Sammanbrottet

By Bo Eneroth

Äktenskap varar inte alltid för evigt. Ibland avtar känslorna med tiden och fryser till is. I denna roman skildras ett äktenskap som splittras när mannen i allt mer desperata försök försöker återfinna kärleken. Den unga Annika och lockelserna i en ny relation väcker mannens känsloliv åter – men är känslorna äkta? Eller behöver han bara känna sig bekräftad, älskad och hålla ensamheten borta?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 30, 2022
• ISBN: 9788728270134

Book preview

Sammanbrottet

Omslagsfoto: Unsplash

Copyright © 1979, 2022 Bo Eneroth och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728270134

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Prolog

Jag vill inte lura dej. Innan vi gör nåt förhastat och flyttar ihop vill jag att du ska veta vem du ger dej i lag med. Jag vill att du ska ha klart för dej vilken gnetig typ jag är. Eller med andra ord: hur vanlig jag är. Därför berättar jag mina senaste livsår för dej, och i och med det kommer jag oundvikligen in på mitt äktenskap och min otrohet. Ändå är det inte en äktenskapsroman, ännu en i den oändliga raddan av såna historier, som jag tänker fylla dina ögon med. Jag skiter väl fullständigt i Hedda, men i mitt förhållande till henne speglas min karaktär. Liksom den visar sej i min lilla affär med Annika.

När jag nu försöker återge mitt färskaste förflutna kommer jag oundvikligen också att tvingas göra en del tillbakablickar för att skeendet ska bli begripligt. Djupdykningar till min ungdom. Nå, hur som helst hoppas jag att du ska lära känna mej bättre, och fan ta dej om du inte samtidigt lär känna dej själv. Genom dina reaktioner på min text. Medan jag skrev det här upptäckte jag sidor hos mej själv som jag tidigare inte haft en aning om. Jag kom på sammanhang och förklaringar som jag förut varit blind för. Genom att snappa efter de förbjudna minnena har jag nystat mej fram både till det tillåtna och till det undanträngda. Och i dina känslor inför det avslöjar du ditt eget förbjudna.

I bokstavssviternas form rinner mina senaste års historia fram på dom följande sidorna. Du kommer självklart att möta luckor, slås av tider som inte stämmer och antagligen irritera dej över episoder som motsäger varandra. Störs du av det så tycker jag att du ska rensa ut ditt verklighetsfrämmande krav på logik. Logiken är bara hjärnans torftiga hjälpmedel att bringa lag och ordning i det motsträviga livet. Logiken är tänkandets fascism. Generalernas principer som våldför sej på det ologiska livet.

Jag vill beskriva händelserna ur minnet innan de underordnats en påtvingad lagbundenhet. Så jag beskriver allt som det framträdde i min hjärna medan jag återerinrade mej det. När jag kastat ner ett avsnitt uppäckte jag ofta långt senare, med andra avsnitt som bakgrund, att något inte var som jag först beskrivit det. Men ändå innehöll den första beskrivningen en sanning, som skulle gått förlorad om jag ändrat på den. Därför låter jag allt stå i den ordning det dök upp i minnet, och ändrar inte på tider som är omöjliga, påståenden som utesluter varandra, eller fyller ut egendomliga luckor. Förresten tror jag att allt det där avslöjar ytterligare sidor hos mej. Sidor som skulle döljas för dej, och för mej, om allt snyggt och prydligt rekonstruerades till en text som invändningsfritt kunde passera inför en logikers ögon.

Sen kommer du kanske att tycka att handlingen innehåller överdrivet mycket sexualitet. Men bristen på sexualitet, åtråns skrämda fattigdom, tror jag egentligen var huvudskälet till att jag inte förmådde älska Hedda längre. Och till att Annika fick en sån betydelse för mej. Och då menar jag faktiskt inte den åtrå och sexualitet som kan rubriceras som råknull. Vad jag menar är kärlekens sexualitet. Eller den sexuella kärleken.

