Brev till Alice inför läsningen av Jane Austen

By Fay Weldon

"Mitt kära barn! Min kära, söta lilla Alice, nu med svart och grönt hår. Hur ska jag kunna förklara Litteraturen, med stort L, för dig? Du är tillräckligt begåvad. Du kunde läsa när du var fyra år. Men sedan valde du, förståndigt nog, teven som ditt fönster mot världen."I "Brev till Alice inför läsningen av Jane Austen", denna unika brevroman av Fay Weldon, vänder sig författaren till en fiktiv systerdotter, som protesterar mot att hon tvingas läsa Jane Austen på universitetet. Breven målar upp en bild av en komplicerad familjesituation, där den brevskrivande författaren inte träffat Alice sedan hon var två år gammal. Familjens gamla groll är dock något av ett sidospår, för det som Fay egentligen vill prata med Alice om, är Jane Austen. Varje brev tar därför även formen av en essä, med tankar kring Austens författarskap, liv och arv till kommande generationer. Vad är det som gör att hennes verk studeras nästan tvåhundra år efter hennes död? Varför är Jane Austen så oerhört viktig? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 20, 2018
• ISBN: 9788711739914

Fay Weldon

Fay Weldon is a novelist, screenwriter and cultural journalist. Her novels include ‘The Life and Loves of a She-Devil’, ‘Puffball’, ‘Big Women’ and ‘Rhode Island Blues’. She has also published her autobiography ‘Auto da Fay’. Her most recent novel was the critically acclaimed ‘She May Not Leave’. She lives in Dorset.

Book preview

Första brevet

Skapandets stad

Cairns, Australien, oktober

Käraste Alice!

Det var trevligt att få ditt brev, jag är långt hemifrån här, nästan i exil. Och du ber mig om råd, vilket värmer mig och nästan får mig att tro att jag måste veta någonting, eller åtminstone mer än du. Känslan av att veta mindre och mindre ju äldre man blir är förkrossande. Senast jag såg dig var du två år, en liten ljuslockig kerub. Nu är du arton och färgar håret svart och grönt, har jag hört, och din mor, min syster, är djupt oroad. Kanske är ditt brev till mig ett steg mot hennes och din försoning en dag? Jag ska inte blanda mig i det som är mellan er utan hålla mig till de frågor du ställer.

Det vill säga om Jane Austen och hennes böcker. Du säger i förbigående att du går en universitetskurs i engelsk litteratur och är tvungen att läsa Jane Austen, att du finner henne tråkig, obetydlig och onödig och att du inte kan förstå vad det kan vara för mening med att läsa henne i en värld som befinner sig i kris och står på randen till en katastrof.

Mitt kära barn! Min kära, söta lilla Alice, nu med svart och grönt hår.

Hur ska jag kunna förklara Litteraturen, med stort L, för dig? Du är tillräckligt begåvad. Du kunde läsa när du var fyra år. Men sedan valde du, förståndigt nog, teven som ditt fönster mot världen, trubbade av din hunger efter information, berättelser, början, mittpunkter och slut, med de lätta doftande godsakerna från bildskärmen i vardagsrummet, och (om jag rätt minns vad din mor sa) säkert i sovrummet också. Du vaggade dig själv till sömns med visioner av våld och grovt skisserade mänskliga handlingar och reaktioner, berättelser där varje enkel handling har en enkel bevekelsegrund, där ingenting är oförklarligt och där till och med Gud verkar på ett icke hemlighetsfullt sätt. Och nu inser du att det inte räcker, nu börjar du få en aning om att det finns någonting mer, att dina egna känslor och reaktioner är tusen gånger mer komplicerade än vad den här färdigkonserverade återspeglingen av verkligheten i teve någonsin har antytt och du känner dig, antar och hoppas jag, ödmjuk inför det oändliga, inför skapelsens romantik, inför kärlekens under, inför existensens triumf och ser dig omkring efter följeslagare i denna nya fantastiska insikt, i din nya vision, och du ser bara samma gamla påtända blickar, samma bleka ansikten och färgade bomullshår och vänder dig, till sist, till bildningen, till litteraturen, och böckerna – och upptäcker att de är stängda för dig.

