Men sjön är densamma

By Anna Sparre

Anna Sparre växte upp som en av "flickorna Adelswärd" på Sveriges enda baroni - en herrgård utanför Åtvidaberg. I "Men sjön är densamma" berättar hon om sina första tjugo år på jorden. Syskonskaran var stor och tjänstefolket var familjen trogna och kärleksfulla. I sin tillbakablick skildrar Anna, med ärlighet och insikt, även den nära vänskapen med prinsessan Astrid. Vi får följa med genom folkskola, och en ungdomens kärlekssaga, för att till slut hamna vid det kungliga bröllopet på glada tjugotalet. Och fastän mycket förändrats med tiden så konstaterar Anna en sak... sjön förblir densamma. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 14, 2018
• ISBN: 9788711783047

Book preview

Förord till lokalpatrioter

Vi gamla åtvidabergare vill gärna tro att ingenting kan mäta sig i skönhet med just den här delen av Östergötland. Vi söker oss gärna tillbaka till vår barndoms hembygd. Träffas vi några stycken, talar vi med rörelse om det som var en gång, då vi var glada barn som levde i nuet, obekymrade om framtiden.

Över fyrtio år har gått sedan den vinterkväll, då jag som nygift åkte ut genom Adelsnäs grindar. Tretton gånger har jag sedan flyttat mitt hem från norr till söder och är nu tillbaka vid utgångspunkten. Jag sitter och ser ut över sjön, där jag simmat och rott, fiskat abborrar och fångat kräftor, där jag ridit på isen, tolkat och spelat bandy tills tårna förfrös. Jag ser ut över parken med samma gamla ekar och där våren blommar som vackrast nu.

Länken med min tidigaste barndom finns ännu kvar i Åtvid, tre vänner, glada och minnesgoda, alla har fyllt åttio år. Vi träffas då och då, än hos den ena, än hos den andra, vi har alltid lika roligt för vi minns så mycket från den tiden, den roligaste i vårt liv, säger de själva, då de var i sin bästa ungdom och jag ännu ett litet barn.

Hilda Jonsson är född här och har bott hela sitt liv ett stenkast från Bysjöns strand. Hon var tvätterska och kunde konsten att mangla och stryka vackert. Hon har en levnadsvisdom och ett lugn omkring sig, något som är ovanligt i vår tid och därför så skönt att få söka sig till ibland.

Elna Floods glada skratt är detsamma och hennes trogna hjärta oroar sig nu som då för allt elände i världen. Hon var min mors närmaste hjälp.

Och så Elsa Berg, som med mycken klokhet och kärlek osjälviskt skötte alla oss barn under många år.

När vi nu kramar om varandra, kan jag återkalla trygghetskänslan från förr, då de alltid fanns i strykrum, syrum och barnkammare, då de tröstade, berättade eller gav oss en välbehövlig uppsträckning då och då.

En dag då vi drack kaffe hos Hilda, återkom vi till det kära ämnet: mina föräldrars bröllop i juni 1901. Men det var svårt att enas om huruvida hästarna, som körde brudparet från Gerstorp till Åtvid, var guld- eller silverskodda och vi förstod att det inte längre fanns någon kvar som kunde ge det rätta svaret. De nygifta kom i alla fall körande med spann och hela Åtvid var på benen den natten och väntade längs vägen och på Villans gård. Sen bjöds alla på smörgåsar och svagdricka på festplatsen, där nuvarande hembygdsgården ligger, och det dansades hela den ljusa sommarnatten.

Snart finns det ingen som minns — det borde skrivas ner, sa någon.

Och så gick jag i parken när jag kom hem och såg Villan på andra stranden. Där bor nu Facits verkställande direktör, Gunnar Ericsson, och åter springer en skara barn omkring på gräsmattorna.

Villan ritades av arkitekt Gustaf Clason i något slags engelsk stil och badhuset skapades av arkitekten Carl Westman. Det var byggt av tjärade ekgrenar och låg på stolpar ute i sjön. Man gick dit över en båtbrygga. Det stora, mot sjön öppna avklädningsrummet, var klätt med juteväv och målat med glada abborrar och stora näckrosor.

Och lekstugan, som nu är tillbaka på den här sidan sjön, hadé flyttats över från Adelsnäs där den omkring 1820 uppförts av dåvarande innehavaren av fideikommisset Baroniet Adelswärd, Jan Carl Adelswärd, åt sonen Seth.