Ändå tänker jag inte heller servera dej en skildring som påminner om dom böcker som just nu fått en förhärskande plats på bokmarknaden. Romaner där människor visserligen öppnar sej, men i sin beskrivning av sexualiteten får den att framstå som en tummelplats för tanklösa kaniner. Bekymren och besvikelserna presenteras i en frigjord, scouthurtig ton. Jag ska säga dej att sexualiteten är alltför berusande och alltför sorglig eller till och med bitter för ett sånt öde.

Jag ska inte utlova en uppsjö av exempel på lyckade och misslyckade knull. Men visst kommer du att hitta ett antal erotiska bilder. Och i motsats till det utbud av sexualromantik som vi nu drunkar i, hoppas jag att det här är ett sexualrealistiskt dokument. Bland annat. Det har åtminstone varit min avsikt.

Det är en banal historia. Visst! Säg mej det liv som inte är banalt. Det är bara orden som kan försköna, och alltså förvanska. Banalast av allt är kärleken. Så jag hade från början tänkt att utelämna så mycket som möjligt av min kärlek till Annika. Eller om du hellre vill kalla den förälskelse. Men det skulle väl ändå vara att ge en falsk bild av verkligheten. Så jävligt är det ändå inte. Det vore att svartmåla livet på ett overkligt sätt. Nu är det visserligen så att vi i vår kultur betraktar skildringar av lycka som banala (om dom inte är poetiska förstås, kamouflerade i estetik). Medan olyckan anses realistisk. Men det säger mer om den kultur vi lever i än om livet självt. Ska man vara tjatig kan man till och med fundera över vilka som gör pengar på en sån livssyn.

Här och var kommer du att tänka att jag har en väl magstark självömkan. Jag har verkligen ansträngt mej att vara objektiv, och det jag skildrar har hänt. Men naturligtvis kan jag inte undgå att färga berättelsen med det faktum att det är jag som berättar den. Det som hänt har drabbat mej, och självömkan är en av mina största njutningskällor. Du kanske har inbillat dej att män visserligen kan vara ruttna, barnsliga eller svaga, men alltid på ett storslaget sätt. Isåfall tycker jag att du ska göra upp med din romantiska inställning till män. Och dina kvinnliga krav på dom. Jag är ofta ängslig, feg och ynklig. Jag är med andra ord människa. Och nånstans tror jag att andra män också är det. Varken gudar eller djävlar.

Å andra sidan finns det ställen där jag kan svära på att du tycker att jag är en smula självgod. Framförallt gäller det min uppfattning att Hedda var beredd att göra vad som helst för att få behålla mej. Men jag är inte så inbilsk att jag tror att det berodde på mina förträffliga och enastående egenskaper. Jag skulle hellre vilja förklara det med att Hedda blev sjukligt fixerad vid mej. Men hennes sjukliga fixering var så att säga först på plan. Jag blev bara det föremål som den råkade få tag i och klibba fast vid.

Trots all vånda skildes vi till sist. Gud ske pris! Nåra år har gått sen dess och för ett tag sen dog Hedda, som du vet, eller blev snarare dödad. Hon blev tydligen påkörd av en bil när hon en sen kväll sneddade över gatan från porten som ledde in i huset där hon bodde. Timmen innan hade hon ringt till mej och frågat om hon fick komma över. Det var till mej hon var på väg. Dråparen smet. Bilen fann man senare. Den var stulen. Men mördaren har man ännu inte fått tag i. Det gläder mej av någon anledning. Och det kanske skrämmer dej. Vi bär alla en mördare inom oss.

Jag såg ingen anledning till att gå på begravningen. Jag kände ingen sorg, snarare en viss lättnad över att Hedda var död. Ändå fylldes jag av en viss skuld för det som hänt. Det var som jag på nåt sätt var skyldig till hennes död. Kanske för att det var mej hon var på väg till. Eller det att om jag inte övergivit henne skulle hon inte gått över gatan vid den tidpunkten och följaktligen fortfarande vara vid liv. Jag orkade inte läsa den anklagelsen i Heddas föräldrars ögon på kyrkogården.

