De sammansvurna

By Peter Kadhammar

Vilken roll hade Sverige egentligen under kalla kriget? I "De sammansvurna" undersöker Peter Kadhammar en kontroversiell del av den svenska underrättelsetjänsten. Genom agenten Evald Hallisk kommer läsaren nära en hemlig agents verklighet, under en era då spänningarna var mycket påtagliga. Peter Kadhammar målar upp, baserat på tidigare hemligt material och intervjuer, ett personporträtt av en man med ett alldeles särskilt levnadsöde.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 30, 2022
• ISBN: 9788726655148

Book preview

Peter Kadhammar

De sammansvurna

SAGA Egmont

De sammansvurna

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2022 Peter Kadhammar och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726655148

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Under det kalla krigets kyligaste dagar skickade Sverige hemliga agenter till Sovjetunionen. De tränades av svensk militär och utrustades med vapen, radioapparater och självmordspiller.

Agenterna var baltiska flyktingar som värvades av den militära underrättelsetjänsten T-kontoret. Underrättelsetjänsten ansåg att dessa flyktingar var den enda möjligheten för Sverige att fa insyn i Baltikum.

Praktiskt taget alla som T-kontoret skickade över från slutet av 1940-talet till mitten av 50-talet infångades eller dödades av det sovjetiska kontraspionaget.

1957 protesterade Sovjetunionen mot spiontrafiken. Sverige avfärdade protesten, den var grundlös hävdade utrikesdepartementet. Militären ingrep diskret på tidningsredaktionerna och bad dem, i nationens intresse, att inte intressera sig för spionskandalen. De lydde. Därför blev agenttrafiken över Östersjön aldrig någon affär i vårt land. Skandalen hann inte slå rot i det allmänna medvetandet förrän den föll i glömska.

Jag bygger berättelsen kring en människa. Evald Hallisk är såvitt jag vet den ende av agenterna som fortfarande är i livet.

Detta är ingen roman eller dokumentärroman. Det är ett reportage som bygger på intervjuer och dokument. Det är en berättelse om dubbel bokföring, och om några människor som blev pjäser i ett spel de inte kunde överblicka.

Avfärd

1

Den sista kvällen stekte Margareta och Bojan ägg och packade Evalds matsäck. Han bar sin tvåmånaders son Peter i famnen i lägenhetens enda rum. Evald gick fram och tillbaka mellan den mörka bäddsoffan med vita prickar, som han och Margareta hade köpt på avbetalning, och fönstret, från vilket man såg tallarna på gården. Han verkade rastlös.

– Jag kommer tillbaka. Ni behöver inte vara oroliga, sa han.

När Gunnar och Bojan hade gått bäddade Evald och Margareta i soffan. I sömnen hörde han sedan hur någon gick i badrummet. Evald steg upp och tittade efter. Han kände efter att ytterdörren var låst.

När han lade sig igen kunde han inte somna. Han låg bredvid Margareta och tittade upp i taket och lyssnade efter ljuden från den objudne gästen som inte fanns och medan han lyssnade vek mörkret för aprilljuset, och dagen kom.

2

Långt senare, i dödscellen, låg Evald på britsen när hans döde far plötsligt steg fram. Fadern grät tyst och tittade på Evald, och Evald reste sig och sa:

– Far, hur kom du hit?

Så tonade bilden bort och Evald var ensam igen.

3

Klockan sju denna morgon, den tolfte april 1950, steg han upp, klädde sig och kysste Margareta och Peter farväl. Han tog sin packning och gick ut till landsvägen där bilen från Stockholm skulle komma. Det var en stor Chrysler. När den stannade sa chauffören:

– Vi har kommit för att hämta våra vänner.

Evald svarade:

– Känner ni Valdin.

Det var lösenorden, fast de strängt taget var onödiga, då Evald kände både chauffören och mannen som satt bredvid honom i framsätet. Curt Andreasson, som Evald kände under täcknamnet Andersson, körde och Olaf Leola, täcknamn Ermo, satt bredvid.

Evald satte sig i baksätet. När bilen rullade ut från Södertälje blev Leola ivrig och hetsade Andreasson.

– Fortare! Fortare! ropade Leola, och Andreasson pressade den tunga bilen upp till 140, men då började den kränga.

I Linköping stannade de och plockade upp Tomas som var den tredje mannen i gruppen. Evald visste bara hans förnamn och täcknamn, Ioganes.

