Nattfjäril

By Folke Fridell

Sven Vidén har nyss fyllt 16 år och livet är inte honom nådigt. Han tvingas jobba hårt för dålig lön och bor ensam i en liten ungkarlslya. Besöken hos hans gamla föräldrar och vännen Emil är det enda som förgyller hans tillvaro något, men drömmen om ett bättre liv och upptäckten av likasinnade människor gör ändå livet värt att leva. När Sven så blir kär vänds hans liv på ända och plötsligt upptas hans tankar av Kerstin. Politik och kamp blir med ens inte lika viktigt längre trots att Sven vet att det är hans enda chans att slippa undan fabriken. Nattfjäril är den andra delen i Folke Fridells självbiografiska romansvit. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 30, 2021
• ISBN: 9788726747331

Book preview

www.sagaegmont.com

Du sitter där som en främling.

Borta är enrislukten och fuktfläckarnas mönster i takets smutsgrå krita; den färggranna planschen på frihetsgudinnan som din farbror sänt hem från Amerika; knarret i de grovtimriga golvplankorna.

Bara trasmattornas tvärrandningar känner du igen, men nu ligger de på en storrutig och snusbrunt ful korkmatta och har bleknat i färgerna. Som skämdes de för sin nya tillvaro.

Du sitter där med ett minne.

Tankarnas fladdermöss jagar fatt en gammal bild: Maria med den kupade handen över lampans linjeglas; det svarta, nyss borstade håret så nära… så farligt nära lågan att du måste bita i lapptäcket för att inte skrika ut din ängsliga varning.

Din mor, Maria.

Snabba, spörjande ögonkast runt om; något viktigt kunde ha glömts bort i ljusets sista sekund: spiselspjället, rullgardinerna av bleknad papp, den gillrade råttfällan med sin ostbit inbjudande nära hålet vid skafferiet, den stora haspen till köksdörren som stängde ute alla ovälkomna. Till sist en ohörbar utandning innan mörkret kom. Maria blåste inte så som du sett andra göra, formade bara munnen som till en vissling och ljuset dog bort.

Natten fylldes av en tung fotogendoft som var god att somna in i.

Din barndoms vintrar fylldes av dessa bilder och nu upplever du förändringen så starkt att du måste fråga:

— Kammar du håret om kvällarna, mor?

Maria ser på dej med ögon som förvandlar; på ett ögonblick gör din jord några baklänges solvarv och du är åter korgmakarns minsting som ställer fel fråga på fel ställe, och du skäms precis som då när du var åtta år.

Din fråga var inte bara klumpig och dum den här gången. Den var oförskämd och sårande. Din mor är en nästan gammal kvinna; hennes hår är grått och samlat i en hård nackknut.

Mor Maria svarade inte på din fråga. Den förebrående blicken skiftar över i en spefull nyans och någonstans djupast inne glimtar ett gäcksamt leende:

— Sitter du här och känner dej gammal, Sven?

Du sitter där genomskådad och skamsen. Maria har följt upp din tankes vingliga fladdermusflykt och vänt den åt rätt håll. Den som fyller sexton år behöver inte sitta och minnas.

— Förresten så trivs inte jag heller.

Efter det beskedet tassar Maria bort mot den elektriska kontakten och släcker ljuset. Det har börjat dagas ute denna höstens första oktobermorron och strömmen är dyr.

Du fyller sexton år och är ensam i köket med Maria. Inifrån rummet hör ni båda hur korgmakarn väsnas. Din mor sätter födelsedagstårtan på bordet och bjuder med en nästan förlägen min. Det är som om hon skämdes över nästan allting. Över tårtan som hon köpt i sjökaptenens konditori, den nya enrummaren på vindsvåningen i samma hus där hon känner sej vilsen och hemlös. Över sin stollige gubbe som börjat med morrongymnastik på gamladar.

Korgmakare Vidén har drömt om att bli bonde tills han var närmare sjuttio år. Då insåg han äntligen att det var för sent och sålde stuga, ko och jordplätt till en hemvändande svenskamerikan.

Det låg gråtmilda skäl bakom den affären. Amerikanaren var född i byn, nu var han gammal och ville dö där också. I Amerika hade han jämfört alla hårda slitår med den lyckliga barndomstiden. Nu gick han omkring i byn och skröt över det vilda vuxenlivet i Staterna.

Dimman vid bäcken var inte bra för gikten och amerikanaren ville säja upp kontraktet redan efter midsommartidens frostiga järnnätter när potatisblasten svartnade och dimman fastnade i vrångstrupen, men korgmakarn sa ett bestämt nej. Han hade installerat sej i en ny och lättjefull tillvaro och trivdes med det nya.

Du blev husvill på kuppen. Tränga dej samman med korgmakarns i en trång vindsvåning ville du inte; protokollskrivningar och ledarskapet för ett nybildat studiebibliotek krävde ett liv i enskildhet.

Du måste kunna stänga dörren om dej och ditt.

Nu var du hedersgäst hemma hos mor Maria för första gången sen flyttningen.

