Kronjuvelerna - Släktsagan

By Carina Dahl

En dag upptäcker den unge Fernández en alldeles magisk plats vid havet, vilket får honom att missa bussen och träffa den vackra Marianne. Han påstår att hans släkt är fylld av forskare, upptäcktsresande och vetenskapsmän, men när deras första barn, Fragancia, kommer till världen visar hon sig vara både vindögd och sorgligt obildbar. Fragancia bär dock på en stor och märkvärdig gåva hon kan läsa vad som står skrivet i stjärnorna. Där ser hon vad som förväntas av henne i framtiden, och det är en hisnande uppgift. Fragancias liv fylls av möten med guldmakare, tigertämjare, krigsförbrytare, fjärrskådare och andra kronjuveler. Men störst av allt är kärleken till slaktarsonen och ishockeyproffset Pettersson-Jonsson. Han är dock sannolikt bög.

Under fyra generationer får vi följa Fragancia och hennes familj genom en rad omvälvande händelser som visar sig ha en avgörande betydelse för hela mänskligheten.

Historien i "Kronjuvelerna - Släktsagan" fortsätter i "Kronjuvelerna - Inferno".

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jul 20, 2018
• ISBN: 9789175239927

Book preview

vattnet.

DEL I

1

DIN FULA FISK OCH FÖRBANNADE BARNATJUV

Den unge Fernández läste med behållning en enda bok i hela sitt liv. Det var första utkastet till mästerverket Inferno av August Strindberg. Detta, en svart anteckningsbok med glesa noteringar och gåtfulla illustrationer, hittade han kvarglömt på ett slitet bussäte i ett land vars språk han inte förstod någonting av.

Om det inte varit för slumpen som gjort att en vacker kvinna med vidare språkkunskaper än hans egna klivit ombord på bussen och satt sig på platsen intill, hade han kanske aldrig fått upp ögonen för en av det nya landets stora berättare. Nu bad han den unga skönheten att översätta ett stycke av texten för honom, och hon läste om Strindbergs kaotiska tid på ett hotellrum i Paris, då dramatikern på kemisk väg hade försökt framställa sitt eget guld.

Själv befann sig Fernández också i något av en kaotisk situation. Detta var i början av 1950-talet och arbetslösheten var stor ute i Europa. Som så många andra hade han valt att lämna sin hemstad i södra Spanien, och följt med den allra första vågen av lycksökare som sökte sig norrut, mot framtiden.

Man fraktades i abonnerade bussar som alla gick till olika bilfabriker i Norden, men vid ett stopp under vägens gång missade Fernández den utsatta avgångstiden. Han hade fått syn på en fjäril av sällsam art och följde efter den över kullar och backar tills plötsligt en hel havsvik öppnade sig framför honom.

Fernández tyckte att detta var någonting av det vackraste han hade sett i hela sitt liv. Blommorna, träden, alla dofterna och den vidunderliga utsikten! Han såg skymningen sänka sig och upptäckte ett avlägset fyrljus som rullade ut en gata av silver över den spegelblanka vattenytan. Alldeles betagen och helt uppfylld av detta magiska landskap sjönk han ihop med ryggen lutad mot ett dignande plommonträd och somnade snart till koltrastens sång.

Uppvaknandet blev tvärt emot insomnandet brutalt, då en fullmogen frukt föll från en gren och träffade honom rakt i huvudet. Fernández kom fort på benen och insåg med ens att det stora lasset med arbetare hade avgått. Nu återstod inget annat än att försöka hitta ett lokalt transportmedel och ta sig till närmsta stad. Därifrån skulle han sedan kunna resa vidare med tåg, eller i värsta fall köpa en begagnad bil och försöka köra ifatt sina landsmän. Han hade en liten, liten sparslant som han tjänat ihop genom olika, kortvariga påhugg i trakterna kring sin barndomsby.

Fernández vandrade ett stycke längs vägen, och fann till slut någonting som liknade en busshållplats. Där fick han vänta i två timmar innan en dammig landsortshäck äntligen dök upp bakom krönet. Han klev ombord och hälsade vänligt på sina medpassagerare. Han lade särskilt märke till en äldre kvinna med våta kinder som oavbrutet torkade sig med en näsduk i ansiktet. Kanske hade hon något fel på tårkanalerna. Så fick han syn på ett ledigt säte längre bak i bussen, och det var då han upptäckte anteckningsboken. Den hade en etikett där det med sirliga bokstäver stod skrivet Inferno.

