Den glade skalden Wilhelm von Braun

By Torbjörn Stålmarck

I denna roman får vi följa Wilhelm von Brauns skaldresa genom Sverige. Efter en kristen och strikt uppväxt hos farmodern i Borås flyttade han först till Göteborg för att fortsätta sin utbildning och senare till Gotland, där hans far blivit utnämnd till postinspektör. Trots att han på ön visat en biblisk kunskap försökte Wilhelm sig aldrig på prästutbildningen, vilket framförallt berodde på att han såg sig tvungen att följa familjetraditionen och utbilda sig till officer. Under sina mindre framgångsrika år som löjtnant skrev han ett flertal dikter under pseudonymen "Bnr" och snart lämnade han det militära för att helhjärtat ägna sig åt poesin. Men trots de litterära framgångarna var Wilhelm von Brauns år som skald kantade av ständiga kärleks- och penningbekymmer. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 27, 2021
• ISBN: 9788726839494

Book preview

Förord

N är johan ludvig runeberg på höjden av sin berömmelse gjorde sitt livs enda utlandsresa och begav sig från Borgå till Stockholm sommaren 1851 hade han efter inbjudan från en grupp författare och publicister kring Emilie Flygare-Carlén särskilt uttalat en önskan att där få träffa skalden Wilhelm von Braun, den omåttligt populäre och avskydde tvärviggen i den svenska parnassens utkanter. Det var säkert inte främst von Brauns litterära produktion som attraherade utan ryktet om hans märkliga levnadssätt, hans kringflackande hemlöshet, hans sällskapstalang och hans förmåga att likt spindeln knyta ett finmaskigt nät av ofta mycket framstående vänner, vars välvilja han utnyttjade livet igenom även ekonomiskt, trots att han under långa perioder hade goda egna inkomster som författare; stundom högst betald i Sverige. Hos dessa vänner sökte och fann han tak över huvudet för längre eller kortare tid under hela sin kringirrande levnad. Det han gav tillbaka var frukter av sin lättsamma spiritualitet.

I åratal var han landets mest lästa skald och utgavs av huvudstadens främsta bokförläggare, först Lars Johan Hierta och senare Adolf Bonnier. Hierta fick ögonen på von Braun redan när han som ung kadett på Karlberg mot sin vilja men i släktens tradition utbildade sig till officer. Han skrev redan då dikter signerade »Brn« i allehanda tidskrifter, skillingtryck och kalendrar uppmuntrad av sin Karlbergslärare Anders Abraham Grafström.

Hans stil var munter och ofta grovkornig och gick på tvärs mot tidens romantiska diktning med skaparen av Lycksalighetens ö, Per Daniel Atterbom, som banérförare. Det var mot den riktningens känslosamma lyriska blomsterspråk Wilhelm von Braun redan från början gick till storms på sin muntra promenad bland »nässlor, kardborrar och tistlar«.

Hos Hierta gjorde han debut i större sammanhang 23 år gammal med sin första samling Dikter, som åren därefter följdes av ytterligare tre diktsamlingar i samma stil. Redan vid sin debut var den unge skalden känd över hela landet, och hans böcker fick från början en strykande åtgång i flera upplagor. Därefter gavs de under åren fram till hans död formen av poetiska kalendrar, alla med stor spridning.

Gamla tiders kalender hade helt enkelt varit en skrift med tidsuppgifter och sammanföll alltmer med almanackan. För att göra kalendern mer attraktiv hade man så småningom också börjat tillföra den berättelser, uppsatser och dikter. Det nya innehållet tog med tiden överhanden. De poetiska kalendrar, som var vanliga vid den här tiden, hade ingenting med almanacker att göra utan var i sin helhet samlingar av dikter och noveller mellan pärmar. Kanske var det med en tjuvpojksglimt i ögat som Wilhelm von Braun efter sina första diktsamlingar valde beteckningen kalender för sitt författarskap, därför att just Atterbom var den tongivande i den romantiska strömfåran med sina »poetiska kalendrar«. Tio kalendrar gav von Braun ut under sin levnad; den elfte och sista kom efter hans död.

