Öppna din famn

By Gun Årestad

Monica har lämnat tråkiga Sverige för livfulla, och stundtals rent av kaotiska, London. Det är 60-tal och staden är full av popmusik, artister, modeller och unga människor i jakt på sig själva. Hemma i Sverige sitter mamma Hanna kvar och oroar sig. När hon hör att hennes tonåriga dotter varken sköter sitt jobb eller tar hand om sig själv bestämmer hon sig tillslut för att själv åka till London. Nu sätts mamma-dotter-relationen gång på gång på prov. Kommer de att någonsin kunna nå fram till varandra?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 18, 2021
• ISBN: 9788711740101

Book preview

www.egmont.com

1

… var vänlig fäst säkerhetsbältena …

Jag har redan gjort det. Jag skulle vilja behålla ett slags säkerhetsbälte på mig under hela den tid som väntar mig i London. Motorerna i flygplanet börjar mullra. Det finns knappast någon möjlighet för mig att resa mig och lämna alltsammans, gå och sända ett telegram: Kommer inte Stop Mamma. Ett kort meddelande av samma sort som de Monica brukat ge ifrån sig under de senaste åren.

Sedan kan jag gå direkt hem till mitt rum och sätta mig i ro vid skrivbordet och skriva ett brev till henne. Kära Monica, är du verkligen så sjuk som du skrev … Måste jag komma? Vad har egentligen hänt? Du vet hur svårt det är för mig att lämna firman. Ditt brev oroar mig djupt, liksom samtliga de få brev jag fått av dig från London har gjort – fast på ett annat sätt nu. Naturligtvis skall jag komma om du behöver mig. Men ditt brev är så oklart. Jag menar, har du bara en halsfluss så har du ju kommit igenom ett flertal sådana förut utan att jag behövt sitta på sängkanten och hålla dig i handen. Fattas dig penagar till läkare och medicin? Är det vad som fattas? Skriv som det är, Monica. Jag skickar dig i så fall omgående de pengar du behöver.

Flygplanet höjer sig. Det suger i maggropen. Jag skulle tro att det mest är av motvilja. Och ändå har du äntligen skrivit att du behöver mig … Men jag är rädd. Det har gjort så ont under så många år att jag är rädd. Rädd för att mista det uns av likgiltighet som skyddar mig numera. Kan du höra mig säga det, Monica: Jag bryr mig inte så mycket om dig längre. Planet är uppe i luften nu. Flygkaptenen hälsar passagerarna välkomna ombord, han talar om höjden vi befinner oss på och meddelar väderförhållandena. Jag lyssnar inte. Jag vet att det var sol på morgonen när jag drog upp rullgardinen i mitt sovrum.

Jag blev nästan irriterad. Det borde ha varit grått där ute. Det hade känts mindre utmanande.

Där nere ligger verkstaden. Jag kan inte se den, men den finns långt under mig nu. Jag är högt ovan den. Intill verkstaden ligger den låga lilla villa som jag bor i. Det är allt jag har. Och det är första gången jag lämnar det. Jag sa till Walter att jag säkert är tillbaka om en vecka. Jag har bokat min retur. Till dess kan gamla fru Månsson sköta mitt arbete. Du vet nog hur jag sitter här i flygplanet och lugnar mig själv med fakta, Monica. Det är just detta du föraktar hos mig: detta du kallar min trånga ängsliga lilla värld. Du ville inte dela den med mig …

Men nu har du bett mig att för en gångs skull bryta upp och komma till dig för att du behöver mig. Vad är det du plötsligt behöver av mig? Det var ju så du sa: Visserligen är jag ditt enda barn, en dotter till och med, men det betyder nödvändigtvis inte att vi hör ihop. Du har kanske rätt, Monica. Det har tagit mig nio år att börja acceptera det.

