Kärlekens andedräkt: Petrus de Dacia och hans tid

By Johannes Ekman

Han var ett tungsint läshuvud från Gotland, hon en enkel bonddotter från Stommeln. Deras kärlek till varandra kom att andas ren salighet.

Dominikanen Petrus de Dacia kallas ofta Sveriges förste författare. Kristina av Stommeln kunde inte skriva, men blev i Petrus ögon till ett flammande Gudsbevis. Hon föll för den lärde mannen från den stora världen.

Vad formade dessa två liv i 1200-talets Europa? Deras långa brevväxling utgör ett titthål in i en annan tid - både fascinerande och undflyende.

Kärlekens andedräkt berättar om det andliga livet i korstågens tid, via historia, teologi och filosofi.

• Language: Svenska
• Publisher: Oskar Ekman Förlag
• Release date: Nov 11, 2020
• ISBN: 9789198348934

Johannes Ekman

Johannes Ekman är kulturjournalist och mångårig medarbetare på Sveriges Radio. Han skrivit flera uppmärksammade kulturhistoriska böcker, bland annat Skogen i vårt inre (2010) och Den nödvändiga pessimismen (2011).

Book preview

Innehåll

Förord

Klostervärlden

Kvinnorna bakom murarna

Ut i Europa

Kärlekens roll

Petrus’ Visby

Kärlek och studier, Eckhart

Petrus lärare och samtida

Botar och kristendomen

Visby, tyskarna och Stockholm

Den unga blivande huvudstaden

Klara och clarissorna

En kärlekshistoria i Vreta

Petrus samtid – städernas framväxt

Svårmod och förälskelse

Till Köln

Det livsavgörande mötet

Djävulens roll

Den tidlösa anorexin

Jungfru och kärleksobjekt

Kraftkvinna och visionär

Kättarnas sydfrankrike

Guds stridsmän

Kättare och starka kvinnor

Hildegards karriär

Den orädda Christine

Kvinnostaden

Romanen om Rosen

Sexualitetens tuktande

Beginen Marguerite

De heliga kvinnorna

Erotik och självspäkelse

Skänninge som centralort

Petrus i Västerås

Depression och längtan

Visionärernas psykologi

Vår tids förenklingar

Fortsatt korrespondens

Boschs myllrande infernon

Birgitta – visionär och moralist

Dantes underjordsvandring

Strid om djävulen

Häxan ännu en kvinnoroll

En omedveten lögnare?

Den hysteriska kvinnan

Hysteri som show

Anden och köttet

Jesus och hans älskade synderska

Driften med högandligheten

Kontrasternas medeltid

Kvinnoförakt som antikt arv

Hur oskyldig var Dominicus?

Varning för kvinnor

Den gudomligas vän

Helgonet som folklig tillgång

Dominikanerna i Sverige

Är sex av Gud eller Djävulen?

De Fria Andarna

Eros och urmänniskan

Den kyska Rosen

Mechtild – samtida med Kristina

Kvinnor och extas

Petrus och Augustinus

Petrus omvärld

Det övriga Norden

Centraleuropas medeltid

Petrus i Quartier Latin

En barock stil

Lärdom och mystik

Medeltidens bokstavliga mörker

Den fromme korsfararkungen

Europas huvudstad

Prostitution och slum

Den kraftfulle Suger

Det lysande mörkret

Korståg mot en överlägsen kultur

Mannen från Mallorca, Petrus samtida

En dödsföraktande missionär

En nutida dominikan

Engelsk common sense

Novgorod och mongolerna

Det splittrade Italien och Kyrkostaten

Kyrkan och makten

Oxford

I skolbänken och cellen

De lidande kvinnorna

Ruset och visionerna

En medeltida by

Kristinas livshorisont

Litteraturlista

FÖRORD

Om Petrus de Dacia har en del skrivits, liksom om hans säregna kärleksförhållande till den tyska beginsystern Kristina av Stommeln. De mer utförliga texterna har dock en del år på nacken som Friedrich Ochsners bok om Petrus och Henrik Schücks, den senare av så tidigt datum som 1916.

