Postilla: med andra årgångens predikningar

By Staffan Bergman

I december 2011 utgavs en Postilla med Staffan Bergmans predikningar för första årgången. Detta var en överraskning från församlingen i Lutherska Konkordiekyrkan till sin kyrkoherde på 75-årsdagen.

Staffan avled 2015 och nu har församlingen givit ut en postilla med predikningar för andra årgången, som Staffan hållit främst under 2000-talet.

Predikningarna i Postillan är bibeltrogna med både lag och evangelium och de är högst aktuella även idag. Postillan innehåller totalt 68 predikningar för hela kyrkoåret.

Staffan var präst i Luleå stift på 60- och 70-talet innan han efter studier av Bibeln och lutherska skrifter om kyrkogemenskap lämnade Svenska Kyrkan. Han flyttade då med sin familj till Stockholm. För att kunna försörja familjen började han arbeta med personalfrågor inom statliga verk och blev så småningom regeringstjänsteman med uppdrag i departementen. I första hand fortsatte han dock att se sig själv som präst. Parallellt med det civila arbetet var han med och bildade Lutherska Konkordiekyrkan där han verkade som kyrkoherde livet ut.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Dec 27, 2021
• ISBN: 9789180274685

Staffan Bergman

Staffan Bergman föddes 1936 och avled 2015. Han läste teologi i Lund och prästvigdes för Luleå stift och hade prästtjänst där 1963-1974. Efter studier i Bibeln och Lutherska skrifter om kyrkogemenskap lämnade han Svenska kyrkan och flyttade till Stockholm. För att försörja sin familj arbetade han med personalärenden i statliga verk och kom så småningom in som regeringstjänsteman med uppdrag i departementen. Vid sidan om sitt civila arbete fortsatte han sin gärning som präst i en luthersk församling som han var med och bildade 1976. 1984 blev församlingen en del av Lutherska Konkordiekyrkan som då bildades.

Book preview

Innehåll

Förord

1 söndagen i Advent

2 söndagen i Advent

3 söndagen i Advent

4 söndagen i Advent

Juldagen

Annandag Jul

Söndagen efter Jul

Nyårsdagen

Söndagen efter Nyår

Trettondedag Jul

1 söndagen efter Trettondedag Jul

2 söndagen efter Trettondedag Jul

3 söndagen efter Trettondedag Jul

4 söndagen efter Trettondedag Jul

5 söndagen efter Trettondedag Jul

6 söndagen efter Trettondedag Jul

Septuagesima

Sexagesima

Fastlagssöndagen

1 söndagen i Fastan

2 söndagen i Fastan

3 söndagen i Fastan

Midfastosöndagen

5 söndagen i Fastan

Palmsöndagen

Långfredagen

Påskdagen

Annandag Påsk

1 söndagen efter Påsk

2 söndagen efter Påsk

3 söndagen efter Påsk

4 söndagen efter Påsk

Bönsöndagen

Kristi Himmelsfärds dag

6 söndagen efter Påsk

Pingstdagen

Annandag Pingst

Heliga Trefaldighets dag

1 söndagen efter Trefaldighet

2 söndagen efter Trefaldighet

3 söndagen efter Trefaldighet

4 söndagen efter Trefaldighet

5 söndagen efter Trefaldighet

6 söndagen efter Trefaldighet

Kristi Förklarings dag

8 söndagen efter Trefaldighet

9 söndagen efter Trefaldighet

10 söndagen efter Trefaldighet

11 söndagen efter Trefaldighet

12 söndagen efter Trefaldighet

13 söndagen efter Trefaldighet

14 söndagen efter Trefaldighet

15 söndagen efter Trefaldighet

16 söndagen efter Trefaldighet

17 söndagen efter Trefaldighet

18 söndagen efter Trefaldighet

19 söndagen efter Trefaldighet

20 söndagen efter Trefaldighet

21 söndagen efter Trefaldighet

22 söndagen efter Trefaldighet

23 söndagen efter Trefaldighet

24 söndagen efter Trefaldighet

Söndagen före Domssöndagen

Domssöndagen

Jungfru Marie Kyrkogångsdag

Jungfru Marie Bebådelsedag

Den helige Johannes Döparens dag

Den helige Mikaels dag

Alla Helgons dag

TEXTREGISTER, årgång 2

Förord

I december 2011 utgavs en Postilla med Staffan Bergmans predikningar för första årgången. Detta var en överraskning från församlingen i Lutherska Konkordiekyrkan till sin kyrkoherde på 75-årsdagen.

Staffan Bergman avled 2015 och nu 10 år efter den första postillan ger församlingen ut en postilla med predikningar för andra årgången, som Staffan Bergman hållit främst under 2000-talet.

Staffan föddes 1936. Han läste teologi i Lund och prästvigdes för Luleå stift och hade prästtjänst där 1963 – 1974. Men efter studier i Bibeln och Lutherska skrifter om kyrkogemenskap insåg han att han inte kunde vara kvar och han lämnade då Svenska kyrkan. För att försörja sin växande familj arbetade han med personalärenden i statliga verk och kom så småningom in som regeringstjänsteman med uppdrag i departementen. Vid sidan om sitt civila arbete fortsatte han sin gärning som präst i vår lutherska församling som han var med och bildade 1976. 1984 blev församlingen en del av Lutherska Konkordiekyrkan som då bildades.

Utöver att ordna en stor del av församlingens regelbundna verksamhet som högmässor, kyrkdagar m.m. skrev Staffan artiklar i tidskriften Lutheranen som församlingen och sedan kyrkan gav ut under 1977–2006. Mycket tack vare Internet hade han också kontakt med bibeltrogna teologer över hela världen.

Staffan satte stort värde vid att följa kyrkoårets sön- och helgdagar med deras budskap både med lag och evangelium. Vår önskan är att dessa bibeltrogna predikningar ska bli till uppbyggelse och välsignelse.

Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig. (Ps. 119:105.)

