I förening med mord

By Torbjörn Stålmarck

Efter en kulturresa i huvudstaden är medlemmarna i hjälporganisationen "Nödens vänner" på väg hem till Östervik. Men precis när de ska kliva av tåget faller den nionde medlemmen Lilian Håkansson, som har sett ut att sova hela resan, ner till marken. Snart framkommer det inte bara fram att Lilian är död, utan även att det rör sig om mord. De övriga medlemmarna blir misstänka och sakta men säkert uppdagas hemligheterna och konflikterna inom organisationen. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 7, 2021
• ISBN: 9788726839586

Book preview

1961

Första kapitlet

Hon som snart skulle dö satt snett framför mig vid kupéfönstret. Hon hade dragit sig tillbaka till mörkret bakom persianpälsen, som på sin krok hängde ned likt en sorgens tunga gardin.

Vi var sju personer i kupén. Alla mina medresenärer var kvinnor, och jag kände alla utom den sovande damen vid fönstret. Då och då rörde hon på sig, flyttade ena handen, skrapade med en pampuschförsedd fot mot golvet — hela tiden med biljetten i knät. Men tydligen hade hon ingen som helst önskan att närmare betrakta sitt ressällskap, för vi hade bara fått se pälsen och de välformade vaderna nedanför den.

Utanför fönstret svepte ett vårblött landskap förbi, och på de fåtaliga ängarna stod brunsvarta hövålmar som övervintrat — eller var det jättekorpar som stelt följde vår färd?

Det hade varit en glad och ivrigt samtalande liten skara som några timmar tidigare äntrat tåget i Stockholm, där jag som vanligt varit i byggnadsärenden, diskuterat en stadsplanefråga för Östervik. Och damerna — ja, jag hade varit deras ciceron på den stora Rembrandtutställningen på Nationalmuseum. Av vilken anledning de utsett just mig vete gudarna, men de hade väl fått för sig att jag var en initierad konstkännare. Denna förmodan hängde kanske samman med att jag som arkitekt helt naturligt är konstälskare — men kännare? Knappast.

Hur som helst, jag hade inte lyckats krångla mig undan uppdraget, och det var för övrigt inte helt oangenämt. Något hade jag dessutom hunnit plugga in för att ge en någorlunda vederhäftig bild av konstnären.

Vi tillhörde hjälporganisationen »Nödens vänner» och utgjorde helt enkelt styrelsen, eller det mesta av den. Egentligen var det en förening av idel kvinnor, och jag tror att det bara var jag och kyrkoadjunkt Nilsson hemma i Östervik som hade rekryterats från det maskulina släktet, Nilsson av naturliga skäl, jag genom en av dessa slumpartade händelser som gör att vi inte alltid hamnar på rätt plats. Kanske hade jag välvilligt projekterat deras lottförsäljningskiosk och därefter befunnits värd ett acklamatoriskt inval. Jag minns inte hur det var, minns bara att Ingela, min hustru, skrattade gott åt mig den dag årsmötesnotisen stod införd i tidningen. »Till ledamot utan särskild funktion valdes arkitekt Tore Nilertz».

Övriga styrelseledamöter, som deltog i den kulturella utfärden till Stockholm, var samtliga med särskild funktion. Och den fullföljdes på de flesta händer med allvar och flit. Och mycken klokskap.

Mitt emot den sovande damen hade vice ordföranden, fröken Ylva Larsson, 53, placerat sig med uppövat sinne för den bästa platsen och med självklar uppfattning att den var hennes. En intelligent, hård ungmö med yrkeskvinnans starka självtillit i varje blick och med en förhoppning om att kunna kröna sin insats i föreningslivet med ett ordförandeskap i »Nödens vänner».

Den sålunda hotade ordföranden satt närmast intill fröken Larsson. Det var affärsidkerskan fru Lena Almqvist, 55, alltid så vänlig, alltid så osäker och ofta så rodnande på sin alltför väl exponerade barm.