Den mest utförliga presentationen är från 1990-talet och är författad av latindocenten Monika Asztalos.

Den senare boken är ett ingående studium präglad av akademisk fackkunskap och mindre ett verk för en bredare kulturintresserad allmänhet.

Det är mot ovanstående bakgrund jag försökt presentera en mer kulturjournalistisk och tillgänglig bok om ett öde och en förälskelse inkapslad i en för oss avlägsen livsvärld och tankevärld.

Hur ser Europa ut i mitten av 1200-talet, högmedeltiden, hur ser den politiska, geografiska kartan ut? Vilka filosofiska och teologiska strömningar dominerar, hur agerar makten?

Kort sagt: hur kan vi förstå dessa två älskande som del av sin samtid och sin värld?

Mitt syfte har varit att öppna ett titthål för en bredare nyfiken läsekrets till en tid cirka 800 år före vår. En epok som med sin djupa andlighet och särskilda syn på kärlek, lidande, onda och goda makter, kropp och själ, utgör en nästan ofattbar kontrast till vår tids rationella, materialistiska kultur.

En linje genom materialet har efter hand visat sig vara de många andligt uppfyllda kvinnornas betydelse. Deras kamp för att hävda ett livsrum och en frigörelse gentemot en massivt patriarkal omvärld.

Nacka i januari 2019

Omkring år 1235 föds en läsbegåvad bondson med namnet Petrus någonstans på Gotland. Troligen inte i Visby eftersom den livliga staden präglas av så mycket tysktalande handelsombud och Petrus visar sig länge inte ha tillägnat sig mycket tyska.

I de tidiga tonåren söker han sig dock till staden. Skälet är att han inspirerats av en eller flera kringvandrande predikarmunkar från det dominikankloster som ca 1227 grundats i Visby, landets första i sitt slag. Danska Lunds dominikankloster hade grundats 1222, året efter grundaren spanjoren Dominicus död. Till Visby kom dominikanernas systerorden franciskanerna troligen år 1233.

Egentligen var dominikanernas kloster inte egentliga sådana utan kallades ofta hus, konvent.

Vi väljer ändå att ibland tala om kloster för enkelhetens skull.

Dominikanerna var ofta rörliga och flyttade mellan olika konvent. Föreståndaren för ett sådant konvent kallades prior, inte abbot som hos flertalet andra ordnar.

Till konventen hörde ofta en kyrka, under Petrus tid ofta uppförd i tegel, som snabbt spridit sig som byggnadsmaterial.

Dominikanerna kallades predikarbröder för sin lärdom och sina predikningar, som inte sällan ägde rum utomhus. Prästerna i den etablerade kyrkan kunde inte sällan uppleva en konkurrens eller rivalitet gentemot predikarbröderna med sina svarta slängkappor och verbala förmåga. När dominikanska nunnekonvent snart kom att bildas, blev de mer slutna gemenskaper. Kvinnor som vandrade omkring fritt utan manligt sällskap kunde väcka förargelse i samtidens mansdominerande värld.

Högmedeltidens nunnekloster i allmänhet befolkades till stor del av adels-och överklasskvinnor som förblivit ogifta och av familjens överhuvud satts i kloster. Samtidigt bjöd klosterlivet för många kvinnor både gemenskap, undervisning och socialt engagemang.

Petrus antas som novis i klostret, där han får lära sig latin, teologi och filosofi, tidegärden, bönemönstret som återkommer under dygnets alla timmar, fattigdomsidealet, sångerna, klädedräkten, där en svart kappa gäller för utomhusbruk och som givit namnet svartbröderna åt ordens kringvandrande predikanter. Det klassiska klosterlöftets tre bud är fattigdom, kyskhet och lydnad.

Lydnaden räknades ofta som det viktigaste budet. Fattigdomen kunde komma i konflikt med de omfattande gåvor och donationer som skulle komma klostren till del.