Det uteblivna mordet

Ändå fanns där ett mord som aldrig blev av. Varför dyker en idé plötsligt upp? Från det omedvetna som vi i tanken erkänner men ändå inte kan tro på egentligen. Upplösningen av mitt äktenskap med Hedda hade pågått ett par månader redan. Vi hade just lagt oss och Hedda hade somnat. Hon hade hjälpt sej till sömns med den nu ofrånkomliga dosen sömnmedel. Vi hade nått det stadiet då insomnandet inte längre var naturligt för den som skulle överges. Jag hade lagt mej till rätta och just slutit ögonen då jag utan nån särskild anledning greps av en mus-kelstel skräck för att i sömnen mörda henne mot min vilja.

Från någon okänd plats i min hjärna klippte en tanke upp medvetandets botten. Jag kände det inte som en önskan, men inte heller som något förfärande ur moralisk synvinkel. Det var snarare en fruktan för mitt eget ovetbara inre. Jag litade inte längre på mej själv. Om jag somnade skulle kanske en skrämmande del av mej ta min kropp i besittning. De monster vi så gärna läser om eller ser på bio är vår skugga, vår egen skugga, och vi känner lättnad när vi kan lura oss att tro att monstret är något utanför oss, något annat, i en bok eller film. Men där i sängen, med Hedda bredvid mej, kunde jag inte längre lura mej. Utan att jag visste det skulle min privata lilla inhysing Frankenstein lägga mina händer runt Heddas grishals, medan jag sov den oskyldiges sömn, och först då strypningen var fullbordad skulle jag vakna. Jag var rädd för att omedvetet mörda henne. Och det absurda var att jag nyligen medvetet hade räd dat henne till livet vid ett självmordsförsök.

En av dessa inbilskt allvetande opersoner som brukar sätta titeln PSYKOLOG i telefonkatalogen skulle naturligtvis genast påstå att det var fråga om en förtäckt önskan att ta livet av henne. Jag, eller snarare mitt barna-jag, önskade ta livet av henne, men eftersom min stränga moral förbjöd det hade den önskan trängts undan och kamouflerat sej som fruktan för handlingen. Låt oss i all tysthet begrava den förklaringen utan nåra hånfulla kommentarer över dess löjeväckande enkelhet. Jag hade inga moraliska skrupler. Ingenting i mej skulle störas av att jag skickade ut Heddas själ i evigheten. Där passade den bättre än bredvid mej. Mitt liv i framtiden skulle blivit avsevärt enklare. Nu var skilsmässan i och för sej inget problem. Men så länge hon var i livet skulle jag terroriseras av dåligt samvete, av en känsla att vara tvungen att acceptera en ständig helvetes botgöring. Att jag gjorde mej av med Hedda skulle inte störa mitt samvete särskilt mycket, men det som avhöll mej och skrämde mej var av nån underlig anledning tanken på hennes föräldrars sorg, och den skuld jag skulle bära på mot dem. Fängelset kunde visserligen rädda mej undan deras personer men deras tankars Varför? skulle äta sej in i min hjärna för gott, på likmaskars vis.

Jag var med andra ord inte ett dugg rädd för att erkänna min mordönskan, släppa fram den till medvetandet. Det som skrämde mej var istället närvaron av den halva som ville mörda henne. Jag fruktade min skugga, inte dess mordönskan, för det var nämligen en tanklös halva. Och jag blev skräckslagen inför framtidsutsikten att få sitta i fängelse i tio år, eller vad det kunde bli. Tio vårar med vitsippor och spädgröna björklöv medan jag kunde trösta mej med en skymt av blå himmel på sin höjd. Det var alltså mitt impulsiva, handlande jag, som jag fruktade, eller som mer egentligt alltid ingav fruktan i den beräknande, tänkande halvan. Om mitt förnuft somnade kunde mitt handlande slå till, utan en tanke på konsekvenserna.

Det finns idéer av olika kalibrar och det här var en av de mest kallsvettiga. Efter det att den slagit rot började jag solidariskt dela Heddas insomningssvårigheter, men utan att låta barbituraterna förgifta hjärncellerna. Vissa kvällar glömde jag bort alltsammans men så skar sej idén fram igen för nåra dar, ibland en vecka i sträck, eller mer. Och efterhand började jag använ da den stumma tid jag på så sätt fick över till att för säkerhets skull planera vad jag skulle göra om jag vaknade och hittade Hedda strypt bredvid mej.

