Över byn välver sig himlen – berättelser från ängarna

By Anna Rudberg

Över byn välver sig himlen tar oss med på en elegant vandring genom livet i den svenska byn Ängarna. Författaren skildrar byns historia från artonhundratalets slut fram till idag genom olika karaktärers känslofyllda röster. Vi får en inblick i gripande livsöden, stora drömmar, fattigdom och marginalisering. Boken belyser också hur urbanisering och modernisering har påverkat byn och dess samhälle. Samtidigt är det en berättelse om människor som söker mening och samhörighet, om kärlek och längtan, ensamhet och hopp. Över byn välver sig himlen är en bok som på ett vackert sätt skildrar en historia som både är personlig och universell. Det suggestiva språket har en stämningsfull effekt, vilket ger en djup och rik bild av livet på den svenska landsbygden. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 27, 2023
• ISBN: 9788726921519

Book preview

Anna Rudberg

Över byn välver sig himlen

Berättelser från ängarna

SAGA Egmont

Över byn välver sig himlen – berättelser från ängarna

Omslagsfoto: Unsplash

Copyright ©2011, 2023 Anna Rudberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726921519

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1. Över byn välver sig himmelen

Byn heter Ängarna; över den välver sig himmelen.

När den var som störst, kring 1900-talets början, bestod den av fem mindre gårdar och två lite större, därtill ytterligare några stugor utan jord och ett tiotal skogstorp och backstugor. Det var små, låga byggnader som klungade sig tillsammans i uthuggningar i de ändlösa skogarna som gungade och sjöng i vårvintervind och becksvarta höstnätter när vinden ven och pep och kilade sig in i fönsterspringorna, in genom väggarna, upp genom stuggolven och ända in under täcken och dynor hos dem som sov i sängarna. Husen var grå eller faluröda, solblekta väggar, vita, vindslitna knutar som sakta grånade och sprack i somrarnas hetta och vintrarnas köld. Kring husen trädgårdarna och kålgårdarna, noga inhägnade med granvidjebundna gärdesgårdar, toppiga bikupor, brunnar med knirkande kedjor som sänkte träämbar och grå hinkar av zink för att ur den mörka, blänkande spegeln djupt därnere mellan svala stenväggar hämta friskt vatten till människor och djur.

Däromkring markerna, formade av seklers händer och mular. Otaliga steg av människofötter, hovar och klövar som trampat i varandras spår har skapat ett ådernät av vägar och stigar, det vindlar sig mellan husen, mellan kålgårdar och lagårdar, mellan hemlighus och farstukvistar, mellan stall och brunnar och hukande grå lador på utmarkerna. I hagarna löper nätet mellan stenrösen och flyttblock, kring kärrmarker, under ekar och susande aspdungar där vinden drar innan den lägger sig till vila om sommarkvällarna och kring de buktande hasselbuketterna där ekorrar och barfotabarn om hösten letar efter de svala, bruna frukterna med sin goda kärna i.

Stigarna kring byn löper där de alltid har löpt.

Först, för mycket länge sedan, var de viltets stigar, formade av hjortar, uroxar, vildsvin och vargar när de sökte sig väg från den tätaste snårskogens skydd i fuktiga novembernätter fram till källornas vattenblänk och de soliga gläntorna där det första späda gräset stack upp i början av april. Rävar flöt förbi här med ungar i lyan och hunger i magen, ständigt denna hunger, som är allt levandes lott. I kärren växte ängsull och starr, älgar betade där vid gungande stränder som doftade av pors och skvattram. Mössen kilade prasslande i gräset, ödlor med klara svarta ögon solade sig på stenarna om våren och ugglor flög på jakt på mjuka, ljudlösa vingar om natten. I snåren lade hararna sina ungar, bara en tryckande pälstuss med ett bankande hjärta i och en liten, darrande nos - de blev till mat, nästan alla, för så är skapelsen beskaffad.

De skrek när de dog. Ljumma kvällar i maj när markerna doftade ekade skriken genom skogen och blandade sig med fågelsången, med gökens rop de ljusa nätterna igenom. Alla som var små och jagade frös till is vid ljudet av det skriket, fällde öronen bakåt mot kroppen och tryckte sig tätt mot marken, orörliga, väntande på tystnaden som dröjde en evighet.

Så småningom kom människor, alldeles nyss, för ett ögonblick sedan. De var grå och bruna, med väderbitna ansikten och ränslar på ryggen, de såg gläntornas friska gräs och solens gång över marken och smakade kallkällornas vatten. När de om natten hörde en hares skrik ur skogen rös de ett ögonblick vid minnet av hur det var att dö. Men strax rätade de på axlarna och lade mera ved på elden, sa till varandra: här finns det mat att hämta, här kan vi bo.