Stockholm, november 2021

Anders Bergman, ordförande

Jakob Fjellander, kyrkoherde

S:t Pauli evangelisk-lutherska församling, Lutherska Konkordiekyrkan

1 söndagen i Advent

TEXT: Joh. 18:36-37

En annorlunda kung

Vår text berättar om mötet på Långfredagens morgon mellan den romerske landshövdingen Pilatus och Jesus. Båda gjorde anspråk på kungamakt. De står där framför varandra, ansikte mot ansikte: Pilatus, representant för den dåtida supermakten i världen, klädd i kejserlig ämbetsdräkt, omgiven av livvakt och maktens alla symboler, och så Jesus med bakbundna händer, klädd i blodig mantel, misshandlad och törnekrönt och till synes helt maktlös. Redan denna kontrast visar att det här är fråga om två helt olika slag av regenter.

Men av dessa två är det Jesus som vi i dag på första Advent hälsar och hyllar som vår konung. Pilatus blev snart hemkallad och avsatt av kejsaren för sitt osmidiga sätt att sköta sitt uppdrag: han kunde inte hantera judarna. Efter några års kringflackande liv i Europa dog han, åsidosatt och olycklig. Men Jesus, som stått bunden framför Pilatus och av honom skickades i döden, han lever och regerar. På tredje dagen uppstod han och visade sig vara starkare och mäktigare än Pilatus, den romerske kejsaren och alla andra makthavare i världen: han besegrade döden och gick livs levande ut ur graven. Och nu är han, också som människa, upphöjd till den allra högsta kungavärdigheten: han sitter på den gudomliga tronen i himmelen, på Faderns högra sida, för att styra och bevara sin kyrka på jorden.

Alla evangelisterna nämner mötet mellan Jesus och Pilatus, men Johannes är den ende som återger samtalet mellan de två. Låt oss se närmare på detta samtal. Det visar oss följande.

1. Jesus är en annan slags kung än världens kungar

Under natten hade han anklagats och dömts av översteprästerna och Stora rådet. Under denna rättegång hade man krävt att han under ed skulle svara på om han var Messias, Guds Son. Och Jesus hade svarat, att det var han. En dag skulle de få se Människosonen sitta på maktens högra sida. Då var saken klar. Han har hädat. Behöver vi några fler vittnen? ropade en av översteprästerna. Och så dömde man honom till döden (Matt. 26:63-68).

Men judarna hade inte rätt att avrätta någon utan landshövdingens medgivande. De förstod att det inte skulle räcka med att anklaga honom för att han sagt sig vara Guds Son för att få honom fälld inför Pilatus. Romarna ville inte gärna lägga sig i religiösa tvister. Det bekom dem inte mycket att någon religiös stolle påstod sig vara Guds Son. Sådant hände ju nu och då. Därför gällde det för översteprästerna och rådsmedlemmarna att framställa saken på annat sätt, nämligen att Jesus utgjorde ett hot mot den romerske kejsaren. Man bestämde sig för att säga så här: Vi har funnit att den här mannen förleder vårt folk, förbjuder oss betala skatt till kejsaren och säger att han är Messias, en konung (Luk. 23:2).

Pilatus fann det säkert märkligt, att judarnas ledare, som avskydde romarna djupt för deras ockupation av landet, plötsligt hade blivit så måna om att alla betalade skatt till kejsaren. Han förstod att anklagelsen till största delen var falsk. Men en sak oroade honom: påståendet att Jesus var en kung. Han greps av samma slags oro som kung Herodes drygt trettio år tidigare, när de vise männen från Österlandet kom och frågade efter judarnas nyfödde konung. Utgjorde mannen som man fört till honom någon slags fara för honom själv och för kejsaren? Det måste han undersöka. Pilatus frågar därför Jesus upprepade gånger om han var judarnas konung. Och Jesus medgav att han var en konung, om än inte av det slag som Pilatus fruktade.

Låt oss stanna upp inför detta ett ögonblick. Inför Stora rådet hade Jesu bekräftat att han var Guds Son, och nu inför Pilatus att han var en konung. Detta är hans bekännelse om sig själv. Och det är vad hela Skriften säger om honom. Men utåt sett syntes inget av detta att han var en gudomlig kung. Vad Pilatus såg framför sig var ett sönderpiskat människovrak. Inte mycket till kung. Ändå var det han som skulle besegra mänsklighetens största fiender: synden, döden och djävulen. Han skulle göra det genom att bli svag, lida och dö i syndares ställe och så öppna Guds rike för dem. Det var Guds dårskap som är visare än människor, och Guds svaghet som är starkare än människor (1 Kor. 1:25).

På kyrkoårets första dag skall vi på nytt ta till oss detta. Om Jesus inte är den konung som han själv och Skriften säger att han är, varför skall vi då samlas till gudstjänst söndag efter söndag? Det enda som motiverar ett nytt kyrkoår är ju att Jesus är Messias, Herren, det eviga, gudomliga Ordet som blivit kött i tiden, en annorlunda kung. Vi menar allvar med våra Hosianna-rop (Herre, hjälp oss, fräls oss!). Vi dyrkar Kristus som Gud, som det högsta majestätet, alla konungarnas konung och alla herrars herre som steg ner i djupaste förnedring och korsfästes för vår skull. Det är honom som vi i dag faller ned inför och hyllar för att han åter kommer till oss för att vara med oss.

2. Jesu rike är ett annan slags rike än världens riken

När Jesus står där bunden framför Pilatus, förstår han dennes oro. Pilatus var representant för ett världsimperium, ytterligt känslig för alla former av störningar och upprorstendenser i riket. Jesus ville lugna honom på denna punkt. Därför säger han till honom: Mitt rike är inte av den här världen, underförstått: Kejsarens och ditt rike är av den här världen. Det bygger på synlig makt, på soldater och svärd, romersk lag och ordning.