Jag tänkte på det i morse när jag drog upp rullgardinen och såg att det var sol. Jag kände mig lika lurad som den gången Georg dog. Jag ville att vädret skulle ha visat hänsyn. Det kändes orättvist med det starka ihärdiga solljuset när allting hade tagits ifrån mig och bara gråten bodde i mig. Allting hade tagits ifrån mig, utom du, Monica. Men du började snart göra dig fri. Den gången var du tio år och jag var inte på min vakt, du var ett barn och jag betraktade dig som min egendom, min att fostra, min att älska, min att finnas till för att leva för. Det är dina egna ord jag använder nu, Monica. Jag använder dem för att de inte gör ont längre. Jag har tagit dem upp i mig så att de blivit en del av mig själv. Alla dina ord av förakt och aggression och olust. Min egendom. Nej, du blev inte min egendom, Monica. Och jag tänkte på det när jag drog upp rullgardinen på morgonen och såg att det var sol. Jag kände mig lurad på vädret. För jag var grå invärtets.

Jag ville inte lämna det som blivit min verkliga egendom. Det enda jag är säker på, det enda jag har att förvalta och slå vakt om. Den mekaniska verkstad som Georg, din far, lämnade i arv efter sig. Walter följde med på köpet. Walter Ivarson, verkmästare. Du har skrattat åt Walter många gånger, Monica. Åt mig och Walter.

— Gift dig med Walter, mamma. Visserligen har jag svårt att tro att han förstår sig på annat än mekanik. Men han är trygg och snäll. Och du känner honom så förtvivlat väl att han knappast kan bereda dig några större överraskningar. Och du är ju så rädd för överraskningar, mamma …

Det var sant, det också. Walter skulle troligen inte förändra mitt liv i högre grad. Då kunde det ju likaväl få förbli som det var. Som det har blivit.

— Tänk att det kan glädja dig så att din mekaniska verkstad har höjt omsättningen, mamma! Om det åtminstone hade varit damunderkläder du fabricerat. Något kvinnligt. Någonting. Men en mekanisk verkstad! Och det enda som rör sig i huvudet på dig är siffror. Om du åtminstone hade krängt på dig en overall och jobbat bland gubbarna på verkstaden och gjort något levande. Du är hopplöst ur tiden, mamma. Du är bara tråkig. Du är ingenting …

Jag bara fortsatte där Georg slutade. Det var det enda naturliga för mig. Jag funderade inte ens över om jag hade något val. Jag tog vid där hans död avbröt. Jag fick en uppgift att fylla upp tomheten med. Du var den andra uppgiften, Monica. Men du gled mig ur händerna. Jag orkar inte tänka på det. På varför. På när det började. På hur. Det har du själv sagt till mig: Tänk inte på det, mamma, fundera inte ihjäl dig över att jag har andra intressen här i livet än du. Låt mig bara vara i fred. Det är lättast för oss båda. Så sa du när du vågade använda orden mot mig.

Innan, när du var mindre, hade du andra vapen. Du arrangerade små rymningar och ibland gömde du dig på vinden. Du höll dig borta från mig långa stunder medan jag med ångesten bankande i bröstet letade efter dig. Det smärtsammaste var att när jag fann dig förstod jag att du inte flytt för att jag skulle söka upp dig. Du höll dig undan för att du ville vara borta från mig. Det insåg jag inte i början. Då fann jag dig och omfamnade dig och grät och gjorde en stor affär av alltsammans, satte dig i matvrån och proppade i dig kakor och gav dig ångande mjölkchoklad och inbillade mig att du skrek efter ömhet, eftersom du var ett faderlöst barn, och att jag måste ge dig den dubbelt upp. Slicka nu i dig vispgrädden, en sked för mor och en sked för din far som har dött, och bli mätt och trygg. Spring inte och göm dig mer för att kalla på min uppmärksamhet! Jag vet ju varje levande sekund att du finns. Du är allt för mig!

När gick den ohyggliga sanningen upp för mig? När förstod jag att du höll dig undan från mig för att du ville vara utan mig långa stunder? Jag var nära att byta vispgrädden och chokladen mot ett rasande kok stryk. Det borde jag kanske ha gjort.

I stället förebrådde jag dig. Jag anmärkte på bagateller i ditt beteende i dagar i sträck. Jag vände ett slutet plågat ansikte mot dig, ibland. Det hände också att jag jagade en vredgad kärlek i dig, tvingade dig att flytta in i mitt sovrum och sova hos mig i dubbelsängen som jag inte bytt ut sedan jag miste Georg. Under sådana perioder tog du hämnd på mig genom att