Fernández tog upp boken och bläddrade nyfiket bland sidorna. Han försökte läsa ett par rader, men förstod ingenting. Då plötsligt krängde bussen till och gjorde en tvär inbromsning. En ung, vacker kvinna skyndade sig ombord och lade upp ett par mynt framför chauffören. Hon log mot den äldre damen med de våta kinderna och såg sig omkring efter en sittplats. Fernández upplevde det för ett ögonblick som om tiden stannade upp. Aldrig hade han sett en ljuvligare varelse, en fagrare mö, och han visste det lika säkert som att citronerna mognade i Palomares lunder att denna kvinna skulle bli hans fru!

Nästan lite väl ivrig att komma till altaret visade han med en gest att platsen intill honom var ledig. Den unga kvinnan slog sig ned och plockade av sig sin schalett. Hon frågade leende:

– Vad är det du läser?

Fernández beundrade hennes gyllene hårsvall och tänkte att hon måste vara en riktig gudinna. Han svarade på dålig engelska:

– I don’t know very much about nothing in this country.

Den unga kvinnan skrattade till och Fernández tyckte att han såg riktiga pärlor trilla ut ur hennes mun. Hon sa:

– Låt mig se.

Så tog hon försiktigt boken ifrån honom och slog upp ett kapitel på måfå. Hon översatte från svenska till engelska:

– "When I managed to produce spots of gold on dry paper, I tried to do the same on the cold ground through fire!"

Fernández blev så omtumlad av vad han fick höra (och därtill mötet med sin blivande fru) att han kände hur vartenda hårstrå reste sig rakt upp på kroppen och likt conquistadorerna i medeltidens Spanien gjorde enad sak och lämnade sina fästen.

När den unga kvinnan reste sig upp och klev av bussen, gjorde Fernández likadant. Han följde sitt fritt svävande kroppshår ut genom vikdörrarna och började helt enkelt gå efter henne. Hon vände sig om och log mot honom igen.

– Ska du till skofabriken? frågade hon.

Fernández såg sig omkring och upptäckte ett litet led av människor som tågade i riktning mot en trist tegelbyggnad omgärdad av en hög mur. Alla utom den gråtande kvinnan från bussen. Hon tog av åt ett annat håll och vandrade med tunga steg uppför en backe och fram till en pampig villa där hon stannade till och torkade sig i ansiktet, innan hon fortsatte in genom de stora grindarna. Fernández hörde plötsligt sig själv svara:

– Ja, fabriken. Jag ska söka jobb.

Den som ägde skofabriken var en man vid namn direktör Persson. En obehaglig typ, med ett leende lika skevt som om det uppkommit genom ett missriktat hugg från en yxa. Direktör Persson hade gjort sig en förmögenhet genom att köpa en nedläggningshotad gammal träskofabrik och styra om produktionen från trä till gummi.

Omläggningen ägde rum exakt vid tidpunkten för introducerandet av den, i Sverige, så populära seglarstöveln. En lågt skuren modell som med sina vida skaft var en alltigenom värdelös produkt. Dock gick affärerna strålande och direktören kunde även utveckla verksamheten med en flottare loafer av eget märke, Perssons promenadsko. Och det var då som Fernández Fernández dök upp i staden. Ja, så fantasilöst var hans namn. Fernández Fernández.

Fernández lyckades hyra ett litet källarrum hos en äldre dam som levde ensam i ett dragigt eternithus utan varmvatten. Han lade märke till hennes tårar på kinderna och förstod att det var samma kvinna som han sett på bussen. Hela nätterna kunde han höra hennes kvävda snyftningar genom taket, men varje morgon klev hon upp lika punktligt och gav sig av till sitt arbete som hushållerska hos fabrikören.

Själv kände han inte av någon sorg i sitt bröst. Han hade blivit bekant med den unga skönheten som läst högt för honom under färden mot staden. Hennes namn var Marianne visste han nu, och hon jobbade i personalmatsalen på skofabriken.

