Det stora tågöverfallet

By Hans Erik Engqvist

Tåget rullar in på perrongen. Hela tågstationen är avspärrad... plötsligt skriker ett gäng tolvåriga pojkar: Ein, zwei, drei. Hitler är en baj!1940-talet nära gränsen till det nazistockuperade Norge. Tyskarna var på väg att lämna Sverige och åka tillbaka till Norge, men hade stannat till för att äta en bit mat på tågstationen. Det tänker inte det tolvåriga grabbgänget med Bosse och Rembrandt i spetsen låta gå obemärkt. De skulle låta tyskarna få höra hur mycket de ogillade nazisterna och de hade listat ut ett sätt att ta sig igenom avspärrningarna... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 29, 2021
• ISBN: 9788726696592

Book preview

författaren.

Vi äter gräs och sjunger första versen på Hosianna Davids Son.

Vi låg i gräset bakom Anderssons Snickerifabrik.

Det var Bosse, Rembrandt och jag. Rembrandt var egentligen döpt till Ingemar men det var bara i skolan han kallades så. Till och med hans föräldrar kallade honom Rembrandt för det mesta.

Han fick det namnet när han som åttaåring en solig sommardag målade först sin lillasyster, sen sillstrypare Bomans vita staket och sist familjens samtliga cyklar med Falu rödfärg. Hans far, urmakaren Hugo Bodin, hade köpt färgen till sin sommarstuga vid Vänern, men glömt att gömma undan drn för sin klåfingriga och fantasifulla son.

Så gick det till när det lilla Dalsland fick sin egen Rembrandt.

Nu låg vi i gräset bakom Anderssons Snickerifabrik. Vi var alla tre tolv år och det var på kvällen den 9 juni år 1941. Trampet från Hitlers soldater ekade över Europa, men det hörde vi inte så värst mycket av. Ett par dagar tidigare hade vi tenterat till realskolan, och nu låg vi i gräset och väntade på att klockan skulle bli sex. För då skulle vi få reda på om vi klarat oss, och om vi skulle få börja i realskolan till hösten.

På den tiden gick man två år i småskolan, och fyra år i folkskolan. Sedan började man antingen i realskolan eller också gick man en kort fortsätt-ningsskola på något halvår. De som började i realskolan kallades läsbegåvningar. De andra ansågs som icke läs- eller studiebegåvade och fick efter fortsättningsskolan ge sig ut i förvärvslivet. För det mesta som springpojkar eller hembiträden.

Jag visste, där jag låg i gräset bakom Anderssons Snickerifabrik, att provräkningen i varje fall gått hyfsat. Och jag trodde nog att uppsatsskrivningen också hade gjort det. Vi hade fått skriva en uppsats över ämnet: När jag slutade småskolan och började folkskolan.

Jag hade avslutat min uppsats med en dikt, som jag hade skrivit tidigare under våren, när vi läste om slaget vid Bält. Den var så här:

Tät låg dimman över fältet

vattnet klunkade i vattenbältet

mången man på fältet låg och stönade

inte för de trodde att det lönade

men för att plågorna ett tag då lindrade.

Dimman skingrades, mörkret kom över fältet

vattnet klunkade som förut i bältet

men från platsen nu ej hördes ett knyst

allt var tyst.

Natten plågorna lindrade.

Alltmedan stjärnorna tindrade.

Jag tyckte det var en skaplig dikt, den bästa jag skrivit. Nu låg jag och funderade över om jag inte rent av skulle få extrapoäng för den, då Bosse plötsligt drog upp en grästorva och sa:

– Jag tror inte att jag har klarat mig!

Rembrandt drog upp en grästorva han också.

– Du har nog klarat dig, sa han. Ni har klarat er båda två. Men inte jag.

– Nä, sa jag. Det är jag som inte har klarat mig. För mig har det gått åt skogen. Käpprätt.

Vi hoppades alla tre att vi klarat oss, men vågade inte tro på det.

– Om vi äter gräs, sa Bosse, så kanske vi klarar oss! Om vi äter gräs och samtidigt sjunger första versen på en psalm, då kanske vi klarar oss!

Vi hade många sådana där saker för oss. Ibland åkallade vi också högre makter.

Så vi gjorde som Bosse föreslagit. Vi åt gräs och samtidigt sjöng vi första versen på Hosianna Davids Son. Det var den psalm vi kom på först.

Förmodligen var det första gången någon sjöng Hosianna Davids Son utanför Anderssons Snickerifabrik. För Andersson själv öppnade plötsligt fönstret i övervåningen och stod där och stirrade på oss. Vi stirrade tillbaka med gapande munnar fulla av gräs.

Nu hör det till historien, att Andersson förutom att han var samhällets snickare, också var samhällets tungomålstalare. Han var medlem av Pingstförsamlingen och känd för att ibland under gudstjänsterna häva ur sig de mest fantastiska tungo-målsramsor.

Rembrandt var den av oss som först fick mål i munnen. Han spottade ut gräset och sa:

– Gokväll, farbror Andersson. Vi tyckte det var en så vacker kväll att vi kände för att sjunga en paslm!

Jag hörde direkt att Rembrandt hade jävelskap i kikaren. Det hade han alltid när han talade så där allvarligt med vuxna.

– Ja, jag hörde det, sa Andersson. Det lät ganska vackert, pojkar. Om än lite underligt. Med tanke på årstiden. I församlingen sjunger vi den psalmen bara vid juletid.

Han var en spenslig man i 55-årsåldern. På något vis såg han ut som ett barn i ansiktet med röda kinder och oskyldiga blå ögon. Folk tyckte att han var lite konstig. Men han var snäll och gjorde ingen människa förnär.

människa förnär.

Rembrandt plockade ur de sista grässtråna ur munnen, och jag såg att han höll på att koka ihop något sattyg.

– Jo, farbror Andersson, sa han med len stämma. Vi har hört att farbror Andersson kan tala i tungor. Det ska vara så vackert. Kan inte farbror Andersson tala i tungor nu, så vi får höra?

Nu förstod jag vad Rembrandt var ute efter.

Andersson skruvade på sig lite däruppe i fönstret. Men det syntes att han kände sig smickrad över uppmärksamheten.

– Njaa… jag vet inte, sa han dröjande. Jag brukar ju framträda mest i församlingen… man får liksom inspiration där… under sången och så där… jag vet verkligen inte pojkar…

Hela tiden gned han händerna mot varandra, som om han förberedde sig. Egentligen tyckte jag att alltsammans kändes obehagligt. Andersson såg så snäll och oskyldig ut där han stod. Men Rembrandt hade fått vind i seglen nu och hade ingen tanke på att sluta.

– Kanske om vi sjunger en vers till på Hosianna Davids Son, föreslog han. Kanske att farbror Andersson får inspiration då?

– Kanske det, kanske det, sa Andersson, och nu var han redan långt borta. Men inte Hosianna Davids Son… kan ni inte någon annan…

Han tvinnade och vred sina händer och de blå ögonen stirrade mot Kroppefjälls blånande höjder.

Rembrandt drog Bosse och mig intill sig.

– Vad kan vi, viskade han. Vad kan vi för psalmer?

Jag tyckte fortfarande att alltsammans var lite otäckt, och gjorde ett halvhjärtat försök att avstyra det hela.

– Vi lägger av, viskade jag tillbaka. Det är synd om gubben.

– Inte är det synd om honom, fräste Rembrandt. Han tycker om det här, det syns ju på