Sjunde gruppen

By Bo Eneroth

Tyko har jobbat klart men dagen är långt ifrån över. Han har föreningsmöte och hastar dit. Det är bara andra gången han går på dessa möten så ansiktena har inte satt sig ännu. Han känner inte igen en enda människa. Mötet går, tid passerar och snart bekräftas hans initiala misstanke. Det här är inte hans möte. Han kan heller inte greppa vad den livliga diskussionen handlar om. Besynnerligt. Med förvirrad skalle återvänder han hem till radhuset. Förvirringen ska bli sju resor värre. I hans hem bor vilt främmande människor. Till råga på allt påstår främlingarna att Tyko, med familj, aldrig bott i huset som han är alldeles övertygad om varit sitt eget hem sen många år. Vem är Tyko? Är någonting som han trott sig veta faktiskt sant? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 14, 2022
• ISBN: 9788728270110

Book preview

Bo Eneroth

Sjunde gruppen

SAGA Egmont

Sjunde gruppen

Omslagsfoto: Unsplash

Copyright ©1984, 2022 Bo Eneroth och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728270110

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

I

Han hade klagat redan på morgonen över bryggkommittémötet som skulle hålla honom kvar i stan efter jobbet ända till sent på kvällen. Så skulle han upp igen nästa dag i tid för morgontåget utan att knappt ha fått en skymt av ungarna, inte Marta heller för den delen, och inte ens någon vila att tala om utöver rent sovande. Kvart över sex var han ur bädden som vanligt för att hinna med tåget sju och trettiosju från station, cyklade hemifrån tjugo över, och innan dess hade ungarna vaknat, Marta likaså. Mellan tuggorna och rubrikerna i morgontidningen muttrade han till henne just när hon kommit nerför trappan i morgonrock och knöt skärpet om sej i öppningen till köket:

— Ikväll blir jag ju tvungen att stanna i stan efter jobbet för det där meningslösa bryggmötet. Jag hinner knappt hem för att vända.

— Nåja. Imorgon är det i alla fall fredag och sedan har vi hela helgen att ses på.

Han vände ett tidningsblad och gluttade ut genom köksfönstret på aprilvädret, termometern visade redan plus sex och himlen stod klarblå. Solen kom åt att belysa östsidan av taken på de andra hyresradhusen och någon munter dag att jobba inomhus var det inte, men lämpligt cykelväder.

— Inte kommer vi fram till något ikväll. Dom som har strandtomter eller tillgång till stränderna av hävd vill inte släppa till någon mark för bryggor åt resten.

— Men på den samfällda marken då?

— Jo det får väl bli där någonstans. Men vi är ju många utan brygga, sextio, sjuttio gissar jag, även om nu inte alla ska ha i fladen. Vill du ha en kopp te?

Hon skramlade i skåpet efter tekopp och fat, hällde själv upp ur kannan och genom skvalandet hördes ungarna komma till liv i övervåningen. Ivans genomträngande pojkröst ljöd högljutt medan han rotade i leksaksbacken och i pauserna nådde dem Evas ljusa joller. Marta knäppte på transistorn och önskeskivorna började just spelas i lokalradion.

— Klockan är sju. Om man bara var hemma igen.

Marta sträckte ut handen över matbordet och smekte hans kind.

— Men Tyko. Imorgon kväll kan du ju ta det lugnt. Du har inte rakat dej förresten.

— Inte snyggar jag till nyllet för det där mötets skull.

En kvart hade han över, borstade tänderna och gick sedan uppför trappen, hämtade ner Eva på armen och Ivan hängde snattrande efter. Framför hallspegeln stannade han och lät spädbarnet le åt sej själv i glaset, gned näsan mot hennes mjuka hårfjun och borrade in läpparna mellan halsen och skuldran tills hon kiknade av skratt.

