Walter den förträfflige

By NT Müller

”Hur kan man överleva på bästa sätt? Genom att anpassa sig till sin sociokulturella miljö eller genom att vägra anpassa sig till den?”
Walter Kaiserfleisch är en idol på universitetet i Königstadt. Med sin intelligens och karisma charmar han sig in i hjärtat på studenter och fakultet. Nico, en anonym förstaårsstudent med en förkärlek till moralfilosofi, kan knappt tro sin tur när han blir erbjuden att dela rum med den legendariske Walter. Det ska bli början på en vacker, men annorlunda, vänskap. Walter visar Nico och hans vänner en ny värld på och utanför campus, full av filosofiska diskussioner och finkulturella upplevelser. Men Nicos idolatri av Walter sätts på prov när denne försvinner efter att ha graduerat universitetet.
Åren går, utan någon kontakt mellan de förr så såta vännerna. När det är dags för Nico att lämna universitet dyker en skamfilad bondlurk upp i dörröppningen. Nico chockas när främlingen öppnar munnen och det är Walters stämma som brister ut:
– Hej grabbar, hur går det med ert lilla glaspärlespel?
Vad har hänt för att förändra Walter så fullständigt att han gick från en vältalig filosof till en råbarkad bonde, i leriga kläder och en stank av hönsskit och brännvin? I denna eftertänksamma reflektionsroman får du läsa hans förbluffande berättelse.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Nov 1, 2019
• ISBN: 9789178514991

Book preview

Vi träffades för första gången på universitetet, jag hade just börjat på mitt första år, Walter på sitt sista. Båda på humanistlinjen. De första två veckorna efter läsårets början, hade jag bott som inneboende hos en gammal änka, på Prinz Charles Strasse, ett stenkast från universitetet. Dessvärre, avled min värdinna helt sonika i lunginflammation och hennes arvingar ville, av olika skäl, inte låta mig bo kvar i lägenheten. Då blev jag tvungen att börja leta efter ett annat ställe att bo på. Eftersom läsåret redan hade börjat, var det mycket svårt att hitta ett andrahandsboende i Königstadt. Som en sista utväg, kontaktade jag studentföreningens ordförande, en sistaårsstudent vid namn Walter Kaiserfleisch, och bad honom om hjälp med en plats på studenthemmet. Det var så vi möttes för första gången, Walter och jag. Han hade varit mycket vänlig, förstående och tillmötesgående gentemot mig på vårt första möte men, dessvärre, blev mötet resultatlöst, ty det fanns inte en enda ledig säng på hemmet.

Men det skulle bli flera, slumpartade, möten i korridorerna, i universitetets kafeteria och i stan, och med varje möte kom vi, Walter och jag, allt närmare varandra. Och just när min tidsfrist på mitt gamla boende skulle gå ut, kom Walter med ett överraskande förslag: att jag skulle få dela rum med honom på studenthemmet. Det var nämligen så att Walter, i egenskap av studentföreningens ordförande, hade rätt att bo ensam i ett rum som gjorts om från dubbelrum till singelrum, för att han skulle få plats med en liten kontorshörna i rummet. Inför min imminenta vräkning fick Walter idén att i stället för kontorshörnan flytta in en extra säng i sitt rum och bereda på så sätt en sängplats åt mig. Jag blev fullständigt överväldigad av hans vänskapsgest, av att självaste Walter Kaiserfleisch, studentföreningens ordförande, hade offrat en viktig dimension av sitt privatliv för att hjälpa mig, en obildad och tafatt gröngöling från Grosstadt, som han knappt kände! »Vilken människa!« tänkte jag.

Och det var inte bara jag som tyckte att Walter var en fantastisk människa. I stort sätt alla på universitetet tyckte det, från lärare och studenter till kontorister, därför att han var belevad, beläst, väl bevandrad i både litteratur, filosofi och historia, passionerad och kunnig konstälskare och dessutom poet med två publicerade diktsamlingar! Och till råga på allt detta, var han bland de ytterst få i Königstadt som kunde kliva in på restaurang La Cocotte och, utan tillstymmelse till komplex, vinka till sig den snorkige kyparen Armand och beställa en: »jarret demi sel aux haricots bruns, jésus de Morteau, lardons allumettes fumés, oignon piqué de trois clous de girofle«, med en därtill utmärkt passande Château Zaybère, 1957, i ett enda andetag.

