonden gick vidare och foran gungade och slant på gatstockarna. Vid en öppen trekantig plats, där tre stigar möttes, och som var omramad av låga torvtäckta hus och bodar, band han oxen vid ett träd. Han gick och klappade på en dörr åt gårdssidan, såsom hans mor hade sagt åt honom att göra. Hon hade avlägsen släkt i det huset och hon ville gärna ha nyheter från dem, när han nu ändå måste igenom staden.

Men ingen öppnade. Han tittade in genom den lilla gluggen mot gatan och såg att ingen var hemma. Då satte han sig på dörrstenen och väntade.

Medan han satt så och tuggade på ett stycke hårdbakat bröd, som han tagit fram ur sin ränsel, hörde han röster från många människor på avstånd. Han gick ut på gatan för att se vad som var på färde och samtidigt lugna oxen, som stod och högg med framfötterna i marken och vrenskande riste på sitt stora huvud.

Rösterna kom närmare, uppslukades ibland av trädkronorna och nalkades igen.

Mellan raderna av hus kom en procession av folk. På männen som gick i täten, på deras vapen och kläder förstod han att det måste vara den mångomtalade kristne kungen, Skötkonung kallad, som anlände med ett följe av tolv män och deras väpnare. Han påminde sig nu att mannen i gatuboden hade sagt att kungen idag höll ting med de kristna hövdingarna, som vänt sig bort från torskult och odensdyrkan. Och där kom han nu! Yngre och mindre till växten än man hade föreställt sig, med brunt välansat skägg och långt hår, stor framspringande näsa, buskiga ögonbryn över genomträngande ögon. Han såg verkligen ut som en storbonde och hövding. Om halsen bar han ett kors i en silverkedja. Hans blåa mantel av fint ylle fladdrade efter honom när han gick. Vid sin sida hade han en högrest herre med skägg som täckte halva bröstet, en man som var obeväpnad och inte såg ut som en krigare.

Tungt rustade män och väpnare skramlade med sina vapen kring dem.

Den unge skogsbonden stod tryckt intill väggen, medan kungen och hans följe drog förbi på väg till kungsgården.

Han hörde lösryckta ord av samtal och kungen som sa:

Vi ska nog få bukt med de drankoxarna! och så skrattade han så det ekade mellan husväggarna. Men vilka han skulle få bukt med framgick inte av samtalet. Kanske menade han hedningarna i Aros eller i Situne … I varje fall lät det hotfullt.

Efter kungen kom folk från staden, nyfikna, mest trälar och kvinnor, barn och gamlingar. Alla var fattigt klädda och obeväpnade. Den unge skogsbonden betraktade dem noga, och när tre personer lösgjorde sig från hopen och kom fram emot honom, hälsade han och sporde om deras namn.

Det var en man och hans kvinna och en ung flicka i blå hängslekjortel och grå blus. Hon var barhuvad och barfota med håret flygande tovigt i vinden.

Han förstod att de bodde i huset som han stod framför och där han nyss klappat på. Att de var de avlägsna släktingarna, som hans mor bett honom besöka.

Så fort han blivit inbedd i stugan, började den äldre kvinnan rusta för mat. Skogsbonden var hungrig. Han var ung och storvuxen och ingenting hade han förtärt sedan i gryningen utom en tätbakad brödlev av korn, ett saltat fårben och ett stop porsöl, som han hade med sig som färdkost.

En sotig kittel hängde i en järnkedja över golvelden, som brann med svaga lågor. Kvinnan tittade i kitteln genom att vicka den åt sig och sa åt husbonden att bära in mera bränsle.

Det finns lite soppa på korn och vatten kvar sen i går afton, muttrade hon och sa åt flickan att hämta in korgen med fiskskrap, som hängde på en nagg vid dörren för att inte råttor eller katt skulle komma åt den. Sedan hällde hon fisken, som luktade fränt, i vällingen och rotade efter bröd i en liten kista vid härden.

Det är inte mycket äta! mumlade hon. Men lite rötter kanske du har i ränseln? vände hon sig till den unge släktingen.

Det hade han inte, men han gick ut i täppan och grävde upp några ännu hårdfrusna rötter ur jorden, torkade leran av dem genom att gnugga dem genom det späda gräset intill stängslet och gav dem åt kvinnan.

