Existenspusslet: och hoppet om den bästa av världar

By Lars Öhman

Vi kämpar nästan alla med våra livspussel, men tänk om våra liv är en del av ett större pussel - ett Existenspussel? Existenspusslet är ett pussel som aldrig blir klart men som kan foga oss samman för alltid. Åtminstone om vi hjälps åt - både med livspusslen och med Existenspusslet.

Existenspusslet är en förklaringsmodell som vi tillsammans kan använda för att bättre förstå hur allt skulle kunna hänga ihop. En modell som vi även kan använda för att öka möjligheten att nå resans mål. Min önskan är att öka känslan av att du och jag bör hänga ihop för att nå ända fram.
Men det kanske vi redan gör?

/Lars Öhman

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jun 26, 2023
• ISBN: 9789180804349

Lars Öhman

Lars Öhman har en fil. kand. i beteendevetenskap med pedagogik som huvudämne. Han är föreläsare, samhällsdebattör och en engagerad medmänniska. Lars är bosatt i Hallstahammar med fru och två barn. Återflyttad till barndomsorten har han återupptäckt det stora i det småskaliga, och även det stora i närheten till naturen och andra medmänniskor. Tidigare har Lars gett ut boken "Ett liv att leva, inte bara drömma om" vilken var startskottet till ett skrivande om hur vi kan hjälpa varandra att bygga en bättre värld tillsammans.

Book preview

Till Leo

För alla vandringar mot ljuset som du har tvingat ut mig på. Ibland känns det som om du lika mycket leder mig som jag leder dig. Du lyser upp min och många andras tillvaro, och vägen vi färdas på. Jag ska göra allt för att du ska få fortsätta vara den lysande stjärna som du redan nu är.

När det kommer tyngre dagar, glöm aldrig att en enda ljuspunkt kan göra att mörkret ter sig mindre skrämmande. En enda ljuspunkt kan vara det som behövs för att inge det hopp som genererar tillräckligt med energi för att besegra mörkret. Om du inte ser ljuset utanför dig, blicka inåt – du har det i dig.

Innehåll

Inledning

Del 1 Det finns hopp om tro och kärlek – även för dig och mig

Den aspirerande kärleksdoktorn

Upplysningstid 2.0

Paradiset på jorden

Människan 2.0?

Designade människor

Genterapi eller samtalsterapi?

Vad kan vi veta?

Hur verklig är verkligheten?

Hur verklig är vår uppfattning av verkligheten?

Att vara en sann (med)människa

En högre mening

Universums krona

En högre sanning

Behöver vi en gudomlig vägvisare?

Gud är kärlek

Leva för att älska, älska att leva?

Du är ett mirakel

Vårt andra, oändliga liv?

Kärleken kan hålla oss vid liv

In the end

Del 2 Låt oss starta kärleksarméer – det är hög tid för revolutioner!

Våga tänk tanken

Tänk om det faktiskt handlar om kärlek

Filosofiakuten och Kärleksarmén

Hoppet om den bästa av världar

Tillbaka till framtiden

En frälsare är inte född

Hög tid för åtminstone en revolution!

Kunskap och kärlek som vapen

Viljans inneboende frihet

Det är synd med arvssynd

Vad definierar oss?

Vänner och fiender till mänsklighet

Den som söker

Utveckling eller avveckling?

Asociala medier och stupidphones

Teknisk och/eller mänsklig utveckling?

Vad behöver vi veta?

Inatt drömde jag om vad vi behöver

Den medmänskliga koden

Gör vi skillnad på människor?

Släpp taget om jaget

Resan mot en bättre värld

Empatins guldålder

Kärlekens guldålder

Del 3 Den alternativa, mer poetiska, verklighetsbeskrivningen

Dikt till kärleken

Min sanning

Den viktigaste uträkningen

Moder Jord och Fader Gud

Livets musik

En stilla förundran

Hoppet är motorn

Den ryska posten

Dags för bättre skördar

Kärlekens träd

Vi har det i oss

Skärmdumpen

Vart jag än vände blicken

Noter

Noter: Del 1 – Det finns hopp om tro och kärlek

Noter: Del 2 – Låt oss starta kärleksarméer

Slutord

Författarens tack

Om författaren

Inledning

Vi kämpar nästan alla med våra livspussel, men tänk om våra liv är en del av ett större pussel – ett Existenspussel? Existenspusslet är ett pussel som aldrig blir klart men som kan foga oss samman för alltid. Åtminstone om vi hjälps åt – både med livspusslen och med Existenspusslet.

Denna bok innehåller tre delar och är den inledande boken av en trilogi som till stor del handlar om hopp. Målet är att ta oss åtminstone ett litet steg bort från förtvivlan, i riktning mot en tillvaro präglad av just mer hopp. Det kommer att handla om vår relation till oss själva, andra människor och andra arter. Om relationen till platsen vi bor på och miljön vi växte upp i. Om relationen till kunskap, vetenskap, samhället vi lever i, jorden vi lever på, jorden vi lever av, kärleken, hela existensen – och dess eventuelle skapare. Jo, även Gud får plats i denna berättelse. Ska vi kunna förstå oss människor så behöver vi förstå den förklaringsmodell som många länge har använt för att förstå existensen. Men även för att hantera sin egen och andras existens (ordet existens kan betyda många olika saker, men betyder bland annat tillvaro, verklighet, liv och att vara). Skulle det vara så att den förklaringsmodellen innehåller ens den minsta relevans så kan det göra stor skillnad. Och skulle den inte innehålla någon som helst relevans, så gör även det stor skillnad.

Jag förstår om ansatsen låter pretentiös och innehållet svårt, men min ambition är blott att initiera samtal om Existenspusslet och inleda samarbeten som gör att vi kan hitta och lägga pusselbitarna tillsammans. Och jag blandar medvetet det som är stort och gott – ibland inte så gott – med mycket smått och gott som lättar upp berättelsen. En berättelse där du som läsare är minst lika viktig som mig som berättare. Tillsammans kan vi återfå hoppet om den bästa av världar.