Roten till Wilhelm von Brauns diktning var den melankoli han utvecklade redan från barndomen, då han måst lämna hemmet vid ett års ålder och därefter också sin älskade farmor som åttaåring. Den skojfriska dikten blev hans livboj. Man får en känsla av att den ömsom milda, ömsom buffliga skalden hela sitt liv var på jakt efter det hem som förmenats honom i hans barndom. En någorlunda fast punkt blev hans kusin Ebba, kring vilken han vävde sin Hilma-diktning. Och det var med utgångspunkt från den som den samtida lundaprofessorn och shakespearetolkaren Carl August Hagberg skrev:

Den som kan skriva en dikt så fin, så sant oskyldig som EN SYN, han kan, när han vill, svinga sig upp i poesins himmelrike, där allt är rent dem renom.

Wilhelm von Braun avled i Uddevalla i september 1860. Jordfästningen samlade stora skaror av sörjande, militärer och civila, ämbetsmän och läsande allmänhet; dessutom många av hans författarvänner. En lagerkrans lades på kistan. Emilie Flygare-Carlén ställde sig i spetsen för en insamling till en ståtlig minnesvård på Uddevalla kyrkogård.

Några år efter skaldens död utgavs på Adolf Bonniers förlag hans Samlade arbeten i sex band.

Det som idag fängslar hos Wilhelm von Braun är hans personliga framtoning och hans levnadsöde. Man ställer sig häpen frågan hur han utan varaktig stad kunde förmå dikten att i strida strömmar flöda ur hans penna. Och vart tog hans stundom stora inkomster vägen? Han måtte haft rejäla hål i penningpungen, och hans »nöjets fala prästinnor« var förstås inte heller gratis.

Kanske bör den som idag för sina barn sjunger »Mors lille Olle« skänka Wilhelm von Braun en tanke. Det är hans dikt »Liten pilt i fjällskog gick« som ligger till grund för Alice Tegnérs visa.

1

H an gick och småsvor i det nyslagna gräset. Av pur glädje. Det jäste i kinderna, och han ropade åt den morgontidiga julisolen. Drog skorna våta av dagg genom det mera vildvuxna under ekarna. För fan, härligt!

Där stod han, Lidingökungen Janne Zetterberg, och kisade mot Kyrkvikens vattenglitter utom sig av lycka. Så tog han ny sats och pustade ett slag alldeles ordlöst. Följde med fingrarna guldkedjan ner i västfickan. Nöp till om klockan och fann tiden. Nickade. Alldeles ypperligt. Han kastade den vita filthatten upp i luften. Runeberg! Han slängde sig ner i gräset, och han sprattlade med benen. För tusan, jag dör, ropade han.

Maria, hans hustru, som stått och färdiglagat punschen i den kinesiska bålen, kom ut på verandan för att se om det var något utöver det vanliga med hennes käre Janne. Han var bra barnslig. Kanske lite värre än det passade sig med allt gårdsfolket hasande omkring i sina sysslor. Men tydligen ingen fara på taket. Hon såg ända uppifrån trappan att han andades och levde. Och det tycktes på magen som om han skrattade av lycka.

Hon gick ner på den grusade planen framför trappan, vände sig om och betraktade sitt verk. Igår hade hon tillsammans med flickorna skattat träden på rätt mycket bladrika kvistar. Det blev till en väldig eklövskrans, som nu inramade dörren. Allt skulle idag fullbordas med blommor, som de äldsta flickorna hade i uppgift att plocka, om de inte som vanligt försov sig. Då fick hon väl göra det själv, som så mycket annat.

Men just då, i en yrande hast, kom de springande ut på verandan, kysste sin mor på kind och örsnibb och sprang raka vägen bort till den bensprattlande fadern. Kramade om honom och sade, att de hoppades han inte var nära att dö, som han bar sig åt. Maria vände åter till sin punschbål och tummade ett papper med text hon präntat och skulle fästa på kransen, när allt var klart:

Välkommen Runeberg, vars runor tala så

Att hjärtats ljufva fröjd syns uti ögat stå,

Där själen pärlor strör för skalden i fullt mått –

En gärd där den så väl Dig, älskade, förstått!