Vi bakar ett par gånger i månvarvet, sa hon, så brödet blir torrt och hårt som stubb efter en tid. Men i vällingen är det bra att ha.

Om vi har mjöl att baka av ja … sa gubben borta från en bänk.

Förra hösten var det värre, sa kvinnan. Då måste vi ta bark i brödet. Det får man ont i kroppen av.

Och det lossnar tänderna av!

Bättre är det än bröd av lera och jord! utbrast den unge karlen.

Men uppe hos er på skogen finns väl mossa och bark att gnaga av träden i nödtider, avgjorde husbonden. Men nu ska du få sånt bröd som är bakat på grov men god säd. Jag har fått det av dejan på gården i Bränboda där jag arbetar som dagsverkare. Det är mask i säden, men det är väl kött det med, skrattade han.

Våra små jordbitar räcker inte till för en familj och en ko, sa gumman borta från härden. Kött har vi sällan. Det vilda är inte för oss.

Björn och varg och räv bryr sig inte storfolket om. Men nu har jag ingen som kan hjälpa mig att lägga vargnät. Fisknäten däremot … vi får ta fisk ur sjön, den är fri för alla.

Det började nu puttra ur den svarta kitteln. Elden under den brann med kraftiga lågor, som fick rummets väggar och tak att skifta i rött och gråsvart.

Vi tar vilt i lönn, men det kan bli svåra straff om bryten eller fogden kommer på oss med det och man inte kan betala böterna. Man kan mista fällor och redskap, en hand eller en fot på tinget. Älgen går fredad fram till husen nu och ända till sommaren och då är det svårt att låta bli den. Ibland tränger vi efter kött som inte är salt och torrt och ger törst. – Vad vill du ha att dricka, unge man? Öl på pors och skvattram, tranbär och malört har vi. Det är beskt i smaken. I år fick vi inte tag i så mycket honung att det räckte att jäsa och söta ölet med.

Det är alltid ett elände med att sätta sötning eller salt i maten! sa kvinnan, som nu hade tagit fram ett stort träfat på bänken vid elden. Salt är dyrt. Man får betala tull för det. När vi inte har salt så tar vi aska eller lav, det kostar ingenting och det finns gott om överallt. Trädaska och risaska och dålig aska efter vass, som vi bränner när vi har skurit den vid stranden. Men askan sätter sig i halsen. Så är det väl uppe hos er på skogen också?

Jo, nickade den unge mannen. Aska har vi också gott om. Och vildhonung. Men man måste veta var vildbina har sina hål i träden och ta vaxkakorna när de är stinna. Ibland svärmar bina in i husen och bygger sina kakor i rökhålet om sommaren, när vi eldar utomhus. Då får vi sotad honung! skrattade han.

Om vi haft något gott att bjuda dig på, du som kommit så långväga, sa kvinnan och hällde vällingen i fatet som hon ställde mitt ibland dem. Men inte ens en get eller några får har vi kvar efter nödvintern förra året.

Det händer att jag tar en ekorre eller ett par duvor eller en hare i mina snaror, sa gubben. De som bor här i staden är många och hunger når alla, rika som fattiga.

Du pratar i vädret! högg kvinnan av. Allt det där du talar om, de vilda fåglarna vid sjön och i dungarna och smådjuren som löper fria, tar herrarna eller deras tjänare åt storhusen och alla gäster, som kommer till den här staden. Hos kungen på kungsgården finns nästan lika många munnar att mätta som i hela Situne. Och inte vill de gå långa vägar för att skaffa kött på bordet!

De har bord men det har inte vi! sa flickan, som hela tiden varit tyst och betraktat den unge mannen och funderat över honom och att hon aldrig fått råka honom förut. Hennes föräldrar hade alltså släkt i skogsbygderna och det var roligt att höra honom berätta med ett ord instucket i de gamlas svada då och då. Hur han och hans mor levde i den långa vinterensamheten. Bland de stora träden. Det måste vara dystert, tänkte hon. Och kände vagt hur mycket hon tyckte om att ha blivit född och vuxen bland hus vid en strand, vid ett mäktigt hav där båtar gick och hamnen alltid var fylld av skepp fjärran ifrån. Vad kunde han veta om laster av siden och ull, av öl och brokader, av kryddor och slavar, han som aldrig sett ett stort skepp segla in eller ut ur en hamn för färder på vatten, där det kunde ta ett helt månvarv att segla från den helige Jakops grav i Santiago till den stora staden London och därifrån lika långt till Kungahälla? Och för att komma fram till Situne med ett skepp kunde det ta ändå längre tid, om stormar härjade i Östersjön.

