Goddag Sebastian!

By Anita Gustavsson

I lådan på ett gammalt direktörsskrivbord hittar du en svart anteckningsbok.Bokstäverna är skrivna med en liten och ålderdomlig stil. Den okända skrivarens första ord är häpnadsväckande; syftet med boken är att ge stoff åt en författare i framtiden. Du har inget val, du måste läsa vidare. Du slår dig ner i fåtöljen på andra sidan skrivbordet och läser vidare i texten som öppnar en dörr till det förflutna.Ett liv tar form på boksidorna.Sebastians liv.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 27, 2021
• ISBN: 9788726340785

Book preview

fromm

Gunnar och barnen höll på att kratta löv i trädgården när du svängde in framför huset med den fullproppade bilen. Triumferande tryckte du på signalhornet för att riktigt tydligt göra dem uppmärksamma på din hemkomst.

Det kändes som om du varit borta mycket länge fastän det i själva verket bara rörde sig om timmar.

Barnen var först framme vid bilen.

– Har du köpt något till oss, mamma?

– Har du med dig godis?

– Var har du varit hela dan?

Frågorna haglade över dig med sedvanlig intensitet, men den här gången blev du varken trött eller irriterad av dem.

– Vänta så ska ni få se, svarade du lugnt.

Gunnar kom med krattan i handen. Han såg energisk och avslappnad ut, och på huvudet hade han en röd toppluva som gjorde att han såg yngre ut än vanligt. Likheten med Jesper, er son, var nästan komiskt påfallande. Gunnar kikade in i den synnerligen vällastade bilen och kraftuttrycket som följde kom verkligen direkt ur hjärtat.

– Men vad i helvete är det du köpt?

Du hade stigit ur bilen nu och stod helt nära honom och gned din varma nästipp mot hans.

– Ett skrivbord, svarade du förnöjt, ett riktigt gammaldags direktörsskrivbord. Det är tungt, men det gick att plocka isär, det var en man som hjälpte mig.

Gunnars ansiktsuttryck var skeptiskt och hans röst öppet ironisk:

– Har du gått och köpt ett direktörsskrivbord? Vem har du tänkt ska använda det i den här familjen?

– Vi förstås! Om du visste vad lådor och skåp det finns i det, nu kanske det äntligen kan bli någon ordning på våra papper, vi kommer att ha nytta av det helt enkelt. Och sedan spelar det väl ingen roll om det varit ett direktörsbord eller inte!

– Och vad har du fått betala för en sådan dyrgrip då? sa han torrt.

Du måste behärska din skrattlust, tvinga dig till ett trovärdigt allvar.

– Tio kronor. Ett riktigt auktionsfynd!

– Hm, sa Gunnar försiktigt, du var ju så deppig i morse men nu ser du glad ut igen, och det är huvudsaken, jag har förresten middagen klar i ugnen om det skulle smaka.

– Skrivbordet då?

Din röst var både tvekande och bedjande på samma gång.

– Det ligger bra där det ligger, sa Gunnar övertygande, ingen lär väl komma på idén att ta det från oss. Vi behöver säkert äta oss till krafter innan vi tar itu med det.

Och din hunger tog överhand över din nyfikenhet. Gunnar hade rätt, nu skulle det verkligen smaka gott med middag, och ingen mat är ju så god som den man sluppit laga till själv!

Klockan hade redan hunnit bli halv sju när det var dags för skrivbordet att bli inburet i ert hem. Skymningen hade fallit och i grannvillornas fönster spred både röda och gula lampor ett ombonat sken.

Lördagskvällen var inne med allt den kunde innebära av frid och ofrid, glädje och ångest, gemenskap och ensamhet.

Gunnar och du kånkade och bar de olika tunga skrivbordsdelarna och du försökte att täppa till dina öron för de muttranden och skällsord som då och då hördes från Gunnars håll. Även barnen visade skrivbordet intresse till en början men då teven började försvann de snabbt.

