Arbetet och döden

By Lars Åke Augustsson

På det stora pappersbruket vid den största pappersmaskinen vid rullpackningen jobbar Gunilla. Hon hade jobbat där sedan hon slutade skolan och hennes föräldrar hade tillbringat större delen av sina liv i fabriken. Men när industrin sviker henne tvekar hon inte på att utkräva sin hämnd. Sorgen som tragedin efterlämnat sig är för stor för att hantera på något annat sätt ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 3, 2021
• ISBN: 9788726968682

Book preview

Hon krävde rättvisa. 1.

Hon hette Gunilla och arbetade i rullpackningen vid PM 2, den största pappersmaskinen. Hon hade arbetat på bruket sen hon slutade skolan, och båda hennes föräldrar hade lagt ner det mesta av sina liv där.

Hennes far hette Sven Blomstedt och hade varit förman för utearbetarna innan han fick kärlkramp. Då blev han satt på kontoret att vänta på pension; så kunde han på arbetstid sköta sitt uppdrag som idrottsföreningens ordförande. Hennes mor hette Anna och hade vid femton års ålder börjat i pappersbrukets sortersal, där hon blev i tretti år innan hon förflyttades till emballeringen av papper i smårullar. Det var ett gumjobb, en produktion som allt mindre lönade sig för bolaget, sista station innan avskedet kom. Men Anna sa att en får ta vad som bjuds.

Så sa Anna också om sina fyra ungar, men mest om Martin, som var den äldste och sju år äldre än Gunilla. Martin som söp, ljög och slarvade, kallades Gökungen av far sin i den mån Sven alls talade om honom, men Anna rådde inte med annat än att älska honom som en mor. För Martins skull var Annas lilla ansikte vanligtvis hopknipet kring en uthållig ledsnad. Men den dagen hon blev inkallad till verkmästarkontoret och fick beskedet att man skulle sluta producera i smårullar och därför måste inskränka på antalet anställda, var hennes ansikte vidöppet. Hon grät.

Den dagen var en sådan där gråkall vinterdag som arbetarna i rullpackningen hatar. De fick springa svettiga från sommarvärmen vid pappersmaskin till vinterkylan ute på lastbryggan. Alltid när de klagade, sa Anna att det finns ju di som har det värre. Men dottern Gunilla, som kom upp från lastbryggan just som Anna kom ut från verkmästarkontoret, var inte sådan; hon hör inte till di som gnäller och kritiserar allting, brukade Anna säga. Gunilla var bra till att arbeta, det sa de allmänt. Gunilla hade ärvt sin mors ihärdighet. Men till utseendet var Gunilla lik sin far Sven och hon var lång, längre än de flesta kvinnorna på bruket och många av männen. Men alla såg ju späda ut bredvid de väldiga pappersrullarna.

— Jag ska få sluta jag, sa Anna nu till sin dotter.

— Det kan väl aldrig vara rätt.

Så sa Gunilla, som var arton år gammal då. Men Anna sa:

— En är ju gammal snart. Inte kan di ha gamla människor i arbete. Det får en ju förstå…

Anna hade fått tag i en hårlock som kommit utanför hennes huvudkläde, och hon snurrade och snurrade den runt sitt pekfinger, en liten tröst. Och det var som hon fick sådan lust att berätta för sin dotter att en gång hade hon varit ung och stark.

— Det var under kriget… Då arbetade jag till och med på julafton. Pappa var ju inkallad och egentligen hade jag inte råd att köpa några presenter åt Martin. Ann-Britt var ju ännu så liten att hon inget begrep av det, Eva och du var ju inte födda än. Men det var ingen annan råd än att be om förskott…

Jag lovade att arbeta fram till julaftons kväll bara jag fick pengar att köpa några saker åt pojken. Pojken skulle inte få lida för att jag inte hushållat bättre med pengarna och lagt undan tidigare…

Så tidigt på julaftons morgon lämnade jag pojken till en grannkäring och gick till bruket för att jobba. Jag var ensam i sortersalen och inga ljus var tända. Men jag var ju ung och hade bra ögon, så jag började arbeta ändå. Allt medan det ljusnade utanför fönstrena plockade jag, räknade och la åt sidan så många ris att salsmästarn skulle gapa när han fick se det…

Men jag var ju ensam där; ingen utav kamraterna var där. Jag sorterade tills jag inte längre kunde skilja ett ark från ett annat. Då var det julkväll. Jag gick hemöver för att hämta pojken. När jag kom till grannkäringen sa hon att pojken grinat hela dagen efter mig och inte velat se åt julklapparna. Di låg oöppnade…