En teskvätt skylde botten på koppen och rann ner genom strupen när han sedan satt några minuter vid bordet med den varma frottéklädda barnakroppen intill sej. Ivan sprallade och grimaserade för att få systern att le, bänkade sej sedan omständligt till chokladmjölken Marta ställt fram.

— Bråka nu inte för mycket med mamma idag.

Han räckte över den minsta till Marta och strök pojken över håret, böjde sej ner framför stolen och kramade honom.

— Okej. Jag måste sticka nu. Hej då. Vi ses ikväll. Nej visst tusan!

— Jag är nog uppe när du kommer.

— Till elva är jag nog hemma i alla fall. Vi borde sticka ut i helgen eller nästa och röja på tomten. Bygglovet ska väl komma snart och sedan är det bara att sätta igång.

— Du måste skynda dig.

Hon stod i dörröppningen med flickan mot axeln ett kort ögonblick medan han rullade cykeln ut ur förrådet och morgonkylan slank inåt rummen. Hon drog sedan hastigt igen huset om sej. Solen nådde nu ner till övervåningarnas fönster, skickade reflexer mot ögonen och på cykeln gled Tyko makligt längs gångvägen utmed de knähöga staketen, gonade sej åt friskluften och vädret, svängde så ut från området på promenadstråket förbi det lilla fältet, skogsdungen och neråt samhället, nådde kiosken där gatan tog vid. I centrum mötte de höga blå hyreshusen med visst morgonliv omkring sej liksom i bussarna, vilka passerade honom ner mot stationen från kommunens utkanter.

När han vek in på Centralvägen var skyltklockan bara ett par minuter över halv, Tyko åkte lojt på frihjul förbi konditoriet och småbutikerna, bromsade in vid glas- och ramaffären närmare stationen för en titt på skärgårdslitografierna som just ställts ut, han hade eventuellt tänkt köpa en av dem, och han funderade över det lönsamma i att sälja konst därute i Upplands Väsby. Han lyckades på så sätt även den morgonen få brist om tid, spurtade över träbron med ån under och parkerade skyndsamt cykeln, småsprang ner genom gångtunneln och upp förbi spärren med någon minut till godo och månadskortet i högerhanden.

Något skäl till brådska fanns däremot inte framemot kvällningen och Tyko dröjde sej kvar bakom skrivbordet, bläddrade planlöst bland pappren och makade sej ut på stan vid halvsextiden, han hade en och en halv timme att fördriva innan mötet på kvällen. På förhand visste han hur orden skulle falla, men bryggplats var en nödvändighet när nu båt var enda färdmedlet till stället. Han fann någon tröst i denna väntan för vädrets skull, fortfarande ljummet, förvånansvärt milt som aprilklimat och himlen ännu blå med solen en timme högre upp på grund av sommartiden. Neråt Nybroplan vandrade han längs Birger Jarlsgatan och vidare på Strandvägens kaj med skutorna i två eller tre rader, vattnet utanför dem låg blankt och på andra sidan skymtade Galärvarvet.

Men släpandet på stegen hade inte fått Oskarskyrkans tornur att bli mer än kvart över sex när han nådde Djurgårdsbron, fortsatte över den och in under de olövade träden vid Nordiska museet, men tröttnade vid Liljevalchs konsthall och tog första bussen tillbaka mot city. Resten av tiden räckte lagom till en dubbel hamburgare på McDonalds vid Kungsgatan och fem i sju hävde han sej upp från stolen i restaurangen, slängde pliktskyldigt kartongen och servetten i sopluckan, trängde sej sedan ut och gick ner till Stureplan.

Någon, han mindes inte namnet, hade på mötet dessförinnan mumlat om Stureplan sex två trappor, som nästa träffpunkt och därtill ett ohörbart tillägg om ett fackförbund eller något liknande, men det var ändå oklart för Tyko exakt vart han skulle.

