Solen har sin gång

By Hans Erik Engqvist

Postlåda efter postlåda. Det är fullt upp för sommarjobbande Hans-Erik som lantbrevbärare. Medan sommaren går varm och jobbet rullar på händer mycket vid sidan av i Hans-Eriks liv. Han blir politiskt intresserad, blir sekreterare för i en politisk ungdomsklubb och han skriver även egna dikter. Kompisarna Bosse-Bus och Evald har också fullt upp. Bosse har blivit egen företagare och Evald går fortfarande i skolan."Solen har sin gång" är den tredje fristående boken om kompisarna Evald, Bosse-Bus och Hans Erik.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 19, 2022
• ISBN: 9788726696615

Book preview

Hans Erik Engqvist

Solen har sin gång

SAGA Egmont

Solen har sin gång

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1990, 2021 Hans Erik Engqvist och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726696615

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Huvudpersoner

Hans Erik, vikarierande lantbrevbärare.

Bosse Bus, egen företagare.

Evald, realskoleelev.

Berger, hypokondrisk överpostiljon.

Ragnar Johns, konstnär.

Einstein, uppfinnare av evighetsmaskin.

Lisa Karlsson.

Bertha Johansson, mor till docenten.

Docenten, son till Bertha Johansson.

Bohlin, en dalsländsk surepäse.

Föreliggande litterära verk utgör en fristående fortsättning på Evald, Bosse Bus och jag. Följaktligen tilldrar sig handlingen i DALSLAND, detta lilla landskap som fått spela andra fiolen och finna sig i att vara okänt ända tills en manufakturhandlare från Bråberga började skriva böcker. Från vilket håll man än nalkas landskapet slår en de mjukt böljande linjerna, halvtonerna, övergångarna, vare sig det gäller vattnets möte med land, eller skogarnas med ängsmarken. Liljorna på marken tar form av pingstliljor, flädern ger skugga och i vårdträdet lönnen spela och sjunga allehanda fåglar.

Och solen har sin gång

Om Bohlin i natta visste jag bara det som alla andra visste:

Att han blev så förbaskad när hustrun födde honom en sjunde dotter istället för en önskad och väntad son att han rusade ut till hönsgården och vred nacken av tuppen, av familjens övriga barn kallad Enok.

Att han kallades i natta för att han i sin ungdom arbetat som nattvakt på en industri i Vänersvik och under flera år skött denna anställning i sovande tillstånd.

På försommaren det året, det var i början på femtiotalet, fick jag reda på en sak till om honom.

Han var, som det heter på dalsländska, en surpäse, det vill säga en surkart.

En elak surkart.

Det var också vid denna tid som lantbrevbärarlinje nummer fyra i Bråberga ändrades. Plötsligt en dag började den där den tidigare slutat och slutade följaktligen där den förut börjat…

Femton år gammal och efter misslyckade studier i småskola, folkskola, realskola och konfirmationsskola, fick jag arbete som springpojke och lagerbiträde hos Bråberga Elektriska. De huvudsakliga arbetsuppgifterna bestod i att varje morgon svabba det gröna golvet i affären samt att därefter hålla ordning i lagerlokalen.

Den låg i källaren och där luktade skit respektive bakelit men mitt på dagen kunde man se solen under några minuter genom ett litet fönster.

– Städa och röj upp i skiten, beordrade min chef Teofild Hägg, av folkhumorn omdöpt till proppen.

Det var nästan det enda han sa till mig bortsett från att han ibland deklamerade dikter av Bråna-smen, en rimmande bonde och smed från slättbygden, sedan årtionden död och begraven men i tacksamt minne bevarad av ortsbefolkningen som geni- respektive idiotförklarat honom.

Under sin levnad skrev han dikter om Gud och djävulen, om skönheten och fulheten, om präster och överhet… och om människans sexualitet. När han rimmade om det senare använde han sig av de folkliga benämningarna på könsorganen och kärleksakten.

Han var världsberömd i Bråberga.

Hans dikter om livet och döden kände bara ett fåtal till men de som innehöll könsord var oerhört populära även om alla naturligtvis tog avstånd fråm dem.

– Städa och röj upp i skiten, sa proppen till mig.

Men emellanåt hände det alltså att han läste en dikt av den perverse smeden. Så fick jag lära mig att kalla honom under mina studieår.

Proppens uppläsningar var märkliga, nästan skrämmande. Evald, Bosse Bus och jag kunde naturligtvis en hel del dikter vi också och det hände väl att vi läste dem för varandra… men inte bar vi oss åt som proppen.

Han gick ner i viskande eller väsande ton, kontrollerade med skrämd blick att ingen obehörig fanns inom höravstånd, skelade med ögonen… och därefter rabblade han i ett fruktansvärt tempo upp fem eller sex rimmade rader innehållande…

Efteråt blev han egendomligt slak och drog djupt efter andan.

– Har du hört något jävligare, viskade han. Kan du förstå att någon kan skriva något sådant!

Sedan blev han som vanligt igen.

– Vad fan står du här och glor för förresten! Ner och städa och röj upp i skiten!

Han öppnade själv dörren och släppte ner mig i källaren och han gjorde det som om jag varit en pissträngd hund.

En gång läste han en dikt som jag nästan är säker på att han skrivit själv…

Utmed väggarna låg stora kabeltrummor och ringar med sladd och kulotråd. Hyllorna var fyllda av fördelardosor, proppar, kontakter, vägguttag, lampor, klämmor, skruv, spik och annat. En bastant arbetsbänk tronade mitt på golvet.

Under mina första arbetsdagar städade jag och röjde upp i skiten. Mamma hade undervisat mig.

– Gno i ett, sa hon. Det tycker dom om. Det spelar ingen roll vad du gör… bara du gör något.