– Barn nuförtiden har mer intresse av film än av verklighet, sa du besviket.

– Asch, svarade Gunnar snabbt, det kan du väl begripa att ungar inte kan se något spännande hos en sådan gammal möbel.

– Det kanske finns ett lönnfack någonstans, försökte du.

Då skrattade Gunnar högt.

– Det skulle ju vara det förstås, sa han.

Slutligen hade ni det då på plats inne i ert gemensamma arbetsrum, det stora gedigna skrivbordet av ek. Ni hade återigen fogat samman det till en pampig enhet, ingen kunde ana att det faktiskt varit så lätt både att plocka i sär och sätta ihop.

Ni ställde det på tvären rakt ut i rummet som genast blev avdelat, blev liksom två rum, ett för den besuttne och ett för besökande.

– Ska det verkligen stå på det där sättet, undrade Gunnar, jag kommer bara att tänka på de stackars jävlar som suttit darrande på andra sidan inför mötet med den mäktige som råkade sitta på rätt sida.

– Asch, svarade du snabbt, var inte fånig nu, det är ju enda möjligheten att ha skrivbordet stående så om vi ska få plats med det, det är inte längre som det var förr, vet du väl.

– Är det inte?

– I varje fall inte på samma sätt, rättade du snabbt dig själv, för visst kunde man diskutera den saken hur länge som helst och det skulle säkert också alltid komma att göras men för ögonblicket vill du bara diskutera skrivbordet som sådant.

Det verkade emellertid inte som om Gunnar kände samma lust utan han försvann in till barnen och lämnade dig ensam med dina tankar och ditt skrivbord.

Ja, fortfarande tänkte du faktiskt så, det var inte ert skrivbord utan ditt!

Prövande drog du ut den ena tomma lådan efter den andra, redan i kväll skulle du plocka in alla manuspapper och sparade korrektur, alla gamla tidningsklipp och brev. Det skulle bli en fröjd att få göra det, att äntligen ta skrivbordet i besittning och visa det dess rätta ändamål.

Den översta skrivbordslådan bakom en av skåpdörrarna gick trögt att skjuta in igen sedan du dragit ut den. Det hjälpte inte hur du tryckte på. Nästan irriterat drog du åter ut hela lådan, var det gamla skrivbordet rent av gistet av ålder, fast dess övriga delar verkade intakta förstås. Så drog du ut hela lådan och ställde den ovanpå skrivbordsytan.

Den såg hel och rak ut i alla sina linjer och du kikade in i det hål som nu gapade tomt efter den.

Det låg någonting där inne, det var det som tog emot när du försökte skjuta in lådan.

Du drog djupt efter andan och sträckte in din arm. Samtidigt kändes det redan som du måste dela med dig av din upptäckt, vad den än nu vara månde.

– Gunnar, ropade du, ungar, skynda er och kom, det liggen något inuti skrivbordet, jag har hittat något!

Du höll redan ditt fynd i handen när de kom stormande in i rummet. Barnens ansiktsuttryck skiftade snabbt från ivrig förväntan till något som starkt påminde om besvikelse.

– En bok! sa Elisabeth, tioåringen. Och jag som trodde det var något spännande.

Och sedan försvann de alla tre in till den amerikanska västernfilmen igen. Det var bara Gunnar som stod kvar med rynkade ögonbryn.

– Det ser ut att vara en sorts gammal anteckningsbok, sa han, ska du inte öppna den och se om det finns något skrivit inuti?

Men du tvekade fortfarande och vände och vred på den ovanligt tjocka anteckningsboken i dina händer. Den verkade synnerligen välaktad med svarta pärmar som ytterst hade en förnäm guldrand. Den ingav dig en sorts konfliktladdad respekt som härrörde från den tid du besökt dina farföräldrar på den stora gård där de varit statare och där du en gång fått följa med din farfar in på bokhållarens kontor och där sett de prydliga böcker med svarta pärmar som räkenskaperna var införda i.