Förtvivla inte, Alice lilla. Envisas bara, så ska du få se att Jane Austen till fullo finns där för dig. En kokosnöt föll precis från ett träd och missade med en hårsmån huvudet på en av de andra gästerna här på hotellet vid stranden av det klarblå tropiska havet, där brännmaneterna under parningstiden (vilken inte klart kan avgränsas) går upp på grunt vatten och utvecklar meterlånga osynliga tentakler som kan döda ett barn bara genom att snudda vid det, säkert en lättskrämd vuxen också för den delen. Och om man håller sig borta från vattnet faller kokosnötterna ned över en.

Men det står ett exemplar av Jane Austens Emma här, i den lilla bokhyllan, och det är väl tummat. De övriga böckerna är ändå mer sönderlästa; deckare och kärleksromaner, tillfälliga alster. De böckerna öppnar ett litet fyrkantigt fönster mot världen och låter dockorna paradera utanför medan du tittar på. De påminner mycket litet om mänskliga varelser, om någon du har träffat eller någonsin kommer att träffa. De här figurerna finns bara där för handlingens skull och de böcker de förekommer i hotar inte läsaren på något sätt, antyder inte att han eller hon borde tänka efter, ännu mindre förändra sig. Men eftersom de är så trygga motverkar de naturligtvis också sig själva, kan aldrig ge upplysning. Och eftersom de inte ger information är de oviktiga. (Om man inte tror på dem förstås, för då blir de farliga. Att tro att en Mills & Boon-roman återspeglar det verkliga livet är att leva i ständig besvikelse. Det är bara meningen att man ska tro på dem medan läsningen varar och inte ett ögonblick längre.) De här böckerna, de här sönderlästa böckerna, deckarna och kärleksromanerna, är utbytbara. Man använder dem för att få fart på elden under grillen när solen går ned bakom de vilda bergen och luften fylls av hunger – inte bara efter biff och chilisås utan av verklig, mänsklig längtan efter sexualitet, upplevelser, förändring. Sidorna fladdrar, färgas röda, förkolnar, försvinner. Köttskivorna fräser, tack vare ett exemplar av Gorkijparken. Alla äter. Den mäktige Cæsar, död och bliven mull, kan täppa igen ett hål för att hålla vinden borta!

Men ingen bränner Emma. Ingen skulle våga. Det finns för mycket koncentrerat där: för mycket historia, för mycket respekt, för mycket av själva civilisationens innersta väsen, vilket, och det måste jag säga dig, är så fast förbundet med dess litteratur. Då talar jag om Litteraturen med stort L, i motsats till Bara böcker. Hitler lyckades förstås bränna Litteraturen likaväl som Bara böcker vid sin Reichtagsfeuer och sin nations kulturella förflutna med den, och ingen har någonsin glömt och förlåtit. Man måste vara riktigt ond för att bränna Litteraturen.

Hur ska jag kunna förklara det här fenomenet för dig? Hur ska jag kunna övertyga dig om hur nöjsam en god bok är när du har McDonalds runt ena hörnet och En amerikansk varulv i London runt nästa? Jag lider själv av den vanliga nervösa rädslan inför litteraturen. När jag far på semester läser jag först deckarna, sedan science fictionböckerna, sedan handböcker, sedan Krig och fred eller vad det nu är för bok jag vet att jag borde läsa, borde ha läst, halvt vill läsa och inte på allvar vill läsa förrän jag läser. Naturligtvis är man rädd, naturligtvis är det överväldigande: man både längtar efter och räds känslan av att nästan tappa medvetandet, den nästan erotiska njutningen som ett bra stycke i en god bok ger, när någonting namnlöst händer. Jag vet inte vad det är som händer – är det njutningen i att ande möter ande utan att hindras av köttet? I att en aning om våra egna upplevelser plötsligt får form och substans? Ja, just det, skriker vi: ja, ja, precis så är det. Men vi måste vara starka för att vilja veta, starka om någonting plötsligt skulle hända när vi ställs inför Idén och vi måste inse att den består av mer än summan av de enskilda delarna, förstå att Idén är mer än summan av våra erfarenheter. Det krävs mod för att inte bara inse vad vi är, utan varför vi är.