Det jag med en gång insåg, var att det inte skulle hålla om jag ärligt ringde till polisen och oskyldigt påstod att jag just vaknat och funnit min hustru strypt bredvid mej. Att skylla på en inbrottstjuv var för svagt. Jag måste alltså på nåt sätt få kroppen ut ur lägenheten och städa upp alla spår som kunde peka mot mej. Allteftersom växte en plan fram.

Jag utgick från att mördaren i mej slog till mitt i natten. Jag vaknar alltså med Heddas hals mellan mina händer nångång omkring klockan två. Det är vår och ljusnar tidigt på mornarna, men nån timme har jag på mej innan ljuset kommer. Jag klär på henne och är noggrann med att kläderna sitter rätt, lägger sen hennes ena arm om min hals och tar ett stadigt tag om midjan. Hon väger inte så mycket och sannolikheten att jag stöter ihop med nån i hissen är liten, och om det inträffar nere på gatan så döljer jag ansiktet och det ser ut som om jag stöttade en sjuk eller full kvinna på väg hem. Väl ute på gatan behöver jag för övrigt bara ta mej ett par portgångar bort, så kan jag släpa in henne i ett valv och gömma kroppen bakom nåra soptunnor på en bakgård. Jag smyger mej hem, och dan därpå ringer jag till polisen och berättar att min hustru varit på fest sent på natten, hon sa inte var, men hon har inte kommit hem ännu. Dom kommer med antydningar om att hon kan ha sovit över hos nån annan, men är förberedda när nån finner henne. Då kommer dom att luta åt rånmord.

Nu vore ju förstås våldtäkt ett säkrare kort. Innan jag drar kläderna på den döda kroppen knullar jag henne, den utlämnade och aldrig mer vetande kvinnan, och utför sen resten av planen på samma sätt som jag tänkt ut tidigare. Är alltsammans en slug uträkning av ett nekrofilt begär? Jag hör att du mumlar: Likskändare. Men oroa dej inte om nu så skulle vara fallet. Alla män drömmer innerst inne om kvinnan som aldrig säger nej, men som för den skull inte ställer nåra krav. Och kvinnor önskar en man som är lika utlämnad åt kvinnans lust som hon tvingats vara åt mannens i årtusenden. Personen är funnen. Liket. Bland alla andra stjärntaliga dolda begär finns nog också nekrofilens svarta sol.

Nå hur som helst. Vid läkarundersökningen kommer man att finna spår efter sperma och tillsammans med trosorna som jag rivit sönder kommer det att tyda på att hon mördats i samband med våldtäkt på väg hem från tunnelbanan. Men då kommer jag på att sperma och sädesvätska kanske kan identifieras på samma sätt som fingeravtryck. Jag blir förd till polisstation och tvångsrunkad, och det runket förpassar mej till Hall på livstid. För säkerhets skull borde jag köra med ett avbrutet samlag, coitus interruptus, men då kommer det å andra sidan inte finnas nåra spår som tyder på samlag. Då hittar jag lösningen. Ett avbrutet analt samlag. Jag knullar Hedda mellan hennes alltid så förbannat generade skinkor, brutalt och blodigt så att rättsläkaren inte kan undgå det, även om han kommer att undra över frånvaron av sperma.

Du tänker att jag är sjuk, pervers. Men utan att försöka urskulda mej vill jag nog påstå att jag är en mycket vanlig man. Som folk är mest. Jag skulle inte ha nåt emot att vara annorlunda. Jag skulle tacka den gud jag inte kan tro på om alla betraktade mej som en ovanlig människa. Men tyvärr. I detta fall är jag mycket vanlig. Jag menar då i rädslan för att under en tillfällig blackout begå ett mord. Men den sexuella lösningen då? Jag är nog lika vanlig vad den tanken beträffar. Varför tror du annars att mord, våldtäkter, olyckor, krig och misshandel är livskraften i dagstidningarna. Doften av lik lockar.