Din stolte farfar hade bugat och fjäskat och stått i och du hade nigit och tigit, medan du sneglat på de pärmar som innanför sig rymde balansgången mellan utbetalda löner och influtna inkomster.

Där måste din avsky för all överhet först ha grundlagts, där hade din undran väckts vad det var som så helt kunde förändra en man som din karske farfar till en sorts inställsamt hjon.

Var det de svarta böckernas innehåll eller var det människorna som ritade in sina siffror i dem?

Beroendet av penningen, allas vårt beroende, och gissel.

– Så öppna boken då! sa Gunnar otåligt, vad väntar du på!

– Men tycker du verkligen att…

– Skrivbordet är ju ditt för tusan, du måste väl åtminstone ta reda på om det står något skrivit i boken!

Långsamt, mycket långsamt lät du tummen vika upp pärmsidan bara för att möta dess regnbågsfärgade innansida, dess spektra bröts genom din egen ögonlins och du mindes sägnen om att där man ser en regnbåge gå ner på jorden, just där vid dess fot finns en skattkista begraven.

Du bet dig i läppen och bläddrade vidare bara för att finna att den första linjerade sidan var blank.

En tom bok funnen i ett sådant här skrivbord, tänkte du besviket, var inte det ödets ironi så visste du inte vad.

Men din tumme var envis och bläddrade självständigt vidare och så upptäckte du den då, den första fullskrivna sidan, och du upplevde starkt känslan av att göra något olovandes, det var som att kika in genom någon annans fönster eller att spionera genom ett nyckelhål.

Skuldkänslor uppfyllde dig redan för du var uppfostrad i ett strängt hem, lärd att sätta heder och ärlighet högt och att aldrig, aldrig läsa andras brev.

Men detta var inget slutet brev, detta var en öppen anteckningsbok funnen i ett skrivbord som du nyss köpt på en auktion och som nu var ditt.

Du såg att orden var skrivna med mycket liten och driven ålderdomlig stil, med all säkerhet satta på pränt med en gammaldags bläckpenna bestående av skaft och stålfjäder som med jämna mellanrum doppats ner i ett bläckhorn. Blotta åsynen av de tättskrivna raderna fyllde dig med nostalgi för i din egen barndoms skola hade ni faktiskt också i början på femtiotalet använt sådana, och du tänkte med ens på alla de bläckplumpar som du varit mästare i att åstadkomma och vilken förtvivlan de i sin tur fört med sig.

Men på den sida du nu hade framför dig fanns inga plumpar utan allt såg välskrivet ut, nästan på gränsen till perfektionism. Handstilen verkade lättläst trots att ordvändningarna var gammaldags och förmodligen härstammade från tiden omkring sekelskiftet. Dina ögon flög redan över de första raderna; från att bara för något ögonblick sedan haft känslan av att kika in genom ett förbjudet nyckelhål, så upplevde du det nu som om dörren hastigt ryckts upp och du nästan skrämt och förvirrat tumlat in genom den utan att ännu inte riktigt förstå vad alltsamman handlade om.

För det var de för länge sedan skrivna orden som gav dig sanktion, som blev din nyckel till det förflutna, till det som du så länge föraktat och ifrågasatt och inte förstått.

Så här stod det skrivet på den första sidan i den svarta anteckningsboken med guldkanter runtomkring:

Varför jag skriver dessa blad? Orsakerna äro flera.

Först emedan jag vill att mina eventuella barn skola läsa dem och sedan döma mig. Varken för hårt eller för milt. Och att de måhända skola vinna några lärdomar ur dem, som kunna göra deras vandringsår lättare.

För det andra att giva stoff åt en författare i en framtid, som vill gripa sig an den klass jag tillhör. Detta stånd, som varken inom sig sluter begreppet adelsmän eller präster, borgare eller bönder, utan samlat sina medlemmar från alla dessa och står i vårt modärna liv så sorgligt nära denna indiernas föraktade blandningskast, den lägsta av alla. Med få ord, det är de omöjliga existensernas hop, den mållösa bohêmien, jag vill skilldra.