Karaktärsmässigt var Walter ärlig, rättfram och lite lekfull på ett konstnärligt sätt. Han såg världen först och främst genom konstnärens och filosofens ögon, han tolkade varje liten, trivial händelse ur verkligheten mot en litterär, konstnärlig och filosofisk bakgrund och lyckades på så sätt förläna den konstnärlig dignitet, filosofiskt djup, innebörd och mening. I en viss bemärkelse, var Walter min raka motsats. För, medan jag försökte hela tiden skala av tillvaron, rationalisera den, klä av den av allt som påminde om myt, inbillning och självbedrägeri, i hopp om att kunna nå fram till något som jag kallade för »sanningen och äktheten i tillvaron«, så strävade Walter ständigt efter att dramatisera och poetisera livet, med andra ord sagt, att berika det, att göra det mustigare och mer innehållsrikt, genom att klä det i en konstnärlig skrud av lekfullhet, djup och innebörd.

De flesta som kände Walter under hans år vid Königstadts universitetet skulle nog hålla med mig om att han var en intellektuell i ordets rätta bemärkelse, därför att han inte bara var kultiverad, kunnig och kvick, utan också rakryggad, orädd och lidelsefullt engagerad i försvarandet av de humanistiska värdena, av Sanningen, av rättvisan och det sunda förnuftet. Inte sällan hamnade han i konflikt med universitetsledningen och partiorganisationen därför att han tog sin förtroendepost som studentorganisationens ordförande på fullaste allvar och ställde upp helhjärtat inte bara för sina studentkamrater utan också för förfördelade lärare, assistenter och doktorander.

Han hade en alldeles speciell utstrålning, Walter Kaiserfleisch, och som sistaårsstudent var han oerhört populär, framför allt hos de unga studenterna, som såg honom som sin mentor och sin förebild. Så fort han råkade sätta sig på en bänk på campus, blev han genast omringad av vetgiriga, kunskapstörstiga första– eller andraårsstudenter som ville ställa honom frågor inför någon tenta eller bara lyssna på hans kvickheter och djupsinnigheter. Inte sällan ställde han till med riktiga föreställningar, han hoppade oförmodat upp på bänken och började recitera ur Dante på originalspråket, spela en sinnesförvirrad kung Lear, sjunga någon känd aria av Verdi eller låtsasdirigera passionerat något stycke ur en symfoni av Beethoven, medan han nynnade eller visslade fram det. Publiken brukade applådera och vissla frenetiskt och inte sällan övergick det hela i rena cirkusen som drog till sig massor med studenter, lärare och, ibland, även kokerskor och annan bespisningspersonal, i sina vita uniformer.

Jag var oerhört stolt och tacksam över att vara Walters rumskamrat och vän, för, vid det laget, var han redan något av universitetets stjärna och många utav mina studentkamrater, både manliga och kvinnliga, hade gett vad som helst för att få bo i samma rum med honom och sola sig i hans glans. De äldre studenterna såg upp till honom och respekterade honom, medan de unga, första och andra års studenterna, formligen svärmade för honom och flockades runt honom så fort de fick tillfälle.

