Prinsessan av Wasa

By Anna Sparre

Anna Vasa är dotter till kung Johan III och Catarina Jagellonica. Men som prinsessa är hon raka motsatsen till vad som förväntas av henne; hon är envis, hetlevrad och låter sig inte styras. Hon vägrar bli katolik och insisterar på att gifta sig med sin ungdomskärlek Gustaf Brahe trots att fadern inte godkänner förhållandet. När Johan III dör hamnar Anna i en kamp om kronan mellan brodern Sigismund, kung av Polen, och farbrodern tillika hertigen Carl. Till slut tvingas hon och Gustaf söka sig till Polen i hopp om en lugnare tillvaro, men det visar sig att drama följer Anna vart hon än tar vägen... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 9, 2018
• ISBN: 9788711782835

Book preview

1

Hon visste att hon borde vara lycklig och glad och visst var hon väl bådadera, Catarina Jagellonica, prinsessa av Polen, gift med hertig Johan, son av Gustaf Wasa.

Nu, i Eskilstuna slott, låg hon i en himmelssäng med sidenomhängen, bäddad med tunna välstrukna linnelakan, i väntan på ett nytt barn. Ett barn som skulle födas i frihet, inte i fängelse. Inte som de båda första, födda på Gripsholm under förnedrande, usla förhållanden, fängslade av en galen kung, hertig Johans halvbror Eric XIV.

När hennes äldsta barn, lilla oförglömliga Isabella, föddes hade Catarina inte haft annan hjälp än sin man och den polska dvärginnan Dorothé.

Två år gammal dog Isabella och samtidigt föddes sonen Sigismund, lille Zys, som modern kallade honom.

Det hade varit svårt att hålla barnen varma, det var väl kylan och fukten i det gamla slottet som tagit livet av flickan. Ständigt hade hon haft ont i öronen och hon hade skrikit förtvivlat tills trumhinnan brustit och varet runnit ut. De hade värmt olja och brännvin och droppat i örat, de hade burit henne och sjungit för henne. Catarina hade tagit henne till sig om natten, hållit sina kupade händer över hennes öron och blåst sin varma andedräkt i det sjuka örat.

Men ännu två år senare grät Catarina när hon mindes det lilla ansiktet som förvridits i smärta och ögonen som vädjat om hjälp.

Och själv hade hon vädjat till sin Gud. Med hela sin själ och ur djupet av sitt hjärta hade hon bönfallit om Hans nåd. Varför, varför måste barnet dö?

Och inte hade hon fått följa henne till graven i Strängnäs kyrka. Hon hade stått på trappan med vakter omkring sig och Dorothé springande bredvid männen som bar ut den lilla kistan och ställde den på flakvagnen täckt med granris.

Kusken hade höjt piskan och vagnen rullat iväg över den knaggliga borggården och ut genom porten. Hon hade hört Dorothé tjuta som en varg och känt Johans armar omkring sig. Hjärtat hade knutit sig som en kramp i bröstet, händerna blivit iskalla och rynkiga som på en gumma. Minnet av den stunden gjorde fortfarande ont, det skulle hon aldrig komma över, hon tyckte sig ha svikit sin älskling.

Men så hade den allvise Guden skänkt henne en son och nu väntade hon detta nya barn trots att hon fyllt fyrtio år.

Mer än de flesta tänkte hon på sin ålder, hon var tio år äldre än sin gemål hertigen. I fyra år hade de suttit fängslade men nu, 1568, var de åter fria och hade flyttat in i Eskilstuna slott.

Kung Eric hade av sjuklig misstänksamhet med egen hand stuckit ner sin trogne vän Nils Sture, därefter hade han fängslats och avsatts från Sveriges tron och bröderna Johan och Carl var fria att kämpa om makten.

Visst hade hon anledning att vara lycklig där hon låg. Det var vår. Solen lyste genom fönstret ända hit in och genom de metertjocka murarna hördes fåglarnas kvitter. Men ändå, längst inne i hennes hjärna fanns en obesvarad fråga, var hon möjligtvis rubbad eller hade hon av ödet placerats i en värld befolkad av galningar?

