Väderspänning

By Torbjörn Stålmarck

Inför inflyttningen till det nya radhusområdet i Gamlegård är stämningen glad och förväntansfull. Läraren Lars Cronholm och hans fru är en av de nyinflyttade familjerna, och Lars är fast besluten om att få alla grannar att känna sig som en del av gemenskapen. Tillsammans ska de bilda ett nytt samhälle. Men det som verkade vara början på en god grannverksamhet hotas när det uppstår konflikter kring byggandet av staket mellan tomtgränserna. Och när den unge talaren Hubert Norrschoughs flyttar in i det tomma huset längre ner på gatan anar Lars oråd. Hubert riktar stark kritik mot såväl styrandet av samhället som mot prästen, och hans ifrågasättande attityd utgör snart ett hot mot grannsämjan. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 7, 2021
• ISBN: 9788726839517

Book preview

Söderström

I

Jag vill minnas att han anlände mitt i en blixt och därvid snabbt stack handen innanför rocken på vänster sida. Det såg ut som om han slagits direkt av den elektriska urladdningen eller också fått hjärtat i oordning av skräck och överraskning.

Han kom uppifrån stora vägen ned genom allén av vitfradgande oxelträd. Den hade förr visat vägen ända fram till Gamlegård, öde och tom nu med sin vitmenade fyrkant. Parken exploaterad till radhusbebyggelse.

Själv stod jag nyinflyttad i hallfönstret i radhusets andra våning och njöt av åskvädret över gården och de bleka höghusen där bortom. Såg hur stan, som dragit till sej människorna från landsbygden och lämnat ödegårdarnas utsugna fågelägg kvar på slätten, nu marscherade ut i leran och redan för länge sedan hade nått de närmaste gårdarna och deras förvildade trädklungor.

Tre veckor tidigare hade vi alla flyttat in i raden med de sju sammankittade husen. De hade lagt sej till rätta som en gulbrun jättelarv i gräset mellan de äldre fristående villorna och Gamlegård. Till överraskning och irritation förstås för dom som bodde här redan tidigare med sina trädgårdar vända mot det nästan självlysande gårdshusets klineväggar.

Man kan ha många synpunkter på detta med boende. Jag vill bara säga, att man kan ha väldigt många. Därmed har jag inte sagt vad jag själv tycker, för man ska vara försiktig och beredd. Man ska alltid vara beredd att hoppa till nästa sten. Ni vet hur det är, hur stenen man står på plötsligt vickar till, fast man nyss tyckte att man stod där tryggt och stadigt mitt i strömmen.

Ett tämligen långt liv har lärt mej att vara beredd på den vickningen och inte stå där och brösta av och ropa ut över träskmarken, att här är den rätta stenen.

För det första ska man ha vett att förstå, att stenen troligen inte räcker till för någon annan, och för det andra undviker man genom för tidig högljuddhet förargelsen av att efter en stund ligga där och plaska och ropa på hjälp.

Hur var det då, när vi tre veckor tidigare flyttade in i det alldeles nya radhusområdet, längan i Gamlegårdsparken, gult tegel i väggarna, brunt taktegel i kraftigt lutande resning, ovanligt för slätten och dess hemlighetsfulla trädklungor?

Ja, först och främst kunde man ganska snart konstatera, att radhusboendet är en intimare form för boende än livet i hyreshus. Det ger två möjligheter till grannrelationer, sympatier eller antipatier. Aldrig hyreshusets neutrala ovetskap om varandras existens.

Man kan naturligtvis också i raden välja att vända ryggen till, låta bli att hälsa morgon och kväll, se butter ut och allmänt otillgänglig, om man vill vara i fred. Men det är en vansklig form av isolering. De andra sammangaddar sej snabbt mot ett sådant exemplar och utstöter honom ur den vägg vid vägg länkade tvångsgemenskapen. Enligt min mening har man inget riktigt val. Valet bör i varje fall bli sympati.

