Gårdarna runt sjön

By Birgit Th. Sparre

Ett liv börjar, och ett annat slutar. När lilla Diana föds dör hennes mor, Margareta. Hennes far, Jan Gustav Stjärnudd, drabbas hårt av sin unga frus bortgång. Bedrövad strövar han runt på sitt gods Stjärnö, och ignorerar sin nyfödda dotter... Diana växer upp på godset tillsammans med sin gamla far och morbror. Men när även den ekonomiska lyckan vänder för baron Stjärnudd tvingas de lämna sitt älskade gods bakom sig för ett nytt liv. Diana, som nu snart är vuxen och som blivit en både vacker och bestämd ung dam kan dock inte glömma sitt barndoms hem. Hon ska återvända hem till Stjärnö, vad som än krävs.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 22, 2021
• ISBN: 9788711836026

Book preview

Inclàn)

Sjön

Sjön var vackrare än andra sjöar, med gröna holmar, lummiga näs och djupa vikar, där gula och vita näckrosor blommade sommaren om. Sjön låg i en trakt, där historia, sägen och legend fyllde luften, likt tysta vingslag av sagans fågel Fenix. Verklighetens vardagsprosa blandades med förgångna tiders storhet, där ära och bragd, trohet och mod blivit till språkets skönaste lyrik.

Sjön med de leende stränderna och de blånande bergens bakgrund hade genom tiderna blivit en oomstridd medelpunkt. Liksom med tusen osynliga trådar, spunna av ödets gudinnor, band sjön med outslitliga bojor alla dem, som växt upp vid dess sagoomsusade stränder.

Det låg solglitter över trakten, som värmde hjärtat och kom den sorgsne att le. Luften var hög och ren, och gjorde det lätt att andas. Under tysta nätter slogo månstrålarna silverbryggor från ö till ö, från strand till strand. Lätta små andeväsen gledo däröver och flätade i minnets krans ärans lager över stora handlingar, kärlekens röda rosor över livets lyckodrömmar, vita liljekalkar över renhetens ofläckade helgedom och glömskans vallmo över bittra tankar och gamla oförrätter. I vassen skrek lommen och änderna redde bo på holmarna, där får gingo på bete under de korta sommarmånaderna. Fiskmåsar höjde sig i vida cirklar över den långsmala sjön och pilgrimsfalkar höllo till i glömda ruiner av gamla fästen.

Runt sjön, bland lövskog och gran, gröna ängar och guldgula fält, lågo de gamla herrgårdarna och Heljö, slott.

Herrgårdarna hade gått i arv från far till son, stannat inom samma släkter, sett den ena generationen växa upp efter den andra, allteftersom århundrade lades till århundrade. Deras ägare hade alltid varit stolta och modiga män, som älskade sitt land och vördade sin konung. När ofred rådde, när landet var i krig hade deras platser aldrig stått tomma i leden. Med svärdet hade de värjt sitt land och skapat historia. I fredliga tider hade de brutit mark, odlat jord och uppfostrat det unga släktet, som i tidens fullbordan skulle hävda sin plats bland rikets män, taga upp fädernas mantel och kämpa för nya mål, nya tankar och nya segrar.

Det största arvet, som genom tiderna gått från far till son, var kärleken till fädernegården vid sjön, som var vackrare än andra sjöar.

De gamla gårdarna hade sett Sveriges storhetstid komma och försvinna. Reduktionens järnhand hade skakat dem likt en förödande storm, de hade upplevt rikedom, fattigdom och ruin. De ha trotsat alla vindar, de ha stått kvar som starka fästen och säkra tillflyktsorter. Om än deras yttre och inre förändrats under årens lopp — grunden är densamma nu som för hundratals år sedan.

De ligga runt sjön med ägorna gränsande intill varandra. Förnämast av dem alla är Heljö gamla slott, som höjer sina vita murar och sitt kopparbeslagna torn över parkens sekelgamla träd.

Det är familjen Riddercronas stamgods och krönikan berättar, att slottet var byggt före Gustav I: s dagar.

Heljö ligger på ett näs med sjön på tre sidor, omgivet av djupa vallgravar och en milsvid ekpark, där rådjuren springa. En gång rådde Heljö över femton socknar, och greve Riddercrona till Heljö hade lagens rätt att döma sitt folk och taga upp skatt av sina underlydande. Det var längesedan! Numera rådde ej Heljö över några socknar, men slottet var ännu det största godset av gårdarna runt sjön. Det var fideikommiss och hade tillhört släkten Riddercrona så länge man kunde minnas tillbaka i tiden.