Nekrofil och analsadist? Psykologdjävlar! Varför har ni valt ert yrke egentligen? Och framförallt. Hur skulle ni egentligen dölja det mord jag inte begick?

Ensamhetens frid

Det är märkligt men jag hade aldrig sovit en natt utan Hedda, med undantag för hennes två förlossningar med åtföljande BB-vistelse. Vi hade aldrig varit ifrån varandra. Så hände det att jag och Hedda hade fått låna en stuga av en bekant. Det var höst, och ett halvår innan jag började vara otrogen med Annika. I oktober tror jag att det var. Stugan låg på en äng som sluttade ner mot en liten insjö. Där fanns idyllens alla rekvisita. Syrenberså, äppelträd och en rödgrå suckande bod. Vid en sned och murken brygga flöt en flatbottnad eka bland näckrosblad. Vi hade varit där förut nåra gånger med dom som ägde stället. Nu hade vi tänkt oss en ensam, stilla höstvecka.

Det här inträffade alltså flera månader innan Hedda upptäckte att hon höll på att förlora mej. Under en period då hon egentligen inte verkade ha nåt behov av mej längre. Just innan vi skulle resa kom hon på att hon hade ett viktigt arbete som hon måste avsluta. Dessutom var det en fest tillsammans med nåra arbetskamrater som hon inte gärna ville gå miste om. Plikten och lusten påbjöd att hon skulle stanna hemma, eller vad det nu var som höll henne kvar. Jag hade i alla fall bespetsat mej på den här lantvistelsen i en månad. Den hade gjort att jag uthärdat den leda som mer eller mindre punktligt dök upp på jobbet ett par månader efter semestern. Jag beslöt därför att ge mej iväg ensam, med ett sting av dåligt samvete mot Hedda. Som om det var ett symboliskt övergivande. Dessutom kände jag faktiskt en viss saknad inför tanken att vara utan Hedda ett tag, att åka utan henne. Själv verkade hon däremot rätt kallsinnig och talade mest om sitt arbete och sin fest.

Ensamheten har alltid skrämt mej. Då hade jag svårt att tro att jag skulle kunna leva utan en annan människa ens i ett par dar. Jag menar nu inte att jag hade svårt att vara ensam, utan det var att leva ensam. Hemma njöt jag alltid i fulla drag av ensamma timmar. Jag hade rent av ett behov av dem. Jag lyssnade på musik, läste och lagade omsorgsfulla enmans-middagar. Vissheten om att Hedda skulle komma hem till kvällen eller åtminstone till natten gjorde att ensamheten aldrig fick en underton av övergivenhet. Jag kunde hämningslöst ge mej hän åt dess positiva drag.

Men dit ut till stugan skulle ingen komma. Där fanns en ensamhet utan gräns, utan den varma samvarons gräns. Eller utan illusionen om den varma samvarons gräns, för att vara noga. Där skulle jag få smaka på ett liv utan löfte om gemenskap. Det fick mej att tveka. Och känslan sög sej mycket riktigt fast vid Hedda, lägenheten, hissen, huset, gatorna och staden när jag allteftersom förflyttade mej till bussen. Men viljan är en despotisk typ som skiter i känslans protester. Jag kom ut till stugan vid tolvtiden. Det var en solig höstdag med klarblå himmel, och björkarna bar fortfarande på nåra efterhängsna gula blad trots den senaste stormen. Bussen stannade naturligtvis ett par kilometer bort och jag fick knoga uppför en smal skogsväg till stugan. Det var höstfriskt i luften och medan jag gick där berömde jag mej över att ha kommit iväg trots allt.

Nyckeln till dörren hängde i boden, och jag letade fram den, klev upp på verandan och öppnade. Inne var det råkallt och fuktigt som det är i gamla hus, övergivna sen sommaren. Innesluten i tystnaden fördrev jag dom första timmarna med att hugga ved, göra upp eld, packa upp och laga mat. Sen fick transistorradion skapa intryck av medmänniskor. Men en radio har svårt att hävda sej mot naturens ointresserade tystnad. Rösterna dämpas på nåt sätt och förstärker istället ensamheten genom att vara en sån fattig ersättning för hela människor. Ljuden ekar mot det ljudlösa och hetsar upp förnimmelsen av övergivenhet. Efter disken flydde jag till sist ut i en roddtur med den lilla ekan.