Ty Walter var en mästare på att marknadsföra sig själv hos de yngsta studenterna, på att vinna deras förtroende och göra sig omtyckt och beundrad av dem. Han var lång och smal och hade något romantiskt över sig, med sitt axellånga, kolsvarta hår, sin rena, ljusa hy och sina expressiva, mörkbruna ögon. Han klädde sig alltid elegant och trendigt och utstrålade självsäkerhet och självförtroende, utan att för den skull uppträda arrogant. I stället, gjorde han allt för att bekräfta sina yngre studentkollegor, stärka deras självkänsla och få dem att känna sig smarta och djupsinniga. Medan han höll hov i campusparken omgiven av sina beundrare och strödde generöst kvickheter och citat ur gamla filosofer omkring sig, kunde han plötsligt låna en idéstump av en förstaårsstudent i publiken, spinna vidare på den, förädla den och tolka den i ett högfilosofiskt sammanhang. För att avsluta med: »Det var väl det som du menade, Oana? Eller hur?«

Han gav alltid intrycket att han lyssnade, att han var med, att han förstod vad de färska studenterna menade – till och med bättre än de själva! – och att han verkligen var imponerad av deras idéer. Inte sällan kunde han utbrista: »Precis! Mitt i prick! Där har du verkligen träffat huvudet på spiken, Robert! Du är ett geni! Vilken träffande formulering! Kan jag få använda den i min nästa essä om transcendent och transcendental hos Kant?«. Och när den stolte och överlycklige färskingen svarat, lite förbryllad: »Visst, var så god, ta för dig!«, brukade Walter ta fram sin legendariska, röda anteckningsbok med Che Guevaras välkända baskerporträtt på omslaget, för att anteckna både den fyndiga frasen och namnet på den snilleblixtdrabbade upphovsmannen. Att vara med i Walters röda anteckningsbok var en stor ära, det kunde ge status och till och med några värdefulla poäng i kampen om flickorna på campus!

Jag frågade honom en gång: »Varför gör du dig så stort besvär med att bekräfta oss, obildade och fumliga gröngölingar, Walter?« Och han svarade: »Det mesta av ondskan och aggressiviteten i världen, min vän, bottnar i dåligt självförtroende, mindervärdeskänsla, osäkerhet och rädsla. Människor som är trygga i sig själva är sällan aggressiva, elaka eller tävlingssjuka. I stället, är de som snälla jättar, avslappnade, omtänksamma, förnuftiga. Så, om man verkligen vill göra någon nytta i världen, då ska man utnyttja varje tillfälle att stärka självförtroendet hos alla man möter och få dem att känna sig trygga i sig själva och må bra av det«. Den gången var det jag som tog fram anteckningsboken…

Det var uppenbart för mig att Walter såg sig själv som någon slags riddare på folkbildningskorståg, han ville osjälviskt dela med sig av sina erfarenheter, sina kunskaper och sina insikter till de unga, okultiverade och lite bortkomna förstaårsstudenterna, medan de fortfarande var fulla av livsaptit, nyfikenhet och vetgirighet, det vill säga innan de hunnit bli uttråkade, blaserade och cyniska som tredje -och fjärdeårsstudenterna. Han uppmuntrade dem alltid att tänka själva, att tro på sig själva, sina egna idéer och sina värderingar. »En människa ska först och främst vara lojal mot sig själv, sina principer och sina värderingar. Den värsta svikaren är den som sviker sig själv« sa han en gång, inför en grupp förstaårsstudenter. Detta tankekorn gjorde ett oerhört starkt intryck på mig och skulle bli något av ett rättesnöre i livet för mig.

Samtidigt, uppmanade han de unga studenterna att alltid vara ärliga, att alltid säga sanningen och ställa upp för rättvisan, oavsett konsekvenserna på det personliga planet. »Var aldrig rädda för att vara ärliga, mina vänner, för sanningen, ärligheten och rättvisan alltid vinner i det långa loppet!«, brukade han säga.