Ivan IV av Ryssland, den förskräcklige kallad, hade före Catarinas giftermål friat till henne och begärt att hon som hemgift skulle medföra Livland. Svaret blev nej och äktenskapet med Johan kom till stånd trots Erics avoga inställning till alliansen. Sju år senare återkom tsaren och begärde Catarina utlämnad till sig. Var det som gisslan för att tilltvinga sig den polska delen av Livland, eller var det en hämnd för att han en gång hade avvisats som friare?

Kung Eric lät meddela tsaren att han var beredd att göra honom till viljes fastän det hade varit lättare att genomföra om hertig Johan varit död. I nuvarande stund vore det egentligen stridande mot Guds bud att skilja Catarina från hennes lagvigde man.

Tsaren tog svaret som ett ja och sände en beskickning på tvåhundra man till Sverige för att hämta polackinnan.

Detta hade hänt för precis ett år sedan, men ungefär samtidigt skedde Sturemorden och Erics fängslande och avsättning och Johan kunde som regent meddela tsaren att projektet hade gått om intet.

Tsaren drog tillbaka sin så kallade beskickning med en ursäkt och en förklaring att han endast hade velat befria Catarina ur fångenskapen.

---

Dorothé, den polska dvärginnan, Jagellonicas förtrogna, satt denna morgon, den 17 maj 1568, på hertiginnans sängkant, ett privilegium som hon delade med de tre små spanielhundarna.

Att nu jordemodern egenmäktigt bestämt att det väntade barnet skulle ha en amma förargade henne obeskrivligt och nu satt hon på sängkanten och lät sin galla flöda över den stackars barnsängskvinnan i himmelssängen.

– Har prinsessan kunnat ge di åt två barn borde hon kunna göra det nu också.

Men jordemodern, som visste sig veta mera i det här ämnet än den polska dvärginnan, svarade så att även hertig Johan hörde det:

– Det första barnet dog antagligen av undernäring, det andra är två år nu och ser så ynkligt ut att man på långt håll kan se att han inte fått tillräcklig näring under sitt första levnadsår.

– Hur vågar ni, människa, svarade Dorothé med hög röst, illröd av ilska. Vi hade inget val. Vad skulle vi ha gjort?

– Jag vet, sa jordemodern, ni kunde inte göra annat den gången, men nu kan vi. Jag har en femtonårig kvinna som förlorat sitt barn. Hon är stark och sund, glad och klok, hon är med mig på slottet, hon heter Ida.

– Skandalösa varelse! Dra hit en slinka som fött en horunge. Är kvinnan katolik? frågade Dorothé och såg vädjande på hertigen som satt intill sängen och höll sin gemål i handen.

– Mjölken rinner lika på katoliker som på lutheraner vad jag vet, och vi har samma heliga jungfru, så jag tror att Ida ska duga. Och nu måste mamsellen lämna sängen och ta hundarna med sig och försvinna ut i vårsolen, för nu går det undan här ser jag.

– Jag stannar, sa dvärginnan och hoppade ner från sängen.

– Gå, sa hertigen, hör du inte vad vår jordemor säger?

Dorothé lommade iväg och slängde igen dörren med en smäll.

– Hon är ganska odräglig, sa hertigen vänd till jordemodern som nickade samförstånd. Catarina försökte svara något men smärtorna tog överhand och efter en stund föddes en liten flicka.

– Ett önskebarn är hon, sa hertiginnan, och Anna ska hon heta efter min älskade syster i Polen.

---

En sån liten ynkedom, tänkte Ida, då hon första gången la barnet till bröstet. Det är bara ögon i ansiktet, stora ögon som ser ut att redan fästa blicken, kloka ögon som tycks möta mina. Det är omöjligt, det vet jag ju, ändå känner jag mig genomskådad av den där lilla mörka ungen som glupskt suger sig fast vid mitt bröst.

Där och då föddes mellan henne och prinsessan en kärlek som skulle hålla livet ut. Där och då föddes också illviljan mellan Dorothé och Ida, också den skulle hålla så länge dvärginnan levde.

Nu satt Dorothé på en pall och iakttog den unga kvinnan som kärleksfullt och redan med äganderätt höll det nyfödda barnet intill sig. Dorothé sprängdes invändigt av svartsjuka och avund.