Heljös nuvarande ägare var Johan Albrecht Riddercrona, f. d. major, med kritvitt hår, vita polisonger, en skarp örnnäsa och med de gråblåa ögonen under halvslutna ögonlock. Han var en despotisk herre, som skötte det stora godset med strama tyglar, på gammaldags maner. På Heljö fanns bara hans vilja, det fick hans hustru, den stela grevinnan Ebba, de två döttrarna och den ende sonen dagligen erfara.

Intill Heljö låg Lindö. Det hade fått sitt namn genom sina präktiga lindalléer och sina välklippta häckar i underliga och fantastiska formationer. Lindö var byggt på ruinen av en gammal borg, som bildade en ståtlig stenterrass runt den vita träbyggnaden.

Trädgården gick ned till sjön och bland silvergranar och tujor stod en och annan pyramidpoppel som ett smalt och långt utropstecken.

På Lindö bodde överste Bertram Ehrenfalck med sin maka, född Riddercrona, syster till Johan Albrecht på Heljö. De hade inga barn. De levde sitt ensamma liv år ut och år in på Lindö gård.

Där sjön smalnade mellan höga, vita björkstammar, låg Björksunds gula herrgårdsbyggnad med flyglar, verandor och breda terrasser.

På Björksund var huset ständigt fullt av gäster och ifrån trädgården hördes alltid skratt och muntra rop. Björksund ägdes av den yngre brodern Riddercrona, greve Fredrik Adolf, gift med den glada Louise Stjärnudd från Stjärnö gård.

Där sjön skar in i en djup vik, som nästan kom den att bilda en liten sjö för sig, låg Ekenäs.

Det var en enslig gård. Mot granskogens mörka bakgrund låg det låga envåningshuset, helt övervuxet av murgröna. Allt på Ekenäs vittnade om förfall. Trädgården var halvt förvildad, men det gav stället en säregen charm. Där doftade ödemark och tystnaden blev till en stor ensamhet. På de söndriga terrasserna ned till sjön klängde vildrosor och lavendel. Guldregn, jasmin och syren vuxo på Ekenäs som höga träd och på gårdsplanen stod en sprucken fontän, där regnvatten samlade sig, småfåglarna badade och hundarna drucko.

Ägaren till Ekenäs var Henrik Lorenz Rudenfeldt, enstöringen och fantasten, och om honom fanns det mycket att berätta.

Han hade rest runt hela jorden, han älskade sång och musik, dikt och lyrik, han hörde till dem, som endast läppjat på de olika vinerna i livets bägare. En drömmare hade han alltid varit och med åren kom ett stort tungsinne över honom; man sade att han bar på en hemlig sorg.

Han flydde från världen och människorna och slog sig ned i ensamheten på den gamla fädernegården. Han såg inte gårdens förfall. Henrik Lorenz levde i den drömvärld av minnen, vars guldglans förgyller den maskstungna verkligheten.

Kapten Rudenfeldt hade haft en enda syster — Margareta. Hon dog helt ung och efter hennes död deltog Henrik Lorenz än mindre i det glada livet på gårdarna runt sjön.

Mitt emot Heljö tvärs över sjön låg Stjärnö gård; av alla gårdarna hade Stjärnö det vackraste läget.

Skuggad av åldriga träd i sin stora park låg den vita byggnaden med sina tvenne flyglar. Från altanen på Stjärnö såg man månen gå upp bakom lövskogen, såg man solen sjunka flammande röd bakom de blånande höjderna.

Röda och skära klängrosor klättrade över terrassens stenbalustrad, vita gladiolus kantade muren, och i urnor på terrassens trappsteg stodo blåa agapantus. Gången ned till sjön kantades av dalior och skära pioner. Vid sjön låg vallmoängen under hängbjörkarnas gröna brudslöjor, och därintill lusthuset, överväxt av kaprifolium.

Hundraåriga lönnar kantade den breda inkörsvägen, och på den runda gräsplanen framför huvudingången stodo rosor på stam och grupper av syrener, dafne och jasmin.

Nere i parken, mellan blodbok, silverpoppel och röda hagtornsträd, låg en damm. Där brukade vildsvanor hålla till. Och runt dammen stodo vita liljor, azaleor och höga rhododendron.

Genom parken slingrade smala gångar, som förde till halvt igenvuxna grottor och till lummiga sittplatser under sommardagarnas heta timmar. I Stjärnö park, under knotiga träd, blev saga verklighet. Aldrig förnam man sjöns trollmakt så starkt, som på Stjärnö gård.

Alla, som såga Stjärnö, grepos av dess gamla stämning och av dess sällsamma skönhet.

På Stjärnö gård bodde baron Jan Gustav Stjärnudd med sin unga dotter.