Men det som Walter såg som det allra viktigaste syftet med sin folkbildningsinsats var, i min uppfattning, att utveckla de unga studenternas förståelse av konsten och, i förlängningen, deras sinne och deras intresse för konst. I hans vy, fanns det en symbios mellan konsten och livet, så att konsten gav livet näring och mening, samtidigt som livet närde konsten. Med andra ord sagt, så livnärde sig livet och konsten på varandra, de växte och frodades tillsammans. »Det finns inget liv utan konst och ingen konst utan liv. Den som inte släpper in konsten i sitt liv går miste om själva meningen med livet. Så, baka in konstens lekfullhet i era liv, mina vänner, och ni kommer att uppleva lyckan!« sa han en gång. Och han angav som illustration: »Den som älskar klassisk musik går helt och hållet upp i den och uppnår musikalisk extas varje gång han lyssnar på ett stycke av Mozart, Schubert eller Bach. Tänk hur mycket du, som är musikanalfabet och helt ointresserad av klassisk musik, missar jämfört med honom! Tänk hur mycket fattigare ditt liv blir! Du är som en kalkon som inte kan flyga, medan han är en mäktig örn däruppe i skyn. Vilken skillnad i livsstil, vilken skillnad i upplevelser, vilken skillnad i lycka! För lycka, mina vänner, är ingenting materiellt, utan en känsla man upplever, medan människolivet som helhet är, ur individens synvinkel, bara summan av de upplevelser hon erfarit. Genom konsten får man ett upplevelserikt, lyckligt liv, utan konsten får man ett fattigt, tråkigt, meningslöst liv. Ni får välja!«

Om litteratur och läsande sa han till dem: »Det största felet som ni gör när ni läser en bok är att ni, i er ständiga jakt efter bekräftelse, söker febrilt efter era egna idéer i den, i stället för att försöka förstå och berika er själva med författarens tankar och idéer. Läsandet får aldrig vara fokuserat på igenkännande, utan på lärande, det vill säga på ett ärligt och innerligt sökande efter Sanningen.«

Givetvis gav Walters lite överdrivna intresse för färskingarna upphov till elaka spekulationer, som tog riktig fart i samband med att jag flyttade in i hans rum. Sistaårsstudenter brukar ju inte umgås med och, än mindre, bo i samma rum med förstaårsstudenter, om inte…Men Walter var inte bög, absolut inte, det kan jag, som bott i samma rum med honom i nästan ett läsår, gå i god för. Han hade aldrig gjort några »otillåtna närmanden« mot mig. Så, bög var han inte. Lite bögig, kanske. Han hade visserligen något kvinnligt, eller rättare sagt androgynt över sig, men det har ju alla äkta poeter och konstnärer, i och med att de bejakar hela sitt sammansatta jag och omfamnar hela den kompletta, fulländade människan, med hennes dubbla, både manliga och kvinnliga natur. I sitt rika, sprudlande konstnärsväsen förenade Walter ying och yang, manligt och kvinnligt, vardagligt och högtidligt, jordiskt och himmelskt.

»Det som definierar en man är visserligen mod, sa han en gång, men att vara modig betyder inte att vara en känslofattig, torr, träig och råbarkad karlslok, som varken kan se eller inse faran framför sig, utan det innebär att vara en fullt medveten, levande, känslorik människa som bejakar hela sitt mångfacetterade, levande, frodiga och mustiga jag, som vågar vara den han är och visar öppet sina känslor, sin oro och sin rädsla, utan att bry sig om omgivningens ofta förlegade, stereotypa och torftiga syn på hur en karl ska vara och bete sig. Är man död, då är det ingen konst att hålla sig cool. Är man, däremot, levande, då blir det en helt annan femma!«.

Tiden med Walter som rumskamrat var den mest spännande, mest livfulla, mest inspirerande och utvecklande tiden i hela mitt liv. Walter öppnade ett helt nytt universum för mina ögon. Under hans kloka och toleranta handledning, fick jag för första gången se ljuset, men inte religionens skenbara, narrande ljus utan filosofins, konstens och poesins verkliga, närande ljus. Det skänkte mitt liv en helt ny dimension. I det närmaste avgudade jag Walter, för trots att jag bara var en gröngöling på den tiden och han var sistaårsstudent och universitetes obestridliga stjärna, så respekterade Walter mig och mina känslor, han lyssnade tålmodigt på mina idéer och gjorde sitt bästa för att förstå och bedöma dem ärligt. I en tid då mina ständiga konflikter med min auktoritäre och oförstående far hade nått sin kulmen, var Walters toleranta och förstående attityd gentemot mig som balsam för själen och hjälpte mig, i hög grad, att överleva psykiskt och, kanske, till och med fysiskt.