Fernández köpte en begagnad bil, och de gjorde långa åkturer tillsammans. Han tog henne till de böljande kullarna vid havet och påstod att han kunde känna marken skälva under sina fötter. Marianne kände det också, en egendomlig strömning som steg upp ur jorden och fyllde hennes kropp med någonting som hon aldrig tidigare hade upplevt. Sex veckor senare kom beskedet. Hon var gravid.

Även direktör Persson hade mött kärleken i en skör och lite skygg balettdansös. Hennes namn var Karin Modin (senare, fru Karin Persson). Karin hade dansat på den kungliga operans scen, men skadat ryggen i ett fall och tvingats byta ut sina tåspetsskor mot ett par platta seglarstövlar. Det var också i skoaffären de mötte varandra för första gången, hon och direktör Persson. Exakt hur det kunde uppstå någon kemi alls mellan dessa två vilsna varelser vet man inte, men även fru Karin Persson blev ganska snart gravid.

De flyttade in i en gigantisk direktörsvilla med utsikt över arbetarbostäderna längre bort. Där hade nu paret Fernández lyckats köpa ett litet trähus och såg mycket fram emot att bilda familj. Aldrig hade något av de båda paren kunnat ana hur deras familjeöden skulle komma att flätas samman med varandra.

Fru Karin Persson kände ingen alls i staden, men upplevde en stor lättnad när hon upptäckte att där fanns en annan kvinna i samma situation på förlossningsavdelningen, nämligen Marianne. De båda förstföderskorna snuddade vid varandras händer och önskade varandra ett ängsligt lycka till.

De blivande papporna hänvisades var och en för sig till ett väntrum längre ned i korridoren. Fernández blev glatt överraskad när han klev in genom dörren och upptäckte sin arbetsgivare sittande i en grön galonsoffa vid den bortre kortänden av rummet. Han sa:

– Herr Direktören, så roligt. Vi ska få barn samma natt!

Direktör Persson studerade honom med sin stirrande blick och skruvade långsamt korken av en liten silverpläterad fickplunta. Han svarade:

– Ja, ser man på, det väntas smått i både slott och koja.

Fernández tog av sig hatten och satte sig vid hans sida. Han log med hela ansiktet.

– Nej, nej, inte smått, det här är det största. Det största av allt!

Direktör Persson drack en djup klunk ur flaskan. Han torkade sig över munnen med avigsidan av handen.

– Minsann, och vad tror herr Fernández att det blir då, pojke eller flicka?

Fernández sträckte stolt på ryggen.

– Det blir en toro.

Han slog sig själv för bröstet och förtydligade:

– En riktig prakttjur!

Direktör Persson hostade till och skrattade torrt.

– Den som ska ha en riktig prakttjur, det är jag, sa han. En mördarmaskin!

Fernández tittade frågande på honom.

– Vad ska herr direktören ha en sådan maskin till?

Direktör Persson stoppade undan flaskan och lade armarna i kors över bröstet.

– Han ska bli ishockeyproffs, kanske världens bäste spelare!

Fernández snurrade sin hatt mellan händerna. Han frågade:

– Hur kan ni vara så säker på att det blir en han?

Direktör Persson plockade fram sin lilla fickplunta igen och drack ännu en djup klunk. Han ruskade på sig och svarade med en motfråga:

– Hur kan ni vara det?

Fernández ryckte på axlarna och sa:

– En toro är alltid en toro, oavsett svans och klövar.

Direktör Persson fnös åt honom:

– Det är en mördarmaskin också!

Timmarna släpade sig fram. Regnet började långsamt avta utanför fönstret. Molnen skingrades och månen framträdde i hela sin glans. Fernández hade stirrat så länge på vägguret att han var helt övertygad om att det hade stannat. Direktör Persson snarkade ljudligt i soffan intill.

Då, plötsligt, klev en leende barnmorska in i rummet med två små pipande spädbarnspaket i sin famn. Pappa Fernández kom fort upp på benen och rättade till kostymen. Direktör Persson hävde sig upp på armbågarna och hickade till:

– Har han kommit? frågade han sömnigt.

Barnmorskan nickade hemlighetsfullt.

– Jag säger inte vad det blev, det får ni undersöka själva.