— Tycker du inte det skulle smaka bra med en kopp kaffe, Ylva? Kafévagnen följer ju med tåget i dag.

Det var Lena Almqvist som frågade, en smula för insmickrande med fladdrande munvinklar.

— Nej, inte för min del, men gå du.

— Jag kan följa med dig, fnissade den vackra sekreteraren fru Ulla Eng, 30, och klappade fru Almqvist på knät. Satt faktiskt och blev riktigt kaffesugen. Ska ingen annan följa med? Arkitekt Nilertz kanske? A jo, gör det.

Men arkitekten lyckades stålsätta sig. Denne man som aldrig lärt sig säga nej hade den här gången en ovanlig framgång i det negativa och såg efter de båda damerna, när de lämnade kupén för att skaka sig fram till det hägrande målet.

Dörren öppnades och slamrade igen, men efter ett par minuter kom de tillbaka, skrattande och rodnande, drog upp dörren och meddelade att de, »kan ni tänka er», gått åt fel håll och nästan hamnat framme hos lokföraren. Kafévagnen låg ju åt andra hållet.

För andra gången slamrade dörren igen, och fröken Ylva log inte. Men det gjorde vi andra, av vilka ännu inte har presenterats »Nödens vänners» ambitiösa och händiga materialförvaltare, fru Greta Seger, 61, en trygg och rund kvinna utan annan önskan än den att få arbeta och gno. Hon satt mitt emot mig vid dörren och bredvid henne kassören, fru doktorinnan Carin Clarén, välvilligt leende åt allt och alla som fann sin plats här i världen. Hon tillhörde dem som värnade om sekretessen kring sin verkliga ålder, men den var nog 39.

Kvar på de bägge kaffetörstiga damernas platser låg en hattskrålla på den ena, och på den andra, där fnissande fru Eng suttit, en uppslagen bok med det grällt målade omslaget uppåt, »Murderer etc.»

Fröken Larsson vände på huvudet och lät blicken först glida ned mot boken och sedan upp på mig.

— Är det inte underligt, arkitekten, att somliga människor så gärna läser utländsk litteratur just på tåg? Jag tycker det är besvärligt att läsa över huvud taget i dom här förskräckligt skumpande vagnarna.

— Många läser väl för att fördriva tiden, försökte jag och förstod att fröken Larsson prövade sin elakhet.

— Ja, fru Eng skulle nog kunna fördriva hur lång tid som helst med den boken. Hon böjde sig fram och lyfte upp boken. Log maliciöst. Jag måste erkänna att jag trodde hon dolde en svensk text bakom det där omslaget. Det gör dom ofta. Men det här är faktiskt engelska. Har arkitekten sett henne vända blad? Nej, från Linköping har hon stirrat på samma sida.

Sade fröken Larsson, lade med en snabb rörelse tillbaka boken och vände åter blicken ut mot vad landskapet hade att bjuda på av skogar, ängar och små röda hus, som hörde en annan tidsålder till.

Det var i Linköping vi bytt tåg och från stambanan börjat skumpa ned mot kusten, mot Östervik. I Linköping hade två i sällskapet lämnat oss, vice sekreteraren fru Brita Örnfelt för att resa vidare söderut till sonen i Boxholm, och klubbmästaren och resans organisatör, fröken Lilian Håkansson, 27, för att stanna till nästa dag i Linköping hos bekanta av något slag.

På något sätt försvann den glada, trivsamma stämningen efter Linköping, och jag skulle tro att det i hög grad berodde på att fröken Håkansson inte längre spred trivsel från sin behagliga person. Hon var den perfekta klubbmästaren, klar i det vackra huvudet, effektiv utan överdrifter och med varmt blickande ögon försedd.

Kupédörren drogs upp med ett milt slamrande och där stod konduktören i bugande honnör, vänligt leende och med klipptången i beredskap. Jag tog fram min biljett ur bröstfickan och lämnade den till honom.

— Ska ni direkt till Östervik? frågade han, och när jag jakade så behöll han biljetten.