En stund stod han i porten, tvekande om det verkligen var rätta stället tills en karl med obekant utseende och keps slöt upp bredvid och viskade hes av bortkommenhet:

— Ligger lärarförbundet häruppe?

Tyko blev osäker på om Karln också skulle till mötet, men kände inte igen honom från ön och sa:

— Jag vet inte. Ska också upp hit nånstans.

Han la bekymret bakom sej genom att kvickt försvinna in i porten och ta trapporna i långa kliv upp mot andra våningen, medan mannen med kepsen mer trögt tydligen begav sej in i hissen. Senare mindes Tyko att de ändå var bekanta, Karln ägde en tomt ett par hundra meter längre åt Svartlögafjärden till, brukade dra förbi med cykelkärra och en hög ungar efter vatten när Tyko slog och röjde sin mark.

Flåsande stod han nu och stirrade genom dunklet på dörrarna i farstun, ville komma in före hissresenären för att undvika pinsamheter om det visade sej att de skulle till samma ställe. Hastigt kände han på en dörr, fann den låst och prövade nästa som gled upp utan krångel. Försiktigt kikade han genom springan, hörde sorlet och skymtade ett tiotal människor därinne, slank därför snabbt in och lät dörren slå igen bakom sej.

I hallen fanns en hatthylla med en rad klädhängare under, de flesta dolda av ytterplagg. Först var han tydligen inte men knappast sist heller. Han krängde av sej skinnjackan och krokade upp den. Utan onödigt oväsen förflyttade Tyko sej mot öppningen till lokalen och fann två stora rum skilda åt av en halvvägg. Folk hade flockats i grupper, några stod ensamma och ett par satt i en soffa. Mellan dem pågick ett tvunget småprat och han ställde sej i utkanten av en cirkel om fem personer utan att egentligen lyssna till orden.

Ytterligare bortåt tjugo personer smög sej efterhand in genom ytterdörren och Tyko granskade dem förstulet för att finna något bekant i deras anleten, misslyckades men tyckte sej med viss möda igenkänna ett par av dem från mötet föregående gång. Han kände ingen på ön ännu, inte underligt därför att flertalet framstod som obekanta, men plötsligt grep honom en absurd tanke att han kommit fel, att denna människohop träffats i annat syfte än för att planera bryggor, och att istället någon av de andra dörrarna i farstun förde till det rätta mötet. Mer uppmärksamt började han lyssna till pratet, men det kretsade runt sådant man alltid talar om, vädret, hur det stod till hemma, jobb, och det sa honom således inget om sammankomstens fortsättning. Ändå kunde han inte bara ordlöst trava iväg därifrån, dra på sej skinnjackan och slå igen dörren bakom ryggen, för om det råkade vara det rätta mötet var han redan igenkänd. Folk skulle undra vad som for i honom.

Alltså blev han kvar, hörde någon börja tala om isen som varit ovanligt tjock den vintern: man hade kört bil ända ut till ytterskären fortfarande i mars. Den upplysningen skänkte honom en viss lättnad och han slog ifrån sej vidare tvivel. Klockan hade hunnit bli kvart över sju och en mager karl i svart kostym höjde rösten som ljöd förvånansvärt djup över sorlet:

— Jag tror det är lika bra vi sätter igång. Dom flesta har kommit vad jag kan se. Vi sätter oss därinne i andra rummet vid borden i dom olika verksamhetsgrupperna, en per bord, så kan ni ta landgångar och öl från bänken nere vid kortväggen.

— Vad ska vi betala?

— Mackorna bjuder firman på.

— Jaså du. Resterna från någon nödslakt va!

— Nejdu. Prima vara. Men ölen får ni lägga ett par kronor för.