Min hustru var visserligen mest generad, när jag redan första dagen började praktisera detta val. Alla flyttbussar, lastade till brädden med bohag, anlände inte samtidigt, men det var väl ett par, tre av de sju som spydde ur sej sängar och stolar och skåp och allt sådant ungefär på samma gång. De verkade vid första ögonkastet vara något slags sopbilar med omvänd funktion. Kanske får man det intrycket främst av att alla människor envisas med att från grotta till grotta släpa med sej allt kasserat förrådsinnehåll, brutna käppar, trebenta stolar, porträtt av förfäder och de utflugna barnens pottor. Kära minnen många gånger, som — vem vet — kan bli värdefulla antikviteter vad det lider.

Kort sagt, jag kastade mej raskt över de andras flyttlass, hälsade artigt och belevat, lagom hurtigt på en myllrande och inte klart skiktad population av flyttgubbar och husinnehavare. Dunkade vänligt flyttbasen i ryggen och hoppades att det skulle gå bra att leva tillsammans. Tills jag förstod.

Det var en regning dag. I flera veckor hade blötan hängt som gråa trasor mellan himmel och slätt, och på själva flyttdagen öppnades hela härligheten. Flyttgubbarna svor och drog in lera på både väggar och golv, och det lönade sej inte att le förmaningar åt dom. Jag vet att de kunde ha kastat ut oss.

Själv hade jag inte mycket obehag av deras tunga spring i vårt hus. Min insats var att binda ihop det hela, att redan från början skapa trivsel.

Infarten till det nya området hade förstås ännu inte asfalterats, så jag halkade omkring i den uppblötta leran och sökte mej från flyttbuss till flyttbuss. Hjälpte till lite här och lite där. Skapade helt enkelt en solig atmosfär. Någon ska göra det.

Mellan varven sprang jag hem till min bit av längan. Min hustru var i full färd med att ställa allting till rätta, så som vi länge planerat.

Min favoritplats var redan från första stund fönstret i hallen en trappa upp. Där stod jag med håret i drypande testar och kläderna klibbande vid kroppen, nästan berusad av välvilja mot allt och alla. Jag hade en utmärkt utsikt, dels bort mot Gamlegård, där en magtung katta svart som en panter just slank in under den stängda träporten, dels över den svagt sluttande lervägen framför husraden.

Givetvis hade jag kikaren stående på fönsterhyllan. Därför kunde jag se att kattan hade svårt att svanka sej tillräckligt för att pressa sej in genom den vanda infarten till gårdens inre. Jag kunde därigenom också tydligt se, när någon ny flyttbuss saktade in uppe vid stora vägen och började kränga ner genom allén. Och bäst av allt, jag kunde genom kikaren få en ganska bra bild av våra nya grannar, när de klev ur bussen eller strax efter flyttlasset stannade in med egna bilar.

Så när jag rusade nerför trappan och ut i ösregnet visste jag redan hur de såg ut. Det är möjligt att jag också alldeles i onödan präntade in bilden av en och annan flyttkarl.

Min hustru gav upp rätt snart. Hon känner mej. Och en del av våra grannar gjorde till en början intryck av att uppfatta mej som idiot. Kammarskrivaren längst ned i raden gjorde det alldeles klart. När jag visade ansatser att under presentationen krama om honom en smula, hans taniga kropp inbjöd faktiskt till beskydd, så slet han till sej ett helt matsalsbord av ek och började själv bära in det. Jag befarade hans slutliga hjärtinfarkt redan före tröskeln och ville förstås hjälpa till. Men hans krafter var tydligen ansenliga i det glåmiga skinnet, för han lyckades inte bara att själv bära in bordet. Han lyckades också snabbt blockera dörren, så att jag inte kom in.

Människor är förfärligt olika, och många blir nervösa av att flytta, och retliga. Det sa också kammarskrivarens fru till mej, när hon kom ut för att be mej om ursäkt för sin man. Hon såg mycket rar och trevlig ut. Man kan undra vad hon såg hos sin man. Ja, vad hon ser, för han har inte förändrats märkbart. Vrång och ogin och motvalls, tre ord för det mest typiska hos denne egendomlige granne, präglad av sitt vardagliga värv, kan jag tänka.