— Jag tror förresten att vi ska direkt till Östervik allesammans, sade jag och kastade en blick runt sällskapet.

Biljetter sträcktes mot konduktören och han samlade dem till en liten miniatyrkortlek. Så vände han sig mot den svarta persianpälsen och sade än en gång:

— Får jag be om biljetten?

Men persiandamen tycktes inte uppfatta den vänliga anmaningen. Gjorde bara en rörelse med handen så att biljetten, som låg på det runda knät, ramlade ned på golvet. Konduktören hukade sig snabbt och tog upp den, granskade den och stoppade in den i kortleken tillsammans med de övriga.

— Men snälla konduktören, vi kan förstås inte gå i god för att damen där ska till Östervik.

Konduktören vände sig hastigt åt det håll varifrån den kalla rösten kom. Och han mötte Ylva Larssons blick.

— Det står Östervik på biljetten, och jag utgick ifrån …

— Som sagt, ta gärna biljetten, jag ville bara upplysa om att hon inte hör till sällskapet, sade fröken Larsson till den spegelbild som skymningen utanför började locka fram på fönstret.

Endast för några korta sekunder var han bragt ur fattningen. Sedan lade han tillbaka biljetten, inte på knät utan på det lilla fönsterbordet i kläm under en veckotidning.

Greta Seger mumsade på en banan och Carin Clarén sade rätt ut i luften:

— Den sömnen skulle man ha!

Ylva Larsson mumlade:

— Med tabletter går det bra.

Vi stannade gudskelov inte vid alla stationerna längs banan; resan var tröttande nog ändå. Och till skillnad mot landsvägarna så väljer ju alltid järnvägen de tråkigaste stråken. Jag saknade bilen mycket, men Ingela hade bett mig lämna den hemma den här gången eftersom väglaget inte var det bästa och det ännu var så tidigt på året att en hastigt påkommen kyla kunde väntas dra ett istäcke över vägarna. Vi var trötta allesammans, satt och vaggade tysta mitt emot varandra på det vanliga fåniga sättet; en blick, ett leende, och den som lyckligt nog satt vid fönstret räddade sig med tanke och blick ut i vildmarken, tyckte synd om alla som bodde just där och inte var på väg hem till Östervik.

Men det började bli så mörkt nu att spegelbilden helt hade tagit loven av landskapet, och då hände det sig att blickar möttes via fönsterrutan. Ylva Larsson fortsatte att se mot fönstret, hon valde att på den omvägen betitta sällskapet hon färdades med. Hon slog ned blicken, när hon mötte min och förstod att jag observerat hennes indirekta visitation.

Greta Seger var färdig med bananen och satt där med skalet i handen, som om hon bedömde avståndet till papperskorgen under fönsterbordet. Hon vände sig till fru Clarén:

— Tänk, kommer Carin ihåg de där blå spottkopparna, som man alltid hade förr på tågen? Just under bordet. Jag kan aldrig tänka på dom utan att se bananskal i dom.

— Jag kan inte tänka på dom alls, sade fru Clarén med ett stelt leende.

— Men jag minns så väl; som barn satt vi alltid med bananskal och skulle försöka pricka rätt in i det där lilla usla hålet. Men det kom ju oftast utanför förstås.

Ansiktet på lilla runda fru Seger lyste som en sol vid upplivandet av gamla barndomsminnen från glada sommarresor, och rätt som det var kastade hon bananskalet från sin plats vid dörren, och det beskrev en flaxande båge bort mot papperskorgen. Dessvärre träffade det inte sitt förutbestämda mål utan daskade ned på Ylva Larssons högra fot som det klamrade sig kring som en bläckfisk.

Fröken Larsson for upp och drog efter andan, blek i ansiktet. Med vidöppna ögon stirrade hon på persianpälsen på andra sidan bordet. Först därefter kom hon sig för att titta ned på foten, som befriades från det sladdriga skalet, när hon lyfte på den.