Del 1

Det finns hopp om tro och kärlek

– även för dig och mig

Den aspirerande kärleksdoktorn

Vilka kriterier främjar olika former av välbefinnande, även på längre sikt? I min första bok fokuserade jag huvudsakligen på faktorer som vi kan påverka på egen hand, men nu fokuserar jag mer på faktorer vi behöver samarbeta kring. Just samarbeten är nyckeln till att åstadkomma riktigt stora förändringar. Mina rader handlar till stor del om förändringar vi kan och ibland måste samarbeta kring. Vi kan behöva självhjälpsböcker – och vissa partier i mitt skrivande har onekligen drag av sådan litteratur – men frågan är om vi inte i första hand behöver fler hjälpavarandraböcker?

För att ett budskap ska ha någon som helst möjlighet att landa rätt så behöver det präglas av egenskaper som ödmjukhet, välvilja, empati och respekt. Min ambition är att dessa ledstjärnor ska genomsyra mina böcker, och att det ska krävas analfabetism för att kunna missa att det är dessa ledstjärnor som jag i första hand drivs av. Men om intentionerna är uppenbart goda och även innehåller mänsklig värme så kanske det är okej – till och med naturligt – att viss hetta uppstår så att det även bränner till ibland? Jag ber om överseende om konsekvenserna av mina intentioner ibland sårar, men mänsklig värme är som mest effektiv när den är så varm att den kan tända en gnista som genererar energi och helst även väcker en vilja till handling.

Fler samarbeten behövs otvivelaktigt mellan olika nivåer i samhällsapparaten, och även mellan olika akademiska discipliner. Jag är gärna tvärvetenskaplig men ogärna tvärsäker. Dessutom än mer ogärna alltför tvär i övrigt. Men arg kan även jag bli. Med risk för att du upplever att det emellanåt är den arge beteendevetaren från Hallstahammar som uttalar sig (och som därmed tagit över efter den arge snickaren, ursprungligen från Surahammar). Jag skulle ändå föredra att associeras till Soldoktorn som förärade Hallstahammar med sin vistelse under en tid. Även om jag – sannolikt även han (rätteligen, såvitt jag kan bedöma) – hellre associeras till andra ljuskällor än solens. Nämligen kunskapens och kärlekens. Jag har, trots min relativt höga ålder, funderat på att läsa vidare för att doktorera. Undrar om man – och om en man, för att inte tala om en man som jag, långtifrån perfekt – kan doktorera i ämnet kärlek? Går det att vara en kärleksdoktor? Även en kärleksdoktor skulle förvisso bli sjuk och behöva en dos av egna och andras recept utskrivet – som motgift mot okunskap och illvilja. Men även om det aldrig blir någon doktorshatt så längtar jag – med risk för att prata i nattmössan – ibland efter att ta av mig tänkarmössan och istället sätta på mig kärlekshatten.

Apropå samarbeten så minns jag när en god vän som jag samverkat med professionellt fick läsa det kapitel som heter Paradiset på jorden (som då inkluderade texten till det kapitel som heter Människan 2.0?). En tid innan hade hon glatt konstaterat att det var en styrka att hon "inte orkar vara vetenskaplig, men du kan inte låta bli att vara vetenskaplig. Men nu förstod hon att det också var en anledning till att samarbetet ibland stött på patrull, det här kapitlet är ju början på en doktorsavhandling!". Hon förstod därtill – och fick även mig att förstå – att min förkärlek för att spela på en arena samtidigt som jag var bättre lämpad någon annanstans ställde till det för mig (och ibland även för andra). Du har ju hockeyutrustning på fotbollsplanen!, som hon sa. Men min vilja att vara på olika arenor – helst även på bägge planhalvorna, och samtidigt om det går – reflekterar förutom en ambivalent natur såväl en generell nyfikenhet som en övertygelse om att det är så som Existenspusslet bäst förstås.

Och jo, jag kan åtminstone ibland låta bli att vara vetenskaplig – vilket kommer att bli uppenbart i berättelsen om Existenspusslet. Jag har full förståelse för om kasten blir tvära och inte helt lätta att hänga med i emellanåt. Inte ens för mig. Det är såväl en gåva som förbannelse med total avsaknad av skrivkramp, och numer även med ett öppet spjäll såväl intellektuellt som emotionellt. Du som läsare kommer inte att kunna missa att jag gärna blandar högt och lågt – exempelvis akademi, politik och djupa existentiella frågor med vardagliga banaliteter. Men det är ju så livet för många av oss är. Ena stunden konfronteras vi med händelser som får oss att ifrågasätta det mesta i existensen, i nästa stund står vi i livsmedelsbutiken och försöker hitta rätt blöjor.

Om du, liksom min vän, föredrar att ta del av funderingar som mer rimmar med kärleksdoktor-aspirationer, hoppa fram till Del 2 och det kapitel som heter Våga tänk tanken. Det är en fortsättning på denna inledande berättelse, men i hög grad samma berättelse och måhända något lättare att ta till sig. Den är mer personlig och avhandlar dessutom mer vardagsnära ämnen. Ämnen som även kan upplevas vara mer angelägna här och nu. Men ju fler som tar sig igenom de mer akademiskt präglade resonemangen bakom alla vackra, ibland mindre vackra, ord – desto större möjlighet att vi tillsammans förmår att åstadkomma kunskaps- och kärleksrevolutioner. I synnerhet om det gör att fler vågar och vill reflektera tillsammans med andra utanför bokens värld.