Utöver Walter så hade jag på den tiden ytterligare två nära kompisar, Adrian eller Adi och Tibor eller Tibi. Båda var mina klasskamrater, eller »gruppkamrater« som det hette på den tiden. De kom ofta till mitt och Walters rum på kvällen, för att, över en öl eller en kopp kaffe, diskutera nästa dags seminarieämnen. Så småningom fick även Walter lära känna dem och, efter en tid, »adopterade« han dem och tog dem generöst under sina stora och välkomnande vingar.

En dag, så föreslog jag att vi tre, Adi, Tibi och jag själv, skulle bilda en diskussionsgrupp, unders Walters handledning, och kalla den för Walters Disciplar eller kort Disciplarna. Walter blev storförtjust i idén. Han kände sig hedrad och uttryckte sin tacksamhet genom att högtidligt tilldela oss namn på gamla filosofer. Jag, Nico, fick heta Sokrates därför att jag var, som han sa: »frågvis, argumentationssjuk och passionerad sanningssökare«. Adi fick namnet Zenon därför att han var logikintresserad och förtjust i paradoxer. Tibi blev omdöpt till Xenofanes, eftersom han ofta kom upp med intressanta infallsvinklar och påhittiga argument mot religionen. På de diskussionsmötena vi höll i vårt studentrum och som vi kallade för »symposion¹«, skulle vi hädanefter tilltala varandra med våra förlänade filosofnamn. Frågan som, helt naturligt, infann sig var hur vi skulle tilltala Walter. Vi gick igenom långa listor med namn på filosofer men hittade inget passande. Så vi bestämde oss för att kalla honom, helt enkelt, Mästaren.

Vi, Walters Disciplar, skattade oss privilegierade och njöt i allra högsta grad av att sola oss i Mästarens glans. Han var väl insatt i Königstadts kulturliv och kände en massa folk inom konstvärlden, från stora konstnärer, författare, regissörer och skådespelare, till scenarbetare, elektriker och portvakter. Fast han var uppvuxen i Schwabenburg, så brukade han, redan som barn, följa med sina föräldrar – som båda var framgångsrika konstnärer och hade ofta vernissager och utställningar där – till Königstadt, och på så sätt fick han tillfälle att lära känna många kulturpersonligheter och bekanta sig med huvudstadens kulturliv redan som barn. Så när han tog oss på någon konstutställning på Konstmuseet, till exempel, så kände han nästan alla de som var där, både konstnärer och besökare. Han brukade först byta några artighetsfraser med den gamle portvakten, som han kände sen han var barn, för att sedan gå raka vägen till konstnären som ställde ut. Råkade konstnären vara en kvinna, då brukade han krama om henne och pussa henne på båda kinderna, var den en man då brukade han skaka hand med honom, gratulera honom, för att sedan lägga armen om hans rygg, leda honom vänligt till någon tavla upphängd på väggen, i närheten, och fälla några, tacksamt mottagna, insiktsfulla och djupsinniga kommentarer kring den. Med champagneglaset i handen brukade han sedan titta tankfullt på tavlorna och mingla lite med konstfolket. De äldre herrarna brukade rufsa till hans hår och fråga om föräldrarna, medan damerna brukade pussa honom på kinderna, förundras över vilken snygg ung man han hade blivit och till och med flörta lite med honom.

Mästaren brukade ta oss även till andra typer av tillställningar på Nationalteatern, Konserthuset, Stadsoperan, Cinemateket och till och med på Författarnas Hus, som, på den tiden, var något av en exklusiv klubb för utgivna författare, en oas av stillhet, där författare kunde umgås i lugn och ro utan att riskera att bli störda av unga förmågor som ville få sina alster bedömda och utgivna. Bara de som kunde uppvisa en giltig författarlegitimation fick komma in. Walter, som ju hade två diktsamlingar utgivna, förfogade över en sådan författarlegitimation och vistades ofta på »Huset », som han brukade kalla det, ibland för att lyssna på någon uppläsning, men allra oftast bara för att ta en kopp kaffe eller ett glas konjak på terrassen, småprata med författarkollegorna och hålla sig à jour med trenderna och de senaste tendenserna inom kulturlivet.

