Det som får plats

By Marica Källner

Hur går man tillväga när man ska skriva en novell? Hur får man den korta prosatexten att kännas levande även efter berättelsens slutpunkt och vad bör inkluderas i det begränsade utrymmet? I Marica Källners "Det som får plats", som är något av en guide i hur man bemästrar textformen, avhandlas författarens syn på hur man bland annat förhåller sig till situation, plats och ständigt framåtrörelse i berättandet. Boken är en bra kompanjon för att vidga sina vyer om hur novellen kan skrivas och, inte minst, textformens många styrkor.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 10, 2021
• ISBN: 9788728011256

Book preview

Förord

M arica öppnar en dörr: Så bjuder hon oss med till novellen. Hon utforskar, undersöker, prövar — och visar hur hon prövar. Och så skriver hon.

Vad skulle kunna hända om…?

Frågan finns där, men inte säkert svaret.

Marica visar möjligheterna, hur novellen kan bli till, hur den kan berättas och hur den kan utforskas. Sedan fortsätter hon, skriver situationen och ser vart det för henne — och läsaren.

Novellen är koncentrerad. Laddad. Den gestaltar en situation, en del av livet eller livet som det kan vara och bli.

I det ögonblick du börjar skriva händer något. Du fyller en rymd med något som inte funnits där förut. Ingen har utforskat det du utforskar tidigare, inte just det, just då. Skapande är riskfyllt, men inrymmer belöningar.

Och frågan Vad skulle hända om…? är viktig. Särskilt viktig blir den då författarens liksom läsarens miljö domineras av stora, vinstdrivna förlag som tvingas satsa på säker utgivning i stora volymer.

Vi är ett fristående, värdedrivet förlag. Författaren kan nå ut med sina frågor utan kommersiella filter, till gagn även för läsaren.

Välkommen

Peter Winai

Winai Books

Varför novell?

J ag får ofta frågan: Varför skriver du noveller?

Svaret är enkelt: Därför att jag trivs i novellistiken. Jag tycker om novellformen. Jag tycker om att läsa, skriva, prata om och analysera noveller. Behöver jag säga någonting mer? Kanske.

Jag stör mig på frågan, blir irriterad av den. Får romanförfattaren frågan: Varför skriver du romaner? Får poeten frågan: Varför skriver du poesi? Kanske får alla skrivande personer dessa frågor, och kanske är de alltid lika svåra att besvara.

Jag tänker att frågorna är känsliga. De rör vid grundtanken som de flesta skapande människor bär med sig: Varför skapa? Varför ägna all sin tid och energi åt konsten?

Samtidigt vill jag ha frågan. Jag vill berätta om, dela med mig av och lyfta fram novellistiken. Jag vill ha ett bättre svar än: Därför att jag trivs.

Alltså: Varför novellen? Varför trivs jag med den?

Som skrivpedagog och författare vänder jag mig till orden och litteraturen. Skriver och analyserar. Skriver essäer och noveller. Min förhoppning är att jag genom dessa texter ska kunna få ett svar på frågorna. Att jag genom fiktiva och reflekterande texter ska närma mig svar och få en större förståelse för mitt eget skapande.

Jag hoppas även att du som läser detta ska få nya infallsvinklar till skrivande och din egen kreativitet. Att du ska få en givande läsning, och själv bygga eller utöka en relation till novellistiken.

På mitt skrivbord finns det som inte fick plats

J ag vill inte skriva om mitt skrivbord. Hur många texter om skrivprocessen börjar inte med en beskrivning av skrivbordet, av arbetsplatsen? Platsen för kreativitet, skapande och inspiration. En plats där varje föremål har sin mening och betydelse. Affirmationer, inspirerande bilder och dikter och citat och tidningsurklipp. Mitt skrivbord är inte en sådan plats.

Skrivbordet är fult. En svart träskiva, stålben. Det står snett och jag har skjutit in pappbitar under ett av benen. Stolen jag sitter på är trasig. Den har hjul och jag måste knipa med tårna mot golvet för att inte rulla iväg. På skrivbordet ligger högar av kvitton, böcker, papper. Här ligger en gammal färgtub som jag ska ta till återvinningen. Pennor som inte fungerar, kuvert, gem, minneskort. Läsglasögonen som jag aldrig använder. Näsdukar och mobilladdare och hårspännen och hårsnoddar och hårstrån. Jag tycker inte om mitt skrivbord. När jag skriver om det låter jag som en bohem, en konstnärssjäl som vill ha röra och kaos och dekadens. Det vill jag inte. Skrivbordet har blivit en plats att lägga saker som inte har någon annan plats.

Mitt bland allt bråte står datorn. På den skriver jag. Jag zoomar in ordbehandlaren och tangenterna. Röran omkring mig försvinner, finns inte.

Här får jag plats. I röran, i kaoset kan jag skriva. Jag behöver inte ett rent skrivbord. Inga affirmationer, inga inspirerande föremål. Jag och skrivandet får plats.

Genom texter kan jag hitta plats för det som inte har någon annan plats: det jag inte kan prata om, inte kan uppleva, inte vill uppleva. Det jag inte kan förklara, inte sopa under mattan. Det som är för stort för att hålla inuti huvudet.

När jag skriver lägger jag ifrån mig tankar och minnen. Tömmer huvudet. Det kommer alltid nya tankar, nya minnen, och jag återvänder till det jag redan skrivit om. Jag bär händelser, personer, platser som jag inte vill eller kan skriva ifrån mig.

Jag bearbetar, jag förändrar och förnyar och återvinner. Jag rotar