Att associera mina rader till revolutioner kan tyckas vara långtifrån ett budskap präglat av ödmjukhet, men revolutioner är inte sällan kopplade till litteratur. Min kunskap och min kärlek reflekterar dessutom andra människors kunskap och kärlek. Ensam förmår jag därtill inte mycket. Jag är endast en liten pusselbit i ett stort pussel som jag hoppas att du vill vara delaktig i att lägga. Min förhoppning är ändå att du som tar dig igenom denna och kommande böcker ska kunna mer om vår tids ödesfrågor än grannen. Men berätta inte för grannen! Jodå, självklart vill jag att så många som möjligt tar sig igenom dessa rader – både av osjälviska och själviska motiv.

Målet är att denna bok ska uppfattas som en mix mellan en doktorsavhandling och ett betydligt vardagligare filosoferande – men även som en kärlekshandling. En kärlekshandling vars syfte är att bidra till förvandling. Av mitt liv, ditt liv och samhälleligt liv. En förvandling kopplad till såväl kunskapsinhämtning som kärleksinhämtning – och till förmedling av dessa insikter och förmågor. Ju fler vi är som lämnar åtminstone ett litet bidrag, desto större chans till förvandling. Och även små steg i rätt riktning på vår resa kan med tiden göra stor skillnad.

Min förhoppning är att kunna bidra till såväl enskilda individers utveckling som till samhällelig utveckling. Och de processerna hänger givetvis ihop. Samhällsutvecklingen gynnas av att vi växer som människor, och vår personliga utveckling gynnas av välmående samhällen. Vi har därför inte endast livspussel, utan även samhällspussel och världspussel att lägga för att bättre förstå hur vi kan få ihop Existenspusslet.

Resan mot ett mer välbalanserat Existenspussel kommer i början att mer fokusera på vetenskapligt producerad kunskap än på andra former av kunskap. Och mer på kunskap än kärlek. Vägen till välbefinnande och kärlek går trots allt delvis via kunskap, även om sambanden ibland är långtifrån uppenbara. Men ha tålamod, det blir allt mer kärlek längre fram. Resan i sig – så även berättelsen – blir lite ljusare, lättare och mer begriplig längs vägen. Även om de resonemang lite längre fram i berättelsen av Existenspusslet som mer fokuserar på våra politiska ledare emellanåt blir lite mörkare, som en följd att det mörker jag anser att de alltför ofta bidrar med i våra liv. Men jag tror att det finns hopp om förändring, även där.

Ambitionen är att kommande böcker ska fungera som separata enheter. Men de olika böckerna är samtidigt i hög grad, i likhet med pusselbitar, beroende av varandra för att få en fungerande helhet. Och ämnen som utgör navet i berättelsen återkommer och portioneras ut i de olika böckerna. Vissa av frågorna jag ställer i denna bok får sina svar – åtminstone de mer djuplodande –i bok 2 och 3 om Existenspusslet som i stort sett redan är färdigskrivna. Men jag både hoppas och tror att du som läsare kan hinna bidra med viktiga pusselbitar, kanske rentav de allra viktigaste, långt innan mitt pusslande och min berättelse närmar sig slutet. Jag kommer inte att värja för de riktigt stora frågorna, som meningen med livet, kärlekens mysterium och universums uppkomst. Kanske är det just du som kommer med de riktigt stora svaren?

Upplysningstid 2.0

Existens är ett av de viktigaste begreppen inom ontologi (läran om det varande) och metafysik.¹ Ontologi handlar om vad som existerar och vad det betyder att någonting existerar.² Metafysik betyder (det som följer) efter fysiken, och tycks ursprungligen ha refererat till de filosofiska betraktelser som med rationalitet som ledstjärna försökte förstå den grekiske filosofen Aristoteles iakttagelser om fysik.³ Metafysiken kom senare att uppfattas som det som ligger utanför fysiken. Den berör därför även ofta det som kan tyckas ligga bortom de fysiska fenomenen och inkluderar fenomen vi inte har kapacitet att uppfatta med våra sinnen. Metafysiken försöker utröna hur alla tänkbara fenomen kan tänkas hänga ihop med varandra, och har även stort fokus på att förstå orsaken till att fysiska fenomen – eller några fenomen överhuvudtaget – existerar. Varför finns exempelvis vi människor, och varför fungerar vi som vi gör?⁴

Är det något som kommer att bli uppenbart i berättelsen om Existenspusslet så är det att vi vet mer än någonsin om naturens fysiska element och hur de hänger ihop, men långtifrån tillräckligt för att säkert veta vad som finns och vad som inte finns. Vi är inte ens i närheten av att kunna måla upp en definitiv karta över verkligheten eftersom vi inte ens vet hur många verkligheter som finns. Vi vet ej heller om det är konstruktivt att påstå att det existerar någon sann verklighet. Tyvärr har vi heller inte tillräckligt med kunskap om den mänskliga naturen. Men förståelsen ökar även här, och den kan komma att öka betydligt fortare (vilket förhoppningsvis kommer att bli uppenbart i Del 2 av denna bok). Och det är mycket hoppingivande. De alltmer tydliga kopplingarna mellan oss människor, mellan människan och andra arter – och till och med allt liv – inger också hopp. Kopplingar som beskrivits i äldre traditioner, som många tycks ha upplevt på ett intuitivt plan – och som numer även bekräftats vetenskapligt.

Ontologi och metafysik handlar alltså bland annat om vad som existerar respektive vad det betyder att något existerar.⁵ Så vad betyder det att just du och jag existerar (för det gör vi väl?) – och vad skulle det kunna betyda? Och hur hänger vi ihop? Vad skulle vi kunna betyda för varandra, för andra – och för hela existensen (som i min förklaringsmodell omfattar allt som existerar – oberoende av vår förmåga att uppfatta det som existerar)? Vi människor tycks vara konstruerade för att reflektera kring dylika frågor. I huvudsak är våra hjärnor byggda för att ägna sig åt att tänka kring den sociala världen och vår plats i denna, menar professor Matthew D. Lieberman, chef vid UCLA:s institution för psykologi, psykiatri och biobehaviorism.⁶ Våra hjärnor tycks även vara byggda för att tänka kring vår plats i tid och rum. Att fundera kring vår egen och människans plats i historien, eller rentav i universum, är därför djupt mänskligt. Dessa funderingar kan förvisso stjäla såväl tid som kraft från vardagen och hanteringen av livspusslet. Men de kan, i synnerhet om vi slår våra kloka huvuden ihop, generera kraft att orka med livspusslet och i förlängningen hjälpa oss att bygga bättre liv och samhällen för oss alla. Till och med en bättre värld.