Eftersom jag själv är lärare på högstadiet är jag nästan orättvist väl rustad för sådana här tillfällen och mot sådana människor. Jag skulle vilja säga, att det rinner bara av mej, även om jag för all del också kan tänka mej försöket att förändra dessa surmular, som ibland kommer i vår väg.

Men gymnastikdirektören och hans fru var det ingen svårighet med. De kom förresten cyklande efter sin buss iklädda färgglada träningsdräkter. Genast satte de piff på allt det grå och tråkiga och var verkligen med på noterna. Glada och trevliga människor egentligen, okomplicerade. Man fick nästan en känsla av att de tyckte bäst om regn av alla väder. Och jag håller med dom på sätt och vis. Regn ger ett slags samhörighetskänsla. Kan det vara urminnen från syndafloden? Det gäller att hålla ihop och kliva ombord på samma båt. Det gives bara en. En spännande medmänsklighet. Och så vet man att det är varmt och gott bara man kommer in.

Koltrastarna hade tappat vingarna och sprang omkring med neddragna huvuden, hukade skyggt under buskarna som rekognoserande småtjuvar, och svalorna provianterade nära marken.

Prästen kom först framåt kvällningen. Jag hade tagit reda på vilka som skulle bo i raden, och kanske var jag mest intresserad av prästen. På något vis var vi ju besläktade genom våra kall. Prästen och klockaren, det var alla socknars tvåhövdade bildning. Klockaren var också skollärare. Och även om det nära förhållandet mellan präst och lärare inte längre är tillfinnandes i en storstad som denna, där AMS-chefer och tidningsutgivare utgör den nya överheten, så var det ändå med en känsla av tillgivenhet jag inväntade komministern.

Inte så att jag tänkt mej hans intåg i Gamlegårds allé på en matta av palmblad eller i full ornat med den tvetungade elvan under hakan. Nej, det hade jag inte gjort. Men kanske att han skulle komma värdigt skridande till fots med lika värdig fotsid gemål och med ett myller av barn bakefter. Käpp med silverkrycka. Bibeln under armen, kanske skvddad mot regnet av en slängkappa.

Men icke så. Prästen kom barnlös och ensam inklämd mellan flyttgubbarna i möbelbilen. Blå jeans, yvigt skägg, som emellertid inte dolde den uppknäppta och likaledes håriga bringan. Blank, sliten skinnjacka. Trettio år högst.

Efter kom en taxi, ur vilken prästinnan steg ut, kunde jag förstå. I kikaren såg jag att hon var höggradigt havande.

Hjärtklappande av glädje rusade jag nedför trappan och snavade nästan över min hustru, som tyst och tåligt låg på knä och torkade lerkokor från parkettgolv och heltäckningsmattor. Hon såg inte på mej men skakade, kunde jag se, på huvudet. I förbifarten och något distraherad smekte jag henne lätt över detta huvud. Hon vände sej då mot mej med ett blekt leende, och med det vid mitt hjärta störtade jag på dörren.

En aning andfådd hann jag fram till prästen, innan han öppnat dörren för fru och flyttgubbar. Stripig som en sjögud presenterade jag mej för dom, medan gubbarna knorrade och ville in.

Lars Natanaelsson, sa han, och hon sa Eva Rogberg. Jag frågade om jag hört rätt, och han skrattade högt och sa, att det hade jag. Han sa att de nog tänkte göra så, att Eva behöll sitt namn även sedan de så småningom blivit gifta. Nu var det så mycket med flyttningen, så de skulle inte hinna med den formaliteten ännu på några veckor.

Jag vill inte alls säga att jag svimmade, men jag minns egentligen ingenting, förrän jag, antagligen åtskilliga minuter senare, stod inne i deras vardagsrum med ett whiskyglas i handen. Skålade med pastorsparet och önskade dom en härlig boning i vår rad.

Den betäckta pastorsfrillan höll sej för magen och log. Pastorn skrattade bullrande och tog henne på de svällande brösten och drack i botten. Därefter dunkande han mej i ryggen, och så var det dags att gå hem till hallfönstret igen. Ännu väntades några.