Men Kristi rike är inte ett sådant rike. Han upprättade inte sitt rike med lagar, tvång, hot och vapenmakt. Jesus grep aldrig till svärd, uppträdde aldrig som revolutionär och samlade inga gerillasoldater omkring sig. Han red inte in i Jerusalem på en stridshäst i spetsen för ett beväpnat följe. Han kom i stället ödmjuk, ridande på en åsna, på ett åsneföl, en arbetsåsnas föl, som det sägs i dagens evangelium (Matt. 21:5). Redan detta indikerade att Jesu rike var annorlunda.

Läser vi evangelierna, finner vi att Jesus konsekvent, klart och tydligt avböjde alla försök att göra honom till en politisk makthavare eller till revolutionär på barrikaderna. En av hans lärjungar, Simon Ivraren eller Zeloten hade sannolikt tillhört den zelotiska rörelsen, en nationell befrielsefront som förberedde väpnad revolt mot romarna. Men när Simon mötte Jesus och blev lärjunge fick han lära sig något helt annat. Och när Petrus grep till svärd i Getsemane för att försvara sin mästare sade Jesus ifrån på skarpen: Stick ditt svärd i skidan! och påminde sin hetlevrade lärjunge om att han utan vidare hade kunnat kalla tolv legioner av änglar om han hade velat slå ner sina fiender med våld (Matt. 26:52-53). Men det var inte hans sätt. Och när han nu står inför Pilatus säger han detsamma: Om mitt rike vore av den här världen, hade mina tjänare kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen.

Vad är det då för sorts rike som Jesus regerar över? När han en gång försökte förklara det för fariséerna, sade han: Guds rike kommer inte så att man kan se det med ögonen. Inte heller skall man kunna säga: Se, här är det! eller: Där är det! Ty se, Guds rike är mitt ibland er – eller invärtes i er, som det stod i den gamla översättningen (Luk. 17:21). Riket är inte ett jordiskt, synligt och avgränsat som t.ex. det romerska riket, utan ett andligt rike som finns överallt där människor tar emot Jesus i sina hjärtan. Det är just där han vill vara kung. Det är nämligen därinne, i våra hjärtan, som roten till det onda i våra liv finns. Där föds alla synder, där mognar och växer de, innan de bryter ut i ord och handlingar. Jesus säger: Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser (Matt. 15:19). Det är dit in Jesus vill komma för att röja upp, göra rent, bryta ondskans välde och upprätta sitt rike.

Aposteln Paulus säger: Nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig (Gal. 2:20). Där det förhåller sig så, där finns riket som inte är av denna världen. Där regerar inte det själviska, beräknande, avundsjuka och giriga jaget med alla dess lustar och begär, där regerar inte det förblindade högmodet som lurar oss att tro att vi själva klarar oss utan Gud. Där regerar Kristus som förlåter synder och uppväcker tro och kärlek till Gud.

Utan Kristus råder det onda jaget. Så har det varit alltifrån syndafallet. Men Kristus kom för att upprätta sitt rike i syndares hjärta genom tronskifte, så att det onda jaget avsätts och Jesus som människans nya jag sätts på tronen. När det sker blir en syndare född på nytt och medlem i riket som inte är av denna världen.

3. Jesus upprättar och uppehåller sitt rike på annat sätt än världen väntar sig

I samtalet med Pilatus säger Jesus: Du säger själv att jag är en konung. Ja, för att vittna om sanningen är jag född, och därför har jag kommit till världen. Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst.

På detta svarar Pilatus med en uppgiven och skeptisk fråga: Vad är sanning? Pilatus var modern. Han utgick som så många i dag från att verklig eller absolut sanning finns inte. Man kan inte veta vad som är sant eller inte, allt är töjbart, föremål för olika tolkningar, allt är subjektivt och osäkert. Man säger att man vill ha förnuftsbevis för att tro. Men det visar sig att vilka bevis som än läggs fram så duger de inte. Historiska bevis avfärdas. Hänvisningar till Bibeln avvisas snabbt med att den är en tidsbunden, mänsklig bok full av motsägelser, fel och brister. Men rakt in i denna vår moderna värld, där det finns så många som varken vill eller anser sig kunna tro på någon förblivande sanning, kommer Jesus lugnt och stilla och säger att han har kommit till världen för att vittna om sanningen – sanningen om oss människor, att vi är stora syndare och inte alls rättfärdiga och goda, och sanningen om Gud att han är nådig och barmhärtig mot dem som vänder om till Gud.

Med orden: Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst, inbjöd Jesus Pilatus, som inte var av sanningen, att bli det genom att lyssna till honom. Pilatus hade i hela sitt liv inte stått så nära sanningen som i denna stund. Det verkar som hans eget försvar för hans liv – hans skepticism – var skakat av mötet med Jesus. Han kände intuitivt, att Jesus talade sanning och att han inte var skyldig till det man anklagade honom för. Han anade att han gjorde fruktansvärt fel om han skickade denne man i döden. Därför går han ut och säger till judarna: Jag finner honom inte skyldig till något brott (Joh. 18:38). Men till sist gav han ändå efter för folkmassans tryck. Sanningens stund var över. Av rädsla för att förlora sin ställning, låter han sanningen fara och utlämnar Jesus till att korsfästas. På liknande sätt har många förlorat Jesus och sanningen.

Jesus är sanningens konung. För sanningen gick han i döden. Den största och allraheligaste sanningen är den att Kristus, Guds Son, frivilligt och medvetet gick i döden för oss och för alla människor: Han utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull (Rom. 4:25). Det är med den sanningen som han vill komma in i allas våra hjärtan och förvandla våra liv.

Det är ett vittnesbörd som har kraft i sig själv att överbevisa om synd och väcka tro i hjärtat. Så har Kristi rike brett ut sig i alla tider genom evangeliets egen kraft, trots att det också förkastats av många. Det behövs inga extra maktmedel. När man försökt tvinga människor till omvändelse, vilket det finns sorgliga exempel på att kristna kyrkor har ägnat sig åt, har man gjort det i strid mot Kristi evangelium som alltid är ett fritt erbjudande. Allt tvång är främmande för sanningens vittnesbörd.

Jesus säger: Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria (Joh. 8:31-32). Hans ord är Ande och liv (Joh. 6:63). Jesus lovar att vi skall förstå sanningen. Han lovar att den skall göra oss fria. Bara vi förblir vid hans ord. Just därför att vi är så beroende av denne konung, inleder vi i dag ett nytt kyrkoår med bön om att söndag efter söndag få lyssna till hans röst. Vi ber också om nåd att vara hans tjänare och tjänarinnor och föra ut sanningens vittnesbörd på ett rätt sätt. Men vi är svaga och bräckliga och behöver ständigt ledas, bäras och hållas uppe av sanningens ord. Vi behöver alltid be med de fromma i Israel: Led mig i din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud (Ps. 25:5).

Är vi av sanningen – eller vill vi bli det – då lyssnar vi till sanningens konung, då tar vi vara på det nya kyrkoåret. Det finns ingen garanti att vi får uppleva hela det kommande kyrkoåret. För närsomhelst kan det avbrytas av döden eller yttersta domen. Därför gäller det, i dag och alla dagar att vi lystrar till adventsropet: Se, din konung kommer till dig (Matt. 21:5). Han kommer full av nåd och sanning i Ordet och sakramenten. Han kommer just till dig, hur din situation än är, för att vara din konung med all den salighet han för med sig. Gud give att vi alla av hjärtat svarar: Välsignad vare han som kommer i Herrens namn. Amen.

2 söndagen i Advent

TEXT: Mark. 1:14-15

Jesu första predikan

Andra söndagen i Advent kallas ibland för Lilla Domssöndagen. Den påminner oss om att Herrens stora dag är nära, och att det alltid gäller att vara beredd på den, så att den inte kommer över oss som en obehaglig överraskning.

I dagens evangelium beskrivs dramatiskt hur det skall vara, när den yttersta dagen bryter in, hur solen, månen och stjärnorna kommer i olag, hur jorden skakar och skälver, havet är i uppror, och hur människorna grips av ångest och förskräckelse inför det som håller på att drabba världen. Då kommer också kyrkan eller Guds rike, som här i tiden levt fördolt under korset i förakt och vanära, att bryta fram i all sin härlighet. Vår salighet hänger då på om vi är med i riket eller inte. Det gäller, som vi hörde i evangeliet från altaret; att kunna bestå inför Människosonen (Luk. 21:36).

Det är mot denna bakgrund som vi i dag lyssnar till vår korta predikotext: Tiden är fullbordad och Guds rike är nu här. Omvänd er och tro evangelium! Det är den första kända offentliga predikan som vi har av Jesu mun. Evangelisten Markus, som var aposteln Petrus lärjunge, har hört honom berätta om denna predikan och återger här dess huvudpunkter.

Jesu predikan har ett ämne som han sedan ständigt återkommer till. Han predikar om riket, om hur man kommer in i det och hur man lever i det. Och denna predikan gav han sedan till sin kyrka att predika intill tidens slut.

Låt oss i dag se närmare på Jesu första predikan. Den har tre delar.

1. Tiden är fullbordad och Guds rike är nu här

Aposteln Paulus säger i Galaterbrevet: När tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem som stod under lagen, så att vi skulle få söners rätt (Gal. 4:4-5). Jesus kom till världen, när Guds tid var inne för att uppfylla löftena om Frälsaren, han som skulle gå in under lagen i syndares ställe för att friköpa dem.

Tiden är fullbordad, så öppnar Jesus sin predikan. De gammaltestamentliga profeternas tid var slut. Johannes Döparen var gränsprofeten, precis i skarven mellan gamla och nya förbundet. Han var den siste som profeterade om den kommande Messias, och han blev den förste som kunde peka ut honom och säga: Nu har han kommit. Där är han! Se, Guds Lamm, som tar bort världens synd (Joh. 1:29).

Fast Johannes var vägröjaren för Jesus och en stor Herrens profet fick han sluta sitt liv i en smutsig fängelsehåla. Han ville bereda väg för Herren hos hög och låg, också hos landsfursten Herodes som öppet levde i äktenskapsbrott med sin brors hustru. Johannes gick därför upp till honom och sade: Det är inte tillåtet för dig att ha henne (Matt. 14:4). För det blev han satt i fängelse och snart halshuggen. För honom var det ingen olycka. Hans uppgift var slutförd och han gick in i sin Herres glädje.

Nu tog Jesus vid. Fängslandet av Johannes blev signalen för Jesus att träda fram och börja sin offentliga verksamhet. Det gör han genom att predika: Guds rike är nu här. Intill slutet av sitt jordeliv, talade Jesus om sitt rike. Vi hörde på första Advent om Jesus möte med Pilatus. Denne var rädd att Jesus var någon slags kung som kunde hota det romerska imperiet. Men Jesus lugnade honom med orden: Mitt rike är inte av den här världen (Joh. 18:36).

Guds eller Kristi rike är inget synligt, jordiskt rike, som man kan peka ut och säga: Se, här är det! eller: Där är det! (Luk. 17:21). Det är ett andligt rike i människans inre. Där Jesus får komma in och regera i en människas hjärta, där är Guds rike. Många kallar sig kristna, men få vill ha honom som regent över sig. Man vill inte lyda och följa honom i allt, utan sorterar bort det som inte passar. Så kan vi inte leva i Guds rike.

Utan kung eller regering finns inget rike. När Jesus i sin första predikan sade att Guds rike nu var här, så menade han att rikets konung var här. Med mig har det kommit, var hans budskap. Messias var nu inte längre Konungen och Frälsaren som skulle komma. Han stod mitt ibland dem.

Det var ett makalöst påstående som gjorde människorna häpna och förundrade, men också upprörda och förargade. Han måste vara från sina sinnen, som trodde att han var ’Messias, Guds Son’, tänkte många. Men andra kunde inte komma ifrån att det var något särskilt med denne man. Han talade som ingen annan och gjorde sådant som ingen annan kunde göra. Med sitt blotta ord drev han ut onda andar, botade sjuka, uppväckte t.o.m. döda. Överallt där han gick fram vek det onda undan och människor befriades från sådant som bundit och plågat dem i åratal.

I religionens värld finns det en hel del tal om riket. Genom hemliga och mystiska ritualer kommer man in i riket och får kontakt med andliga krafter som man kan använda sig av. Hitlers tredje riket hade religiösa undertoner. Det görs filmer på olika teman om riket. Även den i dag så vanliga privatreligiositeten, där man söker Gud på sitt eget vis, utan präster och kyrka, utan Jesus och tal om synd och försoning, finns föreställningar om Guds rike. Man ser det som något som finns i alla människor. Ja, den gamla gnosticismen under fornkyrkans tid dyker upp igen, den som säger att människan innerst inne är gudomlig. Det gäller bara att få gnosis, andlig kunskap om det. Detta tilltalar många människor i dag. Man söker Gud i sig själv och hoppas att finna ljuset i sitt inre.

Men så predikade inte Jesus om riket. Det finns ingen ren och god gudomlig kärna i människan. Hon har fallit i synd och bär på ett djupt fördärv som hon själv inte kan befria sig ifrån. Ett ont, gudsfrånvänt sinne, fullt av högmod och omåttlig egoism finns i vårt inre, inte Gud. Detta kallade Jesus för köttet (Joh. 3:6). Inget i oss kvalificerar oss för Guds rike. Aposteln Paulus säger: Jag vet att i mig, dvs. i mitt kött, bor inte något gott (Rom. 7:18). Detta onda har Guds fiende Satan planterat i oss och gjort oss till syndens slavar. Men just därför sände Gud sin Son till världen för att friköpa oss och föra oss in i Guds rike. Ordet friköpa är hämtat från den tidens slavhandel. Den som råkat ut för olyckan att bli slav kunde bli fri, bara det fanns någon som ville betala vad det kostade att köpa ut honom. Att bli friköpt var en slavs dröm. Om någon köpte en slav, och sedan sade: Jag har köpt dig, och nu ger jag dig fri!, så blev han friköpt. Just så säger Jesus.

Han har friköpt oss med sin död och uppståndelse. Det är hans rikes grundval. Han har betalat för oss. Han har inte betalat djävulen något. Tro inte det! Han har inte försonat oss med denne onde potentat. Han har försonat oss med Gud genom att med sitt liv betala för våra synder. Vi hörde nyss. att han blev ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem som stod under lagen, så att vi skulle få söners rätt. Han har i vårt ställe gått in under lagens alla krav, dess dom och straff. Han har gjort det inte för sin egen del utan för vår skull.

Detta är ur en synvinkel en dom över oss människor: vi är fångna i synd och död och kan inte befria oss själva. Men samtidigt är det en underbar inbjudan. Guds rike är nu här betyder att du här och nu kan bli fri från allt som trycker ner, binder och förslavar dig. Det är ett ofantligt stort erbjudande till alla syndens slavar i vår värld.

Hur kommer vi in i detta frihetens rike? Jesus säger:

2. Omvänd er!

Omvändelse är ett centralt begrepp i Bibeln. Det grekiska ordet som i NT är översatt med omvändelse betyder egentligen sinnesändring. Att omvända sig, eller göra bättring, som det ofta hette förr, innebär alltså att man ändrar sig och får ett annat sinne – framför allt att man ger upp alla egna försök att genom egna gärningar vinna Guds rike.

Vi brukar säga att omvändelsen består av ånger och tro på syndernas förlåtelse. Och det är rätt. Så talar Bibeln ofta om den, men ibland använder den ordet i snävare mening och betecknar då bara den första delen av omvändelsen: ångern. Så är det här i Jesu första predikan. När han säger: Omvänd er!, betyder det: Ångra er! Och detta säger han till alla utan undantag. Varför? Därför att, som Paulus säger: Alla har syndat och saknar härligheten från Gud (Rom. 3:23).

Vad är ånger? Det är något allmänmänskligt. Alla har någon gång känt besvikelse och sorg över att man handlat som man gjort. Man skäms och känner skuld. Ofta gör man det med tanke på vad andra skall tycka och tänka om en. Världen och omgivningen ställer hårda krav: man får inte göra bort sig, man måste lyckas i livet, måste vara som alla andra, hänga med och göra det som andra gör. Gör man inte det känner man sig värdelös och misslyckad. Självkänslan får sig en knäck.

Men den ånger som Jesus talar om här är något annat. Det är en sorg och förtvivlan inför Gud: man är ledsen och bedrövad över att man brutit inte mot världens och omgivningens bud utan mot Guds bud. Aposteln kallar den för en sorg efter Guds vilja … som leder till frälsning. Det gör inte världens sorg: den leder till död (2 Kor 7:10). Ångern efter Guds vilja börjar bli alltmer sällsynt. Vad beror det på? Det beror på att gudsfruktan, respekten för Gud och det heliga, är på väg att försvinna. Vi tar inte Guds bud på allvar och fruktar inte den Gud, vars helighet är som en förtärande eld (Hebr. 12:29).

Advent är en av kyrkoårets bottider, en förberedelsetid för julen, då vi skall rannsaka oss själva och röja undan det som hindrar oss att ta emot Frälsaren som föddes i Betlehem. Kyrkan är klädd i violett, omvändelsens eller botens färg. Sådana beredelsetider är mänskliga ordningar, men vi behöver dem, eftersom vi som kristna fortfarande har ett kött som inte alls vill ändra sig, inte bikta sig inför Helig Gud och sin biktfader och ta emot avlösning och få ny kraft att leva som rikets barn.

Att leva i bot och bättring låter dystert och tungt. Men det är det inte. Det är ett friskt och hälsosamt liv som ger kraft och glädje. Det finns alltid hopp för en människa som ångrar sig. Men vi skall komma ihåg att vi inte kan köpa oss Guds nåd, inte med någonting, inte ens med vår ånger. Ångern är inget vi ger Gud, utan den kommer av den syndakännedom som Gud ger genom sin Ande och sitt ord. När Jesus säger Omvänd er, så säger han, att vårt liv inte är som det skall vara. Vi bryter mot Guds bud. Det är mycket allvarligt. Och det slutar i evig olycka om vi inte vänder om, förtvivlar om oss själva och ropar till Gud om förbarmande.

Kristus har friköpt oss helt och fullt. Ändå är ångern viktig och nödvändig. För det är bara den som ångrar sig som tar till sig den sista och avgörande punkten i Jesu predikan.

3. Tro evangelium!

Det är vad Jesus säger till dem som ångrar sig, inte till några andra. Tro evangelium! Det är dit han alltid vill föra oss. Hans Omvänd er! säger oss att vi är sjuka som behöver läkare. Evangelium är det glada budskapet om botemedlet som räddar livet på oss bara vi tar emot det.

När Jesus säger sitt Tro evangelium!, så skall vi ta honom på orden. Varför skulle vi inte göra det? Han har ju gett sitt liv för att friköpa oss! Varför skulle vi inte ta emot fribrevet, när han räcker oss det som sin gåva? Han bedrar oss inte. Är det någon vi kan lita på så är det han. Ändå har vi svårt för att tro och verkligen ta till oss evangelium. Men Guds Ande kommer till vår hjälp, ger oss inre förvissning att det Jesus säger är sant, att han ger vad han lovar, att evangeliet gäller just mig hur usel och misslyckad jag än är. Så får vi genom att höra evangelium nåd att tro det och våra hjärtan fylls av tacksamhet och glädje. När vi tror, har Jesu predikan nått sitt mål. Den skänker oss friden med Gud, gör oss till hans barn som lever för Gud i hans rike här i tiden och som skall kallas in hans härlighetsrike när Människosonen plötsligt kommer på himlens skyar.

Det är detta omvändelseliv som Jesus kallar oss att leva varje dag, hela livet. Det är det liv vi är döpta till. Det är det liv som gör oss vakande och beredda på Herrens dag. Vid tidens slut eller livets slut är vi antingen med i riket eller står utanför.

Jesus säger: Den som håller ut intill slutet skall bli frälst (Matt. 24:13). Gud give oss alla nåd att ta till oss Jesu första predikan och hålla fast vid den ända till vår sista stund på jorden. Amen.

3 söndagen i Advent

Matt. 11:11-19

Världens barn och Vishetens

Men Visheten har fått rätt av sina barn – så slutade vår text. Vishet heter på grekiska sophia. Därav kommer ordet filosofi som betyder vän till kunskap och vetande. Filosofin, som uppstod i det antika Grekland, söker med hjälp av erfarenhet och tänkande ge grundläggande förklaringar till världen, naturen och den mänskliga tillvaron.

Kristendom föraktar inte förnuft och tänkande. Förnuftet är en Guds gåva som är till för att användas. Jag, tror att Gud har skapat mig och alla varelser, givit mig kropp och själ, ögon, öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen, säger Luther i Lilla katekesen och lär oss tacka Gud för allt detta.

Men ändå har det tidvis rått ett spänt förhållande mellan den kristna kyrkan och filosofin. Det beror på att den kristna tron sätter den gudomliga uppenbarelsen i Ordet över förnuftet. Den högsta visdomen finns hos Gud själv, inte i människan och hennes tänkande. Guds vishet är så oändligt mycket större. I frågor om Gud förstår vi inte mycket. Och när det gäller vägen till gemenskap med Gud och om hur en människa blir frälst och salig, kommer den mänskliga filosofin helt till korta. Här famlar förnuftet alltifrån syndafallet i mörker.

Ordspråksboken är en bok som sjunger vishetens lov. I den står det: Att frukta HERREN är början till kunskap eller till vishet som det också sägs (Ords. 1:7, 9:10). Att frukta Herren är att låta vår egen vishet fara och ödmjukt och med stor respekt lyssna till vad han har att säga när han talar till oss i sitt ord. Att vi tystnar och Gud talar är början till den sanna kristna filosofin.

I Ords. 8 finns en märklig profetia om Kristus. Han kallas där för visheten. Och Visheten säger: HERREN ägde mig redan vid begynnelsen av sin väg, före sina gärningar i urtiden. Av evighet är jag insatt, från begynnelsen, innan jorden fanns (Ords. 8:22-23). Visheten talar som en gudomlig person och säger: Salig är den människa som hör mig … Den som finner mig, han finner livet och får nåd från HERREN … alla de som hatar mig älskar döden (Ords. 8:34-36). Kristus är Guds vishet. Han är Guds Son som fick kött och blod och föddes i Betlehem. I honom ligger alla visdomens och kunskapens skatter gömda, säger aposteln (Kol. 2:3). Den som inte vill lyssna till honom finner aldrig Bibelns Gud utan förblir i den andliga och eviga döden.

Jesus berättar i dag om två grupper av barn som sitter på torgen och inte kan leka ihop. Den ena gruppen kallar han detta släkte. Det är otrons släkte, den fallna världens barn, som förtröstar på mänsklig visdom. Den andra gruppen är Vishetens barn, de som i Kristus funnit sin visdom.

Låt oss i dag se vad Jesus har att säga om världens barn och Vishetens barn.

1. Världens barn är aldrig nöjda med Vishetens barn

Det beror på att världens barn inte accepterar någon högre vishet än deras egen. De böjer sig inte för någon annat än det egna jaget och det mänskliga förnuftet. Det betyder inte att de inte är religiösa – det är de ofta – men när de är det bygger de alltid sin tro på vad de själva tänker och vad de kan göra. Så gör alltid den naturliga, förnuftsbaserade religiositeten.

Men Vishetens barn har funnit en annan väg. I Kristus och hans försoning har de funnit den Gud, som är nådig och barmhärtig, full av förlåtelse, rättfärdighet och frid som han ger åt syndare. De har funnit livet enligt Jesu egna ord: Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus (Joh. 17:3). Han har blivit deras frälsning och lovsång, och det sticker de inte under stol med.

Men detta är världens barn missnöjda med. De vill få Vishetens barn att sjunga andra sånger än Guds och Lammets lov. De sitter på världens torg och ropar: Vi har spelat flöjt för er, men ni dansade inte. Vi har sjungit sorgesånger, men ni grät inte. Vad är det med er? Varför är ni inte som vi? Varför gör ni inte som vi? Inte kan ni väl tro att bara ni har rätt?

Världens barn är aldrig nöjda med Vishetens barn. De vill att vi som prisar och ärar Jesus skall ge upp vår, som de tycker, otidsenliga och oförnuftiga tro och komma över på deras sida, leka deras lekar och sjunga deras sånger. Jesus tar i dag Johannes Döparen, hans förelöpare, som exempel. Han fascinerade många med sin glödande förkunnelse, men samtidigt var det många som inte alls tyckte om honom och hans tal om omvändelse. Profeten i kamelhårsmantel var alldeles för asketisk: han åt gräshoppor och vildhonung, och han varken åt, drack eller klädde sig som vanligt folk. Han är besatt, sade man. Han talar bara om synd, bot och bättring. Vilken livsfientlig och dyster typ!

Men när Jesus kom och trädde fram var man inte nöjd med honom heller. Han både åt och drack. Och han gjorde det t.o.m. tillsammans med publikaner och syndare, dåligt folk som man inte skall beblanda sig med. Se, vilken frossare och vindrickare, en vän till publikaner och syndare, sade man." Lägg märke till att vad de krävde av Johannes, det fördömde de hos Jesus. Ingen av dem dög. Av detta ser vi att världen aldrig är nöjd med Visheten och hans barn. Vad de än gör är det något fel på dem. Och så är det än i dag.

Världens missnöje med Vishetens barn tar sig nu inte bara uttryck i sura miner och föraktfulla kommentarer. Man vill också hindra dem från att få inflytande i samhället. I vårt land betonas det allt oftare att tron är en privatsak som man skall ha tyst för sig själv därhemma utan att påverka andra. Men en del går ännu längre. De är t.ex. bekymrade över att föräldrar ger sina barn kristen fostran, vilket man menar är en form av övergrepp på barn. Men värre än så kan det bli. Under svåra förföljelsetider har grovt våld använts mot kristna för att få bort dem. Det förekommer på sina håll också i vår tid.

Jesus säger: Från Johannes Döparens dagar ända till nu är himmelriket utsatt för våld. I den gamla Karl XII:s Bibel stod det: lider himmelriket våld. I 1917 års Bibel ändrades det till: himmelriket tränger fram med storm, som om Guds rike tog folk med storm och massor trängde på för att komma in. Men så har det sällan varit. Den översättningen passar dåligt in i sammanhanget. För Jesus talar här inte om någon stormrusning in i Guds rike, utan om våldet mot himmelriket. Han talar mot bakgrund av att Johannes Döparen nyss hade satts i fängelse och skulle snart mista sitt huvud. Tillsammans med många andra martyrer i kyrkans historia fick han högst påtagligt uppleva att världens barn inte är nöjda med Vishetens barn.

Ve er, när alla människor talar väl om er, säger Jesus till sina lärjungar (Luk. 6:26). När vår kristendom börjar bli allmänt populär och prisad av världen, finns det all anledning att fråga sig vad det beror på. Beror det på att vi har satt ljuset under skäppan, låtit lovsången till Jesus tystna eller blandat ut Guds visdom uppenbarad i evangeliets lära med denna världens visdom? Många kristna börjar leka på torget med världens barn för att slippa deras förakt och sura miner. De tror t.o.m. att de kan vinna dem för kristen tro genom att spela med i deras lekar. Men tror vi så lurar vi både världens barn och oss själva. På det sättet vinns de inte för Guds Vishet, Kristus, och vi själva riskerar att förlora honom. Se därför upp, när världens barn vill få dig att spela med i deras spel! Är vi trogna Kristus och hans ord har vi inget annat än förakt att vänta. Beröm får vi inte av världen, men väl från annat håll.

2. Vishetens barn prisas och beröms av Herren

Jesus prisar i dag särskilt ett av Vishetens barn: Johannes Döparen, den stränge botpredikanten som beredde väg för honom. Jesus säger: Bland dem som är födda av kvinnor har ingen trätt fram som är större än Johannes Döparen. Vi finner ingen i NT som Jesus talar om i så högstämda ordalag som Johannes. Han är större än Abraham, större än Mose och Jesaja: Han är ännu mer än en profet, säger Jesus strax före vår text (Matt. 11:9). Utan att fråga efter vad världens barn tyckte, förkunnade Johannes kraftfullt och med brinnande nit omvändelse, dop och tro på syndernas förlåtelse genom Jesus, som kom strax efter honom. För det blev han halshuggen och hans huvud bars in på ett fat under skratt och skrål på Herodes födelsedagsfest. Så gick det för vishetens språkrör Johannes Döparen. Men lägg märke till att han mitt i allt detta upphöjdes och prisades som ingen annan av Jesus.

Man har man funderat mycket över Jesu ord om Johannes i vår text: Men den mindre i himmelriket är större än han? Vad menade Jesus med det? Vilka mindre än Johannes är det fråga om? Det var knappast om sig själv som Jesus talade, eftersom han var Guds Son. En del menar att han med bitande ironi talade om Johannes motståndare, som menade sig vara större än denne galne profet. Men det ligger nog närmare till hands att tro att Jesus talar om sina lärjungar. I ett avseende kan man säga att dessa var större än Johannes. De fick nämligen se alla tecken och under som Jesus gjorde, och de fick uppleva Jesu död och uppståndelse. De fick se profetian om Messias förverkligad fullt ut. Det fick inte Johannes Döparen. Och just det påminde Jesus sina lärjungar om, när han vid ett tillfälle sade: Saliga är era ögon som ser och era öron som hör. Amen säger jag er: Många profeter och rättfärdiga längtade efter att få se det ni ser, men fick inte se det, och få höra det ni hör, men fick inte höra det (Matt. 13:16-17).

Till dessa mindre som i nämnda avseende är större än Johannes hör också vi, när vi tror apostlarnas vittnesbörd om vad de med egna ögon och öron sett och hört och håller fast vid det.

Att få beröm eller bli erkänd av Herren har stor betydelse för vishetens barn. Deras stora tröst och styrka får de inte av vad människor säger om dem, utan av vad Herren säger. Johannes fick, som vi hörde i dagens evangelium, i fängelset en hälsning från Jesus. Den tröstade honom stort. Han tröstar också oss som hånas och föraktas av världens barn för vår tros skull. Tänk på att oavsett vad människor säger om dig, så prisar dig Jesus evigt salig, när du lyssnar till hans ord, tror evangelium och låter det vara orubbligt sant.

Världens visdom bygger på tro på människan och hennes förmåga att göra gott. Den landar därför alltid i egenrättfärdighet som bara utlöser Guds vrede, eftersom den är falsk, inbillad och besmittad av synd. Den sanna visdomen däremot tar sin tillflykt till en annan rättfärdighet, nämligen den som Jesus har vunnit åt oss med sitt lidande och sin lydnad i vårt ställe. Det är den rättfärdigheten som av nåd gör oss till Guds sanna barn.

Vill du bli prisad av världen måste du ständigt hävda dig som en självständig och stark människa som vågar tro på sig själv. Det är ett hårt slit, och världen är inte nådig. Men vill du bli prisad av Gud så gäller något annat. När du låter din egen visdom fara, blir den syndare som Gud säger att du är och tar din tillflykt till Kristus, till honom som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning (1 Kor. 1:30), ja, då blir och är du ett Vishetens barn som utlöser himmelsk glädje. Jesus säger: Det blir glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig – inte över nittionio rättfärdiga som ingen omvändelse behöver (Luk. 15:7).

3. Visheten får rätt av sina barn

Världens visdom åberopar sig på förnuft och vetenskap. Den berättar ständigt sin skapelseberättelse om hur världen och människan blivit till utan Gud – han behövs ju inte längre som förklaringsgrund, säger man. Världens visdom har massmedia bakom sig och stöder sig på att den har majoriteten. Den hävdar att den har rätt och förklarar vishetens barn, som fortfarande tror att Gud både skapat och återlöst världen så som Skriften säger, vara ett utdöende släkte från en förgången och oupplyst tid.

Den sanna vishetens kyrka ser svag och bräcklig ut och ser inte mycket ut för världen. Och ändå dör den inte! Även i vår tid får visheten rätt av sina barn, dvs. det finns sådana som prisar och ärar Jesus. Han säger om sin kyrka, att helvetets portar inte skall få makt över den (Matt. 16:18). Det betyder att så länge jorden står, kommer det att finnas människor som funnit vishetens rena och klara källa, funnit skatten och pärlan, nådens rena evangelium som lyfter syndare utan all egen förtjänst upp till Gud och fyller dem med himmelrikets frid och glädje. Det kommer alltid finnas de som säljer allt för att få behålla skatten och pärlan. (Matt. 13:44-46). Frågan är bara om vi hör till dem. Gud give att Visheten också får rätt av oss som hört hans Ord i dag. Amen.

4 söndagen i Advent

TEXT: Joh. 3:22-36

Julbön med Johannes Döparen

Vi har tänt det fjärde och sista adventsljuset. Det talar till oss och säger, att julen är nära eller att Herren är nära som är rubriken över denna söndag. I år infaller fjärde Advent två dagar före juldagen. Vi är mycket nära vår Frälsares födelsedag.

Men det är också mycket annat som är nära och uppfyller människors tankar i juletid. Det goda julbordet är nära, tänker en del. Julklappsutdelningen är nära, tänker alla barn förväntansfullt! Många vuxna ser fram mot några dagars ledighet, kunna sjunka ner i en fåtölj, läsa en god bok, träffa släkt och vänner osv. För andra är julen en ganska plågsam tid då den stora ensamheten är nära, då alla andra är glada, men inte jag. Men till oss alla – vad vi än väntar eller bekymrar oss för – vill Skriftens ord nå fram med budskapet: Herren är nära.

Jesus är ett märkligt födelsedagsbarn. I vanliga fall ger man ju gåvor åt den som fyller år. Men här är det födelsedagsbarnet själv som ger gåvor. I dag kommer han som föddes i Betlehem oss nära och frågar efter vår andliga önskelista. Vad vill du att jag skall ge dig? Låt Gud i allt få veta era önskningar, uppmanar oss aposteln i dagens epistel (Fil. 4:5-6).

Sista gudstjänsten före jul brukar ofta kallas julbön. Predikotexten handlar om Johannes Döparen i slutet av hans verksamhetstid och det vittnesbörd om Jesus som han då gav sina lärjungar. Texten vill väcka andliga önskningar hos oss inför julen som är nära. Den ger oss tre angelägna böneämnen som vi kan ta med i vår julbön.

1. Herre, kom och rena oss från våra synder

Texten börjar med tal om dop, vatten och rening. Både Jesu och Johannes Döparens lärjungar höll på att döpa inte så långt ifrån varandra en bit norrut i Judeen vid Jordans västra strand.

Det var inte två olika dop som gav olika saker, vilket man ibland har menat. Johannes dop gav inget annat än Jesu lärjungars dop. Både Jesu dop och Johannes dop skänkte den som döptes rening från synden och medlemskap i Guds rike. Bägge dopen skedde på Guds befallning och i hans namn. Och både Jesu och Johannes lärjungar döpte med vatten till vilket Gud knutit sitt löfte om nåd. Därför var och är dopets vatten inte bara vanligt vatten utan ett nåderikt livets vatten och ett bad till förnyelse i den Helige Ande, som Luther säger i Lilla katekesen.

Den som är