Diana

På Stjärnö gård såg Diana dagens ljus.

Hennes mor var Margareta Rudenfeldt, som adertonårig blivit förmäld med den redan grånade Jan Gustav Stjärnudd. Han dyrkade sin unga, veka hustru, och när, efter två års äktenskap, Stjärnudd väntade en arvinge, var hans lycka fullständig.

Men denna lycka varade inte länge.

Margareta Stjärnudd miste sitt liv, då den lilla dottern föddes, och sorgen drog in på Stjärnö gård i samma ögonblick som Diana kom till världen. Hustruns död drabbade Jan Gustav Stjärnudd som en blixt från klar himmel. Han blev som bedövad genom ödets slag. Likgiltig för allting gick han omkring på Stjärnö som en sömngångare, en skugga av sitt forna jag och barnet ville han inte se. Han frågade inte ens efter om Diana levde eller var död.

Baron Jan Gustav tog ej emot besök av ens de närmaste och Stjärnö gård låg tyst och öde, avskuren från världen. Men i ett soligt gavelrum i det vita huset levde och andades en ny liten varelse och fyllde rummet med späda skrik. Den lilla flickan, som med Sorgen kom till Stjärnö, hade ändå en människa, som vårdade henne med ömmaste omsorg. Det var hennes mors gamla sköterska, Anna-Marie, som följt med Margareta Rudenfeldt, när hon blev härskarinna på Stjärnö gård.

Anna-Marie var en kraftig kvinna, som inte var rädd att säga till människor, vad hon tänkte om dem. Hon tyckte det var skräp av baron Jan Gustav att så gå upp i sin sorg, att han inte ens kunde förmå sig att titta på sin lilla dotter, och det sade hon honom rent ut.

»Inte kunde den lilla gudsängeln rå för att hennes mamma dog, så pass begrep väl baron själv», var Anna-Maries ständiga ord till Stjärnö ägare, när hon tvingade sig in till honom för att tala om den lilla flickan.

På detta svarade henne aldrig baron Jan Gustav. Han endast, ryckte på axlarna och fortsatte att stirra framför sig.

Men Anna-Marie lämnade inte sin plats vid dörren.

»Har baron ingenting att säga?» frågade Anna-Marie med hög röst.

Då såg Jan Gustav Stjärnudd upp och rynkade bistert ögonbrynen. »Jo», svarade han, »att Anna-Marie kan gå, för härinne behövs hon inte.»

»För all del — jag skall inte besvära baron», sade Anna-Marie, knyckte på nacken och slängde igen dörren, så det ekade i hela huset.

Anna-Marie gick direkt ut i köket, där tjänstefolket nyfiket väntade att få höra resultatet av samtalet. Hittills hade de alla varit lika lönlösa, och man började tvivla på, att baron Stjärnudd någonsin skulle vilja veta av sin lilla dotter.

När Anna-Marie hörde dylikt blev hon emellertid blixtrande ond, och med armarna i sidorna ställde hon sig mitt i köket och sade med sin karska röst:

»Ni äro fårskallar allihop. Sanna mina ord, att bara den gamle bitvargen därinne en enda gång får se flickan, blir han så kär i henne, att han inte kan lämna henne för en minut. Jag har sett många barn i min dag, men aldrig någonting så mjukt och skärt. Det är som vore hon skapt av bara luft och solsken!» Och Anna-Marie svängde om på klacken, lämnande de andra spörjande och undrande om Stjärnös framtida öde.

»Se, hade hon bara varit en pojk», sa’ gamle Anders, betjänten, »då hade nog inte baron varit så omöjlig …»

»Ja, en ska tänka, två så’na olyckor på en gång kunde göra vem som helst konstig», sade kokerskan Lotta, »unga friherrinnans död och en flickas födelse!»

»Ska hon också räknas som en olycka stackarn?» undrade Tilda, husan.

»När en vill ha en pojke och får en flicka, ska de inte räknas till olycka kanske?» — och på denna dräpande replik av Lotta kunde varken Tilda eller gamle Anders svara.

När fyra månader hade gått och baron Stjärnudd ännu inte sett sin dotter, och barnet ännu inte var döpt, tyckte Anna-Marie att det gick för långt, och hon beslöt, att en dag överrumpla baron Jan Gustav. Hon tog den lilla varelsen på sina armar och bar ned henne till biblioteket, där baron Stjärnudd brukade sitta och röka sin pipa efter middagen.

Anna-Marie steg in utan att knacka. Hon gick direkt fram till baron Jan Gustav och lade den lilla flickan i hans famn. Baron Stjärnudd blev så överraskad, att han helt mekaniskt slog armarna om den lätta, vita bördan, som utan hans vilja och vetskap hamnat i hans armar.