Ett av mina mål med skrivandet, talandet och lyssnandet är att vår tillvaro ska bli lite mer begriplig. Helst även lite mer njutbar, eller åtminstone mer uthärdlig. Ökad förståelse är visserligen ingen garanti för ökat välbefinnande, det finns en anledning till att vi frivilligt och ofrivilligt ibland väljer att leva i förnekelse. Vilket bland annat kan yttra sig i att vi vägrar sätta ord på våra upplevelser. För när vi gör det så blir det verkligt. Men om vi i högre grad försöker förstå och helst även bemästrar tillvaron tillsammans så ökar högst sannolikt såväl vår vilja som förmåga att förstå vår egen och andras tillvaro. Vår möjlighet att förstå såväl vår egen som andra människors och arters plats i Existenspusslet ökar när vi söker svaren tillsammans. För att inte tala om hur mycket enklare det kan bli att uthärda tillvaron om vi hjälper varandra mer.

Vi är nog många som önskar att livet kunde vara lite enklare ibland. Livet kanske faktiskt kan vara enklare, om vi i högre utsträckning hjälps åt att förstå livet och även hjälps åt att ta oss igenom det. Levnadskonsten är antagligen den svåraste konsten av alla att utföra ensam. Vi blir bokstavligen lite konstiga av det, vilket pandemin erinrat oss om. Livet är som att spela fiol inför publik och lära sig instrumentet medan man håller på, sa Samuel Butler – engelsk poet och satiriker.⁷ Vi ska inte behöva framföra det konststycket själva. Den ensamma fiolen kommer dessutom alltid att innehålla ett stråk av frustration och saknad.

Livet är i mångt och mycket som en resa på en flotte över öppna hav. En ibland stormig, högst osäker resa. Där det enda som är säkert är att det många gånger är svårt att vara människa, i och med all inbyggd osäkerhet och vilsenhet. Vi behöver hjälpas åt och njuta av de lugna, soliga dagarna på vår resa men även hjälpas åt att hantera de stormigare. Det ska förvisso inte förnekas att en viss positionering, och att ett mer framfusigt egoistiskt beteende, ibland kan öka just vår egen möjlighet till överlevnad. Och vi ska givetvis försvara oss om någon försöker knuffa oss över kanten. Men frågan är hur det känns att komma fram om vi vet att vi har gjort det på bekostnad av att andra har drunknat längs vägen? Ibland orkar vi inte hålla kvar andra på livets flotte hur mycket vi än kämpar, men att aktivt knuffa andra över kanten är något helt annat. Kan vi inte hjälpa varandra så ska vi åtminstone inte stjälpa varandra. Enstaka beslut, eller omständigheter som vi inte rår över, kan förvisso få oss att hamna långt ifrån varandra – och till och med få oss att bli fiender. Men om vi oftare tar oss fram tillsammans, kanske till och med hand i hand, så kan vi trots fundamentalt olika utgångspunkter mötas på mitten och i stället bli vänner. Tillsammans kan vi ha den stadga som håller oss uppe eller som åtminstone gör att vi reser oss snabbt igen – även när vindarna blåser hårt.

Vi kunde levt nära himlen om vi lagt ut korten rätt, sjunger Peter LeMarc i en av mina favoritsånger Evelina. Jag tror att vi alla skulle kunna leva lite närmare himlen – om vi får hjälp med att lägga korten och pusselbitarna rätt. Vi riskerar annars att falla likt ett korthus så snart ett enda kort dras undan. Visst kan vi ibland behöva sitta ensamma för att bringa ordning i våra inre system. Men för att hitta rätt lösningar på såväl vardagliga som existentiella utmaningar via ensamspel likt patiens så krävs – vilket ordet antyder – bland annat en ängels tålamod. Det finns förvisso människor som är änglalika, men vi människor är inga änglar och behöver därför hjälp av andra. Både med att utarbeta strategier som kan hjälpa oss med livspusslet, men även med genomförandet för att vi inte ska bli helt utarbetade. En ökad balans i våra livspussel bidrar till en ökad balans i Existenspusslet.

Existenspusslet är i likhet med livspusslet inte ett pussel vi kan lägga klart, utan snarare ett system vi kan skapa mesta möjliga balans i. Det är när vi fogar samma bitarna i Existenspusslet på bästa sätt som vi skapar den bästa av världar. Låt oss bygga ett pussel och en värld där vi drar nytta av att de flesta vill vara en del av positiva gemenskaper och vill samarbeta för sitt eget och andras bästa. Låt oss lägga ett pussel som gör att det faller sig än mer naturligt att hjälpa, inte bara andra människor utan även andra arter – kanske till och med högre makter – med vårdandet av jorden, andra himlakroppar och varandra.

Berättelsen om Existenspusslet handlar alltså inte endast om hur vi ska få ihop vardagen, eller ens fungerande samhällen, utan även om hur just våra liv och samhällen passar in i ett större pussel. Att veta att vi är en del av ett större pussel har i sig ett stort värde. Och när vi bättre förstår hur Existenspusslet hänger ihop, och vår egen roll i det, kan vi tillsammans bygga en bättre värld. Jag är övertygad om att vi alla har potential att utgöra viktiga pusselbitar i någon annans livspussel och i våra samhällen. Därmed är vi också essentiella bitar i Existenspusslet.