— Far… far gymnastiserar, sa Maria som ville hon ge stånkandet inifrån sängkammaren en något så när naturlig förklaring.

— Gör han?

Ditt likgiltiga svar blev en retsam fråga och Maria ilsknade till:

— Inbilla dej inga dumheter, pojke. Han är inte sjuk och det är inget fel på far din. Det ska vara nyttigt, säjer han. Fast jag vet ju inte, när han är så gammal och allting. Bara inte grannarna märker någonting så…

— Dom pratar inte om någonting annat i hela byn.

När du ser Marias ängslan vill du mildra domen:

— Det angår väl ingen.

— Nej, nej. Men han är sjuttio år och jag tål inte att dom flinar åt honom. Och framför öppet fönster ska det vara, gudbevars. Om han ändå ville dra ner rullgardinen.

Maria lämnar ämnet i en hast. Vidén är färdigtränad; står i dörröppningen i undertröja och långkalsonger. Du tycker han ser ynkligt gammal ut.

Korgmakarn har ett litet paket i handen och ser illmarigt på sin son:

— Gratulerar Sven. Du börjar minsann bli till åren.

Du blir ursinnig när du känner oron krypa runt i magtrakten. Det är inte rädsla; du svär tyst för dej själv att det inte får vara rädsla den här gången. Men varför ska du annars känna dej som en svärmfärdig bikupa inombords? Far har slutat att bestämma över dej för länge sen. Du har kommit och gått länge utan lov och korgmakarn är för gammal att befalla.

Du är bjuden på kalas som en vuxen son och ändå sitter du här med värk i magen och en het önskan i ditt huvud: att få rusa på dörren och rymma från alltihop.

— Ska du inte öppna paketet.

— Jo.

Att ett litet ord kan låta så idiotiskt? Så tänker du när papperet äntligen är borta och du håller ett cigarrettetui i dina darrande händer. Ett etui i svartlackerad plåt med en naken kvinnobild på framsidan. Det är fullt av cigarretter.

— Nå?

Korgmakarn hörs så retfullt nyfiken.

— Tack far, det var en fin present.

— Ska du inte ta dej en rök, då?

Du är nervös och fumlig i fingrarna. De skälver så pass att den första tändstickan slocknar och du får börja om på nytt. Det är första gången du röker i korgmakarns sällskap och skäms över dina darrande händer.

— Du trodde att det här var en hemlighet, va? Mellan dej och mor din. Men gubben kan nog lukta sej till ett och annat. Jag tänkte att när du ändå lagt dej till med lasten så… Du börjar bli lite för gammal att stå bakom knutarna och smygröka bland dom andra ungarna. Du som är samhällsomstörtare och allting.

Ilskan över de sista orden tog bort bisvärmen. Sakta lyckas du tvinga fingrarna att hålla sej stilla. Smygröka bland dom andra ungarna? Vad är det korgmakarn inbillar sej om sin yngste son? Tror han att han kan skrämma som då för längesen?

Du drar ett djupt halsbloss och blåser röken i ansiktet på din far.

— Jag har inte smygrökt, far. Det blev bara inte av att jag talade om det för dej. Det är ju ändå inte så viktigt.

Korgmakarn får en hostattack för cigarrettrökens skull, men när han harklat färdigt sa han några ord som tog bort din ilska.

— Sak samma här, gosse. Det blev inte av för mej heller förrän i dag. Inbillade väl mej att du var lite rädd för far din och njöt av den respekten. Sånt där är dumt, Sven. Det är nog en hel del som kunde bli lättare om vi lite på mans talade ut med varann. Nu går vi här och bygger höga murar av tystnad mellan oss. Vi tiger oss förbi och ifrån varann, och det är dumt.

— Jo.

För andra gången hittar du bara detta enda ord som svar, och ändå vill du så gärna säja nånting vettigare. Korgmakarn har gett dej ett stort förtroende och så kan du inte ens svara vettigt. Du öppnar cigarrettetuiet och sträcker handen över bordet:

— Ska du ha en, far?

Sen sitter ni tysta och lite generade. Maria skär kaptenstårtan i tre delar och du måste ta först och den största biten. När ni druckit påtår och festen är över säjer Maria:

— Du borde allt gå hem till ditt nu, Sven. Tvätta av dej dammet och få lite sömn. Du ser trött ut.

Du arbetar nattskift och är kommen direkt från jobbet. I åtta långa timmar har du halvsprungit utmed selfaktorn, den tid när andra fått sova. Du vet om att du är grimlig i ansiktet och att kläderna är dammiga. Du hade spunnit nöthårsgarn hela natten och luktade ungefär som de kreatur som fått släppa till materialet.

Men du vill inte sova eller gå hem till ditt ensamma kasernrum nu när du satt tillsammans med din far och rökte cigarretter som en jämlike. Du kunde inte bara tacka och gå din väg som om ingenting hänt. Det var ett under att korgmakarn hade räckt fram sin hand och erkänt ett långt misstag.

— Det där