Då satte jag mig ner och tänkte på vilken dålig mor en var för pojken, som arbetat hela dagen när allt ändå var meningslöst. Och i tretti år har jag arbetat här på bruket och mer därtill, men det är som det vore en dag…

När Anna slutat tala såg hon att verkmästarn stod bakom henne, och Gunilla såg ängslan i mor sins ögon. Men också verkmästarn var ledsen. Ledsen som Martin, Gökungen, brukade vara efter en suprunda när han sa att du får inte kräva så mycket av mig, morsan.

— Ingen skulle vara gladare än jag, Anna, om jag kunde ge dig jobbet tillbaka. Men över detta bestämmer varken du eller jag.

— Det är väl inte ditt fel, sa Anna. Men så kom det argare än väntat: — Di är som små pojkar, alla som styr och ställer här. Inte kan di fatta nånting… När också ens egen pojk.

— Detta är inte rätt, sa Gunilla.

— Rätt och rätt. Det har väl ingen betydelse om ledningen säger ifrån, sa verkmästarn.

— Vad kan en göra, sa Anna. Hon lät som vanligt igen och snurrade hårlocken runt runt. Inget kan en göra…

Gunilla andades ännu tungt efter det tunga arbetet, och den flik av bröstet som syntes där overallen var uppknäppt var full av svettpärlor. Gunilla hade ingen rund prästkrage runt halsen, ingen politikerslips och ingen spräcklig uniform som en gerillasoldat i TV-nyheterna; men ändå talade hon om rättvisa. Gunilla hade bara den vanliga blå nylonoverallen med bolagets emblem på bröstfickan och bolagets namn på ryggen.

Anna gick tyst därifrån. Brådskan hade förut alltid ryckt i hennes kjol, Gunilla var van att se henne hasta vidare någonstans. Till arbetet, från arbetet, till att ta hand om Martin; Anna brukade säga att det är i alla fall jag och pappa hans som rår för att han kommit till världen. Nu, sen hon fatt avskedet vid snart femti års ålder, gick hon som en kvinna som fyllt sjuttifem eller åttio.

Inte långt därefter fick hon en svår lunginflammation. Hon låg sjuk hemma en månad och kom sedan till sjukhuset i stan. Tio år efteråt, då hade Ann-Britt och Eva gift sig och flyttat från samhället och då hade Martin flyttat till stan och supit sig till förtidspension; tio år efteråt, då hade Gunilla gift sig med Aarne Kolehmainen som körde griplastare i vedgården på bruket och tillsammans med honom fått sonen Anders; tio år efteråt mindes hon tydligast sin mor från den sista tiden i sjuksängen. Anna Blomstedt hade sin ihärdighet också där.

— En ska ju snart dö. Annars låge en väl inte här… Varför ska en kämpa mot, när en ändå ska dö?

Anna fogade sig som de flesta. Gunilla mindes hennes allt magrare, allt blekare armar i de allt vidare ärmarna på sjukhussärken, medan utanför fönstren den gråkalla vintern gick mot vår. Gunillas mor dog en dag i april. Hon låg med de vida ärmarna utbredda som änglavingar, de bleknade och mjuknade arbetshänderna var vita som de yttersta vingpennorna och det gråa håret hade slitits tunt av hennes tvinnande fingrar.

Tio år senare miste Gunilla sin son, någon månad efter att han fyllt sex år. Det var en av de dagar dammet dansade i vårsolen som trängde in i maskinhallens fönster; de vackra dagarna såg man hur mycket man fick i sig och på sig. Sådana dagar stannade de som arbetade i rullpackningen gärna ute någon extra minut; nu var det de som arbetade inne vid maskin som avundades dem.

Men Gunilla hade inte tid. Hon hörde som sin mor till dem som hade bråttom här i livet. Gunilla hade haft bråttom ända sen hon började skolan. Den här dagen stämplade hon som vanligt ut klockan tolv, sen pojken föddes arbetade hon halvtid, och innan klockan blev två och Aarne kom hem från morgonskiftet skulle hon hinna hämta pojken hos dagmamman, lägga tvätt i maskin och laga mat. Men, för solens eller någon annan enkelhets skull, sjöng hon medan hon cyklade hem den här dagen. Trots timmerbilarna som nuförtiden dagligen dånade genom samhället på väg ner till bruket, nuförtiden körde de det mesta av massaveden på bil. Nuförtiden, det var ett ord som innehöll tid, andrum. När det är försent, är orden nu och då de enda som gäller. Och Gunilla tyckte oftast att hon kom försent.