Man skrev år 1851.

det var många som rev och slet i Runeberg, när det blev bekant att han skulle bege sig från Borgå till Stockholm. Sedan han ett par år tidigare med omedelbar framgång givit ut första delen av Fänrik ståls sägner var han ett stort namn inte bara i Finland och Sverige, där han efter Tegnérs död övertagit det svenska språkets furstetitel, utan också i Tyskland och Frankrike. Vid två tillfällen hade han föreslagits till ledamot av Svenska Akademien, senast 1847, men stadgarna satte stopp (det krävde svenskt medborgarskap).

Ändå hade han länge önskat komma till Sverige för att göra personlig bekantskap »med de stora andar, ur hvilkas skrifter jag hämtat bildning och glädje«, som han skrev till en vän i Svenska Akademien. Men det hade alltid varit viktigare personliga skäl som fördröjt Sverigeresan. Viktigast hans lust till somrarnas jakt och fiske hemmavid. Men nu hade det alltså äntligen blivit av, och han befann sig denna dag i Stockholm på bara en skranglig flottbros avstånd från Lidingön. Måtte den hålla!

Men varför just Lidingön, och varför just Janne Zetterberg på Ekholmsnäs? Det hade alltid varit något märkvärdigt med ön. Elias Sehlstedt hade ju skaldat med tonfall från Goethes lovsång till Italien, där citronerna blomma:

Kennst Du das Land, det är Lidingön

För skörd och skönhet utskriken.

Hit hade redan Bellman lockats. Detta var som ett rike för sig med några hundra underståtar fördelade på en handfull godsherrar. Så också kung Janne, som efter några år som vicekung övertagit kronan och var på väg att bli öns störste jordägare. Men inte bara detta. Janne Z. hade egen lyskraft, känd som den roligaste och mest gästvänliga i huvudstaden med omnejd:

Här fiskas strömming så fet och skön,

här har jag vänner i viken.

Han som nu låg i gräset berusad av tanken på mötet med Runeberg var inte bara kung. Han var också vid flera riksdagar sin hembygds fullmäktige i bondeståndet. Därtill för närvarande vice talman. Och att han fått den upphöjelsen berodde enligt en snörpig kollega i det andliga ståndet på att »enär den småländske ordinarie talmannen, Nils Persson i Ringstorp, är en nykter man behövdes vid hans sida en lustig broder, som kan dricka tappert«. Men sanningen var att »Lidingöhovet« sedan länge stod öppet för en stor kulturintresserad krets av politiker och författare, där paret Zetterberg var det välsmorda navet. Självklart då att Johan Ludvig Runeberg ville dit och skulle vara varmt välkommen till Ekholmsnäs. Tusan jävlar!

Jag tror att jag är en ejdervette, ropade han. Drar till mig både flickor och skalder. Så blickade han bort mot den rundkulliga hatten, som låg där och lyste i gräset. Föste varsamt undan döttrarna, tog sig pustande upp på benen och skyndade därifrån.

Jag måste tala med Jansson. Jansson, var tusan är du?

Och mitt på lagårdsplanen fick han tag på rättaren, som stod där lång och skranglig och undrade vad det nu var fatt. Allt var ju tillsagt och ordnat och besett.

Ja, snälla patron, visst har jag vettar av alla slag till reds. Vi talte ju om att skalden ville både fiska och jaga. Här kan bli gott om änder. Vettarna är lagda på plats. Och ekan ligger där den ska, och vassarna också. Spön och agn finns i båten.

Ja men bössan, Jansson. Bössan!

Då förstod Jansson att det snurrat till för patron. Han pekade med tummen upp mot corps de logiet. Sen gick han in i lagårn.

Ja, naturligtvis för tusan. Skjutvapnen hade han själv hand om. Naturligtvis. Hallväggarna pryddes av alla de vapenslag. Och skåpet bredvid var välfyllt med ammunition.

Hustrun, som på vanligt sätt hastat mellan salong och kök, till tvättstuga och mjölkkammare för att inspektera och se till det mesta, stod nu åter vid punschbålen och piskade innehållet genom durkslag.