Jag lutade mig med en suck mot mitt hörn och låtsades inte se något, medan Greta Seger rusade fram. Med iskallt förakt avvisade Ylva Larsson den stackars materialförvaltarens ursäkter, och fru Clarén snörpte på munnen men kunde inte hålla tillbaka en liten munter vinkel i mungipan.

Utan ett ord men med blickar som kunnat arkebusera förmådde Ylva Larsson fru Seger att retirera till sin plats med bananskalet i handen. Och där satt hon förkrossad med sin förargliga projektil, tills hon plötsligt störtade ut i korridoren och tydligen försvann in på toaletten. Åtminstone slog ljuset om till rött strax efter det att hon passerat hörnet till den skakande bekvämlighetsinrättningen.

När Lena Almqvist och Ulla Eng återvände efter sitt rätt långa besök i kafévagnen, var stämningen i kupén således inte den bästa. Där satt då den sovande damen i persianpälsen; vidare Ylva Larsson, Carin Clarén och jag själv. Rembrandt hade vi glömt, men bananskalet var aktuellt.

När dörren öppnades kisade jag dåsigt från mitt hörn och bevittnade de bägge kaffedamernas entré via fönsterspegeln. Glada och uppspelta möttes de av en atmosfär som i en gravkammare. Bakom dem i korridoren försökte konduktören tränga sig förbi, och samtidigt kastade han en blick in i kupén och bort mot den sovande kvinnan. Så försvann han ur blickfältet, medan de båda damerna trängde sig in och fram till sina platser. Men de hade knappt hunnit sätta sig förrän han var tillbaka igen, öppnade kupédörren och sade med en frågande blick bort mot Ylva Larsson:

— Ja, nu är det Hultsfred nästa, och vi kanske skulle försöka väcka damen där. Om hon nu inte ska till Östervik.

Men Ylva Larsson hade ingenting att säga den här gången.

— Å, det var det värsta, sade Lena Almqvist. Sover hon ännu? Men det står väl på biljetten vart hon ska.

— Jag skulle vilja föreslå att konduktören låter biljetten ligga här tills vidare, sade jag. Men jag tror nog att hon ska till Östervik direkt eftersom hon har biljettt dit. Och Östervik kan hon inte åka förbi. Det är ju slutstation på linjen.

— Nåja, i värsta fall får vi väl ordna med transport tillbaka, fastslog konduktören och tycktes därmed sätta punkt för den tankemöda som hans sömniga passagerare berett honom.

Med ett allt glesare dunkande över skenskarvarna nalkades tåget Hultsfred. Passagerarna började köa utanför vår dörr i riktning mot utgången. Trängdes och skuffades med väskor och bagar, kikade ut genom fönstret för att se om någon var nere och mötte … Den urgamla hemkomstglädjen blommade på en liten småländsk station.

Ett par nya passagerare knuffade sig förbi åt andra hållet så snart tåget stannat, kikade in i kupén, nyfiket och ivrigt platssökande. Men de skulle inte få svårt att finna sittplatser. Det var inte trångt så här dags och så här års.

— Kan vi inte dra ner fönstret och få in lite frisk luft? vädjade fru Almqvist med adress till Ylva Larsson.

— Kommer bara in sot från stationen, upplyste fröken Larsson.

Jag gick ut i korridoren och öppnade fönstret där, så att fru Almqvist fick ett stråk av kalluft att svalka sin varma bringa med. Och jag hängde ut genom fönstret, när tåget satte i gång igen. Det drog friskt efter kvalmet inne i kupén. Jag hade för övrigt fått nog av damsällskapet och längtade hem; hoppades Ingela skulle vara nere vid stationen och möta.

När konduktören åter kom gående i korridoren hejdade jag honom och frågade om han sett den lilla runda damen som suttit i vår kupé förut.

— Nej, jag har ingen sett. Det har jag inte.

Han gick raskt vidare och jag kände mig rätt förvirrad. Vad hade tagit åt fru Seger? Klart att det där med bananskalet var förargligt, och Ylva Larsson var inte precis den som gjorde det hela bättre. Men ändå, störta i väg så där! Nu satt hon naturligtvis någonstans i en annan vagn och surade och tyckte synd om sig själv.

