Apotekarmordet

By Bengt Lundblad

Det är midsommarafton 1940. Henry Widman vandrar runt på Sundbyholmsåsen utanför Eskilstuna för att ta några fotografier till en broschyr då han upptäcker en bil stå parkerad vid Sigurdsristningen. Samma bil hittas en halvtimme senare i vattnet nedanför slottet, med föraren död vid ratten.

Den nytillträdde kriminalkommissarien, Henrys barndomskamrat Tage Kroon, påbörjar sitt första fall i sin gamla hemstad Eskilstuna efter tio år i Stockholm. Det som först verkar vara ett självmord utvecklar sig till en historia kantad av hemliga dokument kurirer, mord och kidnappning. Alltmedan andra världskriget kastar sin skugga över allting.

"Apotekarmordet" är första boken i serien ”Mälarmord”, där journalisten Henry Widman och hans vän kriminalkommissarie Tage "Älgen" Kroon löser brott av skiftande karaktär i Eskilstuna med omnejd under åren 1940 till 1970.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Sep 24, 2019
• ISBN: 9789178295944

Book preview

[e-mail]

1

Apotekare Aleman lade den svarta reservoarpennan på skrivunderlägget och kände anspänningen släppa från både kropp och själ. Framför honom på skrivbordet i sitt tjänsterum vid Apoteket Kronan på Kungsgatan i Eskilstuna låg ett brunt kuvert, som skulle kunna uppfattas som en smula byråkratiskt och tråkigt för en person som inte hade följt hans idoga arbete. Nu var tröttheten honom övermäktig och han sjönk nöjd tillbaka mot stolsryggen av hårt läder och lät axlarna falla ned mot golvet.

Han gned sina trötta ögon och försökte uppskatta den tidsåtgång som hade krävts för hans forskningsarbete. Hur länge hade han egentligen arbetat med det? Det gick inte att uppskatta och år hade passerat.

Runt det svarta skrivunderlägget av kalvskinn stod en trave böcker i grönt, blått och svart läderomslag. Bokryggarna avslöjade deras innehåll, ämnen som medicin, kemi och fysiologi. De stångades om utrymmet med ett pennetui, ett bläckhorn av marmor och ett exemplar av Svenska Akademiens ordlista som låg på Pharmaconomia Svecica. Här hade han suttit många timmar och arbetat i skenet av flitens lampa men just idag kände han sig mer nöjd än tidigare dagar och han drog en parallell till en löpare som nått mållinjen.

Hans kontor vid Apoteket Kronan var inte stort och med det skumrask som rådde tycktes det än mindre än vad som var fallet. Det matta dagsljuset kämpade sig igenom de tjocka gardinerna och skrivbordslampan hjälpte till så gott den kunde.

Han reste sig mödosamt upp från stolen och sträckte sig fram mot det halvöppna fönstret för att stänga det. Innergården mellan Apoteket Kronan, Eskilstuna elementarläroverk för flickor och Saluhallen var smal och fjärran från trafiken och stojet ute på gatan. Fasaderna var som höga murar som bara lät duvorna landa på marken med fräsande vingslag. De satt intill den södra väggen och pickade i gruset. Förutom några bilar som stod och trängdes i en välordnad rad, fanns där en skottkärra och en hög tegelstenar som någon hade lagt i en föredömlig trave utefter husväggen på motsatt sida. Portvakten, som han brukade växla några ord, med stod på andra sidan bilarna och skickade en hälsning med handen.

– Glad midsommar Aleman, ropade portvakten.

– Glad midsommar, svarade Aleman.

Det knackade på dörren till rummet och på tröskeln stod unga fröken Ulla Berglund som han hade anställt för fem år sedan som apoteksbiträde. Hennes begåvning för det farmaceutiska yrket hade varit frapperande och han var djupt imponerad över hennes kunskaper. Av den anledningen hade han tagit henne under sina vingars beskydd och slipat så gott han förmådde på ämnet till en diamant. Det vore förödande att kasta bort en sådan kompetens.

– Jag tänkte fråga herr Aleman om det fick vara en kopp eftermiddagste innan vi stänger för midsommar? Hennes röst var alltid så varm och vänlig. Han vände sig om och såg upp mot henne. Ute vid disken betjänades kunder och sorlet letade sig igenom de smala korridorerna förbi sköljrummet där laborativa aktiviteter pågick.

