Vittra irrfärder

By Carl Oscar Andersson

Föreliggande essä-samling innehåller tolv gentemot varandra oberoende skrifter, som behandlar spridda ämnen såsom religion, kultur, konst, historia och samhälle. Sammantaget utgör samlingen en otidsenlig kritik mot vår tids rådande kultur- och konstförhållanden. Det har emellertid inte varit författarens avsikt att endast rikta kritik utan att samtidigt peka vidare mot något konstruktivt. Det finns kritik som nedgör, en kritik för kritikens skull, och så finns det en kritik som är uppbygglig och livsbejakande, som bereder plats för konstruktiva alternativ.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jun 1, 2021
• ISBN: 9789180271974

Carl Oscar Andersson

Carl Oscar Andersson är författare, essäist och aforistiker, som är född och uppvuxen på Hisingen. Hans akademiska meriter omfattar en fil.mag. med inriktning mot historia från Göteborgs universitet.

Book preview

Innehållsförteckning

Förord

Okänt land

Om vår relation till historien

Pessimismens attraktion

Kultförbund och högkultur

En nordisk livstro

Ordningens metafysik

Ljus och sken

Om nationskärleken

Aftonlandets myt

Mörkervandring

Morgonsol

Den nya tribalismen

Förord

Ett av mina färskaste läsminnen är när jag för första gången läste Montaignes essäer i sena tjugo-årsåldern. Ungefär samtidigt började jag läsa Friedrich Nietzsche och ta del av dennes dynamiska och allomfattande filosofiska anspråk. Båda dessa tänkare hade jag under universitetstiden lovat mig själv att aldrig börja läsa, då jag var rädd för att de skulle inympa skepticismens gift i mig; det som jag mer än något annat fruktade var att jag skulle bli en cyniker, en obotlig livspessimist, en person som skulle vara oförmögen att någonsin bli genuin igen. Att aldrig tro på något, att vägra representera högre ideal och djupare idéer, att inte uppskatta skönhet och sanning, kort sagt – att bli en cynisk och hedonistisk materialist, utan några som helst ansatser mot det som är högre – det framstod för mig som ett öde värre än döden.

***

Jag chansade och tog del av det som för mig tidigare hade betraktats som förbjuden frukt. Till slut bestämde jag mig för att studera de stora skeptikerna: Montaigne, La Rochefoucauld, Lichtenberg och Nietzsche, för att nämna några namn. Dessa ledde mig fram till insikten att alla tankesystem ofrånkomligen innehåller brister, som i förlängningen gör dem otillförlitliga i sin helhet. Det finns ingen övergripande förklaringsmodell, inget allomfattande perspektiv, som kan anläggas för att förklara tillvarons komplexitet – att tro något sådant är bottenlöst naivt och vittnar om en brist på livserfarenhet. Med nödvändighet förhåller det sig så att vi bara kan förstå verkligheten fragmentariskt, avgränsat; vi kan skaffa oss en bra förståelse i förhållande till enskildheter, men någon sammantagen livsvisdom som spänner över alla livets sfärer, står inte att finna.

***

För cirka fem år sedan, när jag började skriva mer osystematiskt, förstod jag också friheten i att skriva essäistiskt. Den som har erfarenhet av att studera på universitetet, tränas i att skriva akademiskt och att presentera sina ansatser utifrån vissa givna vetenskapliga kriterier. Det här sättet att skriva på passade aldrig mig, även om jag överlag fick bra respons på de uppsatser jag skrev inom historia, idéhistoria och arkivvetenskap. Jag rättade mig efter de formaliakrav som fordrades av mig i det sammanhang som jag då verkade i, precis som människor alltid gör (ett exempel bland många på det slags självbedrägeri som vi människor dagligen utövar mot oss själva). Även om jag själv var nöjd med det jag presterade, kändes det aldrig äkta. Att skriva akademiskt var för mig som att skriva med en tvångströja; när jag ville ta ut svängarna i egna resonemang tvingades jag tillbaka av fakta – likt en livsglad hund som spontant springer för att erfara sin omgivning, bara för att ryckas tillbaka i kopplet av en otålig och trött ägare. Det skall dock sägas att jag önskade erkännande från den akademiska världen i min ungdom. Att doktorera och bli anställd på universitetet och att få undervisa nästa generations tänkare i historieämnet, var en högst lockande framtidsutsikt för mig. Under en tid föll idén mig så pass väl i smaken att jag formulerade en projektbeskrivning som skulle utgöra underlag för en eventuell doktorsavhandling inom socialhistoria. Jag ansökte ett par gånger till doktorandutbildningen innan jag gav upp den potentiella karriärvägen. Ungefär samtidigt förlikade jag mig själv med tanken på att jag hade tagit flera hundratusen kronor i studielån bara för att få ut en examen, vars huvudsakligen teoretiska ansats inte på något sätt skulle öppna dörrar för mig i yrkeslivet. Vidare hade jag under mina år på universitetet på nära håll bekantat mig med de rådande ideologiska trenderna, som jag på inget sätt själv sympatiserade med utan som jag snarare betraktade med avsky. Att bli en del av en sådan ideologi-producerande apparat, var inget som jag fann attraktivt överhuvudtaget. Trots mina erövrade insikter var vemodet över att inte finna något utlopp för mina skrivambitioner ytterst smärtsamt. Det som hade varit min styrka ända sedan barndomen, som jag alltid hade funnit sådan glädje i, skulle jag inte längre ha något utrymme för att praktisera – varken i mitt arbetsliv eller mitt privatliv. Depressionen kom därpå som ett brev på posten.