Flickan satt och tänkte på allt hon hört bland ungdomarna i staden, som höll väl reda på vad som timade i andra länder lika fjärran som månens skiva på himlen.

Hon slet blicken från den unge och försjönk i tankar. Hennes blod och hennes sinne var unga, förvåning lade sig alltid som en slöja över varje tanke hon tänkte och varje ting hon såg och allt hon fick höra av de gamlas berättelser om hård barndom, eller de ungas om den framtid de drömde om, eller en och annan munk, som kom från de där avlägsna länderna, eller sjömännen på skeppen, som hon gärna språkade med.

Det var hon förbjuden att göra, hon kunde bli kallad skamhynda eller slammertaska för att hon träffade dem, men hon gjorde det ändå. Det var ibland enda sättet att få veta nyheter utifrån.

Hon var inte som andra flickor på den tiden och i den staden. Hon tänkte andra tankar och drömde andra drömmar och talade föga. Men en vildlyst glädje kunde ibland ta fatt henne och då dansade hon runt för sig själv, så kjolen i blåklockans form och blå som den, yrde i vågor kring hennes smala kropp. Men skrattade, det gjorde hon sällan. Hennes tankar var inte sådana och hennes glädje ville ha tystnad.

II

Han blev kvar i stugan över natten.

Han låg på halmen i hörnet och såg på härdens glöd, vars svaga ljus fladdrade över det jordstampade golvet runt omkring. Han tänkte länge på det de två gamla berättat. Han hörde dem snarka och vrida sig tungt i sömnen, men flickan sov ljudlöst med en halvvild kattunge i famnen.

Det stank fränt av matrester, jord och urin från golvet. Men det var han van vid hemmafrån.

Mannen i stugan hade kommit till staden som ung och haft sin kvinna med sig. De var båda från Mälarmården, de stora skogarna söder om sjön.

Han hade börjat som lärling i en av järnsmedjorna väster om stadskärnan. Men sedan hade han slagit sig på att göra kammar och skedar, söljor och smärre redskap av älghorn. Det gick bra att sälja sådant till de främmande handelsmännen som kom till hamnen och snart reste bort igen.

På den tiden fanns här fem hornslöjdare, hade han sagt. Och ibland ångrade jag att jag lämnat järnsmidet, men jag tålde illa röken. Den satte sig i halsen och ögonen på mig. Vi tog huset efter en est och hans hustru, som drunknade vid fiske en vinternatt ute på Skarven. Deras två söner var långt borta med drakskeppen och kom aldrig tillbaka. Jag lade på nytt tak av näver och torv och vidgade rökhålet. Våra två barn föddes, flickan här och en son. Det fanns inte så många hus som nu, men den enda gatan, Marknadsgatan, fanns redan. Därifrån ledde många gränder upp i staden och ner till sjön. Men de var så smala att sträckte man ut armarna nådde man hus eller stängsel med båda händerna. Mycket folk flyttade hit som åren gick. Allt flera skepp kastade ankar i hamnen och hela stranden blev full av bryggor och stockbroar upp till bodarna och båtsmedernas hus och verkstäder. Jag var också med och röjde den gamla ridvägen österifrån till farväg. Med skepp och drakar och på de nya vägarna kom inte bara de levande utan också de döda tillbaka, de som hade dött i strid i främmande land.

Vår son kom aldrig tillbaka, insköt hustrun, men mannen tycktes inte lyssna till henne, utan fortsatte i sina minnen.

Det är inget lättsamt företag att bygga stad! sa han. "Norröver blotade folket på hedniskt vis och i träden hängde ruttnande hästhuvuden, som offrats till gudarna. Man kunde inte färdas i frid i någon skog eller till sjöss eller till häst på vägarna för rövare och stridsmän. Vi som kom till den här platsen ville befästa den med en hög stenmur i de fyra väderstrecken, men när kungen flyttade från