Här hejdade du dig nästan förskräckt i läsningen, det var som om du kände ett starkt behov att smälta just dessa inledningsrader innan du kunde förmå dig att gå vidare i texten.

Att giva stoff åt en författare i en framtid!

Det var ju just det som var det häpnadsväckande, ja nästan otroliga i sammanhanget. Nu skulle du väl kunna visa åtminstone dina egna barn att verkligheten faktiskt ibland kunde överträffa filmens konstlade värld.

Och visst hade du väl också ibland haft känslan att tillhöra de omöjliga existensernas hop, som om du svävat omkring i ett tyngdlöst ingenmansland utan att riktigt veta var du hörde hemma. Du var kvinna men också människa, du ville vara bådadera, både på hemmaplan och i samhället i övrigt. Gunnar och barnen var din förankring här i livet, men det fick inte föra med sig att du kastade ankar för gott utan ständigt förflyttade dig på livets vatten.

Stagnation var ett ord som gav dig skrämselhicka.

Du sökte orsak och verkan, du var ständigt på jakt och här hade du nu helt plötsligt, utan egen förskyllan, något som ödet verkade ha nedlagt åt dig.

Som författare hade du friheten att blanda fantasi med verklighet, att försöka ge svar men lika ofta ställa frågor.

Tigande räckte du över den svarta anteckningsboken till Gunnar som fortfarande stod avvaktande vid din sida.

– Läs! sa du.

Och Gunnar läste medan du spänt iakttog de återspeglingar som kunde tänkas gå att utröna i hans ansikte som en naturlig reaktion på det märkliga sammanträffandet.

Era tankar och känslor var mer sammanlänkade än du mången gång var medveten om, hans ansikte ofta en spegel av ditt eget.

Först rynkade han pannan, sedan log han mot dig fastän ögonen var allvarliga.

– Det var som fan, sa han, här har du väl fått något att bita i då!

– Så du tycker alltså att…

Gunnars svar blev en motfråga.

– Har du något val egentligen?!

– Nej, svarade du hastigt, nej det har jag väl inte.

Och du tog åter emot anteckningsboken. Den vilade slutet allvarstyngd med sina svarta pärmar i dina nästan darrande händer.

Du tyckte med ens den påminde dig om döden och rös till trots värmen i rummet.

– Men försök att ta det lugnt bara när du läser, sa Gunnar hastigt, vad du än kommer att få läsa så ta det för vad det är, ett egendomligt sammanträffande bara.

– Jo, svarade du lågt, jo, jag ska åtminstone försöka!

Du satte dig ner i den blå fåtöljen som nu råkat bli placerad på andra sidan skrivbordet, på de besökandes sida. I rummet intill tände Gunnar en brasa i den öppna spisen och ett knastrande från de brinnande björkvedsstickorna nådde dig nästan samtidigt med tonerna från den grammofonskiva han lagt på stereon, det var mycket dämpade toner som kom från uvertyren till Wolfgang Amadeus Mozarts Trollflöjten, och som blandades med barnens förtjusta skratt över något roande de nyss upplevt.

Du befann dig i en värld nu och skulle strax ta steget in i en annan.

Tillåtelsen dit ägde du redan, en annan sak var om du hade det rätta modet och förmågan att andas en luft som säkerligen skulle förfalla dig något unken, van som du var vid nuets åtminstone stundtals friska syremättade!

– Har du inte börjat att läsa än? hördes Gunnars röst plötsligt tätt intill ditt öra.

– Jo, svarade du, jo, jag ska börja nu!

Först nu märkte du att ordet skilldra, där du hejdat dig i läsningen för att också låta Gunnar ta del av de märkliga orden, var felstavat. Men tydligen hade den för dig ännu okände skrivaren också upptäckt det och försökt att korrigera genom att stryka över det ena 1-et med blyerts, eftersom nu gammaldags bläckskrift är hart när omöjlig att sudda ut när det skrivna väl är på plats.