– Jaså, fröken säger det. Är klockan så mycket? En kopp te kan jag aldrig säga nej till och visst är det dags för det, även om ransoneringstiderna ställer till problem för oss i vardagen.

Han grep efter sitt tunga fickur av märket Omega och såg att klockan var slagen två.

– Ja de där ransoneringarna får vi allt ta och leva med sa hon frankt, även om vi tycker annat.

– Och så är det midsommarafton, sa han förnöjt och tänkte på barnbarnen som han skulle få träffa igen, något som inte skedde alltför ofta. Vad har fröken Berglund för planer för helgen?

Hon gick fram till ett litet bord och lade några dagstidningar i en ordningsam hög. Hon drog i snibben på duken för att räta ut ett veck som förstörde det perfekta.

– Jag brukar inte smida planer bara för att det är midsommar, svarade hon och slog ned blicken. Jag tar dagen som den kommer. Däremot måste ert brev på lådan innan kvällen. Det är ju av största vikt har ni sagt, och jag har ju lovat att ta hand om det. Hon sänkte rösten till knapp hörbarhet. Han nickade införstått.

Brevet som låg på skrivbordet framför honom var det hon refererade till. Det innehöll handlingar som bara han, och till viss del även fröken Berglund, hade kännedom om. Hans grundmurade tillit för henne hade gjort henne i allra högsta grad delaktig i hans förehavande, men dock inte mer än att hon skulle kunna klara ett förhör utan att avslöja för mycket, om så krävdes. Egentligen var innehållet ingenting hon visste något om.

Han lade handen tryggt på kuvertet och ett tveksamt leende kom över hennes läppar, för hon visste att det var ett viktigt brev. Det andra, systerbrevet som han hade klart, låg redan i hans portfölj. Så hade de gjort med samtliga fyra försändelser, delat på dem och skickat från två olika håll i staden.

– Det är det sista brevet, fröken Berglund, sade han ödesmättat. Sen slipper ni springa med dem till postlådan. Nå, hur blir det med den där koppen te? Svartvinbärssmak om jag får be, sen får ni fira midsommar med sju sorters blommor under kudden. Jag släpper iväg er vid halv tre men säg inget till de andra. Det blir sådant prat då, sa han och lät ögonen fara ut mot labbrummet. Men glöm inte att posta brevet.

Hon lämnade Alemans kontor och försvann mot personalrummet. På andra sidan korridoren satt Alemans kollega Persson och talade i telefonen.

På Sundbyholmsåsen mellan slottet och Sundby kyrka kämpade sig en svettig och trött fotograf fram under bokträdens täta kronor. Fotografen var jag och jag gick över en matta av torra fjolårslöv som svävade ut som ett böljande hav över hela åsen. Jag trampade fram på jakt efter bildmotiv som skulle pryda den skrift som Eskilstunas styrande ville locka ut stadens arbetarkader ut i grönskan med.

Två år tidigare hade kommunen köpt hela Sundbyholmsområdet för den nätta summan av 338 000 kronor och hit ville man locka Eskilstunas lönearbetare för en sund och aktiv fritid. Kommunens strävan efter en aktiv eskilstunabo låg till grund för mitt arbete men just nu förbannade jag den aktivitetshets som skulle lockas fram med häftet. Den fick jag nog av.

Den genuine eskilstunabon var en lågutbildad industriarbetare som hade gått i fädernas fotspår, det vill säga hamna yrkesmässigt inom tillverkningsindustrin och socialt innanför ölschappens dörrar. Här vadade man fortfarande omkring i sprit med huvudet bland sotigt nedfall från fabriksskorstenarna. Det fanns inget annat val, ingen annan väg att gå, industrierna gick för högtryck och det var dessa nedtryckta och plågade själar som man nu ville locka ut i grönskan.

Med kameraväskan hängande tung över axeln och svettpärlor rinnande i pannan hade jag envetet sökt efter lockande motiv i området hela dagen. Tillfälligtvis hade spindelväv omfamnat mitt ansikte och med jämna mellanrum tog jag snedsteg som fick mig att famla bland grenar och löv för att inte trilla omkull.