Men hur känns det att vara en pusselbit som inte blir sedd? När alla andra bitar ligger vända uppåt och vi nedåt. Och när det ibland känns som om vi ligger i fel låda. Samtidigt som vi vet att vi är och kan vara en helt nödvändig del av Existenspusslet. Och hur känns det när vi vet att den, eller rättare sagt vi, som lägger pusslet i våra huvuden redan har en bild av vilka bitar som passar in och var de passar in? I vilken utsträckning kan vi påverka dessa bilder, som sannolikt aldrig helt motsvarar den yttre verkligheten eller reflekterar en slutgiltig statisk produkt, utan som kompletteras och modifieras i varje sekund? Och hur kan vi utifrån detta förstå oss själva och andra bättre?

För att hitta de bästa svaren behöver vi inte bara traditionell och emotionell intelligens utan även vad som benämns andlig intelligens.⁸ En existentiell intelligens som förmår reflektera kring våra liv som individer, gruppvarelser och människans roll såväl på denna planet som i universum. Ibland kan vi hitta svaren inom oss, andra gånger hos andra människor eller varelser, eller till och med i världsrymden. Kanske rentav i dimensioner utanför tid och rum, eller utspritt i rummet. Intelligens behöver nämligen inte nödvändigtvis vara knutet till ett centrum vi kan lokalisera med gängse metoder. Vem vet, det kanske är en högre grad av existentiell intelligens, eller en väl integrerad kombination av olika former av intelligens och kunskap, som tillsammans med kärlek räddar oss individer och kollektiv från såväl själslig som fysisk undergång.

Vi svenskar lever i ett land där det grova våldet alltmer upplevs som ett existentiellt hot. För att inte tala om det grova våld som utspelar sig i Ukraina. Ett våld som är ett existentiellt hot mot hela Ukrainas befolkning och deras rätt till självbestämmande. Dessutom med risk för att spridas till fler regioner. Och vi lever alla i en värld där vårt moderna sätt att leva är hotat, där till och med hela den mänskliga civilisationen – och många andra arter – är under hot. Just på grund av vårt moderna sätt att leva. Vi kan därför behöva en Upplysningstid 2.0 där rationellt tänkande kombineras med emotionell och existentiell intelligens, med potential att verkligen lysa upp tillvaron och skapa en ljusare framtid.

När tankar, känslor, vetenskap och andra former av kunskap äntligen möts i en perfekt förening är det till gagn för både människan och andra arter. Det är helheten vi behöver påverka. Vi behöver tro med hjärtat, älska med hjärnan och initiera kloka och kärleksfulla planer som genererar högre grad av harmoni i våra enskilda kroppar, samhällskroppar och ekologiska system.

En Upplysningstid 2.0 kan behövas för att Människan 2.0 ska bli en så lyckad skapelse som möjligt. En människa med maximal potential att uppleva och generera välbefinnande, och med minimal risk för att åsamka sig själv och andra lidande.

Paradiset på jorden

Vi lever i spännande tider är ett mantra som har upprepats i generationer. Inte så konstigt, vi vill ju alla känna att just vi är speciella och följaktligen att vår tid är speciell. Och det är den ju. Åtminstone för oss, eftersom det är här och nu just vi finns på jorden. Men tiden vi lever i, såhär i början av det nya millenniet, kan visa sig vara något alldeles extra – även i en mer objektiv mening.

Att människan som art har genomgått otroliga och inte helt lättfattliga förändringar genom historien tycks många kunna ta till sig. Det kan vara svårare att se att den utvecklingen inte är förbi. Människoarten har uppenbarligen förmågan att anpassa sig snabbt när den omgivande miljön kräver det. Och inte nog med att människan som art kan förändras, vår individuella reaktion på våra livsbetingelser kan eventuellt leva vidare i våra barn och barnbarn vilket i förlängningen påverkar oss som kollektiv. Det finns försök som indikerar att till och med vår reaktion på lukter kan föras vidare!¹ Eller, mer korrekt, så är det snarare sannolikheten för en viss reaktion som förs vidare. Detta enligt nya rön inom ett område som kallas epigenetik.

Den svenska hjärnforskaren och läkaren Mouna Esmaeilzadeh hävdar att det kommer att ske en utveckling de närmaste hundra åren som motsvarar 20 000 års mer normal utveckling!² Jag tror att Esmaeilzadeh mycket väl kan vara helt rätt ute. Vi underskattar sannolikt ofta vidden av möjliga förändringar. Främst på artnivå, men ibland även i våra enskilda liv. En betydligt snabbare utveckling kan dessutom komma att utgöra den nya normaliteten. Det är tyvärr inte självklart att vi kommer att skickas framåt i tiden.

Jag har alltmer kommit att tro att många av oss inte bara har underskattat möjligheten till förändring, utan även har haft fel fokus beträffande vilka förändringar som är mest gynnsamma. Vi inriktar oss, som jag ser det, för ofta på fysiskt välbefinnande istället för på själsligt välbefinnande. För även om en sundare kropp generellt leder till en sundare själ så är vi ofta både fysiskt starka, tåliga och uthålliga så det räcker och blir över. Och när vi värnar det fysiska välbefinnandet så är det alltför ofta fokus på yta och utseende istället för på hälsoaspekter. Fokus är därtill alltför ofta på att vi på egen hand ska se till att vi ska må bättre, när det istället borde vara på att vi och andra ska må bättre genom att samverka med varandra på ett mer konstruktivt sätt. Tänk om vi i första hand hade som mål att bli friskare, lyckligare och bättre medmänniskor. Varför skulle vi inte kunna bli det?