Den svartklädde smålog och traskade iväg, folk följde trögt och mumlande efter, sökte sej samman vid borden efter att ha försett sej med mat och dricka. Sju områden skulle bryggorna ligga i och Tyko blev osäker om vilka fler än han själv det var som skulle bygga i fladens sydöstra sida, tyckte sej se något bekant hos en karl vid bordet längst bak och slog sej ner där, lät blicken hastigt glida över människorna på båda sidorna om sej utan att bli klokare. Längre fram reste sej en ung kvinna i vit långklänning och väntade tills alla satt sej.

— Ska vi helt enkelt låta dom ansvariga berätta hur långt man hunnit och om det uppstått några problem. Sjunde gruppen kan väl börja.

Kvinnan på stolen bredvid Tyko la ifrån sej plastbesticken hon just gripit och kom lojt på fötter. Han fann det en smula underligt att hon ställde sej upp, vilket påminde om en mer formell avrapportering där flickan i vitt utan några särskilda tecken ändå verkade tillhöra staben. Han sneglade upp mot bordsgrannen som stod avspänt lutad mot stolsryggen, ansiktet fridfullt under ett halvlångt kastanjebrunt hår. De gröna ögonen vilade på raderna av människor som vände sej mot henne och motvilligt upphörde med tuggandet. Hon bar jeans och en rutig skjorta utan något under, de fylliga läpparna särades för att släppa fram orden:

— Ja vi har inte så mycket att berätta. Verksamheten har knappt kommit igång ännu den här månaden mer än på ett ställe förra veckan.

— Ni roar ju er bara.

Hon brydde sej inte om kommentaren och Tyko stoppade en bit av smörgåsen i munnen, tuggade sakta och förstod inte riktigt vad hon menade men tänkte att det hon sagt kunde stämma. Kanske hon hade varit i kontakt med byggnadsnämnden.

— Och några problem har inte direkt uppstått än.

Deras brygga skulle slås upp på samfälld mark och det var inga problem just där. Svårigheterna hade uppstått för dem som behövde båtplats vid fladens norra sida.

— Som sagt. Saken verkar ordna sej och inom någon vecka är vi nog igång.

Ögonbrynen for upp över Tykos förvirrade blick. Något bygglov hade han inte hört om för bryggornas del, än mindre att man skulle sätta igång så snart med gemensamhetsjobbet. Ingen hade meddelat honom att det skulle ske redan i april, varför han lutade sej åt sidan för att viskande fråga närmare om det hela när hon satt sej, men han teg då nästa ansvarig omedelbart tog vid. Från närmaste bordssida reste sej stelt en glasögonprydd medelålders man i grå kostym och tillknäppt ansikte med en försvinnande haka. Han harklade sej ett par gånger och ögonen bokförde de närvarande medan rösten malde entonigt:

— Enligt beslut från föregående möte har den av majoriteten begärda utvidgningen av vår institution genomförts. Vår grupp har nu organiserats med syfte att verkställa start av drift fredag denna vecka.

Avmätt och värdigt tog han stolen i utnyttjande igen och drack en klunk ur sitt tydligen medhavda vichyvatten, sedan petade han behärskat på smörgåsens ost. Tykos hjärna tömdes på allt innehåll av det korthuggna meddelandet. Ingenting föreföll begripligt och den ursprungliga känslan av att ha hamnat på fel möte genomströmmade kroppen. Den senastes prat kunde för all del vara ett uttryck för någon sorts kamrersjargong, men endast delvis lugnad tuggade han i sej resten av landgången, drack ur buteljen i ett par klunkar och lyssnade noga på nästa, en närmast pajasliknande figur. Han var rundnätt och bar en kavaj påminnande om lapptäcken, med färgglada rutor som täckte överkroppen under ett runt, glänsande anlete med en ständigt leende mun. Flinten vickade och återspeglade lampans glaskupol, han stammade en aning men rapporterade glatt och jovialiskt:

— Samma sak här. Inga problem just för tillfället, fast det var trubbel med att skaffa en lämplig lokal igen. Såna vi är ute efter växer inte på trän om man bara ska hyra. Men med litet flax ordnade det sej. Ni vet den där kåken i hörnet Odengatan-Birger Jarlsgatan. Så vi drar igång genast. Eller hur?

