Tredagarskriget

By Hans Erik Engqvist

Under 1951 utspelade sig ett krig som i historieskrivningen blivit underrapporterad. Kriget utkämpades mellan ungdomsgängen de Fruktansvärda och Hämnarna. Hans Erik, Gustav, Einar, Valdemar och de andra tolvåringarna i den dalsländska byn Bråberga är helt uppslukade i den intensiva krigsleken. När man är tolv och ens värsta rivaler De Fruktansvärda är i närheten, då bleknar allting annat i jämförelse. De ska besegras och Hämnarna tänker inte ge sig innan tredagarskriget är vunnet...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 3, 2021
• ISBN: 9788726696554

Book preview

känd.

Inledning

Den här boken handlar om ett okänt krig. Tredagarskriget.

Det utkämpades mellan De fruktansvärda och Hämnarna. Krigsskådeplats var det idylliska Bråberga i Dalsland. Striderna fördes till lands, till sjöss och i någon mån också i luften.

Nej, förresten!

Det är nog lite fel, det där med strider till sjöss. Några sådana förekom inte. Men sant är att ett slagskepp fanns, som beseglade den mäktiga Holmsån, vilken slingrade sig genom Bråberga på sin väg mot Vänern. På grund av sitt smutsiga och trögflytande vatten, kallades ån i folkligt tal för Sketälven. De, som bodde intill den, kallades följaktligen för Sketälvingar.

Kanske är det lite fel också det där med att ån var mäktig. Men den var i alla fall på sina ställen ända upp till tre meter bred. Jag var tolv år då Tredagarskriget rasade. Och är man tolv år, då är en å eller bäck mäktig, om den är tre meter bred. Fast å andra sidan, och om sanningen ska fram, var den på andra ställen bara en meter bred.

Året var 1951.

Alltså samma år som Korea-kriget rasade som värst. Då kämpade nordkoreaner och sydkoreaner för ett enat Korea, genom att skjuta ihjäl varandra. Tillsammans med USA och FN lyckades man få ihjäl en miljon människor under Korea-kriget.

Hemma i Sverige regerade socialdemokraterna hand i hand med Bondeförbundet, televisionen gjorde sitt blygsamma intåg, tetrapack uppfanns och Malmö FF spelade 49 matcher i följd utan att förlora.

Den svenska säkerhetspolisen avslöjade en farlig spion, Hilding Andersson, som under många år sades ha lämnat viktiga uppgifter till Sovjet om Sveriges försvar. De allvarliga männen inom försvaret blåste upp sig, och talade om katastrof för fosterlandet. De sa, att den här spionhistorien var den värsta som drabbat vårt land. Stackars Hilding dömdes till livstids fängelse. Men om han höll livet kärt, slapp han ändå lindrigt undan. Det var många medaljtyngda generaler, majorer, kaptener samt några korpraler och en och annan furir, som tjöt i falsett att dödsstraff skulle utkrävas.

Även USA hade spioner i Sverige. Men dessa fick de uppgifter de ville ha utan att behöva spionera, och var därför inga riktiga spioner.

Och Malmö FF bara vann och vann.

Koreakriget höll på i tre år.

Tredagarskriget varade i två dagar. Att det ändå benämnes Tredagarskriget beror på att en svensk kung, Gustav den femte, avled år 1950. Klockan 9.03 en morgon bröts sändningarna i radion och riksmarskalk Ekeberg meddelade från Drottningholms slott att konung Gustav den femte, Sveriges, Götes och Vendels konung, stilla och lugnt avlidit.

Man spelade sorgemusik för att folk skulle förstå att det var på sin plats med ett visst lidande.

Själv kände jag inget särskilt, men jag funderade mycket över vilka Göte och Vendel kunde vara. Och så grunnade jag över om inte riksmarskalken sagt fel. Han menade nog att säga Vendela, för det var i alla fall ett namn jag kände till. Aldrig hade jag hört talas om någon som hette Vendel.