Vissa menar förvisso att lidandet och ondskan i världen är mer eller mindre konstant, men att det omfördelas över tid. Jag tror inte att vare sig lidande eller ondska är konstanta fenomen, men ej heller att de kan elimineras helt. Av det enkla skälet att vi människor är varelser med uppenbara begränsningar. Vi föds med potential till att göra såväl gott som ont, och vi gör misstag samt sårar oss själva och andra även när vi menar väl. Vi lever därtill i en mycket svårnavigerad värld. Jag tror emellertid att vi i hög grad kan minska lidandet och ondskan. Bland annat genom att öka det individuella, mellanmänskliga och kollektiva välbefinnandet.

Att öka välbefinnandet handlar för mig inte om att leva i ett konstant lyckorus, utan kan lika gärna handla just om att minska olika former av lidande. När vi inser att ett konstant lyckorus inte är möjligt på den här sidan döden, men ändå växlar fokus från jakten på kortvariga lyckostunder till mer bestående harmonier så ökar sannolikheten rejält för att vi, andra människor och andra arter ska kunna bli mer långsiktigt välmående. Målet är inte att upprätta ett paradis på jorden. Den tanken ter sig nästan lika befängd som tanken på ett helvete efter jordelivet. Jag tror emellertid att vi kan bli betydligt bättre på att hjälpa såväl oss själva som andra, och därmed skapa den bästa av världar.

Den bästa av världar är ett uttryck som många nog associerar till upplysningsfilosofen Voltaire, som i sin bok Candide raljerade över filosofen Leibniz uppfattning om att vi redan lever i den bästa av världar. Leibniz menade att vi behöver förlita oss på att Gud redan har gjort det som behöver göras och därför kan luta oss tillbaka. Med den synen blir exempelvis politiska reformer, i syfte att försöka förändra världen till det bättre, meningslösa.³ Jag tror precis tvärtom. För att gå i en riktning mot den bästa av världar så behöver vi kavla upp ärmarna och stärka oss själva och varandra fysiskt, men främst utvecklas intellektuellt och emotionellt, för att finna bästa vägen framåt.

Jo, vi ska försöka acceptera vissa begränsningar, men samtidigt testa var gränsen går för möjlig utveckling utan att för den skull ignorera etiska implikationer. Vi har potential att förgöra oss själva, varandra och stora delar av planeten som en följd av att vi många gånger är alltför självcentrerade, okunniga och kärlekslösa. Men vi har även en förmåga till medvetenhet, strategiskt planerande, konsekvensanalyser – så även till samverkan, empati och altruism – som är hoppingivande. Förmågor och egenskaper som dessutom tycks vara mer dominerande hos oss nutida människor än många med mig hittills har förstått. Kanske har vi även en potential till helt andra nivåer av kunskap och kärlek än vi hittills har begripit?

Vi står, såhär i början på det nya millenniet, vid randen av enorma möjligheter. Max Tegmark, författare, fysiker, kosmolog och docent vid universitetet MIT anser att möjligheterna – förvisso även riskerna – kopplade till exempelvis artificiell intelligens är så gigantiska att AI kan bli det bästa eller det sämsta som någonsin hänt mänskligheten.⁴ Och det ligger onekligen något i den iakttagelsen. Forskningen kring många sjukdomar – och även inom många andra områden – går dessutom så fort att det är svårt att ta in. Vi kommer sannolikt att kunna förhindra uppkomsten av, och även bota, många sjukdomar. Och även kunna påverka många mänskliga egenskaper, bland annat via genredigering. Men redan i nästa kapitel kommer jag att resonera kring riskerna med vissa av de tekniker som såväl kan vara välgörande som förödande. De resonemangen borde helst redan ha förts på bredare front då utvecklingen inom vissa områden är så snabb, men även för att konsekvenserna kan bli så dramatiska. Våra samtal kring denna utveckling bör både breddas och intensifieras. Utgången är långtifrån given, men nog är det spännande tider...

En av utmaningarna har formulerats såhär av den israelisk-brittiske fysikern David Deutsch: Vi kan inte förutsäga innehållet i idéer som ännu inte har skapats eller vilka effekter det kommer att få.⁵ Om det förflutna och nutiden har blivit något lättare att förstå, är därför framtiden fortfarande svår att sia om. Och allt svårare när utvecklingen går så fort, är så komplex och inbegriper så många aktörer. Vi har emellertid fler och mer kraftfulla redskap som kan ge en allt mer nyanserad och träffsäker bild av vår värld. Vi har bland annat mycket mer avancerade satelliter. Och vi har teleskop, som Hubble och nu även James Webb-teleskopet, vilka i kombination med allt starkare processorer och lagar inom matematiken – exempelvis Keplers om att mäta avstånd till avlägsna objekt – kan bidra till viktiga insikter i allt snabbare takt.⁶

Och så har vi nanotekniken som bland annat kan underlätta diagnosticering inom sjukvården.⁷ Nanoteknikens område tycks dessutom präglas av tvärvetenskaplighet, vilket i sig är hoppingivande. Det är, enligt nobelpristagaren Horst Störmer, helt nödvändigt att förankra nanovetenskapen i flera vetenskapliga discipliner för att kunna använda den på bästa sätt. Tänk om den insikten också kunde få gälla fler discipliner? Nanoteknik och nanovetenskap handlar om att studera, manipulera och bygga ihop materien på atomär nivå där objektets tjocklek är i storleksordningen mellan en och 100 nm, speciellt för att på detta sätt kunna designa speciella egenskaper och funktionalitet.⁸ Det låter avancerat, eller hur? Att designa mer hållbara samhällen och en Människa 2.0 är emellertid minst lika svårt och komplext. Men tänk om det faktiskt är projekt som är inom räckhåll, och som dessutom kan uppnås utan de redskap som riskerar att stjälpa oss? Eller åtminstone genom ett mer varsamt nyttjande av dessa redskap.