Jag måste få smaka av, pustade Janne och nöp henne i kinden. Lyfte silversleven och drack direkt ur skopan, såsom vore det renaste vatten. Det lugnade honom en smula, och han satte tummarna i västen, där de fann plats. Plutade med munnen, som blänkte av punschen, och frågade om sovplatser var utsedda och sängarna bäddade. Ty hit väntades finare folk än vanligt.

Hon svarade inte, men skrattade och föste honom ut genom dörren igen, där han fann anledning att lägga synpunkter på hur de blommor flickorna kom med lämpligen skulle arrangeras.

Även där hölls han borta med fnitter och skratt. Satte sig till rätta i en stol på verandan. Tog fram Runebergs sägner ur rockfickan och deklamerade för döttrarna »Molnets broder« så det dånade över verandagolvet och studsade mellan parkens stammar. Bestämt krullade sig också vattnet där bortom och fick de utlagda vettarna att gunga inbjudande.

Innan han hunnit till det sorgliga slutet hade han somnat och boken fallit ner på golvet.

lidingön var märklig på mer reella grunder än som en drömsk horisont där ute i havet med sina lyckliga människor. Vid den här tiden var den därtill den förnämsta mjölkleverantören till huvudstadens befolkning med flottbron som en sannskyldig navelsträng. Och det blev just mjölkskjutsarna som fick den dubbla dagliga uppgiften att också lämna och hämta post på kontoret inne i stan. Denna symbios mellan lekamliga och andliga behov kom att spela Lidingökungen ett spratt.

När Janne vaknade var flickorna bortflugna, och eklövskransen kring dörren prunkade i alla tänkbara blomsterfärger. Gruset krattat. Han blinkade yrvaket. Bestämt hade han drömt att en parspänd landå anlänt med gästerna från stan.

Han ryckte till förskräckt över att ha försovit sig. Drog fram klockan ur västfickan och fann att det ännu var några timmar kvar tills han med öppen famn och familjen omkring sig skulle hälsa Runeberg välkommen. Men visst hade han hört hästar frusta och vagnshjul knirka. Och ingen kunde ta miste på att grusvägen upp mot verandan knastrade och gnällde.

Lättad såg han att det var det postförande mjölkbudet som var å färde. Men varför djävulen tog han vägen ända fram till corpset? Där var ju gruset krattat och fint. Där inte ens familjen fått sätta sin fot, sedan trädgårdsdrängen randat entrén till rent jungfrulig mark. Och varför denna rusande brådska, som fått honom att rent av hoppa till i drömmen? Detta var en märkvärdig ordning.

Mjölkbudet stannade annars alltid självklart nere på lagårdsplanen, där posten överlämnades till trädgårdsdrängen eller någon av jungfruarna som kunde stå på pass. Ja, kanske rentav till någon av döttrarna. Men så tydligen inte denna gång.

Janne hade svårt att se ilsken ut. Men när han reste sig knakade stolen tjurigt. Han brydde sig inte ens om att lyfta upp Fänrik Stål, som låg där på golvet. Han snubblade nedför trappan medan han försökte anlägga en vredgad min riktad mot körsvennen. Men den stort anlagda utskällningen kom av sig, och han rev åt sig brevet från den utsträckta handen.

Ser han inte att det är krattat, för tusan, mumlade han. Ser han inte det kanske.

Det står att det är brådskande, patron. I kan själv se. Och så vände häst och vagn så det gnällde i gruset, och gav sig av samma väg de kommit.

Janne Z. tummade kuvertet. Vände och vred. Strök med handen över sigillet. R som i Runeberg.

ett par månader tidigare hade Janne Z. fått ett annat brev, från en annan skald, inte mindre känd av Lidingökungen själv och av folk i gemen. Jämte Tegnér var han den mest läste poeten i hela landet. Men han var en irrande själ, som drog sin allt större stofthydda längs vägarna och hade ingenstans en varaktig boning. »Nej, husvill blir jag till min död. Mitt eget hem blir först min kista.« Det hade han genom åren präglat in hos dem, som givit honom ly för en natt eller flera.