Vi, Disciplarna, blev alltid avundsjuka på honom när han kom hem och berättade att han hade varit på »Huset«, njutit av en konjak på altanen och haft en givande konversation med den och den berömda författarkollegan, som vi bara sett på bild i läroböckerna och vars alster vi hade skrivit uppsatser om eller fått i uppgift på de skriftliga proven i grundskolan eller på gymnasiet. Vi var så nyfikna och ställde så många frågor att han, till slut, bestämde sig för att ta med oss till det beryktade »Huset«.

Framme vid porten drog han portvakten åt sidan för en stund, la armen om hans rygg, småpratade med honom, pekade på oss och… vi blev insläppta. Utan författarlegitimation! Det var första gången vi besökte Författarnas Hus och det blev en oförglömlig upplevelse! Vi upptäckte med förundran att, egentligen, så handlade det inte om ett enstaka hus på en trång och dammig gata i Gamla Stan, utan om en riktig herrgård, med en stor och elegant artonhundratals villa med en enorm altan, mitt i en sagolik trädgård med flera små vitmålade lusthus och träpaviljonger, samt sirliga järnbänkar med eksitsar. Det borde, egentligen, ha kallats för Författarnas Lustgård, enligt min mening.

Vi såg oss omkring och tappade hakan. Nationens största författare, som vi bara sett på bild och inte riktigt trodde var verkliga människor av kött och blod, satt och småpratade över en kopp kaffe eller ett glas konjak sittande på altanen, i lusthusen eller på bänkarna. Några av dem »arbetade«, de satt med en kopp kaffe framför sig och antecknade flitigt i sina anteckningsböcker eller promenerade insjunkna i sina tankar på alléerna och kanske finputsade sina kommande mästerverk i huvudet. På altanen såg vi självaste Bélteki Miklós som samtalade med Radu Hólbura över ett glas konjak, i ett av lusthusen satt Lise Gónitz med Marta Wolf och skrattade livligt, medan Bogdan Clisa, en av våra mest lovande unga romanförfattare, promenerade tankfullt, med en bok i handen. Vi var överväldigade. Det kändes som om vi hade hamnat i Olympen, i de högsta gudarnas boning, och såg Zeus förklara något för Poseidon, Hefaistos smida ett smycke åt sin vackra fru Afrodite och Apollon och Athene sitta och samtala i lugn och ro under ett blommande olivträd.

Walter kände sig som hemma, han hälsade på Bélteki Miklós och Radu Hólbura, kramade om Lise Gónitz och Marta Wolf och bytte några ord med Bogdan Clisa. Vi blev riktigt imponerade och stolta, på något konstigt, löjligt, oförtjänt sätt. Efter sin hälsningsrunda kom Walter tillbaka till oss och ledde oss till altanen, som hyste en stilfull bistro/bar. Vi satte oss runt ett bord, bara två bord från Bélteki Miklós och Radu Hólbura, och han bjöd på en kopp kaffe. Själv tog han, i all ödmjukhet, en konjak.

Det skulle bli många fler besök på »Författarnas Lustgård«, framför allt med anledning av lyrikkvällar där Walter själv reciterade sina senaste alster för sina författarkollegor. Vi, Disciplarna, begrep inte riktigt innebörden i Mästarens dikter, men eftersom folk brukade applådera frenetiskt, så drog vi slutsatsen att de måste ha varit något riktigt …mästerligt.

