Strandbyggaröden 1 Den svenska jorden

By Arvid Mörne

Faste Strandberg växer upp som bondson på gården Fastböle. Ur den traditionella synvinkeln bör han stanna kvar på gården, bli bonde och ta över kulturarvet från hans far. Men Faste drömmer om att studera botanik i Helsingfors. Han klyvs mellan sin vilja att bli fri från livet han föddes in i, och kärleken och bandet han har till gårdslivet. Bara några år tidigare var det intellektuella livet oåtkomligt för en bondeson men nu, i en industrialiserad värld med en folkskola som öppnat dörrarna för andra vägar i livet, måste han ta chansen. Väl i Helsingfors fortsätter dock klyftan mellan natur och kultur att växa. Faste funderar över om han gjort rätt väl. Är människan verkligen ämnad att slitas från sitt arv för att ersätta det med ett högmodigt stadsliv som inkräktar på det gamla bygdelivet?

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 26, 2022
• ISBN: 9788728416365

Book preview

Arvid Mörne

Strandbyggaröden 1 Den svenska jorden

SAGA Egmont

Strandbyggaröden 1 Den svenska jorden

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2022 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728416365

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

I.

Våren hade kommit sent till skärgården. När blomstermånaden tog vid, var det nästan vinterlikt där ute. Högre uppåt land, på de kulliga slätterna, stodo häggarna vita som brudar och speglade sig i åarna, men på fjärdarnas och de milslånga vikarnas stränder lyste ingen blom på häggen och björken vecklade tveksamt ut sitt första skära löv. Majstormarna sopade skogen, fjärden, havet, från öst till väst, från nord till syd, från nordöst till sydväst, och medan stormarna rastade, skvalade de kalla rägnen över trista, gråa torpstugor, igenbommade villor och livlösa farleder.

Men i junis andra vecka stod sommarn helt plötsligt på stranden: Finska vikens strålande sommar med den blågröna glansen över jämn, brusande, sydvästlig sjö och det rika, sköna suset i bugande björk och vaggande gran på de tusen skären! Fjärden fick hastigt liv och färg. Mot havets böljande, marinblåa fond lyste ångarna med nymålade, helvita skrov, kuttrarna med gullglänsande däck och vita segelskrudar. Röda motorbåtar ilade som sträckande vårfåglar utefter faren, hälsade av de kritade kumlen, som stodo på sina uddar likt gemytliga, abborr-metande patroner i skinande sommarkläder. Från brygga till brygga pallrade villafolkets roddbåtar: vita, gula, gröna. Och den tjärade, breda båten, fiskarns arbetsbåt, som egentligen hade bästa hemortsrätten här ute, var förstås också med i rörelsen.

Med ett enda språng hade sålunda skärgårdens sommar hunnit fatt upplandets. Det lyste över vattnen och blommade på land. Skärgårdarnas byggare: bondfolket, torpfolket och fiskarfolket, herrgårdsfolket och det sommargästande stadsfolket redde sig att taga emot Johanne, envar på sin fason, men alla vid bättre lynne än på många år. Det var nu inte bara detta, att den sköna sommarn stod vid ens grind med sol i handen och blåste ut vita molnfjun i den högblåa rymden. Glädjens orsaker lågo djupare. Över mänskornas uppsyn svävade ett skimmer av frigjorda leenden, vilkas hemliga grund var den, att Finland hade fått fred och andades ut efter onda tider. Vi hade lämnat bakom oss året 1905 med dess bråda växlingar av tröstlöst mörker och bländande ljus och styrde nu mot väntade, lyckosamma skiften. Utefter farlederna i de nyländska vattnen från Hangö fyr i väster till Kotkaskärgårdens brädstapelkantade öar i öster fladdrade rödgula flaggor den ingående hälgen till ära, medan den blåvita duken vajade på de tusen sjöarnas stränder från Saimen upp till Enare.