Varsamt lät hon pappa Fernández ta emot sin efterlängtade guldklimp och lade sedan det andra barnet i direktör Perssons famn. Pappa Fernández kikade försiktigt under filten och drog efter andan:

– Ser man på, en riktig prakttjur, minsann!

Direktör Persson betraktade sitt lilla bylte med skeptisk blick. Han ryckte otåligt i tyget och lade pannan i djupa veck. Så stelnade han till och rynkade på näsan. Det var som om en stank spred sig i rummet, en förgiftad gas av degenererad arvsmassa och kladdigt, rosa bubbelgum. Hans röst frös till is.

– Ursäkta, men det måste vara något fel här, sa han.

Barnmorskan skakade leende på huvudet.

– Nej då, en del blir lite tilltryckta under själva passagen genom moderns bäckenben. Men det brukar snart räta ut sig.

Direktör Persson reste sig upp och höll demonstrativt fram det sprattlande spektaklet i luften.

– Det här kommer aldrig räta ut sig, såvitt jag kan se, sa han. Det här går inte att räta ut. Det här är, vad vi i Europa kallar för en flicka.

Barnmorskan spärrade upp ögonen och tog hastigt ifrån honom barnet. Hon flämtade förläget.

– Men kära nån då, så dumt. Det måste ha blivit en förväxling.

Pappa Fernández skakade hastigt på huvudet.

– Inte alls, det här stämmer precis på pricken. Hornen, klövarna … svansen!

I nästa sekund var direktör Persson över honom. Han svor och skrek, ryckte och drog.

– Din förrädare, tjöt han. Din fula fisk och förbannade barnatjuv. Ge hit min son!

Pappa Fernández kände hur barnet slets ur hans armar och ropade förskräckt:

– Vänta, ta det försiktigt!

Direktör Persson gjorde en rusning mot dörren och tog ett språng över tröskeln. Han skrattade rått:

– Ha ha, en riktig prakttjur minsann!

Det finns beräkningar som påvisar att när ett nyfött barn faller sker det med samma kraft som när ett urspårat lokomotiv ränner rakt in i en bergvägg.

Direktör Perssons son föll. Han föll namnlös, ty han hade ännu ej genomgått den ritual som för de allra flesta av oss innebär gudomligt beskydd och livslång välsignelse, nämligen det heliga dopet. Han landade på huvudet och han hörde ljudet av sitt eget pannben när det krossades mot det hårda golvet.

Direktör Persson stannade upp och betraktade sina händer som om de vore två främmande varelser. Han viskade:

– Han bara gled … han bara gled ur händerna på mig.

Barnmorskan drog efter andan och försvann skrikande ut genom dörren. Pappa Fernández fick en konstig upplevelse av att befinna sig under vattnet. Det var som om alla rörelser skedde i ultrarapid, och han måste ta i av alla krafter för att kunna förflytta sig genom rummet. Den lille gossen rullade över på rygg och vände upp ögonvitorna mot taket. Ett svagt rosslande läte hördes ur strupen. Så blev han alldeles tyst. Direktör Persson snyftade högt:

– Han bara gled ... Han bara gled ur händerna på mig.

Pappa Fernández föll ned på knä och lutade sig över den livlösa varelsen som, fram till för bara några ögonblick sedan, varit hans förstfödde son, hans egen stolte toro. Hans hjärta gick i tusen bitar och han slöt varsamt sina händer runt pojkens kropp. Så reste han sig upp och höll fram gossen mot direktör Persson. Han sa:

– Du måste hjälpa din son ... Du måste ta hand om ditt barn!

I nästa stund hördes ljudet av ett helt läkarlag som kom rusande genom korridoren. Den ännu namnlöse Richard Persson togs hastigt omhand av en skicklig kirurg. Pappa Fernández hjälpte direktör Persson att sätta sig ned i den nötta galonsoffan. Där blev de sittandes tysta en lång stund. Båda två stirrade på den stängda dörren som om den vore en filmduk där allting kunde börja om från början igen, börja om på nytt. Och det gjorde det också. Den här gången öppnades dörren av en flåsande präst med stora nävar och rödsprängda blomkålsöron.

– Mitt namn är Hjalmar Hultman, sa han allvarligt och sträckte fram handen. Jag har tillkallats för att förrätta ett nöddop.