Jag lämnade den högsta punkten på åsen och gick nedför slänten mot Tegelhagen där det höga gräset bar spår av vandringsleder för rådjur och annat vilt. I andra änden av ängen rann Ramsundsån ut i Mälaren.

Det var vindstilla och ljudet av surrande insekter blandades med lövsångarens skalor i trädtopparna och gulsparvens sega långdragna klagan från enbuskarna i kohagarna bortom Sigurdsristningen.

När jag kom ned på plan mark och såg ån stilla flyta fram under mäktiga trädkronor, satte jag mig ned på en rund sten som var täckt av lav. Jag ställde ned väskan på marken framför mina skor och halade fram en glasflaska med ljummet vatten som jag släckte törsten med. Framför mig växte en ridå av låga täta grenar som hängde ned mot marken och bortom dem smakade Sigurd Fafnes blod vid Sigurdsristningen.

Efter ett tag tystnade fågelsången och jag hörde en hostning från andra sidan ån. Inget märkvärdigt med det, men min blick drogs ändå åt samma håll och när jag sköt lövverket åt sidan såg jag en bil stå parkerad med fronten mot söder vid sidan av vägen som ledde till Mora by. En flott bordeuxröd Buick var en kontrast mot den gröna omgivningen och inte svår att urskilja. Det var lite svårare att se föraren bland alla blad och grenar men efter en stund hade mina ögon vant sig och jag kunde urskilja hans profil i kupén.

Ulla Berglund klev ut på den soldränkta Kungsgatan och snodde runt ett helvarv på trottoaren för att i en yster piruett lapa i sig det härliga midsommarvädret. Människorna runt omkring henne såg så vänliga ut och alla skrattade och log, åtminstone inbillade hon sig det.

Klockan var några minuter över halv tre, solen glittrade i apotekets fönster och rakt över gatan på en balkong två våningar upp stod en kvinna och riste en kudde i rött tyg. Under henne kom tre småkillar knatande, djupt invecklade i en diskussion om Biggles i fara, som hade utgivits knappa året tidigare. Apoteket skulle hålla öppet någon timme till, men hon fick respass ut i friheten.

Vid P. Lindahls bokhandel hade två yngre män kört ihop med sina cyklar och diskussionen om vems fel det var hade övergått till diskussion med nävarna. Tre medelålders män hade dragit isär cyklisterna och en patrullerande konstapel hade anslutit.

I allt detta stim och stoj stod Ulla Berglund och drog remmen på sin beige väska högre upp på axeln. Hon började gå ned mot Fristadstorget där flaggorna framför stadshuset vajade fram och tillbaka i sommarbrisen som ett stim laxar i en brusande älv.

Men innan hon vandrade hemåt smet hon förbi de krockande cyklisterna och trippade uppför trappan till bokhandeln. Staden hade två bokhandlare av dignitet men det var framförallt P. Lindahls bokhandel som hon brukade gå in i under sin skoltid, till stor del bara för att uppleva känslan därinne. Den var proppfull från golv till tak med böcker, hade prång och olika halvplan vars golv knarrade när man gick på dem och en alldeles speciell doft som det blir i en gammal lokal full med böcker. Det var en miljö hon älskade och hade det inte varit för hennes föräldrars vilja hade hon kanske hamnat i någon bokhandel eller på biblioteket. Inne i affären låg en mjuk heltäckningsmatta med mönster av snöflingor på golvet. En monter i mitten av det första rummet gjorde reklam för Den nya psalmboken och Folkens historia som kunde läsas i vackra band. Till höger kunde man gå upp tre trappsteg till ett andra rum, men Ulla kom inte så långt. En kvinnoröst bakom henne frågade om hon ville ha någon hjälp.

– Nej tack, svarade hon utan att vända blicken mot personen. Jag ser mig bara omkring.

– Är det alldeles säkert det? Ni ser en smula vilsen ut.

Hon vände sig hastigt om för att se vem som kunde avgöra hennes innersta känslor. Hon skrattade.

– Lizzie! Hon föll i väninnans armar och de tjöt överlyckliga som ungtöser brukade göra. Se på dig, storstadsbruden.