Tiggarordnarna – som dominikaner och franciskaner kom att kallas, mottog dock inte gåvor och testamenterad mark i samma grad som deras föregångare cistercienserna.

Omvärlden skulle genom tiderna förargas över klostrens stora tillgångar och peka på glappet mellan stora rika egendomar och asketiska ideal. Protesterna var förstås också interna.

Tiggarbrödernas båda ordnar, Petrus svartbröderoch franciskanernas gråbröderskulle alltså etablera sig i Petrus stad i varsitt konvent. Både ordnarna ska snart etableras i flera svenska städer – dominikaner i exempelvis Sigtuna, Skänninge och Västerås. Den ännu unga staden Stockholm får ett dominikankloster 1343.

Den sedan några decennier sjudande handels-och Hansastaden Visby måste ha varit en omvälvande upplevelse för den unge novisen från landsbygden. Balter, tyskar, ryssar, danskar och holländare blandades i människomyllret och köpmannastånden, där mynt präglade i olika Hansastäder bör ha cirkulerat och imponerat på den unge mannen,liksom språkblandningen på gator och torg och kring den livliga Almedalshamnen. Kyrkliga processioner sågs patrullera de leriga gatorna i staden.

Gotländsk kalksten från små stenbrott kring ön blev snart en viktig gotländsk exportvara och kom att återfinnas i bland annat dopfuntar i kyrkor runt Östersjöområdet. Från den gotländska handelsfilialen i Novgorod fraktades österländska handelsvaror.

Dominikanernas särprägel är bildning och lärdom, i scriptoriernas eller skrivsalarnas handskrifter, mödosamt kopierade efter förlagor, läses inte minst de gamla grekiska filosoferna Platon och Aristoteles, antikens tänkargiganter, liksom den katolska teologins pionjär Thomas av Aquino och före honom Albertus Magnus, som försökt förena antik filosofi och påvekyrkans troslära till den religiösa världsbild som kommit att benämnas skolastiken. Klassikernas förnuftstro och tänkande är inte i strid med kyrkans världsbild, fann skolastikerna. Även om blandningen ibland kom att gnissla i fogarna. Till studierna hörde förstås föreläsningar, och även disputationer.

Det var dominikanernas generalkapitel i Paris 1256 som beslutat att dominikanerna skulle kalla sig Predikarbröder, frater predicatores. Predikan och studier var ordens signum i högre grad än för någon av de andra klostersällskapen i Europa.

Ordnarna är indelade i provinser över Europa, den skandinaviska provinsen kallas Dacien – ett latiniserat ord för Danmark – och har sitt centrum i Århus, där koncilier regelbundet hålls för provinsens ledande män.

Varje klosterkonvent har en lektor, en lärare meriterad från fyra års studier i teologi.

En enskild studiecell i klostret var ett privilegium som tilldelades ett begränsat antal munkar eller nunnor. En kvinnlig gren av dominikanorden skulle också komma att bildas, genom Petrus försorg och efter hans sejourer i Paris och Köln bland annat i Skänninge. Vi återkommer till Petrus tid i Skänninge, under den här tiden en betydelsefull ort i Sverige.

En lektor i en orden hade efter längre tids studier i ett konvent vidareutbildat sig vid ett ordensuniversitet, studia generalia, de första sådana var för Petrusordens del belägna i Paris, Köln, Oxford, Montpellier och Bologna. Varje ordenprovins kunde årligen leverera tre studiebegåvade adepter till en sådan lektorsutbildning.

Klostervärlden

Lektorerna – Petrus ska bli en sådan efter återkomsten till Sverige – skulle koncentrera sig helt på sin undervisning och var i stort sett befriade från predikningar och bikt. Föreläsningar krävde av klosterbröderna obligatorisk närvaro. Särskilda visitatorerskulle vara observanta på vilka av de yngre studerande som hade särskild talang för vidare karriär i orden. Klosterbröderna var för sitt uppehälle försörjda genom medel från sina hemprovinser.

Bland läroböckerna i dessa provinscentra inom orden fanns en biblisk historia från 1100-talet och Peter Lombardis Sentenser, där teologiska ämnesområden behandlas, som Treenigheten eller Inkarnationen, Sakramenten, det eviga livet och livets centrala dygder. Bibelkommentarer, glossorav olika slag ingick.

Trappgavelhuset, det sk Apotekshuset vid Hamngatan, är ett av Visbys äldsta.

För högre karriär krävdes bland annat kommenterade avskrivna föreläsningar. Det gällde bland annat för studenterna att kunna tolka sitt lärda källmaterial allegoriskt.

Argumentation och debatträning var en del i studiegången. Studier fram till lektorsgrad varade alltså i fyra år. Då var man mogen att förslagsvis återvända till något av hemlandets konvent och undervisa bröderna där. Denna vidareutbildning rymde inga kvinnor.

Den högsta teologiska graden var magister i teologi och fem magistrar utgjorde tillsammans en kommitté med ansvar för ordensundervisningens utformning och inriktning, något som börjat gälla efter generalkapitlet i Valenciennes 1259.

Sju år senare tog Petrus plats i en lämplig handelskogg i Almedalen och avseglade från hemstaden på Gotland till kontinenten.

Till Köln kunde man ju ta sig sjövägen hela vägen från södra Östersjökusten via floden Rhen, men 1200- talets munkar var ofta vandrare över långa avstånd, som när Petrus förflyttats från Köln till Paris och fick ta vandringsstav och i sin svarta brödrakappa ta sig dit till fots. Regeln var att bröderna då vandrade två och två.

S:t Nicolai kyrkoruin. Dominikanernas kyrka där

spelet om Petrus de Dacia uppfördes i modern tid.

Hymner och sånger var en central del av munkars och nunnors vardag.

Är musikens ursprung religiöst? Det går inte att på djupet förstå klostervärlden om man inte ser till musikens, sångens, stora roll och symboliska betydelse. Anders Piltz skriver:

Den musikkultur som munkarna skapade ville motsvara

storheten i Ordet som hade anförtrotts dem, de ord som

krävde skönhet i sången. Ur dessa krav föddes den västerländska

sången. Det rörde sig inte om en personlig individuell

kreativitetsom ville uttrycka det egna jaget.

Det gällde att med hjärtats örauppfatta skapelsens

harmoniska grundlagar.

Ur detta gudssökande och skönhetssökande, att söka den

yttersta verkligheten, uppstod den västerländska musiken.

Enligt kyrkofadern Augustinus traktat Musica var tonerna en skapelse av Gud, och i det tidiga 1300-talet hade en Johannes de Muris i boken Summa Musica funnit att musik kan tjänstgöra som medicin och undermedel – särskilt botande melankoli och tristess.

Melankoli var ju ett av Petrus de Dacias karaktärsdrag och vi kan utgå från att sången i brödrakretsen hade avsevärd betydelse för hans andlighet.

Petrus, som på sina resor över Östersjön upplevt farliga stormar kan ha stärkts i sitt inre av rader som i den artonde Psaltarpsalmen:

Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig

han drog mig upp ur de stora vattnen

Han räddade mig från min starke fiende

Petrus och övriga tiggarmunkar vandrade ju under sina liv ofta i för oss otroliga långmarscher, allt för att efterlikna Jesu vandrande lärjungar. Petrus lär ha haft lätt att känna in sig i Psaltarens 23:e psalm:

Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal

fruktar jag intet ont,

ty du är med mig,

din käpp och stav de trösta mig

Först på plan som klostergrundare i det som ännu inte var ett samlat svenskt rike, var cistercienserorden, med dess ledande namn Bernhard av Clairvaux, och nunneklostret Vreta i Östergötland. Vretaklostret följdes av kloster som Varnhem och Alvastra.