Han tog med sig direktör Persson ut genom dörren och frågade:

– Vad ska pojken heta, har ni bestämt vad barnet ska ha för namn?

Pappa Fernández hörde direktören svara frånvarande:

– Han ska heta Richard. Richard Ingemar Persson.

Kanske var det linoleummattan som lindrade smällen, för Richard Persson dog inte den där natten, vilket hade varit att föredra enligt mångas mening. Kirurgen lyckades rädda honom med en silverplatta som nitades fast innanför pannbenet. Men precis som andra blev han förstås inte.

Operationen tog flera timmar och den ansågs vara lyckad. Pojken skulle klara sig. Direktör Persson studerade sin son med uttryckslös blick och tänkte att barnet var en kopia av sin veka mor. I efterdyningarna av narkosen låg den lilla kroppen alldeles slapp i sjukhussängen med mängder av slangar som löpte kors och tvärs till olika ställningar och behållare. Huden var spöklikt vit, nästan genomskinlig, och blottade ett tunt nät av fina ådror som bildade ett oregelbundet mönster över den insjunkna bröstkorgen. Ögonen var slutna och kantade av mörka ringar som påminde om den förrädiska isen kring en öppen vak. Men värst av allt, diagonalt över pannan löpte ett lysande blodrött ärr, som visserligen skulle blekna med åren, men aldrig försvinna helt. Det fanns ingenting hos denna varelse som utstrålade duglighet och livskraft.

Direktör Persson kände ett oförklarligt förakt när han tittade på den alldeles nyfödde människovarelsen. Nästan som om pappa Fernández hade besudlat honom med sina smutsiga fingrar, eller som om barnet hade ramlat i golvet med flit. Han förstod att denna krake måste tränas och drillas under många, många år för att utveckla sin muskelmassa och bygga upp sin benstyrka. Direktör Persson fattade ett beslut inom sig. Han skulle själv ta sig an uppgiften att fostra pojken och att göra honom till en riktig mördarmaskin på isen. Och om han misslyckades … Då kunde barnarövaren få honom tillbaka.

Mamma Marianne grät när hon fick höra talas om olyckshändelsen med Richard Persson. Pappa Fernández var också ledsen. Han förklarade olyckligt:

– Jag ville bara hålla honom lite.

Mamma Marianne tryckte sitt sovande barn (det rätta) tätt intill sig och snörvlade täppt:

– Du stal honom!

Pappa Fernández skakade intensivt på huvudet och försäkrade:

– Det gjorde jag inte!

Han tog sin hustrus hand i sin och såg henne djupt i ögonen.

– Du ska veta att jag kommer från en släkt av djupt sedesamma människor, ljög han. Där finns forskare och upptäcktsresanden, skriftställare och vetenskapsmän. Ingen av dessa skulle någonsin stjäla ett barn!

Mamma Marianne såg inte särskilt övertygad ut.

– Jag vet ingenting om din bakgrund eller din släkt, sa hon. Tänk om där döljer sig en hel rad vanföra, skelögda fastrar och farbröder.

Pappa Fernández kände att detta inte var ögonblicket att i detalj redogöra för sin moders galenskap och sin faders promiskuitet. Han betraktade sin vackra dotter där hon vilade så lugn och trygg på mamma Mariannes arm och kunde till sin lättnad inte se ett spår av några vanföra drag, inte en antydan till klumpfot eller puckelrygg. Han smekte den mörka hjässan och viskade:

– Du ser väl själv, hon är perfekt.

I den stunden slog flickan upp sina stora, bruna ögon och tittade på honom med en blick som gick klockrent i kors. Pappa Fernández drog efter andan och tänkte: Store skapare, hur ska jag någonsin kunna förklara det här?

Mamma Marianne kände plötsligt en våg av kärlek strömma genom kroppen. Pappa Fernández hade rätt, flickan var verkligen helt ljuvlig med sitt mörka hår och sin vackra, vita hy.

– Vad tycker du att hon ska heta? frågade hon.

Pappa Fernández kunde inte tänka på annat än att barnet var en kopia av hans smått tjuvaktiga och skelögda gamla faster. Han svarade därför med det första namn som dök upp i hans huvud:

– Fragancia.

Vilket han tog tillbaka direkt.