De förde med sig djur, får och getter, raggiga hundar som skällde mot månen, flyfotade, svartstrimmiga svin som genast började böka efter ollon under ekarna, små seniga kor och hästar. Yxhugg började sjunga ur skogen. Människorna byggde sig hus. De svedjade mark och bröt sten och begravde sina döda i jorden. Nya ljud ljöd under himmelen; kornas skällor, fårens bjällror, råmanden, hundskall, tuppar som gol och barn som skrattade, om kvällen kvinnornas röster när de ropade hem korna för mjölkning. Gläntorna röjdes till lyckor som såddes med vete och råg, ur jorden plockades sten på sten och kastades i växande rösen eller fogades samman i väldiga stenmurar. Lövängar formades runt hamlade askar och lindar, sakta föddes byn vars namn är Ängarna och himmelen välvde sig över den, och över allt som levde stod döden.

Nöden var alltid nära, hungern aldrig glömd, människornas ögon riktade mot jorden. Och likväl måste de ibland ha funnit lite tid och lite kraft för att lyfta blicken och söka efter något vackert omkring sig. För bredvid kålgårdarna och kökslanden kom strax prunkande blomstersängar med aklejor, lövkoja och rosor, det kom balsaminer och pelargonior i de låga fönstren, det kom äppelträd som blommade i skära moln om våren och syrener som ångade av solvarma dofter i juni och längs stigarna, mellan åkerbitarna och stenkumlen och stugorna färdades i kvinnornas förklädesfickor små trinda, dyrbara lökar som myllades ned med hopp invid husväggarna i oktober för att blomma sent i mars som pärlhyacinter och snödroppar, skimrande blått, skimrande vitt, som stycken av himlen i det bruna fjolårsgräset. Barnen plockade dem, skuttande som kalvar barfota mellan snöfläckarna och bar in dem i stugornas vintermörka, rökiga dunkel, och det hände att tårar steg i kvinnornas ögon när de fick se dessa första blommor om våren - för att de var precis som skärvor av himlen, och tecknet på att man överlevt ännu en vinter.

En tid, det var under 1800-talets sista decennier, bodde en kvinna som kallades Ko-Karin i Ängarna. Hennes stuga bestod av ett enda rum byggt mot ett stort grått flyttblock som fick utgöra dess norra gavelvägg. Järnspisen hann aldrig fram till Ko-Karins stuga. Istället kämpade en sur, ständigt rykande eld på härden en fåfäng kamp mot fukten som dröp från stenväggen. Här var nästan ständigt kallt, rått som i en källare och nästan lika mörkt; här överlevde inga balsaminer, inga pelargonior heller, bara människan uthärdade här.

Om vinternätterna kröp frosten vit över de svarta väggarna och ritade rosor på stugans enda fönster. Snön föll tyst och tätt vintrarna igenom, soluppgång och solnedgång var samma grånande töcken som hängde lågt i trädens kronor. Vore det inte för röken som steg ur skorstenen kunde stugan lika gärna varit blott och bart en översnöad sten i skogsbrynet.

Men tyst och envist satte Ko-Karin spår i världen omkring sig. Den svarta röken steg varje morgon mot himlen. Från stugans dörr gick upptrampade stigar i snön, till avträdet och vedskjulet och källan där hon hämtade sitt vatten.

Ännu en stig gick till skjulet där Rölla bodde, Karins enda ko, som på något obegripligt sätt lyckades överleva vinter efter vinter. Från oktober till april stod hon bunden därinne som i en håla i jorden. En liten fönsterglugg gav ett gråaktigt ljus några timmar om dagen. Vinden tjöt och ilade genom väggarna, snön blåste in, gödseln ångade. De korta dagarna var en vandring från mörker till mörker. När vinterfodret tröt efter jul fanns ingen tid, bara hunger. Ko-Karin kokade vitmossa i vatten och gav Rölla att dricka. När våren kom var Rölla skakbent och mager, den rödbruna huden hängde löst över benknotorna och ögonen hade sjunkit djupt in i sina hålor. Men när blåsipporna syntes vid stigen till skjulet gick Ko-Karin varje vår ut och sökte reda på södersluttningens första barmarksfläckar och de gröna stråna som spirade där, hon plockade dem med varsamma händer och bar hem dem i förklädet och slog upp dörren till skjulet så att varmt solljus föll in i det källriga vintermörkret därinne och hon tömde sitt förkläde framför Rölla som drönade och dreglade av hunger, och smekte henne gång på gång över den hårda kullriga pannan med sin vita fläck medan hon mumlade:

- Lilla kossa, lilla kossa.

Och Rölla tuggade och skälvde och blinkade mot ljuset med ögon som kärrvatten, och förstod.