Ulla skrattade lyckligt men blev hyschad av en irriterad expedit som inte tyckte att glädjeyttringarna tillhörde den litterära miljön.

Ullas väninna sedan skolåldern, Lizzie Sander, hade helt utan förvarning dykt upp i Eskilstuna. Hon hade flyttat till Stockholm så fort hon kunde efter avslutad skolgång vid Flickskolan och ville aldrig mer se staden. Att pappa Sander, som tillhörde en av stadens många företagare, hade förmanat henne att ta reson och vidareutbilda sig var inget hon brytt sig om. Lizzie visste att hon ville bli flygvärdinna och det kunde man inte bli i lilla Eskilstuna.

– Vad gör du här i den här tråkiga hålan, frågade Ulla och rätade till kläderna efter kramkalaset.

– Jaa, sa Lizzie drömmande och tittade sig runt på Kungsgatan. Vad gör jag här när jag kan fira midsommar i skärgården? Hon skrattade och Ulla insåg att hon inte ville svara på hennes fråga.

– Och du går fortfarande hit bland allt pappersdamm?

– Jag älskar det här stället, sa Ulla drömmande och såg sig runt med respektfull vördnad för den gamla bokhandeln.

– Ska du hälsa på dina föräldrar? Ulla fiskade i grumligt vatten.

– Mina föräldrar är inte hemma. De är hos min moster och hennes man på deras segelbåt i bohuslänska skärgården. De ska segla runt bland kobbar och skär hela helgen.

Ulla tittade misstänksamt på Lizzie som plockade upp en liten spegel och rättade till sin sminkning.

– Och du fick inte följa med? Det var väl fisigt.

– Om, sa Lizzie och stoppade ned spegeln och läppstiftet tillbaka i den lilla handväskan. Men sådana är mamsen och papsen, förstår du.

Hon fladdrade några slag med ögonfransarna och tog Ulla under armen.

– Kom, sa hon och drog med sig Ulla ut till vimlet av folk vid torget. Vi går hem till dig. Var bor du förresten?

Solen gled långsamt och värdigt över himlen bakom tall och gran bortom de öppna sädesfälten. Den stod i höjd med Hammarby kyrka och hade inga planer på att göra halt. Jag hörde en upprörd röst från bilen och en efterföljande smäll när bildörren slogs igen och motorn startades med ett vrål. Det hade inte varit någon aktivitet vid bilen under de tio minuter jag suttit på stenen, men nu skedde allt slag i slag.

Jag reste mig hastigt upp, fick tag på kameraväskans rem och började springa längs ån mot den lilla bron som förband åsen med Morasidan. Bilen hade fått upp en rejäl fart och dammolnet stod som en kvast bakom den när den vrålade över bron och fick sladd i den skarpa kurvan som följde.

Naturligtvis hade jag ingen chans att hinna ifatt bilen, men jag försökte få en skymt av föraren. När jag flåsande, med en befarad bristning i vänsterlårets baksida kom upp på grusvägen var bilen borta. Men ett par flickor i yngre tonåren kom cyklande nedför backen mot mig. Jag stoppade dem och frågade om de sett bilen. De pratade i munnen på varandra och var en aning upprörda eftersom bilen sånär hade sladdat ut framför dem uppe på vägen mot Sundbyholms slott.

Bilen blev mer och mer intressant, till stor del beroende på förarens egendomliga beteende vid Sigurdsristningen, flickornas redogörelse för bilens framfart och färdriktningen mot slottet, vilket fick mina apostlahästar att trumma iväg ut mot Sundbyholmsvägen där min begagnade lilla Anglia stod parkerad några meter in på en gräsöppning i skogsranden. Den startade lite lojt, möjligen lite tagen av värmen, men puttrade iväg ut mot halvön. Högsommarvärmen hade nästlat sig in i bokskogen som slog klorna i den som behagade ta sig bort mot slottet. Europas nordligaste bokskog var en trolsk och stilla upplevelse och här inne hörde man inte ljuden från världen utanför. Surret av insekter, kvittret av fåglar och prasslet av torra löv var förhärskande.