– Nej, nej, absolut inte Fragancia, sa han. Bara inte det!

Men skadan var redan skedd. Mamma Marianne kysste sin dotter på hjässan och viskade:

– Fragancia, åh, så vackert.

Hon log mot sin make och ångrade att hon varit så hård mot honom.

– Jag menade inte att tala illa om din släkt, sa hon. Jag förstår att där döljer sig enastående personligheter med stora och speciella kunskaper!

Pappa Fernández skruvade lite på sig där han satt och försökte finna ett sätt att hastigt byta ämne. Han sa:

– Nu åker vi hem och bildar en stor, lycklig familj. Och så hoppas vi att direktör Persson och hans fina hustru snart får göra detsamma.

2

INTE RÖRA

Richard Persson lärde sig tidigt att räkna. Han räknade år och han räknade timmar. Han var nu sex år gammal och de bästa timmarna på hela dagen var de mellan frukosten och middagen. Detta var en period av frid. Eftersom dörren var låst kunde han inte gå ut till köket, men det gjorde honom ingenting. Richard Persson uppskattade ensamheten, tystnaden och stillheten. Så fort fadern kom in i huset om aftonen förändrades atmosfären. Det var som om till och med tapeterna och möblerna förändrades, som om de alla stod i givakt, stela av skräck inför vad som komma skulle. Det värsta var ovissheten. Att inte veta om direktören skulle vara full eller nykter, arg eller glad, vänlig eller hånfull.

Då och då tog de bilen till en avlägsen idrottsplats och tränade slagskott mot mål. Sådana gånger var direktören glad. Det vill säga, så länge Richard Persson klarade av att hålla sig på benen. Om han halkade omkull förändrades omedelbart stämningen och det var inte ovanligt med bestraffningar.

Richard Persson tyckte annars mycket om att teckna. Det var inga särskilda teckningar alls, eller som hans far brukade säga: Ett jävla missbruk av svensk cellulosa.

Richard Persson hade problem med motoriken, dessutom var han vänsterhänt. Allt han ritade var ett långt streck. På ark efter ark kunde man se samma vindlande linje som började i ena änden och fortsatte ut i den andra. En enda gång gjorde hans mor, fru Karin Persson, misstaget att fråga honom vad det var han målade för någonting. Då fick han ett vredesutbrott som varade i flera timmar, och därpå sådan huvudvärk att hon måste ge honom lugnande medel för att inte skriken skulle höras långt ut på gatan. De gick aldrig ut tillsammans.

Bakom de fördragna gardinerna i den stora direktörsvillan rådde för ögonblicket frid. Fru Karin Persson låg utsträckt på sängen i sovrummet och lyssnade till de olika ljuden i huset. Hushållerskans återhållna snyftningar hördes mellan rummen. Hon hade en gång förlorat ett barn och fördärvat sina tårkanaler.

Fru Karin Persson önskade att hon själv inte hade fått något barn alls. Det var som om allting i hennes liv hade gått fel sedan den där gången hon skadade ryggen under en föreställning på Operan. Kroppen hade inte klarat av att bära ett växande liv och hon återhämtade sig inte på många år efter graviditeten. Det var inte ovanligt att hon sov bort en hel dag. Sedan steg hon upp strax innan direktör Persson skulle komma hem från fabriken och plockade hastigt fram någonting ur kylskåpet.

I drömmarnas värld var hon frisk och stark, ung och fri. Hon körde bil, simmade i havet och dansade på de största scenerna världen över. En gång i tiden hade hon varit en mästare på att klättra i träd. Redan som barn klättrade hon högre än alla andra och kallades Lilla ekorren av sina vänner. Nu hade hon svårt att komma ur sängen och gå de få stegen till toaletten.

I badrumsspegeln såg hon en åldrande kvinna med rufsigt hår och påsar under ögonen. Lite kallt vatten och en hastig makeup kunde fortfarande rädda hennes ansikte tillfälligt men sanningen gick inte att dölja i det obarmhärtiga spegelglaset. Snart skulle allting vara försent.

Hon rättade till kläderna och gick långsamt nedför trappan till undervåningen. Så låste hon upp dörren till Richard Perssons rum och ropade tillgjort:

– Richard lille, är du där?