Med ens var det som det där lilla blyertsstrecket skänkte dig en viss gemenskap, ja, nästan något som påminde om ömhet för ägaren till den hand som en gång hållit i pennan och sökt rätta sig själv.

Tydligen en människa som var rädd för all svaghet, alla fel, ja kanske rent av en sorts perfektionist som var mån om att få alla sina ord rättstavade för eftervärlden.

Inte för att du själv haft någon svårighet med just rättstavning, det föll sig mest av sig självt, men i övrigt var du nästan stolt över din förmåga att kunna tolerera slarvighet, inberäknat den hos dig själv, att du kunde överse med saker som enligt alla tidigare gällande normer åtminstone borde falla på kvinnans lott.

Paradoxen om den rena modern och uppoffrande kvinnan var just det fundament där små högar av dammtussar gott kunde samlas i vrårna enligt ditt förmenande.

Fortfarande hakade du upp dig vid dina egna tankar som en drunknande vid en räddningsplanka, du var rädd helt enkelt, rädd för den okända världen, men ändå försökte du dig på att le överlägset åt det lilla ordet skilldra och människan därbakom.

Om det var en man eller kvinna visste du ännu inte, men en viss intuition sade dig att det måste vara en man, någonting i den drivna kraftiga handstilen tydde faktiskt på det, men antagligen var det du som nu hade fördomar, för inte skulle en handstil kunna avslöja ägarens kön.

Nyfikenheten började alltmer ta överhanden och skjuta din rädsla för det oförklarliga, det onaturliga åt sidan.

Du kände att du var redo, redo för den svarta anteckningsboken.

Äntligen!

Jag ämnar ej här skriva någon dagbok. Intet helt och sammanhängande. Bara brottstycken ur mitt yttre och inre liv som skall bilda stoff åt den författare, som vill taga sig an det.

Jag vill berätta om det liv i vilket jag vandrar men icke förstår. Inga lysande minnen. Mest vardagens grådis och solglimtar.

Kanske skall jag först berätta några barndomsminnen, mest av psykologisk innebörd. I och för sig själva äro de helt obetydliga, kanske värdelösa, men visa dock vilket inflytande på ett känsligt barnasinne småsaker, som den helt utvuxna människan förbigår, kunna ha.

Jag var mycket liten. En fem, sex år måhända. Då drömde jag en natt. Vi voro ute hela familjen i skärgården, på det ställe, där vi stundom plägade tillbringa sommaren. Naturen var sig fotografiskt lik, undantagandes att ett skyhögt berg rest sig, där i verkligheten är en låg sandkulle täckt av alv. Berget, vars topp knappt var synbar för ögat, kastade dystra skuggor över nejden, över de lekande böljebarnen vid dess fot och över de vajande fälten och skogarna inåt land.

Det var natt, midsommarnatt, som brukar stå skinande vit med en luft av dallrande silverskir kring landet där i norr, min fosterbygd. Men bergets skuggor höljde nejden i ett underligt halvdunkel. Då upplystes bergstoppen plötsligt av ett darrande blått sken. Som ett soldis stod det över tinnarna. Och osynliga harpor spelade upp. Deras toner voro ljuvliga. Så stämde en kör av röster in, en underlig sång, en härlig sång.

Du djupens och himlarnas herre

du allivets skapande gud

som eviga tider skall bliva

Vi följa ditt manande bud

Ungefär sålunda ljödo orden. Rytmen har under tidernas lopp gått förlorad för mitt öra.

Jag vände mig till den krets av familjen som spänt lyssnande samlats kring mig och frågade vilka sångarna voro. Men ingen svarade. I nästa ögonblick bröts dock den sagolika stämningen av ett skärande skratt, ett skratt som isade ända in i själens doldaste djup.

Och en gäll kvinnostämma skrek!

– Det är änglar som sjunga och spela!

Rösten tillhörde en försupen tjänstekvinna. Jag greps av en ofattbar skräck när jag hörde detta skratt, dessa ord från henne – den förfallna synderskan.