Jag sparkade av mej trätofflorna vid ytterdörren och ropade in i slamret längre bort, att jag var alldeles säker på att vi skulle trivas vid Gamlegård.

Min fru mumlade att hon tänkte gå och lägga sej tidigt. Och det tyckte jag visst att hon kunde göra. Själv hade jag så att säga vakten.

Hustrun dök ner i en koffert och räckte fram en handduk till mej, och jag torkade snabbt den droppande näsan och hårstriporna. La för säkerhets skull en tidning under fötterna och såg genom hallfönstret en nästan självlysande slättmås slå en lov mot de låga molnen över gårdsasken.

Vad är det som gör en flyttning så exalterande? Troligen alla nya möjligheter. Många känner sej bortjagade från sin hemvanda miljö, oroliga, utkastade. Själv kände jag mej denna dag som pånyttfödd. Här fanns allt serverat på en långmacka. Intressanta konstellationer mellan människor skulle uppstå. Och vad som hände den första tiden skulle vara avgörande. Då skulle vänskap och ovänskap grundläggas. Då skulle vi sikta in oss på nya stjärnor.

— Jag har låtit bära in boklådorna i garaget, hörde jag en kvinnoröst säga, medan jag försökte genomtränga den fuktiga skymningen med kikaren.

Där uppe vid vägen kom inte bara en bil. Tre minst. Och sensationellt nog ingen flyttbuss.

— Det är väl bäst att du själv plockar upp böckerna som du vill ha dom, lät det från badrummet.

Och jag nickade välkomnande till bilarna, eftersom jag såg att de hörde hemma i raden och stannade utanför ingenjörns från Falun. Såg ut att vara unga människor och rasande många. Storfamilj?

Jag ryckte till och kände för första gången denna dag ett starkt obehag, när de vällde ut ur sina bilar. Skåpbilr, vanliga bilar, en lastbil den minsta jag sett.

— Det blir lätt fuktigt i garaget, och du är ju så rädd om dina böcker!

Åter störtade jag nedför trappan och ut i detta envisa regn, som tycktes koncentrera sej till ögonens själva hornhinnor. Hela världen, hela vårt synfält böjer sej in mot ögonen och tränger sej den vägen in i hjärnan. Bilder, bilder. Varför inte också regn?

Raden av bilar med ungdomar hade stannat utanför huset närmast kammarskrivaren, och jag hade ett par hus att passera innan jag kom fram. Under tiden tittade jag in genom fönstren hos de redan anlända. Såg deras trägna och trötta arbete med möbler och gardiner. Såg de upplysta rummen och tänkte, att jag kanske bort hjälpa min hustru med armaturen. Bestämt hade vi ännu inte en lampa på plats. Det var så mörkt där inne, att jag faktiskt inte hade sett mer än skymten av henne till sist. Nåja, guskelov hörde ytterbelysningen och badrumslampan till de fasta installationerna. Och det var en dag i morgon också.

Storfamiljen var betydligt intressantare. Jag kände redan på avstånd, sedan jag väl svalkat min panna med ny väta, att detta förstås var en vettig boendeform. Varför ska vi låsa oss fast vid den heliga familjens evangelium? Detta tvåskap, stundom utökat med skrikande barn, som genast åstadkommer motsättningar och klasskillnader inom familjen. Generationsmotsättningar, och, när man tänker närmare efter, mycket elände. Varför har vi upphöjt detta till andligt rättesnöre?

Och de såg trevliga ut. Jag hade sett det redan i kikaren, även om dagen nu skridit så långt, att det var mest silhuetter jag såg, ansikten som pappersklipp, kroppar som platta reliefer.

Jag hälsade glatt och kamratligt på dom alla, sex stycken med ingenjören från Falun i spetsen, en lång ljus pojke med skrattsam brunhårig fru. Ja, ja, det där med fru eller fruar i storfamilj var jag inte riktigt på det klara med. Men det försäkras ju numera att storfamilj inte behöver betyda gruppsex utan gemenskap på annat sätt. Men ändå, vem som hör till vem