Han knuffade grannen skämtsamt på skuldran och sällskapet runt hans bord stramade upp sej och nickade leende, men Tyko sjönk ihop en aning och insåg nu fadäsen. Något tvivel om att han hamnat fel fanns inte längre. Vad man här sysslade med förstod han inte, men knappast rörde det sej om bryggkommittén för en samling sommargäster. Vad dessa människors göromål egentligen handlade om traktade han inte efter att få avslöjat för sej, utan mer hur han skulle lyckas ta sej därifrån eftersom hela situationen föreföll honom genant.

Han tröstade sej med att man tydligen ändå kände varandra lika flyktigt som i bryggkommittén eftersom hans närvaro godtagits utan frågor eller ens sneda blickar. En stund övervägde han det som föreföll vara en självklar lösning; att helt enkelt obesvärat resa sej upp från stolsitsen och vandra ut. Men dörren låg oturligt nog i andra delen av rummet och han skulle tvingas paradera inför samtliga bordsgrupper innan utgången nåddes. Att utan ett ord ge sej av skulle vara skamligt om det upptäcktes och hans misstag avslöjades, dessutom visste han ju inte vad sällskapet i lokalen höll på med, om där sades saker som inte borde nå Tykos öron. Efter ytterligare några minuters funderingar fram och tillbaka beslöt han sig för att det verkade minst uppseendeväckande att bli kvar på sin plats. Tiden kunde väl fördrivas med att försöka lista ut vad man egentligen ägnade sej åt.

En fetlagd kvinna stod i tur, blossade makligt på en cigarrill och försökte pustande häva sej upp genom att ta stöd mot bordsskivan, men misslyckades och beslöt manhaftigt:

— Nej fan heller. Jag förblir sittande om herrskapet inte misstycker.

Hon placerade rökverket på pappersassietten där landgången legat, vräkte sej bakåt och mullrade barskt:

— Ja inte är det nu något att hålla långa föredrag om. Problemet för vår del är ju knappast lokalerna, men det att vi på sista tiden haft dålig tillströmning av elever. Men se det löste sej och de nya ljushuvudena sköter sej bra.

Hon satt vid bordsändan klädd i brun byxdress, vred huvudet och vände sej åt de tre kvarvarande grupperna, skrockade mellan två bloss:

— Ja så har vi avverkat själens anstalter, hur har vi det med lustan då?

En skäggig man i Tykos ålder tittade ogillande genom svartbågade glasögon på henne, reste sej allvarligt med en bunt papper i näven och satte igång med stigande entusiasm:

— Jag har här ritningarna för ett nytt nöjesetablissemang med ingående beskrivningar av varje förlustelse och planerna över deras placering. Mark har vi fått hyra av en förortskommun norr om stan i en månad och det är mer än nog enligt kalkylerna.

Den feta damen hostade till och hånade godmodigt:

— Det ska just vara en snygg en att sköta den firman. Räknar förstås ut maximal skratteffekt för varje inslag man smäller upp.

Den påstådde matematikern fortsatte medan han blängde surt på kvinnan som skrattade nöjt.

— Exakt det har vi faktiskt utfört och att det skulle vara något att göra sej lustig över förstår jag inte. Är kanske vetenskapen inte något värd här längre?

— Såja. Bråka nu inte.

Den svartklädde som bjudit på landgångarna dämpade fientligheten och kvinnan sjönk åter baklänges i stolen, blossade småleende på cigarrcigarretten men teg.

— Om jag då får fortsätta utan ironiska synpunkter så har vi alltså hyrt ett fält i närheten av järnvägen och kommunen verkar inte rota mer i saken. De rätta papperen hade vi ju ordnat.