***

Av någon outgrundlig anledning beslöt jag mig emellertid för att försöka mig på essäistik. Jag fann Montaignes resonemang om värdet i att låta sitt eget omdöme pröva olika ämnen vara en ytterst tilltalande intellektuell ansats. Det första ämnet som låg till behandling för mig var kulturen på sociala medier, där jag belyste det ytliga behovet som finns hos många att vinna billig bekräftelse med så små ansträngningar som möjligt och att det framförallt är kvinnor som drar nytta av sociala medier (och som samtidigt är de som tar mest skada av dem, enligt forskaren Jonathan Haidt). Efter behandlingen av detta heta ämne slöt jag mig till att våga pröva andra ämnen med hjälp av min omdömesförmåga och min djärvhet växte successivt därefter.

***

Nu, när jag befinner mig i nedre trettioårs-åldern och min livserfarenhet är förhållandevis större, känner jag mig mer mogen att pröva mitt omdöme och min kunskap på andra ämnen och teman. En insikt som vuxit fram i takt med att jag började skriva essäer, är att essäisten alltid riskerar att framstå som en dilettant – någon som skall ha åsikter om olika ämnen bara för sakens skull, med syfte att framhäva sin egen intellektuella förträfflighet. Det kan hända att jag på grund av mina individuella brister passerat den gränsen flera gånger om – jag vill ändå tro att jag befunnit mig på rätt sida om den gränsen för det mesta. Utifrån den insikten följer vetskapen om att essäisten med nödvändighet avgränsar sig; det finns alltid ämnen som denne har större fallenhet att behandla. Detta gäller också för mig: kultur, konst, historia och estetik är några av de områden som ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Det betyder inte att jag inte har tankar kring andra områden, ämnen och teman – vad det innebär är att jag avgränsar mig för att kanalisera mina energier och ansträngningar i enskilda projekt, så att dessa blir av bra kvalitet, istället för att jag sprider mina energier alltför mycket och i en utsträckning som gör att mina kreativa alster framstår som halvdana och icke-genuina. Utifrån den ansatsen har jag följaktligen försökt ta mig an en essäistisk bana.

***

Föreliggande essä-samling innehåller tolv gentemot varandra oberoende skrifter, som behandlar ämnen såsom religion, kultur, konst, historia och samhälle. Sammantagen utgör samlingen en otidsenlig kritik mot rådande kultur- och konstförhållanden, vilket var den sinnesstämning som essäerna tog sin form under. Det har emellertid inte varit min avsikt att bara rikta kritik utan att samtidigt peka vidare mot en konstruktiv, uppbygglig inriktning. Det finns kritik som nedgör, en kritik för kritikens skull – och så finns det en kritik som är uppbygglig och livsbejakande, då den bereder plats för konstruktiva alternativ. Detta har varit den övergripande ansats som präglat samtliga essäer i samlingen, även om de med fördel kan läsas och förstås oberoende varandra.

***

Essä-formen är en personligt hållen skrivform, kanske den mest personliga, undantaget dagboken – en omständighet som även präglar essäerna i denna samling. Mina egna reflektioner och tankar om de olika ämnena har sin utgångspunkt i mitt personliga förhållningssätt och jag gör på inget sätt anspråk på att vara vetenskaplig i akademisk mening. Den som eftersträvar rigid vetenskaplighet, bör inte ägna sig åt essäistik. Det personligt skrivna är äkta och därmed, högst bristfälligt. Denna samling essäer utgör det samlade resultatet av de vittra irrfärder som jag befunnit mig på de senaste fyra-fem åren. Stundtals har jag famlat i mörkret, emellanåt har min strävan känts förgäves och meningslös, men det sammanställda resultatet kurerar mina tvivel. För mig var det naturligt att pröva essäistiken när aforistiken som uttrycksmedel kändes uttömd. Vi får se huruvida andra litterära former får min kreativa uppmärksamhet framöver. En sak är dock säker: det var väldigt roligt och givande att få arbeta med denna samling, en högst givande erfarenhet, som jag också hoppas att läsaren märker av.

***

Jag vill rikta ett hjärtligt tack till de personer som har läst igenom manuskriptet och givit kommentarer. Utan er hjälp hade slutresultatet inte blivit lika bra. Jag vet om att det stundtals är hopplöst att ge respons på mina spretiga tankar och utan kloka ögon hade mina irrfärder i slutändan inte tett sig lika vittra. Jag tackar er alla innerligt – ingen nämnd, ingen glömd.

Slutligen vill jag tillägna denna bok åt min son Loke, som har förgyllt mitt och mina närmastes liv i dessa mörka tider:

I maj månad visste vi att du fanns till

Ivrig var du och aldrig still

Tillkommen i mörkaste tid, därav ditt namn

Stolta och glada, håller vi dig i vår famn

Du är en gåva, vår ädlaste skatt

Ett brinnande ljus, i mörkaste natt

Inte visste jag att tiden innan dig var tom

Förslösade dagar, lås som inte gick i bom

Om än du bär ont och gott inom dig

Kommer du aldrig förlora stödet från mig

Samma gäller för din moder, hon är så stolt

Ditt liv hon