På Petri stol: Påvarna - högre än människan men lägre än Gud

By Thomas Lundgren

Påvedömets historia är lång. Det här är essäer om några av de män som beträtt Petri stol, från Sylvester II kring sekelskiftet 1000 e kr till Benedikt XV som avled 1922.

Den här boken innehåller också två andra essäer: den ena avhandlar Pius XII:s död - är det sant att han exploderade när hans bår bars in i Johannesbasilikan på Lateranen? Och hur var det egentligen med Johannes Paulus I:s död? Blev han verkligen mördad?

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jan 16, 2023
• ISBN: 9789180802062

Thomas Lundgren

Thomas Lundgren (f. 1972) är en författare, poet och föredragshållare som tidigare bl a gett ut boken "Onda själar" om några av världens mest ökända seriemördare. Han är bosatt i Malmö.

Book preview

Innehållsförteckning

FÖRFATTARENS FÖRORD

PROLOG: SLUTET AV EN ERA

TROLLKARLEN FRÅN AURILLAC (SYLVESTER II)

MÄKTIGAST BLAND PÅVAR (INNOCENTIUS III)

ATT UNDERKASTA SIG KRISTI STÄLLFÖRETRÄDARE (BONIFACIUS VIII)

KLOCKORNA RINGER (CALIXTUS III)

FÖRNEKA AENEAS, UNDERKASTA ER PIUS (PIUS II)

EKOLLON FRÅN SAVONA (SIXTUS IV)

PÅVEN HADE NIO BARN (ALEXANDER VI)

DEN FRUKTANSVÄRDE (JULIUS II)

DEN SISTE RENÄSSANSPÅVEN (PAULUS III)

GUDS SMORDE INKVISITOR (PAULUS IV)

DET BARBARERNA INTE GJORDE… (URBAN VIII)

OM NI VILL HA EN HEDERLIG MAN, VÄLJ MIG

(BENEDIKT XIV)

ETT TRIREGNUM I PAPIER MACHÉ (PIUS VII)

IL PICCOLETTO (BENEDIKT XV)

EPILOG: MORD I VATIKANEN?

EN BAKGRUND

OM KONKLAVER OCH ÄMBETSNAMN

OM DEN APOSTOLISKA SUCCESSIONEN

KYRKOSTATENS DÖD

PÅVLIG OFELBARHET

OM PÅVENS PERSON

PÅVLIGA DÖDSFALL

KONKLAVER

PÅVLIGA MYTER

PÅVLIG KURIOSA

VAD ÄR EGENTLIGEN KARDINALER?

NÅGRA ORD OM LITURGI, RIT OCH CEREMONI

KAN EN PÅVE ÅTALAS?

PERSONREGISTER

FÖRFATTARENS FÖRORD

Ibland blir ett intresse näst intill en besatthet. Jag har alltid varit intresserad av människor i allmänhet och människor i särskilt ledande befattningar i synnerhet och påveämbetet är så mycket mer än den vitklädde man som vinkar som då och då dyker upp i olika sorters media. Han är en institution och dessutom en institution som har absolut makt och möjlighet att själv definiera sin yrkesroll och den kyrka där han är absolut monark. Den siste av sitt slag.

Men det här handlar inte så mycket om det moderna påvedömet. Det handlar om en handfull med män som definierat det, ibland misskött det och ibland stärkt och utvecklat det. Det enda de har gemensamt är den kristna grund som utgör den klippa som Jesus definierade i Matteusevangeliets 16 kapitel, verserna 18-19:

Så säger ock jag dig att du är Petrus; och på denna klippa skall jag bygga min församling, och dödsrikets portar skola icke bliva henne övermäktiga.

Jag skall giva dig himmelrikets nycklar: allt vad du binder på jorden, det skall vara bundet i himmelen; och allt vad du löser på jorden, det skall vara löst i himmelen.