När han hämtat sig från den första överraskningen, såg han förskräckt ned. Han såg ett litet rosigt ansikte, omramat av ljust hår, som lockade sig vid pannan. Han såg ett par djupblåa ögon, fuktiga och skygga, en liten röd mun, som smålog, och ett par små knubbiga armar, som sträckte sig emot honom. Han kände värmen från den lilla mjuka kroppen och i samma ögonblick genomströmmades han av en ny stark känsla.

Denna lilla varelse, med de djupblåa ögonen var hans!

Livets sällsammaste gåta, kärlekens största gåva, höll han tryckt intill sitt hjärta. Han var far. Vad det ordet innebar, förstod Jan Gustav Stjärnudd i den stunden, och med oändlig ömhet såg han länge, länge på sin lilla moderlösa flicka.

»Anna-Marie», sade han plötsligt, »vet du av, att hon har rådjursögon? Hon skall heta Diana, och redan denna vecka skall hon döpas. Det skall bli ett dop, som hedrar Stjärnö gård, som följer gammal och god tradition.»

Anna-Marie hade hela tiden stått så tyst, att hon knappast vågade andas. Inte ens för sig själv ville hon tillstå, huru hennes hjärta bultade, när hon på eget bevåg bar ned barnet till baron Jan Gustav. Hur hennes tilltag skulle avlöpa, hade hon aldrig vågat tänka sig in i en gång.

När hon nu såg den stränge, gråhårige mannen, lutad över barnet i sina armar, sägande ord, som hon aldrig vågat drömma om att få höra, smalt något inom henne, och gamla Anna-Marie måste svälja ett par gånger, innan hon kunde svara.

»Det skall bli alldeles som baron befaller», sade hon med nästan vek röst. »Alldeles som baron befaller», upprepade hon igen.

När Anna-Marie kom ut i köket den dagen, var hon stoltare än en segrande fältherre, som vunnit det avgörande slaget.

»Att det skulle gå så — sa’ jag hela tiden, för jag känner så’na som baron.» Med de orden avslutade Anna-Marie sin långa beskrivning över dagens stora händelse.

Men Jan Gustav Stjärnudd hade redan funnit vägen till det soliga gavelrummet, där hans lilla flicka låg och sov bland spetsar och tyll.

Från den dagen blev baron Stjärnudd som en ny människa. Sorgen hade honom inte längre i sin makt. Hans gång blev spänstig, hans rygg rak, och med nyvaknat intresse tog han itu med gårdens skötsel. För varje dag som gick, växte hans kärlek till hans lilla dotter, som i dopet erhöll namnet Diana efter jaktens gudinna. Till dopet på Stjärnö gård inbjödos alla på gårdarna runt sjön.

Riddercronas på Heljö och Riddercronas på Björksund, Ehrenfalcks på Lindö och baron Stjärnudds svåger, Henrik Lorenz Rudenfeldt från Ekenäs.

En av de sista dagarna i september, då höstblommorna stodo i sina vackraste färger och luften var kyligt klar, döptes Diana Stjärnudd i den blåa salongen på Stjärnö gård. Den gamle prosten Jakob Millenius döpte Diana. Prostinnan Emma kom i sin svarta sidenklänning en timme tidigare än alla de andra för att själv kläda den lilla flickan i hennes farmors dopklänning, den för länge sedan avlidna friherrinnan Kristina Stjärnudd, född Riddercrona.

Baron Jan Gustav bar själv Diana till dopet. Under hela ceremonien låg hon tyst och stilla i hans armar i sin långa, vita klänning av äkta spetsar.

Gamle prosten Millenius läste upp hennes namn Diana Margareta Kristina, Margareta efter hennes mor, och Kristina efter hennes farmor.

Efter dopet gick Diana ur famn i famn. Hon såg på dem alla med sina klara, djupblåa ögon, arvet efter modern; men mot Henrik Lorenz smålog hon. Från den dagen överflyttade Henrik Lorenz Rudenfeldt all den kärlek, han hyst för sin syster, Dianas mor, på hennes lilla flicka. Enslingen på Ekenäs blev under årens lopp Dianas käraste vän och mest älskade »lekkamrat».

De tre små gossarna, Olof, Krister och Carl Riddercrona från Björksund, stodo tysta i sina vita sjömanskläder och betraktade nyfiket sin lilla kusin, som låg i deras niors armar. Men den femårige Joachim Riddercrona till Heljö gick rakt fram till Diana och nöp henne i armen. Hon började gråta, och Joachim fick en rungande örfil av sin stränge far.