Nu hade han tröttnat på Upplandsslätten, där han under några månader haft sin skrivarstuga. Zetterberg hade studsat en smula när han fått brevet, och hans hustru drog ihop munnen lite sötsurt. Men skalden försäkrade redan på första raden att han alls inte var ute på någon penningvigilans, och han sade sig därför riktigt kunna se »min käre kusins« allvarliga drag i hast komma att förvandlas till det saliga smålöje, som var så karakteristiskt för honom. Han hoppades att hedersbrodern Z. hade någon lämplig lägenhet att erbjuda i sitt ståthållarskap, men han hade sina bestämda krav nedtecknade i fyra punkter.

För det första önskade han bo helt nära sjön, helst i en ensam koja eller i ett par rum hos något tyst folk, som varken hade småbarn, hundar eller arga pigor. Ej heller piano. För det andra ville han ha möjlighet att hämta mat någonstans, givetvis mot betalning. Till denna punkt på beställningen tillade han: Kunde jag från samma ställe få uppassning, så mycket bättre.

Den tredje punkten var helt kortfattad men föranledde en extra harkling av Maria, som visste att allt praktiskt värdskap var det hon som måste stå för. Alltså: För det tredje vill jag bo dig så nära som möjligt.

Men icke i detta hus, utropade Maria, men lugnades av sin Janne: Du vet att han kan vara trevlig i umgänget. Och han stannar aldrig länge.

För det fjärde: Vad möbler beträffar behöver jag ej mer än en säng, en ländstol, ett bord och ett stop. Bläckhorn har jag själv, ävenså kniv, gaffel och sked, av det renaste silver.

Och käre vän, du vet så väl, att jag icke är den som ryktet stämplar mig, en oförbätterlig rumlare eller rent av supare. Jag vill ändå påminna dig om detta, för att du inte må frukta att uti mig draga in ett svin på dina ägor.

Han försäkrade därtill, att han aldrig i vardagslag hade några våtvaror hemma, men mat i överflöd och i plånboken pengar. Med allt detta ville han mura en fast grund till sin begäran om tillfällig bostad på Lidingön.

Ja, ja. Det får bli Långängen, pustade Janne Z. och räckte över brevet till Maria.

Det blev Långängen inte långt från Ekholmsnäs. Gården hade Zetterberg förvärvat i slutet av 30-talet. Den kunde nog vara passlig för båda parter med sin ensliga belägenhet, åtminstone för någon tid.

när drängen, utsänd med depesch från Ekholmsnäs, kom fram till Långängen, såg han skalden sitta på en sten i ekskuggan. Han stödde det tunga huvudet mot händerna, som var knutna om en kraftig knölpåk. Bredvid honom låg en bok uppslagen. Men blicken sökte sig långt bort mot buskagen och kärren, där änder snattrade och vipor vinglade omkring i luften. Ansiktet var orörligt under det kraftiga mörka håret, och hade inte drängen känt honom sen tidigare möten hade han trott att löjtnanten var på argsint humör.

Det var så de flesta uppfattade honom fösta gången de mötte Wilhelm von Braun. Den tunga kroppen, den elefantlika gången, de stela anletsdragen, den kraftiga knölpåken. Han var berömd för sin samling. Påkarna var av olika slag och inte bara för att stötta kroppen under vila och vandring. Även hundar kring gårdarna fick se upp.

Men man talade också om hur detta stela ansikte kunde få liv i de bruna ögonen, som ofta lyste av godmodighet på samma gång som munnen drogs till ett stilla leende. Liv och vänlighet fick ansiktet först när han närmare kände den han talade med. Till en vän skrev han en gång: »Jag har som du vet något buttert i mitt vardagssinn, varutav somliga döma att jag är arg, andra att jag är en misantrop. Även är jag, som du märkt tämligen fåordig och torr första gången jag är tillsammans med folk, och denna vana varken kan eller vill jag övervinna.«

Drängen strök av mössan och sträckte fram brevet från Zetterberg. von Braun lät ögonen spela vänligt, för han såg att de träffats förr.