Så satt jag där igen i det stora köket. Klockan var runt sex, och jag satt och väntade, på det sätt som man väntar på landet. Planlöst och utan hopp. Just innan jag gav mej iväg hemifrån hade Hedda sagt: Du kan väl ringa ikväll så att jag vet att du kommit fram ordentligt. Och nu i minnet av hennes röst hörde jag den klang av oro och längtan som jag förgäves letade efter när jag gick. Jag satt vid köksbordet och stirrade genom rutan ut över ängen vid stugans kortsida. Vedträn som sprakar i en järnspis är inte alltid ett tillräckligt sällskap. Jag saknade Hedda intensivt och fattade inte vad jag hade i min frivilligt valda exil att göra. Hemma i lägenheten skulle jag lagat mat nu. Hedda sitter i läderfåtöljen och piskar sej igenom en bok som hon påstår att hon måste läsa för sitt arbetes skull. Hennes närhet gör mej trygg och gör dessutom min matlagning meningsfull. Över middan pratar vi om oväsentligheter, som man gör efter åratals äktenskap. Väsentligheter käftar man med andra om. Det är det oväsentliga småpratet som är äktenskapets kärna. Och just då såg jag inget föraktligt i det. Tvärtom var plötsligt det enda som betydde nåt våra röster som flätade sej in i varandra som dom gjort i ett par decennier.

Jag kunde inte längre fatta mina små leksamma funderingar på att bryta upp från Hedda och sticka. Vad skulle det ge annat än trist ensamhet? Jag stod ju inte ens rycken för sex timmars ensamhet utan gräns. I det perspektivet var ett års ensamhet inte nåt löfte, utan ett hot. Ett ovisst hopp om en framtida kärlek står sej rätt slätt mot en invand och säker trygghet.

Nu kunde jag för skammens och manlighetens skull inte packa min ryggsäck och sprinta ner till bussen. Men jag kunde kanske slå en signal till Hedda, när hon nu var så angelägen att höra om jag kommit fram. I den förfallna boden stod en blå damcykel. Jag pumpade upp den och trampade iväg till byn ett par kilometer bort. Utanför affären fanns en telefonkiosk, det hade jag sett när jag kom med bussen. Men när jag lyft luren och låtit mynten försvinna i springan hördes ändå ingen ton. Jag gick igenom alla anvisningar och upprepade lydigt proceduren, men luren var envist död. Jag såg framför mej hur Hedda väntade, oroligt och tårögd, och tänkte att det nog gick att låna en telefon i affären. Den var visserligen stängd, men butiksinnehavaren och hans familj bodde i övervåningen, ovanför charkuteri-disk, hyllor och frysar. Jag kände mej av nån anledning en smula fånig. Som en liten gosse som lovat ringa hem till sin morsa. Men så kastade jag ut modet i högerknogen och knackade på en dörr på gaveln. En radio spelade högt och hemtrevligt däruppe, och ingen uppmärksammade min knackning. Jag tryckte ner handtaget och dörren var olåst, så jag knallade in och ropade ett artigt HALLÅ. Men inte heller det nådde upp för trappan för radion fortsatte som tidigare och inga steg klammpade i taket. Men innan jag hann göra ett nytt försök kom ett grått, gläfsande och morrande klot farande nerför trappen. Jag är normalt inte hundrädd, men nu hade jag fegt stuckit om jag bara hunnit. Särskilt som jag i ett slag mindes att jag blivit varnad för handelsmannens folkilskna gråhund. I samma ögonblick högg han, missade själva benet men slet gurglande i byxbenet.

