Vit som oskulden är arsenik

By Gun Årestad

Familjen Thorson hittar Clara inlindad i en smutsig sjal en kall vintermorgon 1832. De väljer att behålla henne, lyckliga över att ha blivit välsignade med en liten flicka. Åren går och Clara växer upp till att bli en vacker och självständig kvinna som jobbar långa dagar på familjens värdshus. När hennes familj börjar prata om giftermål med stadens länsman protesterar hon. I hemlighet är hon förälskad i den unge patronen Fredrik Brant. Vad hon inte vet är att han är lika förälskad i henne ... Är deras förbjudna kärlek dömd att misslyckas eller kan de tillsammans övervinna de hinder som står emellan dem? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 14, 2020
• ISBN: 9788711741368

Book preview

författaren.

1

Fredrik Brant, unge patron på Stjärnsätra gods, höll in hästen, knackade ur pipan på kuskbocken och stoppade en ny, medan han väntade.

Han väntade på att Clara Thorson på Värdshuset Blå Göken skulle komma ut genom dörren på gavelsidan för att tömma ut dagens avfall från krogen. Det var en av de slitsamma sysslor hon regelbundet skötte på sina fosterföräldrars värdshus.

Per Thorson hade funnit flickebarnet på trappan, till boningslängans port en kall vårvintermorgon 1832, ett till synes livlöst bylte i en smutsig gammal schal. Pers äktenskap med den klenbenta Elida var trots deras glädje i varandra barnlöst och skulle så förbli, och när så denna nyfödda flicka kom som en gåva från himlen till dem tvekade han inte att ta henne till sig som sin egen dotter. Hon växte upp till en frisk stark jänta, som bättre tålde att hugga i med krogens göromål än Elida, och det föll sig naturligt att Clara skulle göra skäl för att hon blivit upptagen i familjen som deras barn.

I bygden var man ense om att Thorsons hade blivit välsignade med den vackra dugliga flickan och att de gjorde rätt i att låta henne arbeta på värdshuset när nu mor Elidas krafter inte räckte till.

Men Fredrik Brant tyckte att Clara slet för hårt och att hon var menad till ett godare liv än det som bjöds på värdshuset. Dock hade han ännu inte vågat visa sin attraktion till henne, då det allmänt skulle anses otillständigt om han beblandade sig med en flicka av okänd och sannolikt tarvlig börd. Hans far, gamle patron Claes Brant, skulle förbanna en sådan liaison, och numera ständigt sängliggande på grund av klent hjärta och dåliga njurar skulle han inte överleva en dylik förödmjukelse.

Fredrik Brant älskade därför i hemlighet Clara, men hade börjat frukta att man här och var i socknen anade hans förbjudna kärlek. Redan det att han emellanåt dristade sig att besöka Blå Göken och tömma en bägare vin för att få iaktta Clara och växla några ord med henne hade väckt uppseende.

Vid senaste balen på Brannfälla herrgård hade äldsta dottern i huset, Isabella Tunberg, fällt några gäckande anmärkningar om hans visiter på värdshuset. Hade han förut varit omedveten om att man på Brannfälla ville ha näst äldsta flickan, Henrietta, bortgift med honom, så behövde han inte längre sväva i tvivel om detta. Henrietta var inte förförisk som Isabella, hon hade inte systerns påtagliga sinnlighet, de tunga kupade ögonlocken, det blanksvarta håret och den yppiga kroppen. Hon var tvärtom spenslig som en blomstängel och hennes bleka ovala ansikte hade ett skyggt tillbakahållet uttryck. När han dansade med henne följde moderns, husfru Hedvig på Brannfälla, blickar dem nyfiket och nästan uppfordrande. Men han kände sig lika sval och reserverad som den luft han tyckte omsvepte Henriettas oskuldsfulla uppenbarelse.

Närheten till Clara fick det däremot att glöda under huden på honom. Bara åsynen av henne gjorde honom het. Han visste inte om det var en plåga eller njutning att se henne. Så gott som varje afton red han eller körde med charabangen förbi Blå Göken i förhoppning om att få en skymt av henne.