Det droppade från taket och finkarna tjattrade. Jorden doftade. Vintern var över, de levde.

Så är vi alla förbundna, som lever på denna jord. Förbundna i hunger och kropparnas bräcklighet, i blodets viskande och i hudens sårbarhet.

Vi lever här tillsammans. Över oss välver sig himmelen.

Här löper landsvägen mellan lagårdar och hus, korsad av en mängd mindre vägar och stigar, knaggliga, fulla av sten. Grova trädrötter går i dagen, bruna och märkligt lena, som barnahud, nötta av steg, barfotafötter, träskotramp, kärrhjul och timmersläpor, långa kjolar som svischar och svänger när kvinnorna går med oken för att hämta vatten i blekblått vårljus eller korta decemberdagar. Lass med hö och havrenekar vajar här somrar och höstar, vedlass och dyngkärror rullar. Bärplockerskor går här om hösten på väg från skogen med korgar fulla av blåbär och lingon, barn springer på härdade fotsulor, sädlass knirkar förbi på väg till kvarnen. Om lördagsnätterna vandrar pojkar och flickor här sedan någon spelat till dans i något vägskäl, de går i små flockar eller två och två, flickornas hucklen lyser vita i dunklet.

Där en av småvägarna korsar landsvägen ligger under en gammal ek en stor, jordfast sten. Stenen kallas Friarestenen. I alla tider har ungdomarna samlats här om kvällarna så länge ljuset dröjer kvar.

Nu är det november, året är 1887. Vinden drar om husknutarna och det faller ett tätt, snöblandat regn. Det är mörkt fast det är dager; som det finns nätter som aldrig mörknar finns det dagar som aldrig gryr.

Inget rör sig kring Friarestenen, ekens bruna löv prasslar i vinden. Landsvägen är lerig och blöt. Det är stunden mellan middagsmål och kvällsmjölkning, djuren ligger stilla och idisslar i lagårdarnas dunkel, kvinnorna diskar i det sparsamma dagsljuset, männen vilar middag. Inne hos smeden Olof Almgren rätar hustrun Katarina på sig och gnider sig i korsryggen, hon ska ha sitt femte på nyåret, alla har överlevt, utom den förste lille pojken som var dödfödd. Nu går hennes blick genom fönstrets trådgardin och ut mot landsvägen. Något rör sig därute i det strilande snöblasket. En kvinna kommer gående, hopkrökt mot kylan, en främmande kvinna insvept i schalar och med ett knyte i ena handen. Kjolarna slafsar tunga kring hennes fötter. Hon är blöt som en utelåst hund. På armen bär hon ett barn.

2. Ett hemligt rum

Hit förde vägen, hit genom somrar och höstar.

Kvinnan heter Kristin. Hon visste det inte när hon gav sig av, men det var hit hon var på väg; hit till botten av byn vars namn är Ängarna. Till rummet med spisen och jordgolvet, ämbaren för slask och vatten, stigen till källan i skogskanten, barnens skränande rop och kvinnornas blickar. Till dessa körsbärsträd som blommar vitt om våren och till snön som yr in genom springorna vid dörren om vintern, till väggarna av trä och källarluktande jord, i backstugan som kurade tyst och tom under himlen den dagen hon kom vandrande i snöslasket i november med barnet på armen.

Hit hade hon varit på väg.

Hon visste det inte då men stugan hade väntat henne; byn hade väntat henne. När hon kom kände de igen henne, de visade henne till den utkylda stugan i skogsbrynet, körde till henne ett lass ved, ställde en gryta med gröt på härden. Kvinnorna tittade på barnets bleka ansikte och smackade beklagande med läpparna, någon gick hem efter en kaka bröd, någon en flaska mjölk.

Hon sa att hon var änka, naturligtvis sa hon det. Hennes man hade dött i sviterna av ett yxhugg i foten och lämnat henne ensam med flickan, hon hade inte kunnat sköta torpet utan tvingats ge sig av, det var det, eller fattigstugan, hon valde vägen, och vägen förde henne hit.

Så sa hon. Men de trodde henne inte. Ändå lät de henne stanna, därför att de kände igen och hade väntat henne, därför att hennes plats sedan länge stod tom.

De behövde någon som kunde bära skammen, någon som de alla i sin ärbara, bytrygga redlighet kunde hålla samman mot.

Därför lät de henne stanna. Småningom förstod hon det.