Hon var född vanskapt, ryggen var deformerad och bildade en puckel, huvudet satt direkt på skuldrorna. Ögonen var iakttagande och misstänksamma, tungan verkade för tjock i munnen, hon sluddrade på målet och var svår att förstå vilket språk hon än använde. Här i Sverige blev det en blandning av polska, tyska och de få svenska ord hon lyckats lära sig.

Ingen hade någonsin åtrått, än mindre älskat henne, hon skulle aldrig som andra kvinnor få föda barn och ge dem di. Hon hade matat både Isabella och Sigismund med mjölk ur ett kohorn. Då tryckte hon barnet intill sig och var hon ensam, och det hände om nätterna, lät hon dem suga på sitt outvecklade platta bröst och det gav henne en vällust som var det närmaste hon kunde komma en kärleksupplevelse i en mans famn.

Det polska hovet hade roat sig med att försöka para ihop henne med den manlige dvärgnarr från Italien som förlustade hovdamerna med plumpa skämt och ett gnistrande temperament. Han hade sparkat bakut, han siktade högre än så. Att komma nära en dvärg ansågs bringa lycka. Han visste det och han drog nytta av det. Mången hovjungfru kom honom mycket nära och kände omedelbar lycka.

Nu gick Dorothé miste om det hon sett fram emot, ett nytt barn i behov av hennes vård och ömhetstörst. Där satt nu en ung sund flicka med stinna bröst, segerstolt och med äganderätt i blicken. Dvärginnan hatade flickan som tagit ifrån henne chansen att göra sig oumbärlig hos sin härskarinna och få vara allenarådande i barnkamrarna.

Ida kunde inte undgå att märka hennes hat och hon bevakade sitt skötebarn som en tigerhona sin hotade unge.

På sitt sluddrande språk, som Ida inte förstod hälften av, lärde hon den obildade unga flickan skick och bruk.

Hur man sitter, hur man går, hur man uppför sig i kungligheters närvaro, hur man kammar sig, tvättar sig, äter – allt, allt gjorde Ida fel, allt måste hön lära sig.

Dorothé var nämligen en bildad person, hon hade fatt sitta på en pall vid stora öppna spiseln under Catarinas och hennes fyra systrars lektioner. Med rätta kunde hon skryta med det förnäma livet på slottet Wawel i Krakow, om kulturen i landet som inte kunde jämföras med det barbariska Sverige. Dum var hon inte, hon brevväxlade regelbundet med Catarina Jagellonicas syster Anna i Polen. Hovskvaller, politiska intriger, personliga sorger och bittra upplevelser, besvikelser och hat, allt kom på papperet från båda håll och finns bevarat.

Som ett evigt mummel följde Dorothés lärdomar varje steg som Ida tog. Hon undrade ofta vad kärringen egentligen pratade om. Det var bara tonfallet som gav besked om arten av innehållet: ilska, sorg, avsky, tuktan, förebråelse upp i diskanten, ner i basen med darr på rösten eller stamp i marken, långsamma ord eller hastigt rabblade.

Obekymrad gick Ida sin egen väg mellan prinsessans vagga och hertiginnans himmelssäng.

---

I januari 1569 erkändes Johan som Sveriges kung. Catarina Jagellonica var drottning. Prinsessan hade blivit åtta månader, ljusa lockar låg tätt kring hennes huvud och de stora mörka ögonen dominerade fortfarande ansiktet. Nu var hon rund och rosig, tydligen bekom henne Idas mjölk väl. Catarina var nöjd, hon tyckte om Idas rättframma väsen, snäll och uppoffrande var hon och tog sig an inte bara sitt dibarn utan också den lille Zys.

Nu blev Dorothé vaksammare än någonsin, det var på tiden, tyckte hon, att Ida sinade, hon kände med sitt krokiga pekfinger på ammans bröst och ruskade menande på huvudet.

Polskan skulle bara ha vetat att Ida bakom hennes rygg lät även lille Sigismund få en slurk när han bad om det.

Catarina som dyrkade sin son gjorde honom till viljes när han bad och bevekte att få sova i samma rum som Ida och lilla systern.

Ännu en tyngd på dvärginnans hjärta.

Några få år av barnkammarfrid skulle förunnas de två små kungabarnen i slottet Tre Kronor eller på