Jag kom fram till att Göte och Vendela var kungens kusiner eller så.

Gustav den femte efterträddes av sin son, Gustav VI Adolf. Redan nästa år, alltså 1951, tog han med sig sin drottning Louise, och for på Eriksgata genom vårt land, för att hoppas på bättre tider och utbringa leven för det älskade fosterlandet.

Till Bråberga i Dalsland kom kungaparet då Tredagarskriget egentligen var över. Men själva slutuppgörelsen uppsköts på grund av besöket en dag. Själva stridigheterna flammade alltså under två dagar, eller rättare sagt två kvällar. Men tre dagar förflöt mellan krigsutbrottet och krigsslutet.

Nu kan jag avslöja att jag tillhörde Hämnarna. Inte bara tillhörde förresten. Jag var ledaren och lystrade efter skolans slut till namnet Kid Hämnaren.

Jag var fruktansvärd i min grymhet och blodtörstighet. övriga medlemmar i Hämnarna var Valdemar Oskarsson samt Olle Pippi Karlsson. Den senare skilde sig från mängden genom sin rädsla för fåglar. Folk sa, att hans mamma blivit skrämd av en fågel när hon gick med Pippi i magen, och att det var därför som Pippi var rädd för fåglar.

Han var lite rädd för fjärilar också förresten.

Ytterligare två medlemmar fanns, men dessa hade gått med i scouterna och deltog därför bara sporadiskt i våra övningar.

Det tyckte jag var bra. Att dom kom bara ibland alltså. För jag hade svårt att acceptera deras fina dräkter. Jag tyckte de utgjorde ett hot mot min ställning som ledare. Dessutom kunde jag inte tåla den ene av dem, Håkan hette han. Jag fick på käften av honom en gång. Det skedde under en uppvisningsmatch i boxning som vi arrangerat för kvarterets småungar. Vi tog fem öre i inträde och matchen var uppgjord. Den skulle sluta oavgjort, och vi skulle inte boxas på allvar, bara jabba och låtsas. För att ge småungarna full valuta för sina inträdespengar, låtsades jag i tredje och sista ronden, att Håkan fått in en högerpärla på mig. Jag vindade med ögonen och sänkte garden. Småungarna höll andan och glodde med stora ögon.

Då klippte Håkan till! På riktigt!

Jag åkte på världens propp och stöp som en klubbad oxe.

Det gick som en löpeld genom kvarteret efteråt, att Kid Hämnaren fått på käften av Håkan.

Efter det kunde jag inte tåla vare sig Håkan eller scouterna.

Man kan alltså säga att vi var tre aktiva inom Hämnarna. De fruktansvärda var fler till antalet, sex till åtta stycken. De leddes av en stor, stark pojke, Emil Carlsson, son till Bråbergas urmakare. Han, Emil således, hade mani på att samla kork. Speciellt intresserad var han av flaskkork. Naturligtvis fick han därför heta Korkemil.

Emil hade förmodligen ärvt sin samlarmani. Fadern samlade frimärken och hade kanske hoppats att sonen skulle dela hans intresse.

Men Emil fastnade för kork istället.

Allt som skildras i denna bok är Sanningen och intet annat än Sanningen. Det är på tiden att omvärlden får veta vad som hände under en dramatisk sommarvecka i Dalsland i början på femtio-talet. I skolans historieböcker ältas det om 30-åriga kriget, om Gustav Vasas befrielsekrig, om Dackefejden, om hundraårs-kriget och om alla möjliga krig.

Och det ältas om Vilhelm Erövraren och Nils Dacke, om Rikard Lejonhjärta och general Eisenhower, och om major Pepsodent och kapten Toy.

Det inte bara ältas förresten. Det ljugs.

Därför är det på tiden att det skrivs om Tredagarskriget, om Korkemil och Kid Hämnaren.