I övrigt har förutsättningarna ändrats oerhört sedan påven på allvar steg ut på den historiska scenen omkring år 200. En del påvar, som Sylvester II (se sidorna 29ff) var av politiska skäl avskuren från den politiska makten i Rom och fick ägna den största delen av sitt pontifikat till den rent religiösa delen av sitt ämbete. Andra, som Innocentius III (se s. 47ff) utvecklade ämbetet till att omfatta hela den kända kristenheten i både andligt och världsligt hänseende.) Alla har de på något sätt ändrat ämbetet, tillfört det sin speciella touch. Inte alltid till det bättre.

Påveämbetet är sannolikt det äldsta ännu fungerande ämbetet där innehavaren har absolut makt och i sin person samlar alla tre delar av Montesquieus maktfördelningsprincip. Han har den verkställande, lagstiftande och dömande makten, även om dessa saker idag till stor del sker via en delegering från påven till ett för ändamålet uppsatt råd. Påvedömet är Europas enda teokrati.

Urvalet kunde ha sett helt annorlunda ut, ty det saknas inte intressanta och karismatiska figurer bland dem. Till slut valde jag att försöka få representanter från olika tidsperioder i påvedömets historia, från tidig medeltid via medeltid, renässansen, barocken, upplysningen och slutligen den tidsålder som internationellt brukar kallas för empire efter Napoleon, men som i Sverige fått namn efter den av Napoleons marskalkar som blev kung här efter Napoleons fall, dvs Karl-Johan.

Påvens officiella titel är fortfarande Biskop av Rom, men därtill har det tillkommit en rad genom århundradena. Tittar man i Vatikanens officiella årsbok Annuario Pontificio så kan man se alla de titlar som påven har och som alla används för hans olika roller och ironiskt nog är titeln påve inte en av dem.¹

En av påvens titlar övertogs från de romerska kejsarna, vars titel när det kom till kejsaren som statens religiösa ledare, kallades för Pontifex Maximus, vilket fritt översatt betyder den högste brobyggaren. Denna titel torde alltså vara den allra äldsta. Påven kallas också för Guds tjänares tjänare: servus servorum Dei och Kristi ställföreträdare - en titel som ursprungligen löd Petri ställföreträdare.² Med flera titlar som understryker påvens status som universell metropolit.

Jag har försökt skriva en bok om människorna bakom påvetiteln och deras olika sätt att se på livet och det religiösa –i de fall de varit särskilt religiösa alls.

Det finns ganska många böcker som behandlar påvarna rent kronologiskt och tar upp de viktigaste punkterna i deras respektive pontifikat, men det finns få populärhistoriska översikter och de som finns varierar i kvalitet. Det här är ingen bok om teologiska spörsmål och jag förfäktar inte heller någon särskild religiös ståndpunkt. Jag ville skriva en bok om några fascinerande människor som i kyrkans tjänst åstadkom ting som kom att vara av världshistorisk betydelse – på gott och på ont.

Jag har inte heller haft till avsikt att skriva några strikt biografiska översikter, jag har bara velat dela med mig av min kunskap om ett antal fascinerande personligheter som styrt och gett avtryck i den katolska kyrkan och därmed varit högst delaktiga i att forma den institution som vi ser idag.

Det här är alltså en essäsamling utan specifikt fokus på teologi, religion eller historia. Det är en berättelse om personer av kött och blod som under de sista åren av sina liv beträdde en av världens absolut mäktigaste roller, den som ledare för världens största enskilda religion: katolicismen och vars inflytande fortfarande kan sägas till viss del vara en del av kyrkans själ. Så i det följande kommer man att få vissa nedslag i vissa perioder av påvarnas liv som jag funnit intressanta. Pius VII:s pontifikat kännetecknades ju av hans kamp mot Napoleon och dennes nycker, Paulus IV av hans fixa idéer om att även världen utanför kyrkan skulle omfattas av kyrklig moral och kyrkans regler. Han är inte så lite lik Ayatollah Khomeini.

Om källor ooch underlag

Den här boken är ingen akademisk text. Man skulle kunna kalla det för en populärhistorisk syntes, en sammanfattning av redan kända faktum, utifrån forskning som gjorts av andra. Jag har läst en mycket stor mängd olika böcker som underlag till denna bok. De flesta är alltså andrahandskällor vars detaljer ibland skiljer sig betydligt från varandra, vilket inte kan bero på annat än att dessa herrar (för de är företrädesvis herrar) valt att framhålla vissa källor framför andra såsom varandes mer troliga. Där har min vetenskapliga skolning i historia och historisk källkritik varit mig behjälplig att bedöma vilka uppgifter jag finner mest troliga.

Detta gäller i synnerhet när man har tagit information från dagböcker och memoarer, som ofta skiljer sig åt. Hågkomster kan vara bedrägliga och huruvida fransmännen verkligen satte upp kanoner mot påvens lägenhet i Quirinalen under Napoleons belägring av Rom eller om detta bara var ett av många rykten som cirkulerade och som någon skrivit ned, kan vi givetvis inte veta med säkerhet. Minnet bedrar och ibland är till exempeldagboksskrivare mer än lovligt angelägna att frisera historien en aning och i de fallen har jag försökt söka så många källor om händelserna som det är möjligt att få tag på.

Att påvarna själva skriver ned något till eftervärlden av icke-kyrklig karaktär hör till ovanligheterna. Ett av undantagen är Pius II vars Comentarii är en mycket tillrättalagd genomgång av Aenas Silvio Piccolominis liv, skriven i Ceasars stil.³

Detta är som sagt inget akademiskt arbete och jag gör inte anspråk på annat än att försöka berätta en historia så nära det verkliga historiska skeendet som är möjligt med de källor som jag haft tillgång till. Felaktigheter kan förekomma, och för dessa eventuella felaktigheter kan man inte skylla någon annan än mig. Jag har lagt upp en liten lista över böcker varifrån jag tagit mycket av informationen till innehållet i essän, men denna lista är inte detsamma som en källredovisning. Källorna är oftast betydligt fler, men i de nämnda böckerna kan man läsa om flera av de saker som tas upp.

Påveämbetet är gammalt och bortsett från påvarna själva så förekommer här en rad så kallade motpåvar, schismatiker, karismatiska kardinaler och andra kyrkoämbetsmän som alla finns samlade i ett personregister längst bak i denna bok. Några släkter är vanligt förekommande – familjerna Orsini och Colonna tillbringade mycket tid och

pengar på att bestrida varandra under århundradena och därtill kommer grevarna av Tusculum, familjen Pierleoni (som aldrig fick lov att glömma att den ursprungligen var judisk), familjen Frangipani, d’Este och Bentivoglio och så de släkter som blev prominenta genom att en av deras medlemmar valdes till påve. Till exempel familjerna Savelli, Borgia, Farnese, della Rovere, Borghese, Barberini, Chigi och Pamphili

Jag har alltså ansträngt mig mycket för att detaljerna och all fakta i denna bok ska vara korrekta och att eventuella myter och missförstånd ska förklaras. Ambitionen är att skriva så nära vad som verkligen hände dessa människor som är möjligt, och samtidigt försöka att skapa en givande och lärande text. Om jag har lyckats med det ligger nu i läsarens hand.

Malmö 29 november 2022

Thomas Lundgren

---

¹ I de sammanhang när påven agerar i egenskap av biskop för staden Rom, så används följaktligen titeln biskop av Rom, medan han i egenskap av ledare för kyrkan i Italien benämns metropolit. Som den katolska kyrkans överhuvud använder titeln som universell patriark och – om det gäller den sk västliga kristenheten, västerlandets patriark m fl.

² Servus Servorum Dei var den titel som Gregorius den store helst använde och som efter hans tid (han dog år 604) kom att ingå som en av påvens officiella titlar.

³ Angelo Roncalli (Johannes XXIII) skrev också ned en hel del om sitt liv innan sitt pontifikat, men dessa dagboksanteckningar har ingen relevans för någon av de essäer som förekommer i denna bok.

PROLOG: SLUTET AV EN ERA

Den 7 oktober 1958 öppnades ett fönster på andra våningen i det påvliga sommarpalatset Castel Gandolfo som normalt sett inte brukade öppnas. Just den här höstdagen var det onormalt varmt inne i palatset, då fler människor än vanligt uppehöll sig där. En av nunnorna som skötte det påvliga hushållet slog upp därför fönstret för att släppa in lite luft. Detta kom att få världshistoriska följder, för i samma sekund som fönstret slogs upp kastade sig ett par reportrar in i sina bilar, for tillbaka till Rom och lät världen få veta att påven dött, vilket även andra tidningar och magasin snabbt lät sprida vidare.

Problemet var att det inte var sant. Pius XII var inte död. Han var visserligen döende och hade ett antal läkare plus sin personlige läkare dr Riccardo Galeazzi-Lisi runt sin sjuksäng, men än så länge andades han.⁴

Orsaken till att nyheten om påvens död fick spridning så fort var att Galeazzi-Lisi mot en viss ekonomisk ersättning gjort upp med en stor italienska tidning om rätten att vara först om nyheten att påven dött. Överenskommelsen stadgade att Galeazzi-Lisi skulle öppna detta fönster direkt efter dödsfallet och tidningen i fråga skulle få ett scoop.

Men eftersom så många personer samlats kring påvens sjukbädd att luften var kvalmig och instängd, så befallde påvens hushållerska, den tyska nunnan Pascallina Lehnert, att flera fönster skulle öppnas.

Riccardo Galeazzi-Lisi skulle bli beryktad på fler sätt under de kommande dagarna och hans anseende - som redan innan varit i dalande, skulle aldrig hämta sig.⁵

Pius XII dog två dagar senare, den 9 oktober, och Galeazzi-Lisi gav sig på en besynnerlig naturlig balsameringsprocess med diverse olika kryddor och oljor som skulle bevara kroppen längre genom en procedur som han kallade osmosis . Detta för att Pius bestämt att hans kropp inte skulle balsameras, en procedur som av hävd innebar att den dödes inälvor togs ur kroppen och sparades i en särskild urna som sedan placerades i kyrkan Santi Vincenzo e Anastasio, belägen vid Fontana di Trevi och en gång i tiden Quirinalpalatsets egen kyrka.⁶

I själva verket ledde den behandlingen till att påvens kropp började förmultna snabbare än den skulle ha gjort annars. Det var dessutom varmt för att vara oktober och kroppens snabba nedbrytning gjorde det omöjligt att vistas nära kroppen utan att känna en oerhörd stark lukt av förruttnelse blandad med doften av eteriska oljor och örter.

När stoftet förts i procession från Castel Gandolfo till påvens titelkatedral Sankt Johanneskyrkan (San Giovanni in Laterano) för en kortare ceremoni så orsakade den snabba gasbildningen i kroppen en mindre explosion så att gångjärnen på kistlocket gick sönder precis när kistan skulle bäras in. Den döde påvens anhöriga var samlade inne i basilikan - men ingen inne i kyrkan tycks ha märkt något.

Utom möjligtvis basilikans ärkepräst Aloisi Benedetto Masella, som var celebrant. Ceremonin genomfördes snabbare än vad som är praxis och påvens stoft fördes sedan till Petersbasilikan där en liknande ceremoni snabbt genomfördes av ärkeprästen där, Federico Tedeschini. När kyrkan stängts för kvällen lät man bygga en speciell katafalk där påvens kropp restes i drygt 45 graders vinkel så att han skulle kunna ses från längre bak i kyrkan och man beslutade att spärra av drygt fyrtio meter framför själva katafalken så att ingen skulle behöva känna stanken. De gardister som var placerade runt kistan hade det dock inte helt lätt.

Stanken gjorde att tårarna rann i ögonen på dem, vilket processionen av romare som skulle ta sitt sista farväl felaktigt tolkade som ett tecken på stor sorg.

Vid det laget hade dr Galeazzi-Lisi redan sålt ett antal bilder som han tagit av påvens dödskamp till media. En del av dessa bilder var av en sådan natur att tidningarnas redaktörer beslöt sig för att inte publicera dem, men skandalen var ett faktum och Galeazzi-Lisi försökte undvika repressalier genom att skicka kardinalkollegiets dekan Tisserant ett brev där han sade sig lämna sin position som Archiater Pontifico .⁷

Men Galeazzi-Lisi måste ha känt till att hans, och alla andra högre potentater i Vatikanens, poster automatiskt upphörde i samma stund som påven dog. Endast penetarien och camerlengon behåller sina poster vid en sedesvakans . Galeazzi-Lisi blev följaktligen straffad för detta både genom att förklaras persona non grata i Vatikanen och genom att få sin rätt att verka som läkare ifrågasatt och indragen av den italienska medicinalorganisationen. Han hävdade envist att han inte gjort något fel och lyckades också få sin licens tillbaka genom att hävda att proceduren som lett till myndighetens beslut inte skett i enlighet med gällande regler och bestämmelser.

Beslutet drogs alltså tillbaka på grund av en teknikalitet gällande hur ärendet beretts. Han förblev dock persona non grata i Vatikanen fast blev aldrig officiellt förebrådd varken för balsameringen eller hans medicinska insatser vid påvens dödsbädd.

Med Pius XII kan man säga att den s.k. tridenska eran avslutats.⁸ När Pius efterträdare Johannes XXIII kallade till koncilium som beslutade om en rad kyrkliga reformer så bröt sig en del konservativa krafter ur den katolska kyrkligheten och skapade en rad schismatiska samfund varav det mest kända torde vara Marcel de Lefebvres Sant Pius X:s prästbrödraskap som till denna dag hävdar att påvestolen stått vakant sedan 1958.

De erkänner alltså inte Johannes XXIII och hans aggiornamento eller någon av dennes efterträdare.⁹ De flesta katoliker är dock högst medvetna om att även den tridenska riten varit ny en gång, för kyrkan har förändrats en hel del både rent liturgiskt och idémässigt genom århundradena. Johannes XXIII, som knappast var liberal vad teologin anbelangade, menade att Guds budskap definitivt inte ändrats, men att vår förmåga att tolka dem har det. Därför kallade han sin reform för aggiornamento, vilket betyder uppdatering, en uppdatering för att föra in kyrkan och dess budskap i den moderna tiden. Den världens kyrkohistoria är kanske ännu för tidig att skriva, men snart kommer vi kanske ha ett tillräckligt avlägset perspektiv för att förstå den bättre. Johannes XXIII brukade säga att han ville öppna ett fönster till världen så att kyrkan kunde se ut och människorna in, och då talade han nog inte bara om liturgiska detaljer. När tidigare påvar uttalade sig om andra kristna samfund var det nästan alltid så att de förväntade sig att andra samfund skulle underkasta sig den katolska doktrinen. Efter det andra vatikankonciliet har en större acceptans för andra kristna kyrkor och andra religioner spritt sig och fått fäste. I motsats till vad flera påvar uttryckt så är den katolska kyrkan inte oföränderlig, även om den tidigare alltid velat framstå som det. Hon ändrar sig ständigt, även om en del traditionalister fått dras in i framtiden skrikande med hälarna i marken.

---

⁴ Den påvlige chefsläkaren bär titeln Archiatra Pontifico.

⁵ Det ska dock sägas att han inte var skyldig till de minst sagt okonventionella behandlingarna med extrakt från lammfoster som nästan dödade påven vid tre tillfällen. Det var påven själv som begärde att den kontroversiella schweiziska läkaren Paul Niehans skulle få pröva metoden.

⁶ Det hela lär bero på att påvarnas stoft helst skulle begravas i direkt anslutning till den plats där de dog, och sedan början av 1700-talet residerade helst i Quirinalpalatset, högt uppe på Quirinalen – en av Roms kullar, vars klimat passade dem bättre.

⁷ Den officiella titeln för påvens livmedikus.

8 Detta avser den kyrkoordning i både liturgiskt och religiöst hänseende som var resultatet av det tridentinska kyrkomötet som hölls i tjugofem sessioner mellan 1545 och 1563.

⁹ Lustigt nog så ifrågasätter de inte konklaven 1958 kyrkorättsliga grund. Valet av Johannes XXIII skedde i enlighet med Pius XII:s apostoliska konstitutioner för sedesvakans Avantis Apostolicae Sedis. Man ifrågasätter istället huruvida påven kan sammankalla ett koncilium som gör så genomgående förändringar i den katolska riten och hävdar att detta är den modernism som Pius X motarbetade under sitt pontifikat. Ståndpunkten att påvestolen är vakant sedan 1958 kallas för sedesvakantism.

.

TROLLKARLEN FRÅN AURILLAC

(SYLVESTER II)

Den franske priorn Gerbert av Aurillac var en udda fågel i Rom. Han var den första fransmannen som valdes till påve och han var fast besluten att bringa ordning i det kaos som solkat ned ämbetet under så många år och som idag brukar kallas Saeculum obscurum, den period i påvedömets historia som nog utan konkurrens var påvedömets lågvattenmärke.

Det största problemet för den romerska kyrkan var nog att påven sedan länge inte längre var Roms härskare. Det epitetet hade vid denna tid den mäktige Giovanni, överhuvud för klanen Crezentio, och han var inte positivt inställd till några ändringar som kunde leda till minskat inflytande för hans familj.

När och exakt var Gerbert föddes är okänt. Han nämns som obscuro loco natus, dvs födelseplats okänd. Men forskningen tycks vara överens om att han inte föddes senare än 950 och var av ytterst enkel härstamning; hans föräldrar var sannolikt bönder.

Gerbert var dock vid mycket ung ålder bosatt i Sant Géraud av Aurillacs kloster i Aurillac, dit han skickats för dess berömda skolas skull. Karl den stores bestämmelser om att varje katedral samt kloster i hans rike var tvungna att hysa en skola gällde fortfarande och det är inte en allt för kvalificerad gissning att Gerberts föräldrar skickade honom dit med förhoppning om att hans tydliga begåvning skulle utvecklas genom munkarnas försorg. Det gjorde den.

Gerbert studerade sitt trivium där för broder Raymond d’Lavaur där.¹⁰ Klostret i Aurillac, som tillhörde benediktinernas orden och levde enligt det mer berömda klostret i Clunys reformerade observans, var ett viktigt vattenhål för pilgrimer på väg till eller från den helige Jakobs skrin vid Santiago della Compostela. Den unge Gerbert fick förmodligen ofta möjlighet att lära och lyssna på de förbipasserande pilgrimernas berättelser och ta del av deras kunskap.

Hans begåvning stod klar tidigt, och Borell, greve av Barcelona, som dragit sig tillbaka till klostret för meditation och bön inför sitt förestående äktenskap, erbjöd att ta ynglingen under sitt beskydd så att pojken kunde få möjlighet att studera astronomi och matematik i Spanien och kanske lära av araberna där, och så blev det.

Spanien var vid denna tid fortfarande delat mellan kristna kungariken och muslimska enklaver, och åtminstone tidvis var relationerna dem emellan civiliserade. Morernas lärdom var allmänt respekterad och många kristna lärde for för att lära av dem.

Som många andra detaljer i Gerberts yngre år är forskarna inte helt eniga kring exakt var i Spanien som han studerade. Den enda källan är ett konstaterande att Borell lämnade sin unge följeslagare i Spanien och gjorde biskop Atto av Vic ansvarig för pojkens utbildning i matematik.

Gerbert stannade i Spanien fram till 970 då han följde greve Borell och Atto av Vic till Rom. I Rom bidrog han till att påven uppgraderade Vic till ärkebiskopsdöme, men Gerbert valde att inte följa Atto tillbaka till Katalonie, vilket kanske var klokt då Atto mördades strax efteråt utan att få se sitt stift upphöjt till ärkebiskopsdöme.¹¹

Gerbert tillbringade inte särskilt lång tid i Rom, men hans rykte som en kunnig och pedagogisk lärd gjorde att han under sin korta tid där undervisade bland annat kejsar Otto I :s son, den blivande Otto II. Gerbert kom nämligen snart i kontakt med en viss Gerannus, ärkediakon från Reims och expert inom logikens område, där Gerbert ännu var novis.

Han avslutade därför alla sina åligganden och begav sig till Reims i sällskap med denne för att studera logik för biskopen där, Adalbert.

Under sin vistelse i Reims undervisade han själv i matematik i stadens katedralskola och lärde bl. a ut konsten att räkna med hindi-arabiska numeraler. I större delen av västvärlden användes ännu romerska siffror, men detta kom nu gradvis att ändras.

Gerbert skrev under hela sitt liv högst två vetenskapliga skrifter, den ena var avhandling om användandet av kulram och den andra var en avhandling om geometri.¹² Han undervisade även i astronomi och musik. Många historiker har påpekat att den lärdom inom quadrivium som Gerbert lärde ut, var med nutida mått sett, rätt primitiva. Hans kunskap var stor med tidens mått mätt, men knappast anmärkningsvärd. Hans största insats var förmodligen lärarens, då han hade elever som tillsammans skulle komma att forma både kyrka och stat. Bland hans lärjungar fanns t ex Giovanni Gratiani som sedermera skulle väljas till påve under namnet Gregorius VI, och bland hans övriga elever fanns lärde som i sin tur skulle influera och lära både kungar och framtida påvar, t ex Hildebrand, i sinom tid Gregorius VII. Gerberts inflytande kan alltså inte underskattas även om han inte hade tillgång till annan kunskap än vad tiden kunde erbjuda, använde han den till det yttersta och hans visuella hjälpmedel inom astronomin var bland de första i sitt slag, även om dagens historiker är noga med att påpeka att han knappast var unik som uppfinnare. Det var förvisso inte da Vinci heller, men likafullt är det da Vinci som burit femtonhundratalets tekniska tradition och fantasi vidare till oss, och på samma sätt fungerar Gerbert under niohundratalets sluttande år.

Gerbert nämns ibland som en pionjär bland orgelbyggare, och enligt William av Malmsburys krönika ska han ha konstruerat minst en orgel under sina år i Reims, men inga samtida dokument nämner saken och William skrev sin krönika över tvåhundra år efter händelserna den beskriver.

Orgelmakare eller inte, Gerberts briljans skaffade honom mäktiga vänner. Efter att ha studerat logik i Reims erbjöds han omkring 982 tjänsten som abbot i klostret i Bobbio, som är beläget en bit nordost om Genua. Där försökte han genomföra monastiska reformer i enlighet med Clunyrörelsens principer, samt värna om de stora lantegendomar som klostret hade i området som några invånare i området lagt beslag på för egen del. Han var förmodligen ingen särskild diplomatisk natur, för han gjorde sig snabbt till ovän även med invånarna, vilket skulle visa sig ödesdigert. När Otto II plötsligt dog försvann fundamentet för hans auktoritet i klostret och dess omgivningar, munkarna revolterade och Gerbert var tvungen att fly för sitt liv tillbaka till Reims där han fungerade som ärkebiskop Adalberts sekreterare under några år samtidigt som han fortsatte att undervisa i stadens katedralskola.

Från Reims blev Gerbert en politisk kraft att räkna med. Han bedrev en betydande korrespondens därifrån och drev bl. a en kampanj för att Hugo Capet skulle få efterträda Ludvig V, den siste kungen av karolingernas ätt. Capet var i och för sig Karl den stores sonsons sonsons dottersons son, men ses allmänt som en dynastigrundare. Dynastin skulle komma att styra Frankrike fram till Karl VIII :s död 1498, och sedan via sidogrenar ytterligare ungefär trehundrafemtio år.

Detta stöd till Hugo Capet innebar dock att han skaffade sig en fiende i Karl av Lothringen, som bespetsat sig på att själv efterträda Ludvig. Hugo Capet tillträdde tronen 987 efter att Adalbert och flera hans kollegor öppet tagit avstånd från Karl men när ärkebiskop Adalbert dog två år senare, efterträddes han inte av Gerbert, som väntat.

Istället valde Hugo Capet att utse Arnulf, en av Karl av Lothringens oäkta söner, som ett slags fredstrevare till Karl av Lothringen och dennes anhängare.

Denne bad Gerbert att kvarstå som sekreterare, men när den nye ärkebiskopen plötsligt släppte in sin fars trupper i Reims, kringskars Gerberts möjligheter att röra sig fritt. Han lyckades dock fly Reims till slut och tog sig då till Hugo Capets hov där han meddelade församlingen om ärkebiskopens förräderi.¹³

Capet lät avsätta Arnulf och utsåg Gerbert till ny ärkebiskop av Reims istället, men eftersom påvens tillstånd inte inhämtats, lät denne riva upp beslutet.

Så länge som Hugo Capet levde, var detta dock av mindre betydelse. Gerbert utövade ämbetet fram till Hugos död, men när denne efterträddes av sin son Robert, tvingades Gerbert lämna Frankrike och gick i Otto III:s tjänst som sekreterare. Denna befann sig just då i Italien och hade till avsikt till att låta sig krönas i Rom – vid den tiden fortfarande en förutsättning för att kunna kalla sig för kejsare.

Gerbert var knappast någon vän av påven eller kurian i Rom och lät publicera en rad skrifter som inte skrädde orden. Ännu fanns det inget uttalat kardinalskollegium, det skulle dröja drygt hundra år till, men kring påven fanns det givetvis en byråkrati.

Och den, och påven, kunde alltså Gerbert inte fördöma nog. Faktum är att han gjorde precis det, och blev exkommunicerad på kuppen.

Otto var bara sexton år gammal och på vägen till Rom möttes han först av beskedet att påve Johannes XV hade dött, och sedan av budbärare från den mäktige Giovanni Crescenzio, som tydligen funnit det med sin ställning förenligt att underkasta sig den unge kejsaren. Otto lät Crescenzio och romarna förstå att de borde välja Ottos kusin, Bruno av Sachsen, till ny påve om de ville stå på god fot med honom.

Så skedde, men i samma sekund som Otto lämnade hettan i Rom och återvände till Tyskland, lät Crescenzio slänga ut Bruno, som tagit sig namnet Gregorius V. Det sägs att denne näppeligen fick ha skjortan på kroppen kvar, men att han lyckades ta sig till Spoleto, där han fick en fristad.

Giovanni Crescenzio utsåg under tiden en ny påve, Johannes XVI, som han kunde kontrollera och sökte sig istället för Otto III till kejsaren i Konstantinopel, Basileos II Porphyrogenitus. Denne var fullt upptagen med att slåss mot fatamiderna, men han skickade delegater till Crescenzio som stod denne bi med råd och dåd.

I likhet med sin far och farfar uppskattade inte Otto III stillatigande att man ifrågasatte hans auktoritet på detta sätt. Efter ett drygt år återkom kejsaren med en ansenlig här och tog sig utan större besvär in i Rom där han belägrade Giovanni Crezentio i Castel San Angelo. Motpåven Johannes XVI hittade man gömd i ett kloster; med honom handskades man även för denna tid ovanligt hårdhänt när man enligt bysantinsk sed skar öron och näsa av honom, bländade honom och skar ut hans tunga. Sedan fick den stackars mannen göra ett skymfligt uttåg ur Rom sittandes baklänges på en åsna. Johannes levde i ytterligare tre år i ett kloster i det tyska Fulda, dit han förpassats direkt efteråt.

Giovanni Crezentio gav till slut upp Castel Sant Angelo och Otto III lät halshugga honom och satte kroppen på stegel och hjul vid Monti Mario strax nordväst om stadskärnan. Detta gav honom förstås inga vänner bland stormännen i Rom och naturligtvis inte bland Crezentioklanen.

Gerberts exkommunicering tycks ha upphävts ungefär vid den tiden och Gregorius V samtyckte till att han utsågs till ärkebiskop – inte I Reims, utan i Ravenna. Ravenna var ett stort stift, kanske inte med samma inflytande i det politiska spelet som Reims hade i Frankrike, men mycket större både när det gäller ytan och antalet själar som bodde där.

I betydelse stod Ravenna vid denna tid bara Rom efter.

I egenskap av ärkebiskop kunde han också genomföra många av de reformer han förgäves insisterat på under sin tid i klostret i Bobbio. Även om Giovanni Crezentio avrättades, var familjen Crezentio långt ifrån uträknad. Giovannis son Giovanni dy hade tagit över ledningen av familjen, men eftersom Otto III residerade i staden och behärskade den, hade han inget annat val än att vänta på att kejsaren antingen skulle lämna staden eller skicka iväg delar av sin armé