Historien igenom har det funnits utopiska drömmar om en annan människa, ett annat samhälle – till och med en helt annan värld. Det som skiljer det förflutnas utopier från nutida är bland annat att de nutida i lägre grad är inspirerade av religiösa och politiska ideologiers föreställningar och i högre grad av vetenskapen. Det positiva med det är att vetenskapen ofta är en garant för kvalitet, realism, metodiskt arbete och noggrannhet. Det negativa är att vissa nutida utopiers koppling till – och till och med förankring i – vetenskapen riskerar att ge legitimitet åt projekt som kan visa sig vara katastrofala för delar av mänskligheten. Till och med för hela mänskligheten. Ibland även för andra arter. Nu, när vi är i ett skede då vi bland annat på allvar kan påverka evolutionen, öppnar sig nämligen en ocean av möjligheter men även avgrundsdjupa risker. Vissa relativt nya vetenskapliga projekt kan inte bara ta oss till andra planeter, utan även få resor till månen och Mars att framstå som oskuldsfulla företag, och som endast en krusning på den ocean vi människor navigerar i.

Och apropå spännande tider. För några år sedan hade jag en period när jag läste massor av kriminalromaner. Behovet av spänning är angenämt att bejaka i lagom dos – även via andra medier än litteraturens. Men sedan jag istället började ta del av andra former av berättelser, relaterade till utveckling av individer och samhällen, har vare sig tiden eller behovet infunnit sig särskilt ofta. De olika framtidsscenarier som alltmer uppenbarar sig är nämligen nästan onödigt spännande, och betydligt svårare att koppla ifrån. På gott och ont. Det är delvis just övertygelsen att vi som mänsklighet tycks vila på en knivsegg som driver mig att inhämta mer kunskap och försöka dela med mig av den.

Berättelsen om Existenspusslet är i första hand en berättelse som handlar om hopp. Och jag är övertygad om att möjligheterna är större än riskerna. Men det förutsätter att fler inser hur mycket vi har att vinna, men även hur mycket vi har att förlora, om vi inte anammar värdet av kunskap och kärlek. Berättelsen om Existenspusslet är därför även en berättelse om en kärlek på liv och död.

Människan 2.0?

Ett mänskligt liv har många gånger inneburit – och innebär fortfarande på sina håll – mest en kamp för att hålla sig vid liv. Människans historia har därför till stor del präglats av individers och gruppers strävan efter att hitta mer funktionella sätt att hantera vardagen på. Bland annat genom att försöka förändra individuella och samhälleliga rutiner så att de i högre grad präglas av en systematik som främjar en mer livskraftig och konkurrenskraftig utveckling. Målet har sannolikt ofta varit att i första hand skapa rutiner och livsbetingelser som ökar möjligheter till överlevnad, reproduktion och välbefinnande. Ibland har förändringar – både inom befintlig miljö och sådana som inkluderat byte av livsmiljö – tvingats fram av omständigheter i den omgivande miljön. Exempelvis av klimatförändringar eller påverkan från andra grupper av människor.

Andra gånger har människor frivilligt valt att genomföra stora förändringar, som att försöka förbättra befintliga boplatser eller söka sig till nya miljöer. Just påverkan från klimatförändringar är ett aktuellt ämne som jag fördjupar mig mer i längre fram i berättelsen. Men jag vill redan här och nu hävda att nuvarande förändringar – oavsett vad de främst beror på –i första hand bör ses som ett hot. Och samtidigt erinra om att klimatförändringar såväl tycks kunna bidra till civilisationers undergång som skapa nya möjligheter till överlevnad, reproduktion och välbefinnande. Som när ett varmare klimat bidrog till att isarna smälte och en helt ny civilisation uppstod i Uppland – 5000 år efter att Skåne stigit upp ur havet!¹

Människor, men även många av de arter som ledde fram till arten människor, tycks alltid ha letat efter nya möjligheter till ett bättre liv. Denna strävan har ibland varit mer medveten, ibland mindre medveten. Generellt får vi dock förmoda att den med tiden högre medvetandegraden och ökade intellektuella kapaciteten genererat fler medvetna förändringar. Författaren Juan Enriquez menar att vi relativt snabbt håller på att förändras till en ny art som en följd av att vi inte bara är medvetna om vår omgivning utan även har börjat kontrollera och medvetet styra andra arter och oss själva.² Bland annat genom att vi sätter det naturliga urvalet ur spel.

Frågan är i vilken utsträckning vi människor är medvetna om att vi därigenom kan komma att skapa en ny art människor? Ironiskt nog så håller dessutom måhända vi nutida människor – som antagligen är de mest medvetna varelserna som befunnit sig på jorden – delvis oavsiktligt på att bli en ny art människor på ännu ett sätt. När vi utsätter vår högst påverkbara hjärna för massiva mängder information kan det nämligen förändra våra plastiska hjärnor – som kanske är det redskap som i första hand definierar oss människor – så pass mycket att vi blir en ny art. Det handlar emellertid inte endast om mängden information, utan även om att den information som vi tillgängliggör på internet dokumenterar vårt faktiska beteende i många avseenden. Tidigare fick aktörer som ville manipulera oss nöja sig med de svar vi uppgav beträffande vårt beteende. Den nya kunskapskällan på internet möjliggör en helt annan manipulation som kan styra oss mot nya beteenden. En utveckling vars konsekvenser vi redan nu börjar se och behöver hantera klokare än hittills. Så snart som möjligt.

Är vi redan på väg mot Människan 2.0? Och är det i så fall en uppgradering eller en nedgradering? Jag befarar att informationsflödet vi dränks i, tillsammans med vissa aktörers medvetna manipulation, försvagar många goda drivkrafter och istället förstärker många av våra mindre goda drivkrafter. Informationsöverflödet leder till en stress som bland annat gör att vi fattar mindre empatiska beslut. Och den medvetna manipulationen som i första hand är kopplad till kommersiella, men även politiska, intressen styr oss ofta i en mer inhuman riktning. I en riktning mot en värld där vi isolerar oss från varandra gömda bakom våra skärmar, vilket ger en skev bild av våra medmänniskor – vilket i sin tur spär på den initiala isoleringen som delvis berodde just på en skev och ofullständig bild!