Den örfilen var Joachim Riddercronas första minne av Diana Stjärnudd.

Diana växte upp och de förr så tysta rummen i det stora huset genljödo av joller och lek, skratt och gråt.

Hon blev faderns ögonsten och dyrbaraste skatt.

Hon tumlade om i parken och lekte i trädgården. Hela Stjärnö gård fylldes av den lilla älvlika varelsen, som växte upp med den största kärlek till människor, djur och blommor, till allt levande på Guds stora och rika jord.

Diana var liksom skapad av lättare materia än andra varelser. Hon var slank utan att vara lång, mjuk, vek och finlemmad, och hennes gång var så lätt, som om hennes fötter aldrig berörde marken. Hennes hår var ljust och kort, och låg i djupa vågor över hennes huvud. Hennes ögon hade en djupblå färg och blicken i dem påminde om det skygga rådjurets. Hennes mun blottade, när hon skrattade, en jämn rad av små vita tänder och hennes hy var matt skär som pärlemorn i en nyöppnad mussla.

»Du är som en månstråle, barnet mitt», brukade Jan Gustav Stjärnudd säga, när Diana kröp upp i hans famn. »Du är lättare än luft!» Men Diana slog armarna om hans hals och sade skrattande, medan hon ryckte honom i hans grå mustascher:

»Om jag också hade vingar, pappa, flöge jag aldrig bort från dig och Stjärnö.»

Redan som helt liten hade Diana en avgjord motvilja mot starka färger. En gång fick hon en röd klänning, men hon grät så fort gamla Anna-Marie ville taga den på henne och Diana var därför nästan alltid vitklädd.

Hon kunde aldrig bära smycken. De tyngde henne. Och hon åt aldrig kött. Det var som om hela hennes kropp reagerade mot all föda, som inte hörde växtriket till.

Diana hade ett outsläckligt behov av skönhet, men hon fann också skönheten i allt. I minsta blomma vid vägkanten, i vågornas krusning, i en trollsländas vinge, när hon höjer sig mot solen, i ett nedfallet blads trådfina nerver.

»Kärleken till blommor har hon ärvt efter sin mor, som aldrig kunde få nog av dem», brukade baron Stjärnudd säga, när han såg Diana bära in fång efter fång för att pryda rummen på Stjärnö gård.

Liljor älskade hon mest av allt. De vita liljorna vid dammen nere i parken, blevo för henne symbolen av allt skönt och rent i världen. Med dem fyllde hon den stora kopparkrukan på ekbordet i hallen och under de tider, då inte liljorna blommade, satte hon chrysantemum, syrener eller vita flox i krukan, och på vintern plundrade hon växthuset på tulpaner och narcisser.

Kopparkrukan fick aldrig stå tom.

Vallmoängen under hängbjörkarna var Dianas. Där i närheten voro alla hundar begravda, som under årens lopp funnits på Stjärnö. Hundgravarna lågo henne särskilt varmt om hjärtat. Hon gjorde små gravkullar och planterade en gran vid varje kulle, och på själva kullarna violer och tusenskönor. Vid hundgravarna »begravde» också Diana alla döda fåglar, mullvadar och råttor, som hon fann i parken och hennes far brukade skrattande säga, att snart gjorde Diana hela parken till en »kyrkogård».

Hon hade av sin far fått två stora ljusbruna airdaleterrier, långraggiga, som tittade under lugg med sina kloka bruna ögon. De hundarna följde Diana överallt, och hon kallade dem »Rey» och »Reina», Kung och Drottning. När hon rodde ut på sjön i sin vita båt, summo hundarna efter båten, och när Diana gömde sin näsduk i parken, letade de båda förtvivlat, tills en av dem fann den. Den lycklige upphittaren belönade Diana med sockerbitar, men då såg den andre så ledsen och skamsen ut, att hon måste ge honom också, och sedan började leken om på nytt. Diana ville helst leka ensam. Hennes kusiner och jämnåriga lekkamrater kunde icke följa hennes tankegång.