De kanske kan förklara det bättre för dig på din litteraturkurs. Jag hoppas det. Fast egentligen tror jag inte det. På sådana ställen (i varje fall har jag det intrycket) tar de ansvariga itu med någonting de egentligen inte förstår, men som de anar är mycket märkvärdigt, och bryter sedan ned det till minsta gemensamma nämnare för att upptäcka dess sanna natur. Man kan lika gärna slita sönder en fluga och hoppas att delarna ska förklara djuret. Man vill veta mer, men man vill förstå mindre. Man vill ha mer information och mindre visdom. Jag har ingen önskan (ingen högre) att förolämpa de engelska litteraturinstitutionerna eller att för ett ögonblick antyda att det skulle vara bättre för dig att fly undan deras omsorger, jag säger bara till dig att vara försiktig. Och jag talar som en av dem som man studerar på litterära institutioner (ett par stycken) och i kvinnostudiegrupper (fler) och jag säger medvetet en av dem, eftersom det inte bara är mina romaner (lovligt byte i egenskap av vad som kallas resultat av den skapande fantasin) utan jag själv som till sist blir föremål för studier, och det är inte något givande studium.

Som författare av romaner är jag en sak och det du läser av min hand har gått igenom tre eller fyra revideringar. Det är skönlitteratur, vilket är detsamma som en omsorgsfullt formulerad vision av verkligheten. Men mitt levande jag, den som talar, ger råd, skriver det här brevet, existerar fortfarande bara i det första utkastet, och det vill jag att du ska komma ihåg. Som den som försöker övertala dig att läsa och njuta av Emma och Övertalning och Mansfield Park och Northanger Abbey och Stolthet och fördom, och (vid tillfälle) Förnuft och känsla och (mycket ofta) Lady Susan, är jag återigen en annan. Tro mig, eller tro mig inte, som du själv vill. Men lyssna till det jag har att säga.

Du måste läsa, Alice, innan det blir för sent. Du måste fylla ditt medvetande med det förgångnas fantasibilder, ju fler desto bättre. Litterära metaforer ur Beowulf och The Wife of Bath och Falstaff och Sweet Amaryllis in the Shade och Elizabeth Bennet och The Girl in the Green Hat – och kaninen Hazel ur Den långa flykten om du så måste. De här visionerna kommer frånsett allting annat att hjälpa dig att lägga ihop två och två i ditt eget liv och ju fler bilder ditt medvetande rymmer desto underbarare blir erfarenhetens stjärnspäckade sänghimmel under vilken du, stackars primitiva varelse som du är, söker skydd, desto närmare kryper du den Idéns stora lysande ledfyr som påverkar oss alla.

Nej? Är det en för mångbottnad och besvärande metafor? Skulle du föredra att jag använde mig av en tryggare bild: Litteraturen står vid civilisationens port och håller vakt mot girighet, raseri, mord och våldsamhet av alla slag? Jag är inte så nöjd med det där själv. I dessa tider anser jag det lika troligt att jag blir mördad och våldtagen inom civilisationens gränser som utanför. Om det nu inte är så att själva civilisationen fallerar, eftersom litteraturen har stigit åt sidan och vi bara står och tittar på bilder? Om det inte är så att vi ser på television i stället för att läsa och därför förlorar förmågan att reflektera? Och i så fall är det bara institutionen för engelsk litteratur som står mellan oss och fördömelsen.

Nej? Jag inser att jag försöker definiera litteratur genom vad den åstadkommer och inte genom vad den är. Genom erfarenheten och inte Idén.

Låt oss försöka på ett annat sätt. Låt mig ge dig en annan bild.