Drömmen är ju i och för sig kanske märklig och ofattbar, som ju drömmar ofta äro. Men den vore dock ej värd att anteckna, om den ej sedan följt mig en tio, tolv år fram i tiden, och ännu idag kan jag se dess minsta detalj, när jag vill och det är ej alldeles utan att en liten skälvning av obehag genomilar mig när jag väcker den till liv.

Det måste vara en man som skrivit det här, tänkte du, det måste vara en man det kommer att handla om. För redan tyckte du dig ana konturerna av honom, ett visst kvinnoförakt, en ringaktning av arbetarklassen. Säkerligen en man ur högre ståndsmiljö, med en konfliktfylld dragning till det förbjudna, det farligt kvinnligt lockande.

En försupen tjänstekvinnas gälla skratt och röst.

Varför var hon försupen då månntro, vad var det för omständigheter som gjort henne till den hon var?

Hade han skänkt det en tanke innan han dömde, låt vara blott i drömmen!

Frågor och upprörda känslor tumlade redan om i ditt inre och du kände att du var fast, att du inte skulle kunna lägga ifrån dig anteckningsboken förrän du läst den färdigt.

Du måste gå till botten med ditt stoff, reda ut saker och ting också för dig själv, dissekera en tid som till övervägande delen antagligen var före din, och obduktionsobjektet skulle vara en anteckningsbok med svarta pärmar, guldkanten inte att förglömma.

Långt bortifrån, just som från en annan värld hörde du Gunnars röst och du ryckte till, nästan skuldmedveten. Nästan hela dagen hade du varit borta och när du kom hem teg du och ägnade dig bara åt en gammal anteckningsbok istället för din egen livliga familj.

– Vad sa du? frågade du.

– Vill du ha något att dricka?

Javisst, det var ju lördagskväll, ni brukade ibland ta ett glas vin tillsammans, försöka göra det lite festligare än en vanlig vardagskväll.

– Nej tack, svarade du. Nej, jag vill vara helt klar i huvudet när jag läser det här. Du har väl inget emot det?

– Nej varför skulle jag ha det?

Gunnars röst var häpen.

– Jag förstår dig precis, fortsatte han, jag förstår dig kanske bättre rent av än du själv.

– Usch då, sa du med blicken riktad mot den drivna lutande handstilen på sidan framför dig.

Och du höll upp den och visade Gunnar.

– Vad tror du en grafolog skulle säga om den här? Han skriver om en försupen tjänstekvinna som stör hans himmelska visioner!

– Han! Är du helt säker redan? Varför inte en hon?

Du märkte nog att Gunnar ville retas, locka in dig i någon sorts diskussion, men du kände inte lust att plocka upp den kastade handsken. Inte just då.

Istället, eftersom du redan gjort ett uppehåll, gick du upp i sovrummet, och tog på dig morgonrocken.

– Tänker du sitta uppe hela natten? undrade Gunnar.

– Det beror på, det beror helt och hållet på hur spännande det kommer att bli.

I den öppna spisen hade redan björkvedslågorna flammat färdigt som mest, men glöden var intensiv och utstrålade värme i hela rummet. Det blänkte i de smala guldkanterna runt den svarta pärmen och plötsligt upplevde du en oförklarlig rädsla. Kanske du borde akta dig för boken, också en obduktionskniv kan ju slinta och skära fel, i dött lika väl som i friskt kött.

Var du verkligen tillräckligt stadig på handen?

– Jag älskar dig, sa Gunnar.

– Och jag dig, svarade du.

När du återigen öppnat anteckningsboken märkte du, först något besviken, att nya drömmar var på väg, och ett ögonblick funderade du helt enkelt på att bläddra förbi de sidor som tydligen bara handlade om dem. Det var ju inte precis någon psykoanalys som du tänkt dig gripa tag i. Men kanske var det nödvändigt att läsa igenom även drömmarna för att sedan förstå människan som upplevt dem. Antagligen var det ett skickligt och genomtänkt drag av din nyfunne bekantskap att göra just så. Drömmarna först och verkligheten sedan. Det kunde ju rent av stämma in på dig själv.