Under torra och varma somrar var hon hela dagarna nere vid den långgrunda stranden. Hon gjorde kransar av näckrosor och låtsade att hon var sjöjungfrurnas drottning, och varje skrovlig sten, som stack upp ur vattnet, blev ett underlydande kungarike. Eller också lekte hon i lusthuset, som var överväxt med kaprifolium. Då var Diana den fångna prinsessan, som murats in i ett otillgängligt torn av ett styggt troll. Där kunde hon sitta tills prinsen kom och räddade henne — och då var alltid Rey eller Reina prinsen, som trollet hade förvandlat till en lurvig varg. Under långa regndagar lekte hon med förkärlek på Stjärnö stora vind. Där störde henne ingen. Bland bjälkar och mörka skrymslen hittade Diana bortglömda föremål, som hon med tillhjälp av sin fantasi fick den otroligaste användning för. Av gamla kläder och uniformer, som hon fann i kistor, klädde hon ut sig till sagornas bekanta figurer. Av trasiga möbler och söndriga saker ordnade hon ett »historiskt museum» med förklaringar över varje sak, som hon själv skrivit. Dit upp inbjöd hon sin far och gamla Anna-Marie, och förevisade med stolthet en avbruten värja, som Carl XII hade använt i slaget vid Narva, en rostig hjälm, som hade tillhört den siste korsfararen, och tusen andra underbara ting. Baron Jan Gustav betalade två öre i inträdesavgift och besåg med djupaste allvar »museets alla sevärdheter»; gamla Anna-Marie, som inte var särskilt förtjust i att krypa bland bjälkar och bråte på vinden, fann emellertid den leken ovanligt dum.

— — —

»Min vita flicka» var det smeknamn, Jan Gustav alltid brukade använda på Diana.

Det hade sin särskilda historia och hörde samman med det rika drömliv, som utmärkte Diana under hela hennes ensamma barndom på Stjärnö gård. — Redan som helt liten talade hon om »en vit flicka», som var hennes ständiga lekkamrat. Först skrattade Jan Gustav som åt ett lustigt skämt, men när han såg, hur allvarligt och helt naturligt hon talade om sin lilla osynliga lekkamrat, blev han betänksam.

»Akta den vita flickan, pappa, du går rakt på henne», kunde Diana säga till sin far, och Jan Gustav flyttade sig förbryllad åt sidan.

»Nej, nej, pappa, nu knuffar du henne!» sade hon i bedrövad ton. »Ser du henne inte?»

Baron Stjärnudd måste skamsen erkänna, att han såg ingenting.

Fick Diana något extra gott, genast skulle hon dela det med den vita flickan, och i alla hennes lekar spelade hon huvudrollen.

Aldrig kunde Jan Gustav minnas, att Diana var rädd. Utan fruktan låg hon ensam i sitt avlägsna rum i det stora huset, och aldrig tvekade hon ett ögonblick att gå över mörka vindar eller genom öde rum. Frågade han henne, om hon var rädd, svarade Diana ständigt detsamma:

»Varför skulle jag vara det, pappa, när den vita flickan är hos mig?»

Jan Gustav skakade ängsligt på huvudet och talade i bekymrad ton därom till sin svåger, kapten Rudenfeldt.

Henrik Lorenz, Ekenäs ägare, såg djupare i tingens gåtor än de flesta och svarade baron Stjärnudd med sitt vemodiga småleende:

»Var lugn du, Jan Gustav. Ett barn står närmare de okända världarna och den eviga kärleken, än vi gamla och jordbundna ana. Varför skulle då inte förnimmelsen av deras beskyddande väsen vara så stark, att det i barnets ögon tager mänsklig gestalt? Deltag utan undran i hennes lekar, Jan Gustav! Snart nog kommer Diana att växa ifrån barnets paradis och se världen med de fullvuxnas skumma blick!»

Jan Gustav brummade misstroget i mustaschen, men från den dagen talade han med Diana om hennes vita flicka som vore hon ett verkligt barn av kött och blod.

Det blev, som Henrik Lorenz hade förutsagt. Ju äldre Diana blev, ju mera växte hon ifrån kontakten med sin barndoms vita flicka, och som helt vuxen stod hon för Diana likt skuggan av ett förbleknat minne. Men huru än åren gingo, förnekade Diana aldrig ett ögonblick den samhörighet, hon känt med sin vita flicka och ofta som vuxen gingo hennes tankar till hennes barndoms lekkamrat, som så förvånat hennes far. Hon sörjde henne som en förlorad vän, och i de stunderna kände hon instinktivt, att hon utbytt barndomens drömliv mot verklighetens nyktra vardaglighet.

Det övernaturligas mystik ägde en sällsam tjusning för henne. Med glänsande ögon lyssnade hon under middagsrasten i »dagsverksstugan» till folkets berättelser om osaliga andar, som inte funno ro i sin grav, om varsel och spökerier. Varje gång hon var på Heljö fick Spjut, den gamle betjänten, berätta om den »gråa frun», vars hemska skrik hördes över hela slottet när en olycka drabbade Heljö, eller när dess ägare skulle dö. Han kunde berätta om dörrar som flögo upp av sig själva, om dörrhandtag som vredos ur ens händer och om tornrummet där aldrig någon vågade ligga.