Bilen var full av deras utrustning: ryggsäckarna med konserver, korv, bröd, choklad, tobak, rep, myggmedel, tandkräm, tvål, pulver att strö i spåren för att lura förföljande hundar, vätska för osynlig skrift, kvartskristaller för portabla radiosändare, kartor över Baltikum, Östersjön och nordvästra Europa.

När Evald var tillsammans med de två andra balterna försvann hans oro och medan de for söderut, mot Malmö, sjöng Evald och Leola på estniska Tre kanter har min hatt, och Andreasson svarade med att sjunga på svenska: Min hatt, den har tre kronor.

4

Det enda Margareta hade kvar efter fästmannen var förlovningsringen med inskriptionen Evald 24/9 -49, ett handkolorerat foto av honom och nio små målningar som han gjort med krita. En av dem hängde över den mörka soffan med de vita prickarna. Tavlan föreställde en sol som sjönk i havet. De hade köpt en snidad ram till den när de inredde lägenheten.

Bland de andra tavlorna fanns ett porträtt av Margareta i bikini, en romantisk shejktavla och ett av Evalds minnen från kriget: Scharnhorst im letzte Kampf hade han skrivit på bilden. Den föreställde en tysk befälhavare på en patrullbåt som rusade fram på Östersjön.

Evald signerade tavlorna med sitt efternamn, Hallisk. Medan han var diskare i Waxholm hade han lyckats sälja några målningar med skärgårdsmotiv till en liten konsthandel. Evald var stolt över sin skicklighet i att måla och rita, och han brukade beklaga att han inte fått någon riktig utbildning.

5

De åkte hela dagen. På kvällen, strax utanför Malmö, svängde Andreasson av till en gård där de skulle invänta en signal att fortsätta.

Andreasson låste upp dörren till huset och Evald tänkte att det inte var mycket större än stugan på Lidingö där gruppen hade fått sin utbildning. De lyfte in sin utrustning och maten.

Leola hämtade ved på gården medan Evald och Tomas dukade fram till middag. De hade svenska och amerikanska, konserver med karbid i botten, som gjorde dem självuppvärmande.

Andreasson lämnade gruppen och var borta ett par timmar. När han kom tillbaka hade han brännvin med sig och verkade nöjd. Han berättade att gruppen skulle åka med en snabb båt ut på Östersjön. Där skulle de möta en torpedbåt som skulle föra dem vidare till Baltikum. Sedan satt de och pratade fram och tillbaka om det kommande uppdraget.

– Hur länge ska mördaren Stalin sitta i Kreml och tvinna sin mustasch? sa Andreasson.

Han tillade att Sverige måste ta reda på ryssarnas planer för att kunna göra motdrag.

– Om de försöker anfalla ska ni sätta en dolk i ryggen på dem.

De drack brännvinet. Efter en stund tog Evald upp en sång som han skrivit tillsammans med Igor Eplik, vilken året innan hade skickats över till Estland:

En gång kämpade långt borta i Estland

en tapper och fri svensk krigare

och sjöng en sång om Satan

Vi steg ur havet iland

Vi glömmer aldrig

Sveriges vackra kvinnor

I stridens tåreld hörs

Satans sång: ha ha ha

Man förgör ej våra led

Man förgör ej vår gnista

Tiden glömmer hjältarna

och låter mossa växa på gravarna

Men de kämpar som kom från Sverige

kommer tiden att minnas en gång

När de gick till sängs såg Evald att Andreasson lade en pistol under sin huvudkudde.

6

Andreasson var 31 år och äldst i gruppen, sju år äldre än Evald och åtta år äldre än Leola. Han var född i en officersfamilj men hade själv inte tänkt sig den banan.

Andreassons far kunde till en början se fram emot en lovande karriär. 15 volontärer hade konkurrerat om en plats på krigsskolan Karlberg. Den gick till Andreassons pappa. Han var den yngste kaptenen i Gotlands artillerikår när de stora förbandsindragningarna genomfördes 1925. Han hamnade på övergångsstat och fick 60 procent av lönen mot att han tjänstgjorde någon månad per år. Senare sa Andreasson att faderns lön hade varit för liten att leva på men så stor att han inte svalt ihjäl.

Mamman och pappan skiljde sig. Hon gifte om sig med en affärsman och Andreasson växte upp hos dem i Bromma. Men när han berättade om sin barndom var det pappan han talade om.

Som 20-åring, 1939, studerade Andreasson på Högre konstindustriella skolan, som senare blev konstfack. Han hade anlag för akvarellmålning och tänkte sig en framtid som reklamtecknare.

7

Evalds tidigaste minne var detta:

Han gick på åkern medan föräldrarna slog vete. Det var varmt. Någon, kanske pappan, körde fram en ångdriven skördetröska och ljudet från maskinen växte och själva maskinen växte, och Evald sprang till huset och gömde sig.

Fadern hette Jaan och hade före den ryska revolutionen varit föreståndare för en av storfurstinnan Olgas herrgårdar i Peterhof. Hon var tsarens syster. Jaan hade tidigare varit trädgårdsmästare, tjänsten hos Olga var ett stort steg uppåt för honom. Han titulerades disponent. Han brukade berätta hur han arrangerade jakter åt storfurstinnans storslagna sällskap, generaler och andra betydande personer, och en av generalerna gav honom en gång en liten prydnadsbjörn som tack. Den fanns fortfarande i familjens ägo.

Evalds mamma hette Emma. Hennes far hade haft en fabrik i Petersburg, men han spelade bort både fabriken och sin förmögenhet på hasard. Efter hans död levde Emma och hennes mor i en våning i Petersburg. När Emma träffade Jaan och de bestämde sig för att gifta sig blev det skandal. Hennes mor sa:

– Ska du gifta dig med en man som plockar potatis?

Så kom revolutionen. Jaan och Emma flydde till hans fädernegård utanför Tartu i Estland. Han gjorde en resa tillbaka till Petersburg för att försöka rädda familjens värdeföremål, men de röda grep och förhörde honom. Det var farligt att ha tjänat tsarfamiljen. Jaan sa att han var bonde.

I en låda på gården utanför Tartu förvarade Jaan en bunt rubelkuponger från tsartiden. Han hade kunnat köpa en liten herrgård om han löst in kupongerna i tid.

På gården höll de kor, grisar, höns och får. Markerna var på 34 hektar. Jaan och hans far odlade råg, vete, havre, rödbetor och kål. I trädgården fanns äppelträd och bärbuskar.

Ibland, när familjen satt samlad på kvällarna, förklarade Jaan för sina barn vad som hade gått fel. De judiska småhandlarna ville störta tsaren för att de inte tilläts äga storföretag i Ryssland. Verksamheten finansierades av judar utomlands, sa han. Lenin var judars och tartarers avkomma: det var förklaringen till att revolutionsledarens pappa aldrig hade fått en finare tjänst än skollärare.

Kommunismen var judarnas påfund, inpräntade Jaan i sina barn. De var rika och använde det ryska folket som verktyg för att sprida gisslet över jorden. Kommunismen förnekade alla heliga värden.

Estland blev fritt efter ryska revolutionen, men fadern brukade säga att det estniska folket haft det bra under tsaren. Den som arbetade hade både mat och pengar. Maten var billig. Det var de som inte arbetade som gjorde uppror.

Fadern ville att Evald skulle bli ingenjör. Pojken hade fem kilometer till skolan, ibland gick han och ibland fick han skjuts med häst. Det var fyra lärare och 146 barn i skolan, arbetarbarn, bondebarn, rika barn. Men man såg ingen skillnad på dem, alla lekte tillsammans.

I Evalds minne skulle det alltid vara ett skimmer bakåt till barndomen, en tid av jämvikt och klarhet.

Sommaren 1940 vallade han får när de sovjetiska trupperna kom i båtar över Peipsisjön. Flygplan surrade i skyn. Han satte sig vid vägkanten och såg stridsvagnarna rassla fram på vägen mot Tartu. Luckorna var öppna. Det hängde soldater i klasar på stridsvagnarna, några hade dragspel med sig. När Evald kom hem grät far.

Han sa att han visste vad som skedde i Sovjet. Han sa att ryssarna skulle ta allt ifrån dem.

Under jordreformen exproprierade kommunisterna några hektar mark från familjen Hallisk; den bästa jorden skulle Evald säga senare. Fadern var rädd. Han köpte en mindre gård i närheten och lät sin syster Salme och hennes man ta över den gamla. Den nya gården var bara på sex hektar och skulle inte dra ögonen till sig.

I skolan hängde nu porträtt av Stalin och Lenin. De gamla lärarna försvann och det kom nya som berättade om de sovjetiska ledarna och systemet med kollektivjordbruk.

Nästa sommar invaderade Tyskland Sovjetunionen. I Tartu utgick order om att