Jag gnodde verkligen, dammtorkade till och med kulotråden och sopade så att dammet låg som dimman över Lützen och det var första gången som jag riktigt förstod hur besvärligt den svenska hjätekonungen hade det 1632…

Från och med den fjärde dagen blev jag emellertid bara sittande och jag satt på en kabeltrumma alldeles under det lilla fönstret. Det fanns liksom inget mer att göra…

I stort sett hela dagarna kunde jag sitta utan att bli störd. Då och då dök någon av firmans två montörer upp för att hämta eller lämna något men mycket sällan tilltalade de mig.

Det var som om jag inte fanns.

En av dem, jag visste bara om honom att han hette Olle, hade en egendomlig vana. Varje gång han dök upp släppte han väder. Han ställde sig vid arbetsbänken, plockade med något… och brakade av. Det verkade som om han kom ner i lagret enbart för att lätta på trycket. Efteråt hände det att han sa:

– Kom ihåg vad jag sagt!

I skit -och bakelitlukten satt jag på kabeltrumman och det var där som jag kom på min första boktitel. Jag hade efter mina studieår börjat med något som jag under dessa inte sysslat med.

Nämligen att läsa.

Jag läste det jag kom över. Sagor, dikter, berättelser, romaner. Det jag kom över kom jag över på biblioteket, inhyst i före detta ölcaféet. Doften av allt det öl som en gång runnit där låg fortfarande kvar. Det fanns de som påstod att ville man ha sig ett rus var det bara att gå till biblioteket och ta djupa andetag…

Det som stod i skolans läroböcker glömde jag tämligen omedelbart, men det som stod i de andra böckerna fastnade i minnet. Däremot glömde jag var det stått någonstans och om jag läst det eller hittat på det själv.

Hur som helst så var det i alla fall i skit- och bakelitlukten i Bråberga Elektriska som jag kom på min första boktitel och det var efter det att jag med hjälp av konfirmationsklockan…

Konfirmationsklockan.

Jag fick den av mamma och pappa tidigt om morgonen konfirmationsdagen.

Pingstdagen.

Hägg och syren blommade liksom körsbärsträden. Utanför mitt fönster fanns dofterna och de strömmade in genom vädringsspringan. Jag låg vaken och kände dem i näsborrarna och hörde mamma och pappa prata ute i köket. Så tystnade de och så kom de in och så fick jag klockan och jag visste att jag skulle få den, att det var därför de kom in och de stod båda två vid min säng och tittade på när jag öppande paketet och just då kände jag inte längre försommarens dofter.

Klockan var fin. Armlänken var av metall, silverfärgad metall.

Jag höll den i mina kupade händer.

– Den är uppskruvad och färdig, sa pappa. Bara att ta på.

Ni tänker då inte på vad ni kostar på mig, sa jag, och jag hörde hur egendomligt lillgammalt det lät och det var inte det jag ville säga…

Jag ville säga, jag ville skrika, att de inte skulle ge mig något för snart, mycket snart, skulle de få reda på att jag var värdelös, inte skulle ta någon realexamen… och en sådan som jag var inte värd att kosta på något.

– Du ska inte ha den på dig om nätterna, sa pappa.

Med hjälp av konfirmationsklockan kom jag i skit- och bakelitlukten på min första boktitel. Jag fann, att solen lyste in dagligen mellan klockan 12.01 och klockan 12.06 genom det lilla fönstret. Vid mulet väder kunde jag visserligen bara skönja ljuset… men det räckte. Solen fanns bakom molnen. Varje dag kom den. En dag hittade jag på och solen har sin gång.

Jag tyckte att de fem orden var ödesmättade, dramatiska och poetiska.

De fem minuterna strax efter klockan tolv blev något som jag såg fram emot, precis som pappa såg fram emot eftermiddagskaffet klockan fyra varje söndag. Han höll noga reda på den tiden. När det magiska klockslaget närmade sig sa han:

– Nu är det snart dags!

Då skyndade sig mamma till koksspisen. Pappa slog sig ner vid köksbordet.

Jag började säga som pappa i Bråberga Elektriska lagerlokal.

– Nu är det snart dags, sa jag när klockan närmade sig tolv.

Så slog jag mig ner på kabeltrumman och väntade, precis som pappa vid köksbordet under söndagseftermiddagarna.

Han hade sina standarduttryck. Efter kaffet torkade han sig om munnen med avigsidan av handen och sa:

– Så var det gjort. Jaha.

Jag härmade honom beträffande nu är det snart dags. Men inte passade det att säga som han när solen försvann…

– Och solen har sin gång, sa jag istället. Ibland tillade jag faktiskt jaha.

Där barn jag lekt

Jag satt dag ut och dag in på kabeltrumman. Naturligtvis blev jag kontrollerad med jämna mellanrum av proppen. Han öppnade dörren och skrek:

– Du jobbar väl!

– Ja… jag städar och röjer.

– Bra! Fortsätt med det!

Efter kort tid lärde jag mig att om han bara hörde ljud av något slag från källaren var allt i sin ordning för hans del. Då fick jag vara ifred.

Därför satt jag inte helt overksam på kabeltrumman utan slog ungefär var tredje minut i golvet eller väggen med en sopkvast. För att få lite variation på ljuden hände det att jag emellanåt reste mig och dängde en trasig kokplatta i arbetsbänken.

I övrigt sysslade jag med att hitta på romantitlar och skriva dikter. En av dem kallade jag MIN DAG och den var så här:

Proppen dagligen förvilla

att jag ej förhöll mig stilla

utan röjde och stod i

som ett idogt arbetsbi.

Olle, polle pall

sket i källarn så det small.

Sopekvast i väggen dänga