Hon sjöng ännu när hon kom hem med pojken, medan hon satte på ugnen och skalade potatisen. För pojken var hon aldrig blyg att sjunga. Men Aarne brukade alltid rätta henne när hon sjöng fel texter. Aarne som jämt kom springande och skulle släta över när Gunilla och pojken rök ihop. Aarne som ville att alla skulle vara sams.

Pojken spjärnade emot när Gunilla skickade ut honom att leka. Folk brukade säga att pojken liknade Gunilla och det stämde nog; han skulle nog fått en stor näsa som hon och bred trut hade han redan vid födseln, och sin ärvda istadighet skulle han behövt längre fram i livet. Pojken tog en spade han hade under trappan, Gunilla ropade åt honom att inte gräva i blomsterlanden och han lovade. Tjurigt, över axeln. Så dök han bak knuten och försvann, och så miste hon honom. Gunilla sjöng när hon gick trappan ner till tvättstugan.

Aarne mötte Gunilla ute på gatan när han kom från jobbet klockan två. Hon kom gående ute på villagatan, och hans blick drogs som oftast när han såg på kvinnor till höfterna och låren i de blåa jeansen. När hon kom och steg in i bilen såg han att hon inte var här och nu och hos honom i tankarna. Hon sa att pojken var försvunnen, men han sa att hon inte skulle jaga upp sig och att pojken säkert kom hem när han blev hungrig. Hon sa:

— Vi åker runt kvarteret.

Aarne krånglade inte.

— Okej okej.

Aarne var inte den som sa emot. Han hade gift sig med Gunilla redan innan hon blivit så rund om magen att andra såg det. Men också då hade gubben Blomstedt, Gunillas farsa, tittat på honom som han inte dög. Fast alla på den tiden pratat om Aarne som klubbens mest lovande back. Fast Aarne på alla sätt försökt blidka och resonera och vara till lags. När hade inte han varit hygglig och när hade inte han fått medla mellan Gunilla och grabben och Gunilla och farsan hennes? Hur många gånger hade han inte gett efter? Men han klagade inte. Det går nog bra, sa han och försökte komma sams med alla.

En gång hade han varit uppe på sodahusets tak och sett på utsikten. Det var bara på garagetaken man kunde säkert avgöra vad som var de nya radhusen i väster och de gamla bruksbarackerna i öster. Men Aarne klagade inte på trångboddhet. Han trivdes där de flesta var, han hade blivit tjänis med alla runtomkring. De for ett, två, tre varv och frågade alla efter pojken. När de för tredje gången kom till sin egen villa sa Gunilla åt honom att stanna och:

— Tänk jag hade precis väntat att pojken skulle stå på trappan och titta surt för att vi inte var hemma.

— Han kommer nog.

Aarne talade inte om pojken och om här och nu. Han talade om det som varit. Han talade om det troliga, det förmodliga, det de flesta talade om. Aarne ville inte vara ensam. Gunilla sa:

— Jag är rädd.

— Visst kommer han.

— Tänk på Anita i holländeriet som miste sin flicka för tre år sen. Hon blev påkörd av en timmerbil, inte ser en en unge från en sån hytt. Di kör ju jämt förbi.

— Kom nu Gunilla.

— Det var jag som skickade ut honom att leka, ska en inte kunna skicka ut en unge att leka?

Men hon frågade inte honom. När han sa att han tyckte hon var förbannat snygg när hon kom därute på gatan, gick hon inomhus för att vänta på pojken.

Aarne åkte ner till kiosken och köpte tidningen och blev stående och prata med några polare. Han hade många sen sin tid i A-laget. Kompisarna var som vanligt och deras skämt var väl ingångna. De brukade retas för att han lagt på sig sen han slutade träna, undrade hur han nådde upp med den när tanten var längre till växten än han själv, drev med tokiga finnpajsare. Men Aarne var finne i andra generationen och talade aldrig det språk han lärt sig som barn, han kände sig som en svensk som de flesta. Det var gott att känna sig tillhörig, inte träffad. När han kom hem igen hade Gunilla gått ut igen, och inget bra var det på TV.