Ofta, på väg hem från någon tillställning, gav Walter oss, Disciplarna, hemuppgifter, i anslutning till vad vi just hade erfarit: nötter att knäcka, gåtor att lösa, citat att tolka, filmrepliker att diskutera, tavlor att recensera, konstanspelningar att klura ut, udda händelser att filosofera kring och så vidare. Några dagar senare, på kvällen, brukade vi träffas på vårt rum för att hålla »symposion« och ge uttryck, över ett glas öl, för de lösningar, idéer och tankar vi kommit fram till efter intensivt och djupsinnigt grubblande. Av förståeliga skäl, så minns jag allra skarpast en hemuppgift som vi fick av Walter, en synnerligen underlig kväll, utanför Königstadts anrika, ståtliga och praktfulla Stadsopera.

***

Det var en ovanligt varm oktoberdag. Nakna jungfrur blommade i gräset, turkduvorna kuttrade i träden och flickorna promenerade i kortkort på alléerna i campusparken. Jag satt på en filt på gräsmattan och läste dikter om vin och kvinnor av Omar Khayyam.²

Plötsligt föll en lång skugga på mig och fick mig att lyfta blicken. Framför mig såg jag Walters gängliga silhuett avteckna sig mot himlen. Han flämtade som en vinthund och skakade frenetiskt några lappar i handen, med hela ansiktet upplyst av gränslös hänförelse.

– Titta! Titta vad jag lyckats få tag i! utbrast han exalterat.

– Vad? Biljetter för matchen mot Olympia på söndag? gissade jag skämtsamt, väl medveten om att Walter var fullständigt ointresserad av fotboll.

– Högre, högre! skrek han. Fyra biljetter till balettuppsättningen av Vivaldis Årstiderna på operan! Det är helt fantastiskt! Jag tror fortfarande inte att det är sant!

Sanningen att säga, så var jag inte speciellt intresserad av klassisk balett på den tiden, men jag nändes inte knäcka hans entusiasm, så jag spelade, halvhjärtat, med:

– Wow! Vad roligt! Du är bäst, Walter!

Men det skulle visa sig att det inte hade varit hans förtjänst, egentligen. Det var nämligen så att Walters mamma, Delia – en riksberömd keramikkonstnär som, för att försörja sig, arbetade då och då som tandtekniker åt en tandläkarkompis – kände personligen prima ballerinan, Magda Puscas, som skulle uppträda i föreställningen i fråga, och hade ordnat fyra biljetter åt Walter.

Så, vi gick, hela gänget, mästare och disciplar, på opera. Walter betedde sig lite som en ankmamma som tagit ut sina ankungar på promenad för första gången. Han gick alltid före oss, visade oss saker, gestikulerade ymnigt, berättade historier om allt vi såg, om inredningen, tavlorna, möblerna, själva operabyggnaden etcetera., något i stil med: »Den här magnifika kristallkronan donerades av hertigen av Steiermark³ artonhundranittionio… Han hade nämligen blivit så kär i en primadonna som han hade sett uppträda här, att han…« och så vidare. Vi hade kommit fram lite för tidigt, så vi gjorde halt i foajébaren och svalkade ner oss lite med en svag rislingspritzer. Walter verkade känna till alla där, han betedde sig som om han hade varit värd för en påkostad fest hemma hos sig: han vinkade, hälsade, kysste händer, småpratade…Vi, disciplarna, stod där som några bortkomna töntar i våra nystrukna skjortor och våra blankpolerade skor och frågade oss vad vi egentligen gjorde där…

Men, tack och lov, så blev vi räddade av gonggongen. Walter jäktade fram till oss, pockade på att vi skulle dricka ur våra glas illa kvickt och föste in oss i salen.

Så, vi sätter oss på våra platser, ljuset sänks, ridån går upp och föreställningen börjar. Scenen är dränkt i ljus och dimma. Vi väntar med spänning. Plötsligt äntrar prima ballerinan scenen med några små, graciösa steg på sina tår och ett högt baletthopp. Hon håller ett trollspö i sin hand och i samma ögonblick som hon, fortfarande uppe i luften, viftar med det, vecklar sig undret ut: Vivaldis ljuvliga musik översvämmar salen, den vita dimman lyfter och en ring av älvor i skira långklänningar och långt, krulligt hår blir synlig i