Hellre än att gå tillbaka till dystra kvinnors kupé beslöt jag mig för att ta en rond åt det håll dit fru Seger hade försvunnit för att — som jag trodde — gråta ut i sin ensamhet. Hon fanns ingenstans.

Tre vagnar gick jag igenom förutom kafévagnen som var sist. Trötta passagerare och sömniga ungar tittade på mig och uppfattade mig tydligen inte som ett glädjande inslag i tågvärlden. Knappast ett avbrott märkvärdigare än att de behöll sina pinade ansiktsuttryck.

I kafévagnen fanns inga passagerare alls. Och serveringsflickan höll på att göra i ordning för dagen. Det slamrade tomt och ödsligt i vagnen. En och annan kopp stod kvar, en sked klirrade irriterande gällt mot fatet.

— Vill ni ha kaffe?

Jag vände mig om mot den lilla disken och såg in i ett par stora flickögon.

— Ja visst vill jag det … Nej, förresten, jag väntar tills jag kommer hem. Vi är ju snart i Östervik.

— Om tre kvart så där.

Flickan fortsatte att räkna och summera på sitt skrivblock.

— Har ni haft besök här inne av en rund, ljushårig dam, frågade jag och kände att det minsann inte var lätt att dra till med ett signalement.

— Jag har serverat många ljushåriga damer i dag, sade hon och log blekt. Är det er fru?

— Nej, min nådiga, det är det inte. Men jag förstår att min fråga var idiotisk, och jag har tyvärr inte något foto på damen i fråga. Det var en bekant som försvann åt det här hållet för en timme sedan eller så …

Jag gick tillbaka genom tågsättet, osäkert med krampaktigt tag i järnrör och bagagehyllor, förbi utledsna passagerare bort mot min egen kupé med de fem damerna. Bananintermezzot var obehagligt och utgjorde en löjlig men också ytterst oangenäm avslutning på den här färden, som i alla fall i stort sett hade varit rätt trevlig. Hade bara inte Ylva Larsson tagit i så förtvivlat för den där bagatellen. Men hon var så överraskad, chockad helt enkelt, och jag tror att det var det som utlöste hennes helt oberättigade vrede. Och stackars Greta Seger, den beställsamma människan, som ville alla så väl …

Vid ett vattenställ svingade jag på vingliga ben en pappersbägare, knycklade ihop den och kastade den i en papperskorg innan jag drog ifrån dörren in till kupén. Men där var inte fem damer utan sex — nere vid dörren, mitt emot min egen plats, satt fru Seger.

— Nästa Östervik …

Om några minuter skulle vi vara framme. Lokvisslan tjöt den välkända signalen före kurvan in mot bangården, och strax därefter låg spåren i täta rader ned mot den stora tegelkolossen, som lagts på tvären mitt framför järnvägen — en rejäl punkt innan staden och havet tog vid. En rad hårt tuktade lindar stod fastnaglade som svarta utropstecken längs perrongen, när vi körde in, och utanför stod folk och väntade, där i bakgrunden vid räcket … var det inte Ingela?

Mer hann jag inte se förrän allt hände snabbt och etsande skarpt. Damen bakom persianpälsen hade fortfarande sovit när vi rullade in på bangården. I nära tre timmar hade hon suttit där och aldrig tittat fram bakom sin svarta klädnad. När tåget bromsade in, en smula häftigare än vanligt, ramlade hon plötsligt omkull på bänken och slog emot Ulla Eng, som nu satt påklädd och bara väntade att tåget skulle stanna. Ulla Eng gav till ett otäckt tjut av förskräckelse och rusade upp. I panik sprang hon mot dörren och drog då med sig den okända kvinnan ned på golvet, där hon kom att ligga med persianpälsen över sig utan att göra en rörelse.

Det blev uppståndelse i korridoren, och efter en kort stund var konduktören där innan någon annan hunnit ingripa. Jag måste erkänna att jag själv höll på att