Eftersom många frågar vad som menas med Baroni, vill jag här citera Svensk Uppslagsbok:

Fideikommisset Adelswärd upprättades av Friherre Johan Adelswärd och stadfästes av Gustaf III 1783. Det är Sveriges enda Baroni. Om ätten utgår på manssidan, skall K.M:t förläna egendomen till någon annan av dess trogna undersåtar, som därtill kunnat visa sig värdig, varvid namnet Baron Adelswärd övergår till den nya fideikommisarien.

Jag ser också den gamla klockstapeln tvärs över sjön och den s.k. Nya Kyrkan, till skillnad från den Gamla, som ligger strax intill och som antagligen byggdes i början av 1500-talet. Den revs delvis vid sekelskiftet, kyrkan förföll men det vackra koret med dess takmålningar bevarades. Tack vare Ollie och Elof Ericsson, som 1957 lät restaurera den, har den emellertid i stort sett återuppstått i sitt ursprungliga skick.

Sjuttio år är ingen lång tid men det har hänt så mycket sedan seklet var nytt, revolutionerande uppfinningar har helt förändrat levnadsförhållanden och tänkesätt.

Kanske borde jag lyssna till rådet att skriva ner det jag hört mina gamla vänner berätta och det jag själv minns från mina första två decennier, innan jag lämnade Åtvidaberg och barndomen bakom mig.

Villan

Villan vid Bysjöns östra strand har det vackraste läget i Åtvidaberg. Så länge jag kan minnas har jag älskat sjön, som kunde ligga svart och stilla eller glittra med små silvervågor på sommaren eller, vackrast av allt, bli som guld, då höstsolen gick ner på andra sidan. Mot sjön sträckte sig en terrass med en bassäng, där vattnet sprutade ur en gås, som en liten naken pojke klämde om halsen.

Gården, kringgärdad av en tegelstensmur, tycktes oss oändligt stor. En jättelönn i mitten gav skugga varma dagar. Intill gården, i ett soligt hörn, låg sandhögen. I ena änden låg gästflygeln, på gräsplanen intill köksgaveln lekstugan. Den hade riktig spis, fina små mahognymöbler och vackra serviser. Där gräddade vi minimala plättar och stekte våra egna dvärghöns och bjöd de stora på middag under körsbärsträdet. Hönan var alltid seg, plättarna tjocka och brända och allt smakade lekstuga, dvs. rök. Det ryker alltid in i lekstugor, det hör till.

Badhuset luktade tjära, man kunde simma under bryggan, där var det mörkt och kallt. Man kunde fånga fisk med håv. Intill stranden blommade häggen då våren kom. Mellan de perenna rabatterna gick vägen mot rosengården, därinne luktade det varmt av tuja och därintill stod den gamla kastanjen, där man kunde sitta skönt på en gren med en bok utan att någon visste var man var.

Får jag presentera familjen som bodde i Villan då seklet var ungt?

Pappa: Theodor Adelswärd

Mamma: Louise Douglas

Sex barn: Lillis, Carin, Anna, Eva, Eric och Gösta.

Jag var nummer tre, egentligen nummer fyra, för innan jag föddes, dog en liten pojke vid späd ålder. Ofta ville vi höra historien om lillebror som dog, fast vi såg, att Mamma alltid blev lika ledsen, då hon berättade om hur söt han var och hur sjuk han blev, hur han dog och lades i en liten vit kista, som Pappa bar till graven. Man förstår hur svårt det måste ha varit att förlora detta lilla barn, som dessutom var den efterlängtade fideikommissarien. När nästa pojke föddes, var Pappa nära femtio år.

På kvällarna rodde vi ofta över till Adelsnäs vid sjöns södra strand, där den gamla herrgården legat med sina två stora och fyra små flyglar och många andra byggnader — orangeriet, väveriet, klockhuset m.fl. Min far lät montera ner stora huset, flyttade det till sjöns norra strand, Västantorp, där han inrättade en trädgårdsskola — numera golfhotell. Det var en tvåårig kurs för tjugu blivande trädgårdsmästare med bl.a. Rudolf Abelin som examensförrättare och temporär lärare.

De stora flyglarna flyttades ner till Åtvid. Den ena är Tilasvägen 8, den andra Apotekargatan 6 och väveriet är det s.k. Japan på Bruksgatan.

Han ville av flera anledningar inte bo på Adelsnäs — det var förfallet, det var långt bort. Därför byggdes Villan för att han skulle komma närmare sitt stora verksamhetsfält, Åtvidaberg, Bruket kallat. Det hade haft en nergångsperiod då gruvorna, som länge givit utkomst och arbete åt många, inte längre gav någon koppar. Då kopparproduktionen vid mitten av 1800-talet nådde sin höjdpunkt, hade Åtvid 5 000 invånare. Vid sekelskiftet hade antalet sjunkit till 2 000. (Nu 1970 är invånarantalet ca 9 000.)