Gunilla gick än en gång genom villaområdet och sökte. Hon såg ett fel, en brist hos allt hon såg. Det var sättningar och sprickor i de prydliga radhusen. Det var dolda skador hos de snygga bilarna utanför husen. Vårhimlen själv hade en läcka någonstans så att luften väste ut och den sjönk ihop och blev ful. Gunilla gick än en gång varenda gata i villaområdet. Hon frågade alla hon mötte och alla som var ute i sina trädgårdar och arbetade och hon ringde på hos alla hon kände, men hon fann inte felet hos världen. Det var pojken som felades; men skulle en inte kunna skicka en unge ut och leka?

Vårskymningen blev blå, och sen blev det mörkt. Jordlukten försvann, och det blev kallt. Då, först och sist, förstod Gunilla att pojken var borta. Hon väntade ingen på trappan när hon kom tillbaka. I huset var det tyst. Aarne hade inte ens satt på TV:n. När hon kom in i köket snubblade hon på pojkens bilar som han nogsamt ställt upp i någonslags ordning; det hörde till leken han lekt. Hon grät inte utan ropade till Aarne att ringa efter polisen.

Det var Sandberg som kom, en medelålders och flaskaxlad karl som allmänt kallades Snoken. Det var han som kom istället för pojken.

Han stod på trappan och bad om ett foto av pojken, och Aarne hämtade det de hade stående på TV:n. Det tyckte han var det bästa de hade: pojken hade sina snyggaste kläder på sig, fotografen hade fått honom att vända sig mot lamporna så att deras ljus föll i hans ansikte och det ljusa håret glänste, hade till och med fått honom att dra lite på mun. Aarne sa till Snoken:

— Det här ska väl ordna sig?

— Min erfarenhet är.

Snoken avbröts av Gunilla:

— Jag följer med.

Hon tog efter kappan på klädhängaren, och när Aarne tog henne om armen ryckte hon sig loss. Han stod med tomma handen utsträckt som mitt i en oavslutad förklaring. Hon sa till polisen:

— Vad är det för ordning när en inte ens kan skicka en unge ut att leka.

Hon tog fotot ur polisens hand och gick bort mot polisbilen, där Snokens kollega väntade.

— Hörnu-

— Inget bråk va? sa Aarne.

Snoken ryckte på sina smala axlar, gjorde honnör och traskade efter Gunilla. Hon satte sig i baksätet. När de lämnade bostadsområdet snattrade kommunikationsradion om en trafikolycka i Ormvattnet.

— Jahap, sa Snoken. Det är din farsa som är ordförande i IF, va?

— Ja.

— Pojken har inte gått till morfar och mormor då?

— Mamma är död.

De körde länge kring i samhället. Allt var sig likt. Här somnade allt tidigt efter att de sista massavedsbilarna rest tomma från bruket. Det var bara raggarbilarna som for sina rundor kring korvkiosken, ljuspunkten i samhällets ena ända. I den andra ändan av samhället lyste ljusen på bruket; flygvarningsljusen på sodahusets höga skorsten punkterade den blåa vårnatten. När Gunilla såg ljusen spegla sig i det kallsvarta vattnet frös hon. Hon bad dem stänga rutan, men ingen ruta var öppen.

Snoken pratade på om att pojkar är pojkar för fasiken och det får en finna sig i.

— Min grabb var också en pigg ordning. En söndagsmorgon försvann han med min sabel, det var på den tiden vi hade såna i tjänsten. Och inte förrän på eftermiddan hittade vi honom och då långt ute på bondlandet. Då hade han bytt bort sabeln mot en kattunge han fått av någon bondgrabb. Så hela måndagen fick jag cykla runt med en kattjävel i fickan och jaga min sabel. Det var tider det.

Gunilla svarade till sist:

— Men han kom tillbaka han.

— Ja för fan. Han bor i Stockholm nu och är civilingenjör.

— Kan du inte sätta på värmen.

— Den är på för fullt.

De fortsatte utanför samhället. Ut på småvägar hon och Aarne åkte för sju-åtta år sen, på den tiden Aarne hade en stor svart Kapitän. Den bilen gillade aldrig pappa att se väntande utanför hyreshuset där de bodde; jävla zigenardroska var hans ord. Men Gunilla mindes imman på dess fönster. Pappa gillade aldrig att se Aarne sitta i bilen. Han kände Aarne från fotbollslaget, och sa att mer än en lovande back blir det aldrig av den pojken; Kolan kallar di honom och mjuk är han,