Vretaklostret, först benediktinkloster, hade öppnat i juni 1162 sen kung Karl Sverkersson givit kungsgården på platsen som morgongåva till hans gemål som i sin tur skänkte den till nunnorna. Dagens ruin, liksom exempelvis den i Alvastra, är numer välbesökta turistmål.

Vreta beboddes av kornunnor och leksystrar, de senare hade ofta en enklare lokal bakgrund och arbetade med klosteranläggningens djur och trädgård och i köket.

Klostren var självförsörjande och kunde bli välbeställda genom samhällselitens många donationer, nunneklostren utgjorde för många kvinnor en alternativ livskarriär i ett starkt patriarkalt samhälle.

Den helige Bernhards skrifter studerades också flitigt i tonåringen Petrus kloster, och den unge mannen tog djupt intryck av bland annat Bernhards tankar om den mystiska föreningen av brud och brudgum i det slags andliga äktenskap där Kristus -brudgummen kunde förena sig med en utvald helig mänsklig brud, lämpligtvis ett kvinnligt helgon.

Bernhard fann den bibliska Höga visan som den skönaste utgjutelsen i Den heliga skrift:

Detta är den sång som i sin enastående värdighet och ljuvhet

överträffar alla andra sånger.

Författaren prisar den personliga erfarenhetens betydelse framför kunskapens:

Denna sång har ingenting att skaffa med munnens yttre buller, den är ett inre

jubelskri från hjärtat, den är inte ett ljud från läpparna utan en rörelse av glädje,

den är viljornas och inte rösternas harmoniska förening. Den uppfattas

inte av örat, den genljuder inte på gatan ; endast den som sjunger den kan

höra den, och Han för vilken den sjunges: bruden och Brudgummen. Den är

en bröllopssång. Den besjunger sinnets kyska och glädjefulla famntag.

Klostertillvaron var för de mer inåtvända ordnarnas del en sluten värld med hårt inrutade bönestunder, enligt tidegärden från småtimmarna till sen kväll.

Klosterfolkets arbete handlade förutom om trädgårds- och jordbrukssysslor om fattig-och sjukvård och för nunnornas del om sådant som broderier av textilier. Vretaklostret hyste mellan femtio och hundra kvinnor. För klostrets välgörare hölls återkommande mässor, för dem som avlidit själamässor.

Hur kunde ett vanligt dygn gestalta sig i Petrus 1200 – talskonvent i Visby och vilka människor ingick i hans vardag?

Den finländske historikern Jarl Galle’n dyker ner i ämnet i sin avhandling på franska La Provence de Dacie de l ´Ordre des Frères Prêcheurs.

Författaren noterar hur internationellt inriktade dominikanerna varit, hur stor del av deras tillvaro som varit apostolat, missionsarbete och själavård på alla samhällsplan.

Deras rörlighet gör dem till mer än ett slutet brödraskap.

Den stora europeiska dominikankongressen, generalkapitlet, hölls av tradition en vecka efter påsk, länge i Bologna och Paris, senare i olika städer i Frankrike – som dominerar bland platserna – liksom Italien, Spanien, Tyskland, Ungern, England, men aldrig i Norden.

Mötet hölls fyra gånger i London, och det är därför mycket möjligt att vår Petrus deltog både i London och till exempel i Bologna, något vi dock inte kan utläsa ur hans efterlämnade texter.

Disciplin och disciplinbrott kunde vara hårda inom orden. Konventlektorn Torsten i Bergen uteblev 1291 från generalkapitlet och dömdes till tio dagar på vatten och bröd, dömdes att läsa tio mässor och Psaltaren tio gånger, samt till tio piskrapp. Ordens inspektörer reste runt till provinserna och övervakade disciplinen. Rapporter skrevs som sedan kopierades och tillställdes de olika provinserna.

År 1220 fanns tolv provinser: Graecia, Polonia, Dacia, Terra Sancta (Det heliga landet), Francia, Lombardia, Romana, Hungaria, Anglia, Teutonia. Vid medeltiden slut var provinsantalet 22, år 1358 fanns i Europa sammanlagt 635 konvent. Provinskapitel, regionala möten, hölls i regel efter generalkapitlet, för Nordens del exempelvis i Oslo år 1280.