Försök med det här. Tänk dig in i scenen på samma sätt som en kameraman på teve ställer in kameran före en tagning för att få Sue Ellen fint i centrum. Låt mig presentera Skapandets stad för dig, låt mig dela den med dig. För vad romanförfattare gör (vilket jag i den här diskussionens syfte har bestämt att de gör) det är att bygga Fantasihus, och så fort några hus samlas på ett ställe uppstår en stad. Och vilken stad, Alice! Det är det närmaste vi stackars dödliga någonsin kan komma Den himmelska staden. Den glittrar och lyser av liv, och skvaller och färg och fantasi, den är skimrande, den är under dagen upplyst av entusiasmens sol och under natten av inspirationens måne, den har sina tinnar och sina torn, sina mäktiga höjder och sina svindlande dalar, den har offentliga byggnader och ärevördiga uråldriga monument, som somliga finner urtråkiga och andra magnifika, den har sin stadskärna och sina förorter, några hälsosamma, några sjaskiga, några trygga och några skrämmande. De som grundade den, de som byggde den, hus för hus, är romanförfattarna, skribenterna, diktarna. Och det är också till den här staden som läsarna kommer, för att beundra, för att lära, för att förundra sig och utforska.

Låt oss se oss omkring i staden, bekanta oss med den, göra den till vårt eviga, vårt odödliga hem. Ovanför allt hägrar naturligtvis stadens centrum, det storslagna Shakespeareslottet. Det kan man se vart man än vänder blicken. Det höjer sig över molnen, sträcker sig upp i de himmelska höjderna, dominerar allting omkring sig. Om sanningen ska fram är det en ganska ojämn byggnad. Några klagar över att den är förfallen, och delvis ganska slarvigt hopkommen, andra muttrar att det ändå inte var Shakespeare som byggde den och en eller annan anser att hela rasket borde rivas för att lämna plats för nyare och mer angelägna saker och frigöra den här centrala tomten för någon yngre talang, men slottet står trots allt kvar genom århundradena och hur ivrigt andra än bygger lyckas de ändå aldrig åstadkomma samma storslagenhet, och besökarna fortsätter att samlas i flockar och guiderna fortsätter att informera och åter informera, hittar hela tiden nya sätt att förklara den här gamla byggnaden. Det är mer än ett livsverk.

Här i Skapandets stad kommer och går läsarna, på allmän inbjudan, flanerar på de lummiga avenyerna, slinker genom de obehagligare slumkvarteren, vinkar till varandra genom århundradena, upp och nedför årens arkader. När jag säger årens arkader kan det mycket väl låta egendomligt i dina öron. Men jag vet vad jag gör och det är du som har fel. Det är en fras som användes av Francis Thompson – en katolsk poet – i hans aningen löjliga men påträngande dikt The Hound of Heaven:

Jag flydde Honom, genom nätter och genom dagar

Jag flydde Honom, genom årens arkader;

Dikten handlar om hur Gud bestraffar en flyende själ, jagar honom som en blodhund. Han får honom till slut, precis som Mountie hittar sin man. (Ännu en dammig bild, säkerligen, och ingen som det är värt att ta fram och damma av.) När jag refererar till årens arkader hoppas jag bara överföra hela känslotonen (som freudianerna säger om drömmar) i dikten, både kraften och det lätta löjet – vilket för övrigt gäller för alla dikter – i de få av hans ord jag har valt för att understryka min mening. Kalla det plagiat, kalla det frändskap mellan författare, eller resonans (eftersom du vistas på engelska institutionen). Det spelar säkert ingen större roll. Det är sådant författare brukar sätta sin tillit till i sina försök att bli tagna på allvar, fast de inte längre lyckas. Vi talar till en publik (och jag säger medvetet talar och inte skriver, eftersom nutida författare ofta står där med långa haranger på papper som de lika gärna kunde ha sagt högt, om åhörarna bara hade stått stilla tillräckligt länge) och en generation som har läst så litet att den bara förstår talspråk. Jag tror inte att det spelar så stor roll. Jag tror att författarna måste förändra sig och anpassa sig. Det hjälper inte att klaga över det som var, eftersom människorna nu är lika värdefulla som de som fanns då. Du blir helt enkelt tvungen att tro mig på mitt ord när jag säger att de ord som en författare använder även i dag har en lång historia som funnit belägg i skrifter. Ord är inga enkla saker. De antar själva både makt och mening, som de alltid har gjort: de gjorde så förr och de gör så nu.

Jag slår vad om femhundra pund att du inte har läst The Hound of Heaven.

Men tillbaka till Skapandets stad. Låt mig formulera det så här – författare skapar Fantasihus, från vars dörrar generationerna hälsar varandra. Man får sig alltid en massa