Uppe på vägen där han väntade såg det ut som om solen slukades av de vida trädkronorna på gården bakom värdshuset. I det röda skimret som plötsligt steg över längorna kunde han inte se att de var skamfilade, han kunde inte ens urskilja skylten med den blå göken på.

Han kunde inte heller se att flickan som kom ut tyngd av två spannar med avfall i var trött i stegen och lite böjd i ryggen. Hennes vitblonda hår lyste som en krona på huvudet. Han klatschade till med piskan och hästen satte fart, lyktan på vagnen skallrade till.

Clara såg upp och böjde snabbt på nacken. Det generade henne att han skulle få syn på henne i den grova kjolen, håret rufsigt och händerna ansträngt röda. Lukten från avfallet slog upp i näsan på henne och hon tyckte att den smittade av sig, att hela hon hade en illadoftande utstrålning. Varför kom han farande alltid vid denna opassande tidpunkt!

Hon ville så gärna möta honom när hon var till sin fördel. Inte för någon annan än köksan Gerda på Brannfälla hade hon vågat yppa att hon höll Fredrik kär. Gerda hade hjälpt till på värdshuset innan hon tog tjänst hos Tunbergs, och en kväll när flickorna stökat i krogköket hade Clara undsluppit sig att hon fick vild hjärtklappning så snart Fredrik Brant visade sig.

Sedan hade Gerda gång på gång försökt lirka ur henne fler förtroenden om den hemliga förälskelsen. Det var ju spännande och farligt! Mer än en flicka i Vreta socken och även utombys drömde om att sammanvigas med unge patron på Stjärnsätra — och så tordes hon, hittebarnet på Blå Göken, svärma för honom!

— Kan du inte tacka ja till länsman istället, hade Gerda sagt. Han springer ju här och svansar kring dig. Och lantpatron Tunberg lär vara galen av åtrå efter dig, Clara, så honom kunde du ju …

— Jag vill inte höra om något så otillbörligt! hade Clara klippt av. Patron på Brannfälla som är gift och har fem barn ska väl hålla sig till det han har och inte begära unga flickor.

— Fyra barn, sa Gerda. Johan dog ju i tandslaget förra året.

— Han är i varje fall far till fem, tillrättavisade Clara.

— Vad känt är, ja. Men i så många sängar som patron vältrat sig kan man aldrig veta.

— Tala inte om sådant med mig, Gerda!

— Gör dig inte blind för smutsen, Clara. Då kan det hända att du kliver rakt i den en dag. För resten kanske man måste förstå patron Tunberg till en del. Hustru hans fick ju en sådan skräck för fler barnsängar sedan hon höll på att stryka med vid de två senaste förlossningarna att hon stängt om sin kammare och tillsagt honom att aldrig mer lägra henne. Hon lär ha gett honom rådet att beblanda sig med andra så länge hon själv slipper ha honom i sängen.

— Som du pratar, Gerda!

— Jag säger bara vad sant är, hade Gerda muttrat.

När Clara nu tänkte på vad de pratat om ängslades hon för att Gerda skulle frestas att skvallra. Det skulle väcka särskilt ont blod på Brannfälla om man där blev varse att hon, Clara, svärmade för Fredrik Brant som familjen Tunberg ville se som brudgum till Henrietta. Hon kände att hon blev biossig i kinderna vid bara tanken.

I förvirringen stjälpte hon alltför häftigt ut den ena spannen avfall och tumlade om på kullerstenarna och blev liggande i sörjan.

Fredrik kom snabbt av kuskbocken och skyndade fram till henne. Han böjde sig ned för att hjälpa henne upp.

— Gå undan … viskade hon. När han inte brydde sig om det utan tog tag i henne värjde hon sig.

— Det stinker här, sa hon. Gå undan.

Han låtsades inte höra utan sa oroligt:

— Har ni gjort er illa, fröken Clara?

— Jag klarar mig, tack. Hon försökte skjiita honom ifrån sig, men hans grepp hårdnade och han lyfte henne upp mot sig. Ett ögonblick stod de tätt samman, och några matrester som suttit fastkletade på hennes förkläde smetade av sig på hans rock. Han skrattade åt det, men hon kände