Där ovanpå blev det plötsligt ett satans liv och nån vrålade argt åt hunden att hålla tyst, samtidigt som frun i huset kom nerspringande, och oroligt frågade om jag blivit biten. Jag nekade, som om det hade varit nåt löjligt i att bli biten, och förklarade situationen. Att jag lovat ringa hem men att telefonautomaten inte fungerade. Hon var moderligt vänlig och sa att jag självklart skulle låna telefonen, och visade in mej i butikslokalen för att jag skulle få prata ostört. Jag slog numret hem, glömde riktnumret, och fick slå om. Efter ett par signaler svarade Hedda. Hon låter alltid skrämd och undrande innan hon hör vem det är, orolig för att bli överrumplad innan hon valt den teknik som behärskar situationen. Hon svarade alltså, och då hände det. Så fort jag hörde hennes röst rann all saknad ur mej. Hennes röst kunde inte leva upp till min timslånga längtan. Fånigt sa jag: – Hej. Det är bara jag. Jag kom fram som du hör.

Sen fanns det inte mer att säga. Till och med struntsnacket verkade överflödigt.

– Jamen hej. Jag undrade just hur det gått. Tog bussen lång tid?

– Närå. Lite över en timma. Jag har varit i kåken och eldat och käkat. Tog cykeln ner nu för att ringa men automaten var trasig så jag fick låna telefon i affären.

– Det var hyggligt av dom.

Sen fanns det egentligen ännu mindre att säga. Jag frågade henne ansträngt om hur det varit på jobbet, om hon ätit, vad hon skulle göra på kvällen. Men allt det oviktiga man kan säga varandra över ett matbord blir så naket oviktigt genom en telefonledning. Den omkringliggande vardagligheten är bortskalad. Kvar finns bara ordens innehåll. Dom renskrapade skeletten. Kvar finns också rösterna. Jag trodde att vi båda tyckte att det var en smula pinsamt när vi insåg hur erbarmligt litet vi hade att säga varandra när inte köket eller vardagsrummet stod som beslöjande bakgrund. Men när jag ville sluta upptäckte jag att hon grät, eller åtminstone snyftade tyst. Och hon sa att hon saknade mej.

På nåt sätt blev telefonsamtalet det avgörande språnget mot frigörelsen. Vad jag behövde var att utan dekor höra hur främmande vi hade blivit för varandra. Eller kanske alltid varit, eftersom dekoren tidigare alltid funnits där. Eller var det hennes tårar jag behövde? Var det så att jag måste få bevis på att hon saknade mej, för att själv våga sluta sakna henne. Det första steget till ensamheten blev ju inte så stort då. Om det varit så att hon gav fan i min närvaro och jag inte hade ett uns längtan efter henne, då skulle ju allt vara slut. Med en gång. Det var kanske för mycket för mej. Först när jag fått visshet om att hon ville ha mej kvar vågade jag sluta sakna henne. Det kunde jag kosta på mej då, eftersom vårt förhållande isåfall ännu bara var till hälften slut.

Befriad cyklade jag sakta tillbaka till stugan. Ett pirrande jubel tog mina sinnen med våld och det var som om jag för första gången kommit i sinnlig kontakt med naturen. Och det framhävde känslan av att det som bundit mej och Hedda till varandra, på ett insnärjt vis, var dom små, tysta och outtalade kraven som utgjorde stommen i vår vardagsrutin. Vi, som alla andra par, hade en oskriven regelbok som ingen av oss skulle kunna formulera. Men därutöver fanns inget mer. Det hade tetefanledningen avslöjat.

Det glödde fortfarande i spisen när jag klampade in i stugans kök igen. Ett vedträ åkte in, spisluckan smällde igen och ur vattenhinken öste jag en skopa till tevatten. Och medan trumhinnorna vibrerade av en radiokonsert sörplade jag sakta ur min kopp, och utanför fönstren mörknade det. I oktober är det inte sommarens försynta skymning som faller, utan ett mörker som redan vid sextiden bara kan hållas undan med elektriska glödlampor. I skenet från glaskupan över spiselhällen satt jag sen hela kvällen, fyllde på tekannan och gick ut för att pissa med jämna mellanrum. En sen oktoberkväll finns det bara en kompakt svarthet, och träden