Där de mänskor, som framträda i berättelsen, ha sitt hem och fäste, inbryter Johanne-aftonsdagen lika kraftigt gladlynt som annorstädes med stark sol och långsamt ökande sydväst. På kobben i havet ger den ensamma rönnen äntligen efter för solstrålarnas böner och öppnar ett par av sina oräkneliga grönvita blomknoppar. Sundet mellan björkskogslanden speglar hänryckt häggens vita ståt i sina blanka dyningar. Långt ut i stora faret lyser den snöfärgade blommen som en praktfull våd i strandbrantens täta lövskrud. Längst i norr masar sig den yttersta vikbottnens ranunkeläng i fet, smörgul blomning, som ville den säga: »här är inte jordbruk än, men här skall bli, här är skärgården slut och här börjar landet, det verkliga landet, med ängar och åkrar och bondgårdar.« — Här såväl som annorstädes gör martallen förposttjänst på utöarnas kala bärg, furan vakar stormen på sin rosiga udde, klibbalen kransar holmarna. Men likväl är denna skärgård olik alla andra. Den avtecknar sig i andra linjer, inte omedelbart för blicken, när man strövar i skötbåt från klack till klack och ö till ö, men efteråt för minnet.

När stormen piskar på från sydvästkanten, bryter havsvågen utan nämnvärt motstånd igenom den glesa bådlinjen. Där innanför möter utfjärden och nordpå honom öarnas mäktiga bålverk. Men mellan de två största landen har en ordnande försyn öppnat ett brett glopp. Och genom det når havsvågen infjärden, rör upp honom, harvar honom, fläcker honom gråvit och trasig och störtar mot sin ärkefiende, kusten, med flygande man och kämpande bringa. Havsvågens väg är rak och bred som en landskapsrå och djup som ett kungsfar. Han behöver inte brottas med en oöverskådlig massa grynnor och grund som annorstädes och mista kraften och dö på någon fjärd långt från målet. Om en oceanångare behagade styra in från öppna sjön, kunde han oskadd gå fram i den djupa rännan och fälla ankar mitt i ett odlat inskärslandskap, och passagerarna på däcken kunde få höra herrgårdens vällingklocka ringa till kvällsmål och bondgårdens falla in i melodin där uppe i vikbottnen.

Hit kommer emellertid ingen oceanångare, inte en simpel lastbåt engång. Faret är inte utprickat. Men skutskepparn och kutterseglarn känna det, och estjalan slinker in bland skären denna väg, när hon söker nödhamn i höstliga illväderskvällar. Gammalt folk har åtskilligt att berätta om detta far i sammanhang med nedärvda historier om brännvinssmuggleriet for domdags. Det var tider, det! Då gingo nylänningens färdevägar i syd och nord, ty Helsingfors var nästan en by och Reval var staden, som bjöd pris för varorna. Längre bakåt sträcker sig inte folkets minne. Men den, som läser Nylands historia ur gårdarnas namn och allmogens språk, förstår vad den raka gatan mellan hav och kust haft att betyda. Ett vikingstråk har den varit, inte bragdomspunnet som vägen till Nevan, men skickelsedigert för oss, ty här rodde våra ättefäder i fäjdrustade drakar mot det okända ödemarkslandet och glömde drömmarna om österns rika städer för tjusningen att bränna sved i orörd skog och bli härskare över gårdar av kungarikens vidd.

Denna farled, vars tillvaro inget kummel antyder och där ingen remmare hjälper främlingen till rätta, skapar för bygdens egna barn ett hemlighetsfullt samband mellan de välodlade, trygga fälten, där grödan står tät kring gårdarna, och havets panorama av vågor och farkoster, som röra sig i oavbruten kretsgång från och mot ett omätligt fjärran. Och frånsett detta, hur värdig i linjerna, hur ädelboren är inte denna näjd, som tar sig så alldaglig ut, när man betraktar den från ångbåtsdäcket!

Sälskytten, skötläggarn och torskfiskarn känna de vilda bådarna längst ute. I den jämna midsommarsjön visa de sin rätta gestalt: fridfullt vilande klippovaler, slipade av is och sjö, eller tvärhuggna, röda klippryggar, som vårt granitland sticker upp över vågorna som en sista, trotsig gensaga mot havets