Ett torgstånd enligt den medeltida Köpmanbalken.

Mynt präglades i Visby redan från 1100-talet.

Havsfärder på Östersjön kunde vara mycket

riskabla – stormar och pirater hörde till farorna.

Vid medeltidens slut hade tiggarordnarna i Sverige 25 konvent och Skåne nio.

Före digerdöden på 1300-talet var antalet ordensmedlemmar drygt 10 000, i Norden 4-600.

Första nivån studier för bröderna – dominikannunnornas exakta utbildningsnivåer framgår inte i Galle’ns avhandling – var det så kallade trivium, med latinsk grammatik, didaktik och logik, bibelläsning pågick i ett eller två år, allmänt undervisades i filosofi och teologi.

Första nivån följdes av dogmatik och studium av författare Peter Lombardis sentenser.

Efter ett års teologi följde övningar i predikokonst. Det var då viktigt att lära sig predika på respektive folkspråk.

Lektor blev man efter fyra års studier vid ett universitet, studium generalis. Norden hade inte råd att inrätta en sådan högskola. För studier vid ett universitet, som det i Köln eller Paris, var två platser reserverade för Daciens del. Teologie magisterexamen krävde mer än tio år av studier och undervisning. En teologie magister fick fritt välja omfattningen av sin undervisning. Petrus tillbringade tre år i Köln, ett i Paris, blev lektor i Skänninge 1271 – vid 36 års ålder – Västeråsprior 1278 och lektor i Visby 127, för att sina sista år bli prior och ledare för Visbykonventet. Enligt reglerna skulle ett konvent utgöras av minst 12 dominikanbröder.

1248 skulle ett konvent bildas i Reval i Tallinn, i det ganska nykristnade Estland. Från Sverige infann sig till konventet fyra bröder, från Danmark åtta. Svenskarna kom från Visby, Sigtuna, Västerås och Skänninge.

Under konventen kunde ibland finnas mindre brödrasällskap, så kallade domus, eller hus, ett sådant fanns exempelvis i Uppsala, sorterande under Sigtuna.

Petrus vardag i Visby bestod som nämnts av mycket musik – man sjöng hymner, böner som delade in dygnet i konventet – och bibeltexter, sången ägde rum i kyrkokoret.

Måltider intog i refektoriet, matsalen. Dormitoriet var den gemensamma sovsalen, med tiden skulle bröderna få egna celler,länge var särskilda celler reserverade för prior och lektor.

Ju mer utbildningen fortskred för en broder, desto mer ökade rörligheten – med predikningar och resor till andra konvent.

Dominikankonventet i exempelvis Visby hade inget eget jordbruk, däremot en liten trädgård, skött av en lekbroder. Sysslorna inom sällskapet var för övrigt uppdelade på en mängd personer, varav en del var lekmän : ekonom, källarmästare, förrådsförvaltare, kock, studieövervakare, novismästare, övervakare av lekbröderna, övervakare av bibliotek och bokproduktion, alltså skrivarna. Handlingar i konventet undertecknades med ett särskilt sigill.

På latin – det internationella språk som var förutsättningen för denna europeiska gemenskap– var beteckningen för förrådsförvaltare, kock och trädgårdsmästare, procurator, cellarius och depositarius.

Dominikanerna, med sin bildning och sin internationalism, kom att öva inflytande och närvara vid europeiska hov, feodalborgar och -slott, bondgårdar och i städernas vardagsliv.

För provinsen Daciens del noterar Galle’n att en broder Augustinus 1261 tillträder som provinsgeneral. På svenska skulle han närmast gå under det namn som idag är Åke.

Broder Åkevar bland annat med och invigde Ingrid av Skänninges dominikanska nunnekloster år 1261.

Organisationen var tämligen demokratisk, där priorn – som valdes i hemliga omröstningar inte hade rollen av envåldshärskare, som mer gällde för andra