Innan detta krig bröt ut, hade fred varit rådande under en lång tid mellan De fruktansvärda och Hämnarna. Men på kvällen den tredje juni 1951 inträffade något fruktansvärt.

Man talar om skottet i Sarajevo som en utlösande faktor till första världskriget. Detta var en bagatell i jämförelse med vad som hände den tredje juni 1951 i Dalsland.

Jag, Kid Hämnaren, utsattes då för en så skymflig gärning, att världshistorien inte känner dess like. Ett nidingsdåd, vars nedrighet knappast går att beskriva. Och bakom detta låg den sluge, illvillige och listige Emil Korkemil Carlsson och hans pack till kamrater, De fruktansvärda.

Låt mig sluta denna inledning med att klargöra följande: Det brott mot majestätet, som skildras längre fram, är inte preskriberat. Jag tar alltså med denna bok risken, att bli åtalad och dömd till livstids fängelse, liksom den stackars spionen Hilding Andersson. Detta enligt de lärde inom åklagarämbetet, som kan det här med lagar och straff.

Alltsammans började med en sexualundervisning på förmiddagen den tredje juni det år, då Malmö FF vann 49 matcher i följd utan förlust…

Älg stavas inte med h

Valdemar, Pippi och jag, gick i Centralskolan i Bråberga. Ett stort, grönt hus, som vi kallade Gröna fängelset.

Korkemil och hans drabanter lärde sig också att läsa och räkna i Centralskolan, men eftersom de inte bodde inom själva samhället, fick de bilda så kallade B-klasser, och hålla till i skolans norra del. Barnen från själva samhället var inhysta i den södra delen.

Det rådde viss fiendskap mellan eleverna i den södra delen och eleverna i den norra.

Men den tredje juni 1951 blev de flesta av kommunens sjätteklassare för en dag klasskamrater. En stor händelse stod för dörren.

Det skulle bli sexualundervisning.

Kommunens tolvåringar skulle få reda på livets allra hemligaste hemlighet. En man från Stockholm hade anlänt och det var han som skulle förmedla kunskaperna. Allt vi tidigare lärt om storken, skulle vi nu glömma.

Men det var inte riktigt alla sjätteklassare som fick vara med. Lärarna valde ut sådana som ansågs mogna. Övriga fick stanna hemma och skriva en uppsats om vad de skulle göra om de plötsligt fick hundra kronor.

Om jag fått den uppgiften, hade min uppsats blivit så här:

Om jag fick hundra kronor, skulle jag göra i byxorna.

För hundra kronor var otroligt mycket pengar på den tiden. Men jag fick inte chansen att skriva en sådan uppsats. Min lärare ansåg av någon anledning att jag var mogen för sexualundervisning. Även Valdemar och Pippi ansågs mogna.

Vår lärare var en sansad man med gott omdöme. Utom vid detta tillfälle. Och kanske vid ytterligare ett. Det var då vi haft rättskrivning på alla ord med j-ljud, där detta ljud skulle stavas med g. Som i till exempel älg, sälg, märg, karg och så vidare. Dagen efter kom läraren in i klassrummet med de rättade skrivningarna i handen.

Han var rosenrasande.

– I ett halvår, skrek han, har jag försökt lära er att stava till älg och sälg. I går kväll satt jag och rättade era prov. Och jag blev glad, kan jag tala om för er… ända tills jag kom till Olle Karlssons prestationer…

Pippi blev illröd i ansiktet.

– Olle Karlsson, fortsatte läraren, olycksaliga människa! Kan du förklara för mig varför du i all världens dar lagt till ett h i slutet på alla ord? Du har stavat rätt annars. Jag har legat vaken hela natten och försökt komma på en förklaring. Titta här!

Han visade upp Pippis skrivning.

Där stod älgh, sälgh, märgh och kargh.

Pippi satt med böjt huvud utan att svara. Han kunde inte förklara.

Det kunde jag, men jag sa inget. Förklaringen var helt enkelt den, att läraren, då han förestavade orden,