Den bild vi får av andra människor via internet är ofta en mindre vacker och ej heller rättvisande bild. Och den kontroll som utövas av tech-företag och politiska aktörer tycks inte främst bidra till att vi dämpar våra mer destruktiva beteenden, utan snarare ofta hämma våra mer konstruktiva beteenden. Risken är dessutom uppenbar att vi tar med våra destruktiva beteenden – exempelvis ett högt och polariserande tonläge –i möten utanför skärmarnas värld. I synnerhet när den digitala världen är den nya normaliteten för många. Abnorma beteenden riskerar därför att skapa nya normer och en ny normalitet.

En stor mängd information kan därtill ge känslan av mycket kunskap, trots att det inte behöver finnas något sådant samband alls. Och i kombination med olika kognitiva begränsningar, exempelvis den så kallade Dunning-Kruegereffekten som tydliggjort att det krävs en viss kompetens för att kunna bedöma sin (in)kompetens (det krävs även kompetens för att förstå och uppskatta andras kompetens), så växer tuppkammen på även väldigt dåligt pålästa individer.³ Vi är ju dessutom än mer lättlurade på nätet. Ibland känns det som om våra omdömen helt drunknar i det informationsflöde vi översköljs i. Mycket tid framför skärmarna riskerar därutöver att ge färre stunder av fysisk närhet och andra, mer autentiska, möten. Risken är uppenbar att det blir mindre tid över till aktiviteter som mer främjar gedigen kunskapsinhämtning och genuint relationsskapande samt förmågor och egenskaper som främjar välbefinnande inom och mellan oss. Även mellan oss människor och andra arter.

Konsekvenserna av modern teknik tillsammans med kunskap – tyvärr även okunskap – är svår att överskatta. Kombinationen av tekniskt och beteendevetenskapligt kunnande, som alltfler nyttjar, är otroligt potent.⁴ Vissa använder den insikten till att plädera för just skapandet av en ny art människor. Det behöver inte i sig vara negativt. Men de idéer som i transhumanismens anda inbegriper ambitionen att medvetet skapa en ny art människor – och med en ny art människor inkludera att vi ska byta kroppar, kanske till och med till något icke-biologiskt och leva för evigt här på jorden – väcker åtminstone inte min lust att kavla upp ärmarna och försöka hitta vägen dit.⁵ Även om vi förvisso byter ut vissa kroppsdelar redan idag. Och även om tanken på ett evigt liv kan vara tilltalande.

Men en transhumanistisk version av den nya arten människor (om det fortfarande är rätt benämning) som mer får oss att framstå som en maskin än människa ter sig såväl föga inspirerande som lite naiv. Min förståelse av teknik, exempelvis artificiell intelligens, dess ambitioner och möjligheter är måhända inte tillräcklig. Men att hubotar i ord kan komma att uttrycka att de har känslor är trots allt inte synonymt med att de upplever dessa känslor, än mindre med att de förstår andras känslor.⁶ Jag har därför svårt att se hur en hubot ska uppleva kärlek, njuta av musik eller känna lycka. Och det är ju just transformationen av neuronernas signaler i människohjärnan till känslor som många gånger tycks ge mening med livet och som gör att vi orkar ta oss vidare.

En viktig reservation bör dock göras, vi vet ju inte exakt hur transformationen av neuroner till känslor går till. Och i ärlighetens namn så är ju inte känslor ett begrepp med en självklar innebörd. Som jag skrev i Ett liv att leva, inte bara drömma om så tvistas det fortfarande om vad känslor – och faktiskt även vad tankar – egentligen är. Men det råder en viss samstämmighet om att båda fenomenen är någon form av inre reaktion på en yttre stimuli och att vi människor fungerar och mår bäst när tanke och känsla samverkar. Och utan det vi i vardagligt tal kallar känslor blir vi knappast vare sig lyckliga eller mänskliga.

Enligt transhumanismen finns emellertid inte något egenvärde i att vi förblir mänskliga! Det är således logiskt att anhängare av transhumanism tenderar att endast se våra biologiska begränsningar och den myriad av funktionsvariationer som kännetecknar människoarten som något negativt.⁷ Väldigt lite talar för att människan slutar utvecklas som art, oavsett om vi låter evolutionen ha sin gång eller medvetet försöker ta kontrollen över utvecklingen. Men att medvetet se till att vi inte längre är mänskliga är en i många avseenden omänsklig lösning. Vi kan bli såväl mer välmående som bättre medmänniskor och bättre förvaltare av planeten inom ramen av vad det innebär – eller åtminstone vad det skulle kunna innebära – att vara människa. Och av att vara mänsklig.

Jag tror dessutom att vi har en betydande förbättringspotential som kan realiseras på andra sätt än via modern teknik. Det går förvisso inte att komma ifrån att potentialen för att manipulera oss på ett godartat sätt även finns med hjälp av modern teknik och beteendevetenskap. Kanske kan vi uppdatera mänskliga drivkrafter, och mer eller mindre automatisera mer konstruktiva beteenden? Men vad som är att betrakta som en godartad teknisk manipulation och vilka instrument som bör nyttjas är svårt nog att avgöra. Att bedöma vilka individer som besitter adekvat kunskap för att avgöra det samt hur den makten ska utövas på ett acceptabelt sätt är minst sagt en 10 000 kronors-fråga. Jag återkommer snart till manipulation med hjälp av genetiken. Vissa skulle säkerligen hävda att den manipulation tech-företagen utsätter oss för är en medveten strävan att skapa en ny art människor. Och det kan ju vara sant när vi pratar om transhumanistiskt inspirerade idéer. Men den redan befintliga manipulationen från bland annat sociala medier-företag är nog i första hand en bieffekt av deras vilja att manipulera