Men mest av allt greps Diana av berättelsen om de underliga »stegen» på Stjärnö gård, som hördes tydligast under hennes farmors tid. Det var den gamle rättaren och trotjänaren på gården, som bäst kunde berätta om dem:

»De kommo inifrån blåa salongen och läto som trippandet av små steg i skor med höga klackar», sade han. Många gånger hade han hört dem under den tiden, och gamle rättaren berättade om den stränga och vackra Kristina Riddercrona som dött flera år innan Dianas födelse. Hon var en sådan människa, som hörde och såg mera än andra. Gamla friherrinnan lade sig aldrig före tolv någon enda kväll. De underliga stegen voro orsaken därtill sade rättaren.

När Dianas farmor med den övriga familjen satt och sydde om kvällarna i blåa salongen och klockan slog tolv, tittade hon alltid upp från arbetet, som hade någon gått förbi.

Ingen annan än gamla friherrinnan såg de dimmiga konturerna av en dam i rokoko med höga pompadourklackar, men alla hörde trippandet av små steg, som gingo tvärs över rummet och avlägsnade sig allt mera. Omedelbart därefter sade friherrinnan godnatt och gick upp till sig.

»Gick hon förut», viskade rättaren hemlighetsfullt, »då kom den där damen alltid fram till, hennes säng och stod där hela natten …»

När rättaren hunnit dit i berättelsen, kände Diana en rysning. Vad hon längtade efter att själv få höra de där stegen i blåa salongen och se »damen» vid sin säng. Det var så nedslående, när rättaren talade om, att efter hennes farmors död hördes de underliga stegen på Stjärnö allt mera sällan och ingen hade sett ens skuggan av någon dam i rokoko.

»Det var nog nå’n gammal skuld, som ’vålnaden’ hade till hennes farmor se’n långa tider tillbaka … », förklarade rättaren dramatiskt. »Så’nt hade man hört förr, och ’spökelset’ fick inte ro i graven, förrän friherrinnan var död och skulden blev sonad inför vår Herre …»

Dianas rum låg ovanför blåa salongen. Varje kväll förökte hon hålla sig vaken till midnatt för att kanske få höra stegen … Men alltid hade hon somnat långt innan tolvslaget slog.

Blåa salongen på Stjärnö var ett stort rum med sex fönster utåt sjön och fyra utåt rosenpergolan på södra gaveln. Emellan fönstren på ena långväggen hängde gamla speglar i empir i nötta guldramar med drakslingor i svart och delat spegelglas. Alla möblerna voro i vitt och guld, klädda med blått siden och på vardera sidan om den signerade Hauptsoffan med de svängda gavlarna stodo på förgyllda piedestaler två lystrar med ljusblå botten och slipade prismor. Där stod på ena kortväggen Jan Gustavs stolthet, den tjockmagade rokokobyrån, en härlig sjuttonhundratalsmöbel med den stora soppterrinen i rent silver och i taket hängde en venetiansk ljuskrona, som baron Stjärnudd köpt från något italienskt palats på sin bröllopsresa.

I blåa salongen hängde över en soffa den stora målningen av Dianas mor. Margareta Rudenfeldt, som ung flicka. Det var en förstorad kopia efter originalet, som fanns på Ekenäs, målat i Berlin av en känd konstnär.

I en ljusblå klänning med luftiga volanger satt Dianas mor, tillbakalutad i en länstol. Hon stödde ena armbågen mot ett bord och lutade huvudet mot handen. Andra armen låg på stolens skulpterade armstöd och på handen glänste en blå safir i en smal ring. Hennes hår var lika ljust som Dianas, hennes hy lika genomskinligt skär, men hennes ögon voro bruna, som broderns och runt munnen låg ett lyckligt leende. Bakgrunden var en flamländsk tapet, men på bordet stod en hög vas med stela kallor.

Dianas morbror berättade för henne, att de blommorna hade hennes mor särskilt fått bedja konstnären måla.

Margareta Rudenfeldt älskade livet och glädjen mera än de flesta, men hon brukade säga, att glädjens skugga heter Sorg och i sorgens fotspår växer kallor. »Därför vill jag ha dem bredvid mig på tavlan», hade hon sagt till konstnären, »ty en dag hinner sorgen fatt mig.»

Diana kunde under långa stunder stå tyst framför moderns porträtt. Undrande betraktade hon de vita blommorna över det ljusa huvudet och Diana tänkte, att sorgen nådde henne aldrig, endast döden.