Och ändå fanns där också något annat, en skärva av barmhärtighet, en kaka bröd, en flaska mjölk. När hon gick runt i gårdarna och bad om arbete började de ge henne tvätt, trots att höstbyken redan var avklarad; av det som annars skulle ha fått ligga till våren gav de henne. Och tvätta kunde hon. Hennes mor hade varit tvätterska och hade lärt upp henne i allt från att lutkoka hårdsmutsat linne till att varsamt dra ur fläckar ur kråsskjortor och bättre folks spetsprydda småbarnskläder. Bakom stugan stod en gammal bykgryta som ännu gick att använda och nere vid sjön fanns en klappbrygga där hon sköljde, hon höll en vattenränna öppen också när isen lade sig i januari. Allt hade väntat henne. Kölden sprängde i fingrarna om kvällen när hon höll dem mot elden, de var röda och svullna, och om nätterna när självsprickorna värkte och bultade låg hon vaken, lyssnade till vinden i skorstenen och flickans andetag och tänkte på sin mors händer, förvärkta och stelnade som klor innan hon fyllt femtio år.

Ändå fanns det ett slags glädje i arbetet denna första vinter, nästan som stråk av glädjen hon haft för länge sedan, då, när hon ännu trodde att mannen skulle komma tillbaka. Hon hade en spis att elda i och en bädd att lägga barnet i om kvällen. Ett liv hade väntat henne här, i slutet av vägen.

Hon ville så gärna att det skulle vara ett annat liv.

Men Ängarnas kvinnor räckte henne knytena med tvätt vid dörren; i deras ögon såg hon avskyn kämpa med nyfikenheten och medlidandet. De visste. Röda fläckar brann på deras kinder. Kristin höll blicken sänkt, tackade och neg som hennes mor hade lärt henne, försökte slinka undan innan de hann börja fråga. Vad hette staden där hon var född? Hade hon ingen släkt? Vad hette hennes far, vad hade hennes man haft för arbete? Frågorna naglade fast henne i de glipande golvbrädorna och lukterna av kokta kålrötter och småbarnstvätt från spisarna, hon började stamma och mumla, var snart fast i sina egna lögner.

Värst var det hos smedens Katarina. Hon var en långvuxen kvinna, långt gången med barn men förutom den stora bulan framtill mycket mager, ryggen kutade, hennes händer var beniga och plockade alltid med något, förklädesfållen, ett barn som behövde snytas. I hennes ögon fanns något på en gång girigt och avvisande.

- Ringen, förhörde hon sig, giftasringen, den lade hon av med det samma sedan maken gått bort, kanske?

En sekund slöt Kristin ögonen, hon jämkade barnets tyngd på armen, rodnaden steg i flammor, som eld upp från brösten, över halsen och upp i kinderna.

- Ringen, den… Jag var tvungen att sälja den.

- Jaså, minsann? Då var det väl en fin ring, en guldring rent av, kan jag tro? Som hon fått av karln sin?

Katarinas blick glimmade svagt i dunklet. Vinterdagen var mörk och hos smeden och Katarina fanns ingen öppen härd med flackande eldsljus som lyste upp rummet, de hade järnspis, en stor, svart, hukande tingest där elden hölls fången bakom luckor och under järnringar. Inuti spisen andades elden med snabba andetag. Det blev mycket varmt av järnspisen. Kristin kände svetten sippra längs ryggen, det sprängde i händerna.

- Eller var det bara mässing kanhända? Inte alltid så lätt att se skillnad ska jag säga, det är många kvinnfolk som tror att de fått renaste guld och så är det bara billigt skräp som karln köpt för en spottstyver på närmsta marknad, ja, en del drar sig inte för någonting…

Kristin stirrar i golvet, kinderna brinner, något måste hon svara. Smedens Katarina kräver ett pris av henne innan hon låter henne gå, innan hon lämnar över säcken med smutstvätt som står bakom henne i spiselvrån.

Kristin viskar:

- Jag… jag vet inte riktigt vad det var. Jag fick…två kronor för den. Men jag hade ju helst… Jag hade ju velat ha den kvar.

- Tro det, ja. Ja, själv skulle jag väl aldrig komma på tanken att sälja min vigselring om min karl gick och dog. Gud förbjude. Men det är ju så olika.

Under bordet sitter två småpojkar och leker med en avskavd trähäst. Deras röster blir plötsligt till ilskna tjut, de sliter och drar i varsin ände av leksaken och Katarina avbryter sig. När hon fiskar upp den minste och torkar hans snoriga näsa med förklädesfållen skymtar med ens en annan kvinna i hennes ansikte, en som Kristin förut aldrig sett; den andra kvinnan ler och stryker pojken över kinden och säger mjukt:

- Såja, du vet ju att Pålle är storebrors, mamma ska ta fram bollen åt dig strax.

Det är ett ögonblick bara, sedan är allt som förut, hennes långlagda ansikte, stramheten kring munnen. Pojken måste vara i ungefär samma ålder som Ella, ett och ett halvt år, från tryggheten i sin mors famn ser han på flickan i Kristins famn, hon tittar