Efter ett besök på världsutställningen i Paris 1889 fick min far idén att anlägga en snickerifabrik för tillverkning av kontorsmöbler efter amerikanskt mönster, av all den myckna eken här. Även en vagnshjulsfabrik startades. Det var början till Åtvidabergs Förenade Industrier, numera Facit. Han var mångsidig och framsynt, driftig och outtröttlig, han hade förmågan att omsätta sina många idéer i verklighet och han måste ha varit en ledare och organisatör av stora mått. Han lånade kapital och med experters hjälp anlades mejeri, bryggeri, slakteri, tvättinrättning, varmbadhus, hönseri, elektricitetsverk, hotell, m.m. och med sin vän arkitekt Clasons hjälp, goda råd och anvisningar byggdes skolor och egna hem. Trädgårdseleverna hjälpte till att planera och föreslå lämpliga plantor. Bruket blev känt för sina vackra anläggningar — en tradition som bestått. I de nya områden som nu växer upp, ligger trädgårdarna tätt — den ena vackrare än den andra.

I denna tid, då den enskilda företagaren är ett ont som bör förgöras, kan man inte låta bli att undra var Åtvidaberg i dag hade stått om inte den rätte mannen i rätt tid dykt upp och med aldrig svikande energi startat det ena företaget efter det andra. Och med medel som han inte själv hade, utan vågade låna, därför att han trodde på sin egen och sina medarbetares kapacitet — och på framtiden.

Han engagerade sig personligen i allt som skedde — smakade han i Frankrike en god Gervaisost, resulterade det i att ostbakterier följde med i. bagaget hem för Gervaistillverkning i Åtvidabergs mejeri. Gräddostar, förpackade i särskilt tillverkade små korgar, såldes sedan bl.a. till Arvid Nordquist i Stockholm. Detsamma skedde med korv, skinka, öl. Det var inte ovanligt att fru Westerberg i Slakteriet fick beställning på Barons egen skinka och Ahlstedt påstod, att prinskorvarna kallades små adelswärdar. Men det är möjligt det var ett utslag av hans humor. Vissa dagar spred sig en härlig maltdoft över Bruket. Häromdagen gick jag i Lidköping med ett barnbarn — jag stannade, andades djupt och sa: Känn så härligt det luktar. Hon tyckte det luktade pyton. Jag försökte inte ens förklara att maltdoften, som den dagen låg över staden, förflyttade mig femti år tillbaka i tiden — ett halvt sekel — en oändlighet då man själv är tio år.

I Dagens Nyheter 31/1 1969 i anledning av utställningen av Gustaf Clasons verk:

Och man fick överblicka vad en dåtida arkitekt sysslade med. Det kunde vara både handelsbodar och värdshus. Inte bara slott, som ännu byggdes åt privatpersoner, utan också allt som hörde till ett sådant, när det tillika omfattade en industri som Åtvidaberg. Den liberale baronen Theodor Adelswärd väntade med sin egen bostad, först måste han ha arbetar- och tjänstemannabostäder och både Folkets hus och bönehus åt de anställda, allt av samma goda arkitekt. Och under tiden försvann de slottsliknande detaljerna i hans eget hus, inget torn mer, det hela blev som en stor modern villa — dock med orangeri — och mycket arbete ägnades åt själva trädgårdens utformning.

Det var under en av sina dagliga ronder, som min far i bryggeriet, i ett hörn, upptäckte en gubbe, till synes utan arbete. Han tuggade däremot med stor energi och på förfrågan svarade han att han mjukade upp korkarna, innan de slogs ner i flaskorna. Det lär ha anlänt en korkmaskin inom mycket kort tid. Han var bryggeriets körkmaskin, sa Ahlstedt och skrattade ännu på gamla dar, då han berättade historien. Nu har jag nämnt hans namn två gånger — han är värd ett kapitel för sig. Emil — det var bara Pappa, som kallade honom vid förnamn — vi andra sa Ahlstedt.

Han kom till Pappa då han var tretton år, 1884, och under Blis stränga färla bar han in vatten och ved, borstade skor, putsade silver, skurade golv, sprang ärenden, var betjäntpojke och satt bredvid Pappa, då han körde själv, höll tömmarna då han gick in någonstans, öppnade grindarna, då de körde utom Åtvid. Man behövde inte köra långt, grindar fanns det många och de låg tätt. Då han fyllt tjuguett år skickade min far honom till Tjolöholms kör- och ridskola. Den ägdes