Den kortväxte i kostym nickade uppskattande och tog plats bredvid sin stol med ena handen på ryggstödet. För Tykos del blev sammanhangen allt omöjligare att följa. Det sist sagda antydde någon slags olaglighet eller i alla fall en skumraskhistoria och det stärkte honom i beslutet att hålla sej kvar på sin stol i obemärkthet.

— Nåja. Det är inget att oroa sej över. Vi har ju inget att gömma undan egentligen. För den som kan se. Vad sedan gäller gruppen jag tillhör, om jag nu får ta ordet ifrån dej, eller du hade kanske mer att säga?

Han avbröt sej och såg frågande på den svartskäggige som ruskade på huvudet.

— Bra. Ja vår grupp har som ni vet varit igång länge. Företaget har utgjort stommen i vår tillvaro och inget särskilt har inträffat den senaste månaden. Vi expanderar i jämn takt och har flera hundra anställda i själva produktionen. Och även om nu ingen av dem anar vad de sysslar med finns det å andra sidan heller inget att ana. De utför inte mer än vad de tror sej göra.

Han smålog som i mötets början och ögonen i det magra ansiktet bar ett uttryck av vänlighet. Tyko vände uppgivet tanken från vad som försiggick till lokalens utseende, den var närmast ett stort vardagsrum i en gammaldags våning, kakelugn i ena hörnet och Stuckatur i takkanten. Från mitten hängde en ljusgivande glaskupol och borden stod ordnade som i en skolsal, men man satt runt dem så att hälften vände ryggen mot den som talade och tvingades vrida sej halvvarvs för att kunna betrakta ordkällan.

— Då har vi bara era bestyr kvar.

Han nickade åt bordet där kvinnan i vit långklänning satt. Hon var snarare en flicka fann Tyko igen när han betraktade henne, inte mycket äldre än tjugo och med långt ljust hår kring ett oskuldsfullt ansikte. Hennes röst var lika oskyldig.

— Det gläder mej verkligen att allt går så fint. Också för oss verkar det ordna sej. Vi öppnade för tre kvällar sedan och har haft en fantastisk tillströmning, nästan vad man kunde kalla succé. Till och med kvällspressen har uppmärksammat oss och ett par veckotidningar kommer på besök i morgon.

Han i svart kostym påbörjade en mening men flickan avbröt honom:

— Du behöver inte vara ängslig. Inga fotografer släpps in och själv håller jag mej undan när pressen är där.

Hon gled smidigt ner på stolen igen, ett par minuters tigande vidtog som för att ge utrymme åt frågor eller annat om det föll någon in, utan att man för den skull spillde möda på uppmaningar till det. När inga oklarheter eller tillägg tydligen fanns reste sej alla som på en osynlig vink, stolsbenen skrapade och man trängdes vid sopsäcken för att slänga assietter och bestick, ställde tomflaskorna i en back och avlägsnade sej sedan under spritt mummel.

Klockan var inte mycket mer än kvart över nio när Tyko äntligen kom ifrån den besynnerliga folkhop vars göromål han blivit ofrivilligt indragen i. Bryggkommittén orkade han inte grubbla över, än mindre leta reda på, utan gladdes istället åt att ha kommit loss så tidigt. Nu kunde han hinna hem till Evas sena kvällsmål. Nästan en halvtimme hade han ändå att först fördriva på stan och han strosade sakta iväg i den märkligt ljumma luften utan att se skymten av någon från mötet. Han flanerade lojt och makligt till Centralstationen, men fick ändå vänta fem minuter innan pendeltåget från Södertälje flöt in vid perrongen.