Hon kunde inte sakna sin mor, men hon hade en stark känsla av, att något oerhört stort felades i hennes liv. För Diana framstod modern som en bild av madonnan, förenande den största kärlek med den största godhet. Var hon ledsen eller gick henne något emot, alltid kom samma tanke för henne: »Hade bara mamma levat …»

Hennes lilla hjärta kunde värka av längtan och saknad, när hon såg sin fasters ömhet och omsorg om sina flickor. Hörde hon dem skämta och prata tillsammans, tänkte hon alltid: »Så skulle också min mamma ha gjort!» När hennes kusiner svarade otåligt på sin mors förmaningar, kunde hon förskräckt säga till dem: »Hur kan ni svara så, när ni har en mamma …»

Diana undrade om det fanns någon mor i världen, som var storsint nog att inte enbart se sina egna barns förtjänster utan även låta andra komma till sin rätt. Hon trodde det inte. I det fallet kanske även hennes mor skulle ha varit förblindad, tänkte hon med ett ljust leende.

Sin far och sin morbror älskade Diana över allt på jorden, men det var så mycket, som man inte kunde säga till en pappa.

Ibland när hon sömnlös låg i sin säng och såg månskenet strömma in i rummet, kunde hon sakta och tyst smyga sig ned i blåa salongen, krypa upp i soffan under moderns porträtt och ha långa viskande samtal med henne. Jan Gustav Stjärnudd hade aldrig haft en tanke på att Diana kunde sakna en mor, som hon aldrig sett. En kväll blev han helt tagen ur den tanken, när han av en händelse gick genom blåa salongen, och fann Diana i sin vita nattdräkt, sovande i soffan under porträttet, ännu med tårar hängande i ögonfransarna.

Den synen kom Jan Gustavs hjärta att skälva av förtvivlan, och när han på starka armar bar det sovande barnet tillbaka till bädden, fylldes hans sinne med bitterhet mot den försyn, som berövat hans lilla flicka, det bästa livet äger, en mor.

Bland folket hade Diana många vänner och ingen stuga under Stjärnö var henne obekant. Var det någon sjuk, tittade alltid Diana till dem. Och »lilla fröken på Stjärnö» var lika efterlängtad som omtyckt i stugorna. — Mest av alla tyckte Diana om »Gumman i skogen», som hon kallade henne.

Gummans stuga låg egentligen vid stora landsvägen, fastän den ett par kilometer gick igenom skogen. Gumman var änka sedan många år tillbaka och därtill lam. Hon satt hela dagarna vid fönstret utåt landsvägen bakom de blommande, röda pelargonierna och en av grannflickorna hjälpte henne med det nödvändigaste.

Aldrig trodde Diana att en stackars lam kunde vara så lycklig och nöjd, så tacksam och blid. Småleende, med en svart sammetsschalett över det benade vita håret, satt hon med armarna på bordet, överklätt med tidningspapper. Bredvid henne låg alltid bibeln och på den hennes hopfällbara glasögon. Vad Diana väl mindes det låga rummet. Mitt på golvet stod ett runt bord med en blårutig vaxduk. Den höga chiffonjén i ett hörn med sin spegel och sina två porslinshundar. Den långa, hårda pinnsoffan utmed väggen och den stora alltid uppbäddade sängen, där hon aldrig låg. Den var alldeles för fin! Soffan i köket var god nog åt henne, sade hon, och de präktiga sängkläderna i sängen ville hon då lämna efter sig orörda vid sin död. Det var den enda fåfänga hon hade kvar!

Vid köksdörren stod »skänken» med sin förnicklade kaffeservis och över pinnsoffan hängde ett oljetryck av kungafamiljen. Ofta kom Diana till gumman i skogen med kaffe och socker och i många timmar sutto de och pratade tillsammans. En gång sade den gamla till henne: »Se’n jag blev lam kan jag inte göra någon nytta längre, men jag ber en bön för varje människa, som går förbi mitt fönster!»

Det glömde aldrig Diana.

Gumman hade en underlig bladväxt med stora taggiga blad. Diana hade aldrig sett den blomma, och en dag frågade hon den gamla, om den egendomliga växten.

Gumman ruskade på huvudet. »Det var något till konstigt, det trädet», sade hon. »Hon hade bara sett det blomma en enda gång. Det var när hon gifte sig för femtio år sedan.» Diana strök med handen över de vitfläckiga bladen. »Vill inte fröken Diana ha den gamla växten — det skulle göra mig så innerligen glad», sade gumman. »Hon skall få se att den blommar, när hon finner sin käresta. Det lovar jag henne! Tänk då på mig, gamla gumma!»

Efter många protester tog Diana emot trädet och satte det i ett av söderfönstren uppe i sitt