Efter någon minut kom jag fram till herrgården som hukade under slottets smutsiga och grådaskiga fasad. Gårdsgruset var välkrattat och en gräsrundel framför en veranda täckt av vildvin kunde stoltsera med en hög flaggstång i mitten.

Jag tittade ut över området. Bakom herrgårdsbyggnaden glittrade viken och på Sundbyholmsön råmade kor. Mellan fastlandet och Räfsgarn färdades en båt fram i vattnet med det rytmiska ljudet från tändkulemotorn. Jag såg som hastigast på flaggan på flaggstången som slokade som mina blommor i lyan innan jag gjorde en ansats för att anträda trappan och verandan. Herrgården ingick i kommunens köp av området och den sist boende hade året ut på sig att hitta ett nytt residens. Upprörda röster inifrån herrgårdsbyggnaden fick mig att tveka med ena foten på det första trappsteget. Ingenting hände och jag fortsatte trevande upp mot dubbeldörrarna och knackade några tveksamma gånger på dörren.

Sorlet avstannade tvärt och raska, lätta steg närmade sig dörren som öppnades. En liten skinntorr gumma med det grå håret uppsatt i en stram knut i nacken öppnade med myndig uppsyn, och ögon som bar spår av ett kontrollerat lugn. Bakom henne såg jag en rymlig hall där takhöjden nog nådde tre modiga meter och där flera dörröppningar gav smakprov på angränsande rum.

Jag föreställde mig och frågade den gamla kvinnan om jag efter flera timmars vandrande på åsen kunde få avnjuta ett eller två glas vatten för att släcka törsten.

– Vänta här, sa hon kyligt och stängde dörren framför näsan på mig.

Några sekunder passerade och jag följde en lång humleranka uppför stupröret till höger om entrén. Längre bort stod en dunge halvhöga almar som skuggade marken. En dörr stängdes på husets baksida och jag hörde en harang av ord som jag inte kunde urskilja, men rösten var gäll. Dörren på framsidan öppnades av en äldre, rakryggad man, gott och väl ett halvt huvud längre än mig, med grått bakåtkammat hår och vassa ögon. Han stod framför mig och hela hans person andades okuvlig styrka och makt.

– Vem är ni? frågade han med kärv röst som var hård som stål. Hans person utstrålade ingen vänlig aura.

– Mitt namn är Widman, journalist som fått det stora omaket att tillhandahålla kommunen med fotografier till deras nya reklambroschyr över Sundbyholm. När han hörde mitt namn fick han ett mörkt, sekundsnabbt drag över ansiktet.

– Widman! Den berömde och rappe journalisten. Jag beundrar era alster må ni tro, speciellt den där om politikernas klåfingrighet i försvarsmaktens arbete. Ni skulle ha en stående kolumn i tidningen kallad Vad var det jag sa. Men att ni har blivit kolportör för kommunen, som har kastat ut mig från mitt eget käll, ger er minuspoäng. Fan vet om jag ska släppa in er.

Han steg åt sidan och lämnade plats för mig i dörröppningen utan att visa någon större glädje. Bakom mig på grusgången försvann en, som jag förstod, utskälld anställd med svansen mellan benen.

Inne i herrgården hade tiden stannat vid slutet av Oscar II:s era, det var vad interiören och inredningen avslöjade. Han visade mig in i salongen där väggarna var fyllda av tavlor med porträttmotiv från flera decennier. Möblerna var en blandning av de senaste hundra årens stilar och tapeterna hade karaktären av det nationalromantiska. Överste Kruusenstolpe var en man av den gamla stammen, fostrad i godsmiljö av högaristokratisk familj, där stridsdammet från 300 år av konflikter i Europa med svensk truppnärvaro fortfarande gjorde sig påmind.

– Jag är mycket intresserad av de där ryktena som föregått mig, speciellt om de har fått fäste i en så här fin miljö.

Översten skrattade kraftfullt och drog fram en grön flaska Glenfiddich och hällde upp ett glas åt sig själv. Han bjöd mig inte på ett glas och han bad mig heller inte att sitta ned. Däremot kom den lilla gumman med ett stort glas vatten åt mig.

Medan han hällde upp whiskyn i sitt glas, gav han en handfull exempel på några av mina alster, vars kvalitet jag själv hade en annan uppfattning om.

– Orsaken till ert