Tyko sjönk ner på soffan intill ett fönster, märkte hur det invärtes pilade en längtan efter småbarnets knubbiga kropp. Över femton timmar hade han varit utan henne och ängslades redan för att hon glömt honom, spädbarns minne var inte långt, trodde han. Vem visste vad som rörde sej bakom de storrunda blå ögonen som intresserat betraktade hans ansikte, munnen som log likt en liten vilande halvmåne. Han ville betyda något för henne och han plågades dessutom av sin egen längtan när alltför många timmar av åtskillnad passerat. Ivan sov säkert redan, han slumrade oftast in under Rapport och snusade oskyldigt på mage med filten undanskuffad vid väggen. Tyko brukade breda över pojken flera gånger under kvällen, stryka det ljusa håret och försiktigt lirka nappen ur munnen för att lägga den bredvid kudden.

Tjugo i tio klev han av tåget vid Upplands Väsby, följde med den spridda klungan genom spärren och nedför trapporna till gångtunneln, sedan upp igen och tog de få stegen fram mot cykeln. Nattkylan drog i stråk genom luften och han stängde till skinnjackan med blixtlåset, fällde upp kragen och knöt halsduken, svängde ena benet över ramen och trampade iväg. Med högerfoten sparkade han fart på dynamon. Gatorna låg tomma och förortsbelysta. Centrum verkade lika öde även om de blå höghusens fönster släppte fram hemtrevnadens sken och människor syntes här och var mellan gardinerna, annars syntes mest TV’ns blåa ljus i vardagsrummen.

Han vek av mot skogsdungen och kände sej med ens fri när granarna på bergsknallen fyllde upp högersidan och den nu kyligare luften doftade tidig vårmylla från fältet. Med en hand på styret rullade han in mellan radhuslängorna och de små gårdarna innanför staketen, skymtade familjer trivsamt pysslande i köken, och magen sög till av längtan efter stunden vid kvällsteet. Han gladdes i tanken med Marta åt den oväntat tidiga hemkomsten.

Foten vevade pedalen bakåt och bromsade cykeln medan han styrde in till staketet. Han skulle just öppna grinden helt tyst för att komma som en present, när blicken läste på grindens namnskylt: Lundström istället för Björk. Häpen lutade han ändå åkdonet mot utsidan, tänkte att några ungar roat sej med att byta skyltar i området och beredde sej åter att skjuta upp grinden, när ögonen i en hastig rörelse mot fönstret inte fann Marta i köket utan en helt främmande man och kvinna, hon vid en kaffekopp medan han just öppnade kylskåpsdörren för att ta fram grädde.

Förvirrad grep Tyko cykeln igen, insåg lättad att han helt enkelt svängt in till fel huslänga och mindes att något liknande en gång hänt honom på jobbet då han klivit av hissen på fel våning och gett sej in genom korridoren mot sitt rum, stuckit nyckeln i låset men funnit dörren öppen och stigit på. Där fanns ett annat möblemang och en annan människa som han flydde från under ursäktande mummel. Tyko tänkte att nu har samma sak hänt, rullade cykeln tillbaka en bit och tog en annan väg, den som kom fram vid baksidan istället och smålog under färden åt hur Marta skulle skratta över hans misstag.

Ändå gav han namnskylten ett ögonkast för säkerhets skull och fann åter samma Lundström glödritat på trätavlan. Han släppte cykeln mot staketet, kom sedan på att Marta kunde ha fått plötsligt främmande och smög därför in på gården, trevade efter knippan i jackfickan och skulle just pressa in dörrnyckeln i låset när han såg att den var helt annorlunda mot vad som skulle passa. Övriga nycklar liksom själva ringen med den dinglande gummigubben var utan tvekan hans, som om någon stulit dörrnyckeln och lämnat den nya till kamouflage. Tyst stod han dröjande under utelampan och granskade dem en i taget, båtklubbens och två till segelbåten, Martas föräldrars och sedan den till jobbet. Därtill hängde fortfarande på knippan en helt obekant nyckel istället för den riktiga till hans hem.

Han visste ingenting, men tryckte tomt tummen mot dörrklockans knapp och hörde dem därinne tystna. De mumlade vem kan det vara, sedan hörde han steg, och mannen öppnade med ett frågande uttryck i ansiktet:

— Jaa?