Först när hon hörde honom svara vågade hon skjuta upp dörren och sticka in huvudet. Det var en säkerhetsåtgärd. Ungefär som om hon aldrig riktigt visste vad hon kunde förvänta sig att finna där inne.

Hennes rädsla hade bara ökat med åren. Först var hon rädd för direktör Persson, inte så mycket för hans snabba slag som för hans vassa tunga. Sedan blev hon även rädd för sitt barn. Rädd för hans smärta och undertryckta vrede. Det var som om det ruvade ett odjur i honom. Ett odjur som bara väntade på att växa till sig och komma ut. En dag skulle det kasta sig över henne när hon öppnade dörren till barnkammaren. Det var därför hon alltid avvaktade en stund i hallmörkret.

Richard Persson lyfte inte ens blicken från bordsskivan när han hörde modern ropa hans namn. Han hade precis gjort en upptäckt, funnit ett parallellt sammanhang i avståndet mellan två vindlande streck, och kunde absolut inte avbryta sig nu.

Fru Karin Persson kunde själv höra hur han prasslade med sina papper. Hon log flyktigt och försvann ut till köket. Inga odjur lösa i huset. Det skulle bli en lugn kväll. Fiskpinnar till middag, läggning av den lille och så disken förstås. Sedan kunde hon ta ett par tabletter och krypa ned i ett varmt bad. Ibland tillät hon sig själv att sjunka långt ned under vattenytan och betrakta det vita badskummet som en flytande himmel högt där ovanför. Hon njöt av att sväva viktlös i det fria valet mellan liv och död. I bästa fall hade direktör Persson somnat på soffan när hon var färdig. Då kunde hon lugnt glida ned i sängen och fortsätta sina viktlösa fantasier. I värsta fall väntade han på henne med det fula, fasansfulla i åtanke.

Det fanns en tid när fru Karin Persson beundrade sin man, hans sträva manlighet och hårda famntag. Kyssarna måste hon ursäkta honom. Han hade ett vilt och ursinnigt sätt att kyssas som kunde krossa tandkronor och spräcka läppar. Antagligen var det bara ett bevis för hans djupa kärlek och heta åtrå. På samma sätt använde han en brutal metod för att tränga in i henne som förorsakade långvarig smärta och ohygglig skam. I många år inbillade hon sig att detta skulle vara någonting övergående. Ett tillfälligt beteende grundat på stor kärlekstörst och långvarig sexuell svält. Så småningom stod det dock klart att fru Karin Persson varken hade den kropp eller de medel som krävdes för att tillfredsställa denne man.

Richard Persson kämpade för att hitta en teknik för att applicera sin nya upptäckt på papper. Bilden fanns där så klar i huvudet med hela sin oerhörda innebörd. Bara genom att sluta ögonen kunde han se varenda liten detalj framför sig. Han såg formerna, färgerna, farten. Ändå var det så svårt att översätta den exakta innebörden till ett visuellt bildspråk. Han prövade med alla möjliga streck och cirklar, men hur han än bar sig åt blev det bara strunt av alltsammans.

Handen knöt sig allt hårdare kring den svarta kritan. Svettdroppar bröt fram vid det höga hårfästet och läpparna darrade av ansträngning. Ögonbrynen var tätt sammandragna och det långa ärret lyste ilsket rött i pannan. Så lyfte han armen över huvudet, drog ett djupt andetag och mosade kritan mot pappret med all sin kraft.

– Jag är här, röt han.

Fragancia upplevde ibland att marken mullrade under henne, som om det dolde sig ett stort underjordiskt monster långt där nere. Ibland hörde hon avlägsna rop, och när de en gång passerade familjen Perssons spöklika hus skymtade hon ett blekt barnansikte bakom en av de många fönsterrutorna.

– Det är Richard Persson, berättade mamma Marianne för henne. Ni är faktiskt födda samma natt.

Fragancia hade nu vuxit upp till en liten flicka med stora, mörka ögon och långa, svarta flätor. Hon var fortfarande lika vindögd som sin okända faster, men doktorn hade sagt att det inte skulle krävas någon operation och att problemet skulle försvinna med åren. Hon blev retad av de andra barnen i grannskapet, men det tycktes inte beröra henne alls. Fragancia var en ensamvarg