Den svartlurvige poeten läste. Det var som själva helvetet! Det väste i mustaschen medan han med viss avsmak tuggade i sig vad där stod. Men så lät han de svarta ögonbrynen flyga till väders och log till sist med nedåtvikta mungipor. Smakade på det. Nej visst, alla var inte utvalda. Men han hade ju så förbannat gärna velat bjuda Janne Z. på denna konfekt, tryfferad högt bland Saarijärvis moar. Johan Ludvig Runeberg, som han just träffat vid en »charmant afton« hos den framgångsrika författarinnan till Rosen på Tistelön, Emilie Flygare-Carlén, och hennes man, Johan Gabriel, även han författare och tillika jurist.

När Runeberg inför besöket i Stockholm under sitt livs enda utlandsresa accepterat inbjudan till det Flygare-Carlénska hemmet hade han ändå särskilt önskat få träffa Wilhelm von Braun. Jo, så var det, det hade Emelie särskilt sagt honom i sin biljett till Långängen. Wilhelm var lycklig att få göra den store skaldens personliga bekantskap. Denne Runeberg, som han länge så högt beundrat och haft som eget slagträ mot sin tids tårögda atterbommar.

Där han satt som diktande eremit på Långängen hade detta stjärnskott hamnat mitt på bordet i hans kammare. Denna glädje måste omedelbart spridas, omtalas. Men hur höge farao skulle han komma in till stan från denna risiga ödemark? Naturligtvis skulle Janne Z. både få veta detta allra först och därtill erbjudas hjälpa till med stadskörningen.

Den 3 juli hade han skrivit en brevlapp till sin värd på Ekholmsnäs: »Jag är bjuden till fru Carlén på Runeberg i morgon. Den store skalden lärer mycket önska att träffa mig, och ho kan då neka?«

Men han kunde ju inte fotvandra in till staden och detta kalas. Reser månne Janne Z. åt det hållet i morgon? Och kunde han därtill av honom vigga tjugo riksdaler? Jo, naturligtvis ordnade Janne Zetterberg det hela med vagn och dräng och finanstillskott.

Och så hade Wilhelm von Braun färdats ståndsmässigt till det litterära kalaset, stor, tung och lycklig. De bruna ögonen lyste av förväntan.

Dagen efter hade von Braun i brev till Janne Z. vittnat om att han funnit Runeberg lika enkel och anspråkslös som den fru Carlénska sexan mager:

Det äkta snillet visar sig inför den förkonstlade världen såsom ett barn, men sådana höra himmelriket till efter vad den store skalden Jesus Christus för ett tusende och åttahundrafemtio år sedan sagt. Runeberg måste därför ta mig tusende djävlar bliva salig.

I sitt följe hade Runeberg haft två vänner från Finland, professor Lille från Helsingfors och herr Dunker, son till en av Fänrik Ståls sägners hjältar.

Och så hade Wilhelm berättat för Z. att han till Ekholmsnäs och den Zetterbergska familjen inviterat Runeberg och dessa två följeslagare. Runeberg hade glatt lovat att han skulle komma kl. 6 e.m. »Du bör själv inte invitera fler«, hade Wilhelm understrukit, »ty den stackars finnen önskar av hjärtat slippa nya beundrare«.

Och nu jävlar förbannat, hade alltså Runeberg präntat återbud till den stackars patron på Ekholmsnäs.

patron ville gärna ha svar tillbaka. Det fick han, och drängen försvann snabbt mellan träden.

En stund senare var von Braun på väg till Ekholmsnäs för att trösta. Och medan läpparna krystade på ett leende av det sardoniska slaget mumlade han: Synd om Janne förstås. Synd om Lidingökungen, som väl med detta besök önskat kröna sin bana här på jorden.

Väl framme hos sitt värdfolk bjöds Wilhelm en något dämpad famn och utropade med sin skrovliga röst, när han trädde in i corpset: Aldrig tidigare har någon mött mig på detta sätt. Aldrig förr har jag trätt in över denna tröskel under sådan praktfull eklövskrans. Alldeles för mycket, kära vänner, alldeles för mycket! Gamle löjtnanten tackar!

Han var 37 år.

2

W