— Marta. Marta Björk. Var är hon?

Mannen höll kvar handen på dörrvredet, färdig att dra igen om sej.

— Marta Björk?

— Ja är hon inte därinne?

— Nej här finns ingen Marta Björk.

— Men hon måste ju finnas där.

— Jag är ledsen. Ni har nog fått fel adress.

Mannen väntade med Tyko, som inför detta obegripliga berövats varje vidare direktiv till handling, varför endast vanan och konvenansen kunde få honom i rörelse. Utan vilja började han av benen föras bort från dörröppningen medan han mumlade:

— Det förstår jag inte.

Bakom honom drog mannen igen dörren, och Tyko gjordes ohjälpligt utanför. Sedan grodde på nytt misstanken att han trots allt gått fel. Men infallet var nu mest en kraftlös förhoppning som inte förmådde honom mer än att mekaniskt utforska möjligheten. Till fots rundade han husgaveln, konstaterade att baksidan vette mot garagelängan som sej borde, och att i gluggen mellan längan och nästa gavel syntes uppe i skogskanten samma del av Smedby gård som de såg från den lilla bakgården när de på vårarna drack söndagskaffet ute.

Tyko rörde sej i skuggan av garageplanket och stirrade inåt vardagsrummet som tydligt syntes genom det stora fönstret. Men inte bara möblerna och deras placering var helt främmande, utan även tapeterna på väggarna. Och en liknande iakttagelse gjorde Tyko när han backade för att få en skymt av de ovanpå liggande sovrummens innandömen.

På tillbakavägen mot framsidan återkallade han i minnet sin adress och fann samma siffra på stolpen vid grinden. Plötsligt erkände sej förnuftet besegrat, och dess plats intogs av en kall vrede som i sina kalkyler utelämnade varje påföljd. Med ett par långa kliv tog Tyko sej till trappen igen, tryckte tummen hårt mot ringklockan, och när mannen öppnade igen slet han upp dörren på vid gavel, knuffade undan hyresgästen och trängde sej in i hallen.

— Jag bor ju här för helvete. Dom måste finnas här! Var är dom?!

Men när han väl var inne i huset tvingade sej inredningens och väggarnas främlingskap på honom igen. Blicken for vilset över rummen efter något bekant åt vreden att grunda sej på, hittade inte det minsta, och slutligen stod han där ensam med sitt intrång, hörde mannen häftigt ropa:

— Ring polisen! Skynda dej!

Kvinnan sprang ut ur köket och mannen ställde sej hindrande så att Tyko inte skulle kunna hejda henne, lämnade därmed utgången fri. Och inkräktaren som en stund förlamats av sitt misstag flydde hastigt, först bara för att undkomma sin skam, men sedan även driven av en skräck för att bli fängslad och berövas möjligheten att ta itu med det oerhörda.

Sedan slog det honom att han ändå måste kunna ringa till Marta och få reda på sin adress. Han trampade vilt vägen ner mot kiosken och telefonhytten där. Med tillkämpad behärskning lutade han cykeln mot den fyrbenta plåtkuren, klev in och bläddrade fram Sigtuna-delen, fingret gled vid B till Björk och han konstaterade med en märklig tomhet att ingen med det namnet fanns bland abonnenterna, inte heller Marta. Och för att komma undan det obegripliga och inte själsligt förlamas av längtan efter henne och barnen, Evas joller och Ivan sovande i tvåvåningssängens underbädd, började tanken halka över till frågan var han skulle sova den natten. Under tiden letade fingrarna mekaniskt i de andra områdena som katalogen täckte, men utan att finna något.

Utan att reflektera över vad fingrarna hade för sej, stoppade han in ett par kronor och slog numret till svärföräldrarna. Ett par signaler hann ljuda innan svärmoderns röst hördes i hans öra trots avståndet på närmare åttio mil.

—