Bland mardrömmarna var det förnämligast (och här log du lite för dig själv åt det stela, nästan malplacerade ordet) den mycket vanliga om de jättestora hästarna för vilka man flyr, men aldrig kan undkomma, som ansatte mig. Bland de mera speciella voro också ett par, som jag här vill anföra.

Jag tyckte mig förföljd av en människomassa och sprang för mitt liv. Gata upp och gata ned gick flykten och allt närmare kommo mina förföljare. Slutligen råkade jag in i en återvändsgränd. Mina jägare voro mig alldeles i hälarna och stängde reträttvägen. Då fick jag av en händelse se ett litet hål i den hindrande muren framför mig, tätt över jorden. Jag kastade mig till marken och stack in huvudet i öppningen, men till min outsägliga fasa fick jag se, att det var en listigt dold fallbila jag stuckit mitt huvud in under. Bilan satte sig genast i rörelse, och när det kalla stålet berörde min hals, vaknade jag.

Denna, såväl som den efterföljande drömmen, återupprepades ofta. Som jag, när de först visade sig för mig, var helt liten och säkerligen aldrig hört fallbilan beskrivas, mycket mindre sett någon avbildning av en sådan, har det sedan ofta kommit för mig att dessa drömmar måhända varit ett utslag av nedärvandets lag. Kanske har en gång någon av mina förfäder gjort bekantskap med guillotinen eller, som i den följande drömmen, varit en landsförrädare. Det skall väl mina släktforskningar utvisa, om jag, som jag tänkt, någonsin kommer i tillfälle att taga itu med dem.

Den andra drömmen ger följande scen:

Det är en strålande förvårdag.

Marken har nyss avkastat sitt snötäcke och vattnet är isfritt. Björkarnas höljen spricka, ett och annat grässtrå tillika blomma sticka upp ur den ångande myllan.

Jag tyckte mig vara en ung man, 18 à 20 år kanske, stark och kraftig. (Där fick du alltså det slutliga beviset på att dina aningar varit sanna, det var en man som skrivit i anteckningsboken. Du skrockade belåtet över din klarsyn som väl inte behövt tränga genom så värst täta dimsjok för att komma fram till den slutledningen. Stark och kraftig, jo, jo. Det började att arta sig.) Jag kommer åkande på landsvägen som för från Djursholm in mot staden. Åkdonet är en enkel kärra. Själv sitter jag i framsätet och har en uniformsklädd man bredvid mig. Bakom oss står en annan uniformerad och kör.

Den lilla bruna, feta och glänsande hästen travar glatt framåt, utan att ha en aning om den dystra akt som föranlett denna färd.

Jag är nämligen en högförrädare, som gripits i Finland under ett pågående krig med den östra grannen, och nu för man mig till den plats där dödsdomen över mig skall gå i fullbordan. Som adelsman har jag fått välja dödssätt och bestämt mig för att bli skjuten. På en äng, innan vi kommer till den egentliga stadsbebyggelsen innanför tullarna, skall jag arkebuseras av mina väktare.

Men plötsligt ändras vår färdriktning, kärran viker in på en mindre väg som så småningom leder fram till en ganska bred flod. Mina bödlar verka nu genast vilja befria sig från mig och i strid med sin order ämna de dränka mig som ett annat oskäligt djur. De köra ner för den branta backen mot strömmen för att där dränka mig genom att kasta ut mig i vattnet. Dock ha de ej beräknat, att jag är en god simmare, och trots virvlarna i strömmen lyckas jag taga mig över till andra stranden, undgående mina väktare och bödlar genom att simma under vattnet. Väl vid den motsatta stranden och uppe på denna räddar jag mig ut i skogarna!

Ännu en dröm vill jag här anföra. Den hör ej till mardrömmarnas kategori utan till en gladare ordning: