De heligas uppror, puritaner och visionärer i den engelska revolutionen

By Lars Åke Augustsson

Det var när jag började fråga vad puritanismen egentligen var som jag insåg att jag var tvungen att själv söka svaren. Och svaren jag fann ledde ständigt till nya frågor ...De heligas uppror, skriven av författaren Lars Åke Augustsson, handlar om arvet från den engelska revolutionen och de frågor som den historiska händelsen efterlämnat. Frågorna gällande människors rättigheter, de utvaldas rätt och vårt personliga ansvar. Om de skiftningar i makt och motsättningarna mellan elit och massa. Vad innebär det att vara puritan? Vilka följder kan det få? Och vilka följder har det redan fått? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 3, 2021
• ISBN: 9788726968651

Book preview

Förord

Vad jag vet är detta den första större studie någon svensk författare ägnat den engelska revolutionen sedan Ludvig Stavenow år 1895 gav ut sin – ännu fullt läsbara – Den stora engelska revolutionen. Den läsare som söker en allmän historisk rundmålning vill jag dock i första hand rekommendera A. Conradys framställning i Revolutionernas historia I–II (sv. övers. 1911–1914). Efter dryga sjuttio år är den ännu förunderligt levande, frisk i färgen och skarp i detaljen.

Men under sjuttio år har åtskilligt hunnit hända i den historiska forskningen. Bara detta motiverar en modern framställning av denna avgörande händelse i Europas historia. Men saken har också personliga dimensioner.

Redan när jag 1981 utgav romanen Puritanen använde jag den engelska revolutionen som bakgrund för en diskussion kring aktuella moraliska och politiska frågor. Som härmed visas krävde ämnet ännu en bok.

Denna essaysamling vill inte bara vara en backspegel mot Englands och därmed Europas historia. Den vill också ställa några aktuella frågor. Några av dessa frågor ställs, och den allmänna historiska bakgrunden ges, i den essay som inleder boken.

Studien av Oliver Cromwell handlar i hög grad om hur ur puritanen den moderne politikern stiger fram. Essayen om John Bunyan handlar i grunden också om mitt och ditt ansvar inför dagens verklighet. Essayen om revolutionens Heliga förlorare handlar om alternativ till denna vår verklighet.

Några metodfrågor. Böcker som i allmänhet anknyter till ämnet finns samlade i den litteraturförteckning som avslutar boken. Mera tillfälliga referenser görs inne i texten.

Jag har naturligtvis försökt finna svenska motsvarigheter till ord och uttryck. Men där det inte funnits har jag låtit orden förbli, som exempelvis yeomen och levellers.

Jag har kallat alla vid deras engelska egennamn. Det tycks mig besynnerligt att kalla James för Jakob och Charles för Karl bara för att de råkar vara kungar.

För citat ur Gamla Testamentet har jag använt 1917 års översättning, för Nya Testamentet Bibelkommissionens översättning av år 1981. Om inte annat anges är övriga citat översatta av mig.

Några ord till tack. Jan Myrdal gav mig en gång de impulser som satte i gång hela arbetet. Lennart Zehlin har låtit mig härja bland sina värdefulla böcker. Jan Stolpe har granskat mina översättningar. I Oxford har jag med Christopher Hill och Keith Thomas haft givande samtal.

Och jag tackar mina vänner och bekanta för deras tålamod med mina ofta ofärdiga, ofta prövande utläggningar av den engelska revolutionen. Jag hoppas det jag nu skrivit ska ge dem mera nöje.

Färgelanda i juni 1983

L.Å.A.

De farliga frågorna

En inledning

Puritan?

Det ordet mötte jag inte i det arbetarhem där jag växte upp. Knappast heller i köpingens folkskola. Det var nog först på nittonhundrasextitalet jag hörde någon bekant bekymra sig över puritanismen inom den vänster vi båda räknade oss till.

Bekymren gällde folk som var alltför renläriga eller ställde alltför stränga krav eller steg upp alltför tidigt om morgnarna. Puritansk borde man inte vara, så mycket föreföll säkert. Men frågade man vad en puritan egentligen var, blev allt så mycket osäkrare.

Det tog år innan jag äntligen slog upp ordet. Roten var latinets purus, ren. Men det var nog av engelskans ord med samma betydelse, pure, som öknamnet kommit. Ty ett öknamn var det från början, för de mest nitiska protestanterna under Elizabeth I: s tid under senare hälften av femtonhundratalet.

Puritan kallades den som ville en radikalare reformation. De var motståndare till sedeslöshet och festande och teaterspektakel. Dramatiker som Shakespeare och Ben Jonson hånade dem. Och nog verkade de ledsamma.

Men i nästa århundrade hade de visst gjort revolution? Halshuggit kungen, avskaffat biskopar och lorder och vänt hela landet upp och ner. Efter puritanerna blev visst England aldrig mera sig likt? Det växte till världsmakt och världens första industrination, en spegel för hela Europas framtida utveckling. Puritanismen hörde visst inte bara Englands historia till?

Varje svar gav en ny fråga. Det var inga lätta frågor. Ofta måste branta stigningar forceras för att nå en utsiktspunkt. Det krävdes tålamod, tankeverksamhet och ett öppet sinne för en annan tids miljö, dess religiöst inramade världsbild.

Men utsikterna var värda ansträngning. Den engelska revolutionen i sextonhundratalets mitt visade sig handla också om vår tid och vårt Europa. Om demokrati och utopi, reform och revolution.

När jag nu inbjuder läsaren till några resor i den engelska revolutionen kan jag inte utlova att utsikterna alltid blir hänförande. Men jag tror de är lärorika. Vad jag kan lova är att det kommer att krävas både tålamod och sinnets öppenhet.

Resor brukar man börja med att se på kartan och packa ned det man behöver. Denna måste börja med några grundläggande frågor kring den tid vi kommer att röra oss i. Frågor kring den tankarnas omvälvning som kallas reformationen, frågor kring den engelska revolutionens förhistoria, förlopp och allmänna resultat.

De resor till en annan tid som sedan följer kommer ändå vår egen verklighet förunderligt nära. Nära vår tid och dess eviga, dess ständigt aktuella frågor. Nära dig själv och ditt ansvar inför vad den tidens människor kallade Gud. Ty med puritanerna är vi alla släkt – liksom med aporna.

Varför protestanterna?

Varför kom protestantismen och den nya tiden att följas åt? Reformationen började ju som en strävan åter till en gången tids rättvisare ordning. Det var en röst ur medeltiden som talade när Martin Luther angrep världens giriga, vare sig de levde på räntor eller sålde avlat. Men lika hatfyllt dundrade han snart mot de bonderevolutionärer som försökte förbättra sin lott, som vägledda av bibelorden om det kommande tusenårsriket reste sig när medeltiden bröt samman i ständiga krig om tron och tronerna.

Penningen var den makt som bestod. Bakom furstar och påvar och upptäcktsresande och affärsmän stod bankirerna behjälpliga. De finansierade expeditioner, hade intressen i kryddhandeln, tillväxte med det guld som flödade in från utplundringen av Amerika. Bankirfamiljen Fugger lånade ut sitt palats i Augsburg när Luther förhördes av påvens sändebud, och de lånade Karl V de pengar han behövde för att föra krig mot protestanterna.

Luthers läror rörde upp en storm. Men när dammet lagt sig syntes den varit begränsad till Tyskland och Norden. Luther strävade att vinna en förlorad värld åter; men nu såg Jean Calvin en ny värld att vinna. Liksom Luther ställde Calvin människan ensam inför Gud och strävade efter ett samhälle där tron och inte penningen styrde. Men medan Luther utgått från bondesamhället verkade Calvin i en miljö där penningen var given, i Genève samman med borgerskap och byråkrati. Medan Luther med Bibeln fördömde räntan frågade Calvin om inte också köpmannens vinst kom sig av flit i kallelsen.

Liksom Luther menade Calvin att frälsningen inte vanns genom yttre gärningar utan gavs som en nåd. Men hur fördelades denna nåd? Bibelns ord om att några är utvalda att sitta på Herrens högra sida; kyrkofadern Augustinus’ lära om att några är förutbestämda, predestinerade, till frälsning och andra till fördömelse; de gav en sammanhängande förklaring till skeendena i en omvärld där lyckan och makten växlade snabbt och döden ständigt var nära.

Predestinationen är en hörnsten i Calvins teologi, som också annars präglas av knivskarp logik och en beredskap inför den moderna världens fakta. Protestantismens och kapitalismens gemensamma framväxt har ju blivit föremål för klassiska verk av Max Weber och R.H. Tawney (se litteraturförteckningen) och de flesta av sina exempel har de hämtat från England.

Åt dem som tror sig utvalda ger kalvinismen mod, uthållighet – och en ångestfylld ovisshet. Bekännaren drivs till ständigt nya ansträngningar till Guds förhärligande. Med ständig och rastlös aktivitet bidrog kalvinisterna, de som i många länder kallas reformerta och i England kallades puritaner, till att omskapa västerlandet. R.H. Tawney jämför hur Calvin:

för femtonhundratalets borgerlighet gjorde vad Marx på artonhundratalet gjorde för proletariatet; eller att doktrinen om predestinationen tillfredsställde samma hunger efter en försäkran om att universums krafter är på de utvaldas sida, som i senare tid skulle tillfredsställas av den historiska materialismen.

Varför England?

I Nederländerna förenade kalvinismen dem som kämpade sig till frihet från det katolska Spanien i femtonhundratalets mitt. Den holländska republikens välstånd demonstrerade för omvärlden vad tron och affärerna kunde skapa tillsammans.

I det å andra sidan rätt primitiva Skottland blev dock Calvins store lärjunge, John Knox, ideologen och teologen för det förenade folkliga och adliga motståndet mot kungahuset, biskoparna och England. The Kirk of Scotland blev självständig 1560. Den demonstrerade att man istället för av uppifrån utsedda biskopar kunde organisera sig presbyterianskt, i synoder med starkt inslag av lekmän.

Men varför blev det just i England som kalvinismens och kapitalismens samverkan fick så avgörande följder? Att England var och är ett örike är ett geografiskt faktum med historiska konsekvenser.

Vattnen runtom gav England en relativ självständighet från resten av Europa, utan att det därför var en isolerad avkrok som Skottland. Förvisso hade landet varit en del av det romerska riket, förvisso var det engelska folket skapat av folkvandringarna, förvisso var landets styrelse en följd av den normandiska erövringen på 1000–talet.

Men samtidigt hade landets avskildhet möjliggjort en snabbare utveckling av många av de krafter som var i rörelse ute i Europa. Både på gott och på ont är England en Europas spegel. Här bröt borgarklassen igenom i den revolution som det berättas om i denna bok. Här bröt den industriella revolutionen fram. Här drar i våra dagar kriserna fram innan de, liksom lågtrycken, drar in över resten av Europa.

Men åter till medeltiden. Williams erövring skapade också en bestående motsättning inom det härskande skiktet. Hans följe av normandiska aristokrater stod mot en inhemsk adel, och medeltidens fortsatta historia handlar om spelet mellan högadel, lågadel, kungahus och med tiden det allt starkare borgerskapet i städerna.

I överhetens splittring kunde en viss folklig frihet frodas, kunde vissa kätterska tankar vädras. Från Oxford och av teologen John Wycliffe kunde höras en kritik mot påven och den etablerade kyrkoinstitutionen som med tiden togs upp av Jan Hus i Böhmen och från honom till Martin Luther.

Men när Henry VIII år 1534 bröt med Rom var det inte för den rena lärans skull utan ett drag i maktspelet. Med de egendomar som drogs in från kloster och kyrkor kunde han köpa sig stöd. Och för dem som nu etablerade sig som kapitalistiska jordägare på marker som förut hört katolska kyrkan till, blev det ett livsvillkor att försvara protestantismen och privategendomen.

Ännu under Elizabeths tid räckte kronans jord till försäljningar och förläningar. Ännu kunde hon med monopol och privilegier köpa sig allierade. Under den elisabetanska guldåldern rådde balans; då förföljdes såväl katoliker, puritaner och de religiösa och radikala sekterister som efter Wycliffes anhängare kallades lollards.

När femtonhundratalet gick ut och huset Tudor med det hade feodalismen helt brutit samman. Nu var det slut på jämvikten. De som vunnit sig en plats vid köttgrytorna såg längtansfyllt efter det envälde som rådde i Frankrike och andra stater på kontinenten. Men just för att kungamakten gynnat handel och industri som motvikt till aristokratin behärskade dessa intressen nu parlamentet. Och just för att jämvikten varat så länge och för att England var ett örike med flottan som försvarsmakt, saknades absolutismens nödvändigaste redskap: den stående armén.

Också för de fattigaste och flesta gick en värld förlorad. De allmänningar och skogar där daglönare, torpare, arbetare och vagabonder fått så mycket av sin utkomst börjar nu skiftas upp och inhägnas till privat egendom. Till betesmarker för den växande beklädnadsindustrins behov av ull och senare för kapitalistiskt jordbruk i stor skala.

Samtidigt gick nära hälften av alla kyrkotionden till den forna kyrkojordens högst världsliga besittare. Samtidigt bestämdes arbetslönerna inte av efterfrågan utan av de lokala fredsdomarna. Den galopperande inflationen i sextonhundratalets början drog svält, arbetslöshet och oorganiserade uppror med sig. Inhägnader bröts ned och lador bröts upp. Alla besuttna fruktade för massan, det månghövdade odjuret.

Dåförtiden hade England ett blomstrande bondestånd, the yeomanry. (Det var både självägande bönder och arrendebönder; de större kallades yeomen och de mindre husbandmen. Jag har valt att behålla den engelska samlingsbeteckningen i den följande texten.) Bland dem och bland städernas småborgare var man motståndare till gamla privilegier och förespråkade frihet i tron; oberoende, independenta församlingar.

Men bland dem som inte var bjudna till maktens bord fanns nu också åtskilliga av landets rikaste män. De ville ha en ekonomisk frihet som i Holland och ville ha en presbyteriansk kyrka över vilken inte biskoparna och kungen utan parlamentet skulle bestämma. Att låta folket tro och tänka helt fritt var dem dock främmande.

Det fanns alltså ett missnöje i landet som förenade dem som saknade den gamla världen och dem som såg en ny värld att vinna. Det förenade flertalet i valmanskåren på cirka 200 000 med flertalet av de förmodligen 4 miljoner invånare som England ägde i 1600-talets början.

I slaget vid Runnymede 1215 och den efterföljande Magna Charta hade feodaladeln slagit fast sin rätt att motsätta sig enväldiga uttaxeringar och rätten till en ständerförsamling som utvecklades till parlamentet. För att återta vad som då förlorades hade kungahuset stött sig på handelns och industrins folk, på de nya jordägarna av kapitalistisk modell. Men nu hade dessa medhjälpare växt till medtävlare och snart var de motståndare.

Vilka vann och vilka förlorade?

1603 uppsteg James VI av det skotska huset Stuart på Englands tron och förenade som James I de båda ländernas krona. Redan året efter klagade han bittert: Jag ville hellre leva som eremit i skogen än vara kung över sådana människor som det puritanska pack vilket nu behärskar parlamentet.

Från packets håll såg det annorlunda ut. I sin klassiska bok om maken, överste i parlamentets armé, skriver Lucy Hutchinson (se litteraturförteckningen):

Om någon smärtades av rikets vanära, eller av utpressningen mot de fattiga, eller av det orättfärdiga förtryck som på tusentals sätt utövades mot medborgarna för att underhålla hovfolkets utsvävningar och de svärmar av snikna skottar kungen fört med sig för att likt gräshoppor förtära landets rikedomar, var han en puritan (– – –). Alla som gick de snikna hovmännen, de dryga och kränkande prästerna, de tjuvaktiga spekulanterna, de liderliga ädlingarna emot (– – –) Alla dessa var puritaner.

James’ son Charles I försökte att styra utan parlament under 1630-talet. Hans ärkebiskop Laud försökte samtidigt upprätthålla den andliga ordningen. (Från Lauds listor över prästerskapet med ett o för ortodoxa och ett p för puritaner har vi vårt uttryck sätta p för någon.)

Men skottarna tog till vapen för sin